Helt ny på forumet. Läste igenom en del inlägg och kände igen mig läskigt mycket, som anhörig.
Känner så mycket skam och skuld för att jag ens skriver här, för då gör jag "problemet verkligt", om ni förstår vad jag menar? Men att operera i det tysta har jag gjort allt för länge nu, och jag orkar faktiskt inte dölja, skydda och täcka över mer. Jag vill inte att min mamma dricker mer. Hon har problem med alkoholen och hon kan inte vara utan den. I olika åldrar har jag försökt konfrontera henne, men hon stretar emot och lever i förnekelse. Eller så kan, vill hon inte sluta bara. Jag vet inte, eftersom vi har aldrig pratat djupare om det. Jag bor hos henne för tillfället, vilket gör saken värre, för jag är den tysta medarbetaren som går bredvid och ser varje glas, varje kaffekopp som ska dölja alkoholen, varje sludder, varje fylleprat som oftast leder till att jag blir så frustrerad att vi börjar bråka. En gång fick jag gå ut mitt i natten, för jag klarade inte det mer. Jag satte mig i mörkret på en parkbänk och grät. Dagen efter var det såklart jag som fick be om ursäkt, som alltid när vi har bråkat. Ordet 'förlåt' har aldrig ens lämnat hennes läppar när alkoholen har varit inblandad. Känner mig som skadat gods på grund av det här. Känner mig fel, konstig och isolerad och har gjort sedan barnsben när jag förstod vad som försiggick. Jag vet egentligen inte varför jag skriver här. Kanske för att jag har fått nog och vill bryta detta mönster som har ständigt varit aktivt i mitt liv.