Jag har bokat ett möte på alkoholmottagning åt min sambo och mig, tid nästa vecka. Det känns som att det inte kan komma snart nog. Jag har dragit mig för detta, då jag är nybliven mamma och inte velat/vågat blanda in soc. Men nu går det utför. Snabbt.
Inte bara för min sambo, utan även för mig. Mitt mående dalar, jag gråter och får ångest mer och mer. Jag måste rädda situationen nu! Vet knappt hur jag ska klara helgen fram tills mötet. Min sambo visar ingen förståelse för hur jag kämpar för vår lilla familj. Han tycker att "jag visste ju sedan innan att han har problem". Och det gjorde jag ju, Och det är väl en faktor till hur självföraktet gror och ångesten ökar. Jag blev lovad en kärleksfull familj, men fick ensamt ansvar för en bebis och en alkoholist. Hur kunde jag vara så jävla korkad? Fy fan.
Han kommer då och då själv fram till att han "borde göra nåt åt det", men det är enbart när han själv mår dåligt eller har ångest. När jag kommer fram till samma sak blir kommentaren "alltid är det nåt" med en stackars-mig-ton.
Jag behöver detta mötet nästa vecka. Jag måste få lite hopp. Jag måste höra honom be om hjälp. Men framför allt: jag vill att HAN ska höra hur dåligt detta får mig att må och jag vill att han ska LIDA i den känslan så som jag lider varje dag som han väljer bort mig och sitt barn.
Fy fan, igen.