Har inte varit här på länge, inte sedan semestern, eller strax efter. Jag har inte räknat burkar, inte brytt mig om hans drickande överhuvudtaget, helt enkelt inte orkat, gett upp. Tyckte att det var bättre ett tag, men jag kanske bara blundade. Men nu är det jobbigt igen. Han smygdricker i garaget och tror att jag ska tro att de öl han tar med in är de enda han dricker. Men dessa lögner, detta smygande gör mig galen. Tror han jag är dum? Jag har konfronterat honom så många gånger. De första gångerna blev han ledsen och ville förändra allt, men nu bryr han sig inte om vad jag säger längre. Han säger bara kanske att vi borde skilja oss. Jag är rädd för ensamheten. Vill inte vara ensam. Hur ska jag klara det ekonomiskt? Var ska jag bo? Orkar inte ens tänka på det.
Han är iväg på helgerna och spelar golf, den delen jag träffar honom på helgen så dricker han, fastän han vet att jag hatar när han dricker. Han bryr sig inte. Jag försökte att vi skulle flytta och börja om på nytt, dels för hans skull men även för min skull. Jag har inga vänner där vi bor och jag har inget som binder mig där. Hans svar? Jag kan hjälpa dig leta efter ett boende.... inte tal om vad vi kan göra för att jag ska bli lycklig. Vi har inte haft sex på ett helt år nu. Jag vägrar så länge han är full. Eftersom han dricker i stort sett varje dag och är full varje helg så blir det inget. Hjälper väl inte upp vår relation men jag kan helt enkelt inte eftersom jag hatar honom när han dricker. Han hinner inte hem på helgerna innan han sprätter den första, antingen i smyg i garaget eller inne. Ljudet ger mig rysningar.
Jag vet att jag får skylla mig själv. Valet finns ju att gå men ni som har barn vet säkert hur det känns. De är stora och flyttar snart ut men så länge de bor hemma vill jag inte flytta. Så nu har jag gnällt lite. Känns alltid bättre efter man har fått lätta på hjärtat lite. Ingen annan vet om min situation. Jo en kompis från förr som inte bor här. Vi träffas bara en gång om året, så då rinner allt ur mig.

Tösabiten

Två månader sedan jag skrev här sist. Har inte orkat bry mig om hans drickande. Har haft fullt upp med att hela min kropp och fokuser på all värk som jag har. Min man fortsätter prioritera sig själv och sitt drickande. Vi lever inte som ett par längre utan vi är två personer som bor i samma hus. Känner mig så ensam. För några veckor sedan drack han väldigt mycket både fredagen och lördagen. I mina ögon gjorde han bort sig inför våra vänner. Det var så att jag skämdes, men jag försöker tänka på att det är han som ska skämmas, inte jag. Han ”råkade” tappa en stol i huvudet på en av våra vänner så det började blöda. Dagen efter pissade han på ringen och golvet på våra vänner toalett. Alla visste att det var han. Men han minns inget. Jag påminde honom dagen efter! Förra helgen var han rejält full både på fredagen och lördagen igen. Då började allt inom mig komma tillbaka. Jag kunde inte längre strunta i hans drickande även om jag gjort det en längre tid. Har inte räknat eller letat ölburkar på väldigt länge nu. Idag var jag i vårt spritskåp och såg att det sjunkit rejält i flera flaskor trots att han inte tagit fram något glas på länge och druckit synligt. Alltså skåpsuper han fortfarande, även om jag bett honom sluta med det. Luften gick ur mig igen. Vissa veckodagar känns allt bra. Så kommer helgen och jag blir deppig och ledsen för jag vet vad som väntar. Smygande, gömmande och konstant drickande.
Har suttit och kollat på hus och lägenheter men inser att jag aldrig kommer ha råd. En liten trea kostar närmare två miljoner, hus är inte att tänka på. Hyra? Ja men jag har två hundar som ska fixa flytta till en lägenhet med ljud från att ha bott i ett hus. Tror de kommer skälla tills vi blir vräkta..... Vet inte vart jag ska flytta. Vi bor i ett litet samhälle där alla känner alla. Där vill jag inte bo kvar. Har ingen släkt eller vänner här, men han har. Vet just nu varken in eller ut. Vet att jag kan få komma ta över mina förädrars hus när de inte längre vill bo i hus, men jag vill inte önska dem ur livet samtidigt som jag inte vill vänta. De vet inte om min situation och jag är rädd att de ska ta upp detta med ev flytt med honom. Jag vet ju att han inte vill flytta dit och då kommer mina föräldrar börja undra.
Bläää all energi rinner ur mig och jag är så villrådig.

vila lite från den stora var-ska-jag-bo frågan och lägga tid på ditt eget mående! Helt enkelt bestämma att du inte ska tänka på det på några månader, inte fatta något beslut nu! Tankar tar så mycket energi, särskilt när man känner att man inte riktigt vet vad man vill! Det kommer att lösa sig tids nog men du behöver kraft för att känna det! Bygg upp din kraft och energi istället! Tror du kommer se klarare på din situation då och veta vad du vill! Bara en tanke! Kram

Tösabiten

Jag har varit under ytan i över ett år. Jag försöker verkligen ta hand om mig själv nu. Men ibland ramlar man in i gamla vanor och då känner man direkt hur dåligt man mår igen. Jag hoppas verkligen jag kan fokusera på mig själv och stärka mig. Som du skriver så kanske allt löser sig så småningom. Oron tär ju en hel del. Jag ska fortsätta leva mitt eget liv. Vill han ha någon förändring är det upp till honom nu. Det är så skönt att skriva av sig lite här och få goda råd. Tack än en gång.

Lillasessan

Jag är själv barn till en alkoholist mamma där pappa har valt att ” lägga locket på”. Jag har alltid vetat och mått dåligt och känt skam och skuld för mammas drickande. Det är först nu som vuxen som jag har insett hur mycket det har påverkat mig! Jag har mycket känslor inom mig som stormar och har sedan jag var 15 år önskat att pappa valde att skilja sig så vi slapp ”spela för galleriet”. Jag har blivit en otrolig människokännare och kameleont. Tycker synd om alla barn som lever i familjer med alkoholism på nära håll..

Lillasessan

Jag är själv barn till en alkoholist mamma där pappa har valt att ” lägga locket på”. Jag har alltid vetat och mått dåligt och känt skam och skuld för mammas drickande. Det är först nu som vuxen som jag har insett hur mycket det har påverkat mig! Jag har mycket känslor inom mig som stormar och har sedan jag var 15 år önskat att pappa valde att skilja sig så vi slapp ”spela för galleriet”. Jag har blivit en otrolig människokännare och kameleont. Tycker synd om alla barn som lever i familjer med alkoholism på nära håll..

Tösabiten

Man längtar alltid till helgen efter en lång arbetsvecka. Det gör även jag. Man ser fram emot att få sova lite längre, slappa och bara vara. Men så kommer fredagskvällen och man önskar helt plötsligt att det ska bli vardag igen. En full man som man bara retar sig på och är irriterad på. Känner mig ensam hela helgen. Min man gick just och lade sig. Skönt tycker jag. Han drack bara en öl idag, eller inte. Det var vad han ville jag skulle tro. Men när han drack den var han redan full. Han har antagligen druckit ett antal i garaget. Sedan passade han säkert på medan jag övningskörde med vår son. Att han inte fattar att jag märker och förstår. I vanliga fall skulle jag frågat honom hur mycket han druckit, men jag bryr mig inte längre. Orkar inte bry mig. Snart är helgen slut och jag längtar tills nästa helg men när den väl kommer vill jag bara bort.

Anxiete

Min man gick också precis och la sej, så skönt att sitta i lugn och ro med hundarna alldeles själv! Orkar inte heller bry mej , det som händer det händer och jag kan inte påverka hans val

Tösabiten

Nu är det snart påsk med lite ledighet. Ser inte fram emot detta. Hur mycket ska det drickas? Idag onsdsg åkte jag och handlade och var borta ca en timme. Under den tiden hade han hunnit få i sig två stora glas med whiskey. Visste att hans öl var slut. Märkte på honom när jag kom hem att han druckit. Han var otrevlig mot mig inför barnen (vuxna barn som bor hemma) och drog upp saker som han vet gör mig ledsen. Ville starta bråk. Kollade i spritskåpet när han lagt sig framför teven och såg hur mycket det sjunkit i flaskan. Han ska ju jobba imorgon. Varför? Får ont i magen och ångest inför denna långledigheten. Vi ska fira påsk med vänner på lördag och med min familj på söndagen. Fattar ju hur det ska gå. Min familj vet inget. Hintade lite till min svägerska sist vi sågs. Orkar inte vara ensam med allt längre. Hur tänker ni andra inför påsken? Hur orkar ni med det?

Jag har lämnat nu så min påsk blir lugn (fast lite ensam) i år men minns förra påsken allt för väl! En katastrof kan man kalla den, en supande man hade jag då som bar sig så dumt åt! Vet att jag bet ihop på påskafton för att inga barn skulle märka nåt och få den dagen saboterad! Var osams med honom efter påsk istället! Blä! Förstår dina känslor inför långhelg! Kan vara så skönt med några dagar extra ledighet....men kan också vara en ren fasa! Undrar om inte din familj förstår och vet ändå? Eller håller han sig i skinnet då? Var inte ensam om detta, prata med människor du litar på och tycker om! Då får du också stöttning och förståelse tror jag! Kram

Tösabiten

Tack för dina ord. Jag ska också lämna, men det är inte läge just nu. Nä min familj vet inte. Han kan dricka galet mycket men ändå sköta sig inför dem. Men jag ser och märker. Men jag tror att hans syster och hennes man vet, men inte orkar inte ta tag i det eller förnekar det. En dag ska jag berätta för dem varför jag alltid är sur på våra fester eller varför jag går hem först. Jag förstår om du känner dig lite ensam. Det är jag också rädd för att jag ska bli om jag lämnar. Alla våra vänner här är hans vänner. Jag lämnade alla mina när jag flyttade hit. Mina föräldrar börjar bli till åren. Är så rädd för ensamheten. Mina söner är på g ut i världen på egna ben. Deras prioritet ska inte vara mamma utan bygga upp sina egna liv. Påsk, midsommar, nyår, vem vill sitta helt själv? Julen får man förhoppningsvis tillsammans med sina barn. Fast egentligen är man ju ganska själv nu med. Glad påsk till alla oss som kämpar!

ditt egna liv redan nu! Vänd dig utåt, gå nån kurs eller börja i nån studiecirkel! Kanske finns det någon du tycker är extra trevlig på jobbet men som du inte umgåtts med privat...än!
Menade inte att skrämma dig när jag sa att jag känner mig lite ensam. Det är inte så illa alls men lite ovant! Måste kanske gå ett år så man har gjort alla högtider på egen hand ? Precis som du har jag söner på g ut i vuxenlivet, vill inte heller att de ska bekymra sig för sin mamma! Om du har bestämt dig för att lämna men inte just nu så är der ju bra läge att börja bygga upp dig själv och ditt egna liv innan! Så blir det inte så dramatiskt den dagen du gör slag i saken! När det gäller ensamhet har jag insett att man dels får vara lite initiativrik och spontan och dels planera lite bättre! Är man i ett förhållande måste man ju inte ha några direkta planer, man kan ta dagen som den kommer...tillsammans! Är man själv får man styra upp lite innan, vad göra och med vem! Och så får man ju inte glömma att man ofta kände sig extremt ensam i sitt förhållande med någon som söp bort många helger! Så låt inte ensamheten skrämma dig! Kom också ihåg att du har minst en riktigt riktigt bra vän: dig själv! Glad påsk❣️

Tösabiten

Btt och Nordäng67 för era fina ord. Ja jag förstår att det måste vara bättre att vara själv än att vara ensam i sitt förhållande. Men jag försöker sakta bygga upp mig själv och skapa mig ett eget liv. En dag är jag stark nog att lämna och det blir när det passar in i mina söners liv. Då ska jag flytta och sätta mig själv först. Är säker på att jag klarar det även om det blir tufft. Men vad kan vara tuffare än det jag lever i just nu? Så glad att jag har hittat denna sidan och att ni fina människor orkar läsa och skriva tillbaka och stötta. Det ger mig kraft! Kram på er!

Tösabiten

Som betyder flera dagar på raken med fylla. Ikväll är jag riktigt ledsen och såååå trött på allt vad alkohol innebär. När det ”bara” dricks öl brukar han vara lite vettigare men den här helgen har även groggen fått komma in. Mest för att hans öl var slut på torsdagen och då det var en röd dag kom han inte åt några öl på systemet. Hoppades på en lugn kväll men icke sa nicke. 35 minuter var jag borta på en joggingtur och när jag kommer hem är han ganska onykter. Fattade inte först men insåg sedan att han varit i spritskåpet. Dessutom blev det väl hetsdrickande så han kunde dölja spåren innan jag var tillbaka. Som om jag inte skulle märka att han var full..... Detta var fjärde kvällen på raken. Sitter här och är bara så ledsen, tårarna bränner bakom ögonlocken. Har inte brytt mig om hans drickande, inte sagt något till honom på flera veckor, men snart kommer en urladdning från min sida. Han lyssnar men svarar inte och sedan går han och säger inget mer om detta. Jag kommer ingen vart med honom. Hörde från en kompis som har en man som jobbar på samma jobb som min man att han varit tjurig och otrevlig mot folk på jobbet. Detta är väldigt ovanligt, så han kanske hör mig men inte kan hantera det. Vem vet? Älskar egentligen att vara ledig men detta förstör allt. God natt alla kämpar där ute!

och känner igen mig i hur jag hade det och hur jag reagerade och kände! Har du funderat över vad som gör att du stannar kvar? Hoppas du på att allt ska bli bra och att han skall sluta dricka? Det gjorde jag! Slutade aldrig att hoppas och förlät och förlät! Saker som gjordes och saker som sades! Sånt man aldrig trott man skulle förlåta! Blir en ond cirkel eftersom man blir så utmattad att man till slut tappar kontrollen över sig själv! Får du proffessionell hjälp för egen del? Kan du bo någon annanstans ett tag och få andas och tänka? Kram

Tösabiten

Jag vet varför jag är kvar. Jag har två vuxna barn som bor hemma. Jag kan inte lämna dem även om de i stort sett klarar sig själva. De skulle inte vilja flytta från sitt hem. De har inte så ont av sin pappas drickande då de inte sitter med oss längre. De bryr sig inte så mycket. Den store sonen letar lägenhet då han pluggar på högskolan nu. Den lille tar studenten nu i juni. Har jag tur så kommer han in på skola och behöver flytta hemifrån. Då könns det dom det är läge att ställa ultimatum och sticka. Men min yngsta son är väldigt känslig och skulle inte fixa om jag flyttade. Det kan jag inte göra mot honom. Mina barn betyder allt och går före mina egna känslor. Jag kommer nämligen flytta härifrån och hemåt när jag väl flyttar. Det är ca 8 mil. Eller om mina barn kommer läsa i samma stad kanske det blir dit jag flyttar. Men än är det inte dags. Tyvärr! Nej jag får ingen hjälp. Ibland skulle jag vilja prata med någon men vet inte vart jag ska vända mig. Jag vill inte gå i parterapi, för jag tror att min man skulle kunna få allt att bli mitt fel och det skulle jag inte kunna ta.

är bäst för ens barn är det som är bäst för en själv i längden! Vilken fin mamma du är! ❤️ Kan varmt rekommendera att gå i egen terapi! Se den här tiden innan barnen flugit ut som en tid då du kan ägna dig lite åt dig själv, stärka dig själv!

Tösabiten

Men hur tänker man så länge? Jag hade bestämt mig för att prata med honom om helgen idag, men jag fegade ur. I och för sig är inte dagen slut än. Ska jag bara bita ihop och vara tyst nu och strunta i honom fastän det är svårt? Eller ska jag säga vad jag tycker om helgens drickande nu när han fortfarande är nykter? Blir det värre då? Åh vad villrådig jag är!

tycker du skall tänka lite egoistiskt när det gäller samtal mm! Vinner du något på det? Är det bra för din självkänsla och självrespekt att säga ifrån? Eller slukar det bara ännu mer av din energi? Själv tystnade jag efterhand! Ledde absolut inte till något! Hade sagt vad jag tyckte så många gånger utan resultat! Beror också lite på vad du har för tankar om framtiden! Vet du inom dig att du skall lämna när det funkar med barnen? Varför slösa energi på att prata om hans problem! Kan han ta hand om själv! Just nu går hans peoblem ut över dig men det kommer andra tider! Och mest energi tycker jag nästan de där bråken och diskussioner tog! Så frustrerande när de aldrig gav förändring och gensvar! Hoppas du däremot fortfarande på en lösning mellan er kanske det är värt att försöka ha bra dialoger när han är nykter!