Har satt mig i en riktigt jobbig situation.

Jag skilde mig för sex år sedan från min man, som är alkoholist. För snart 1,5 år sedan började jag min långa och jobbiga väg till tillfrisknande. Jag gick nästan varje dag i självhjälpsgrupp, gjorde de 12 stegen, gick hos en medberoende terapeut. Började sakta må bättre och bättre. Efter ytterligare ett tag mådde jag riktigt bra.

För ungefär åtta nio månader sedan skaffade mitt ex en sponsor, började gå på möten ofta.

Så för cirka tre månader sedan lät jag honom flytta tillbaka. Till min lägenhet, som jag äger helt själv. Vi är fortfarande skilda. Till att börja med gick det riktigt bra. Vi har haft det väldigt bra och gjort massor med roliga saker. Bland annat en fantastisk resa med våra numera utflugna och vuxna barn som inte längre bor i Sverige.

Men efter ett tag började vi bråka och irritera oss på varandra. Då kom vi snabbt in i gamla mönster med anklaganden och så vidare. Det typiska beroende och medberoende sättet.

Nu, för nio dagar sedan blev vi osams igen. Jag var inte heller trevlig utan tog upp gamla oförätter. Skillnaden nu från tidigare är att jag snabbare kommer på vad jag gör, och släpper och går undan. Jag kan ringa till någon och så mår jag mycket bättre.

Dock började mitt ex att dricka. Rejält. När jag i måndags kom hem efter jobbet var han inte hemma, men kom efter ett tag och var rejält berusad. Detta har nu pågått sedan dess.

I nästa vecka kommer min yngsta dotter hem på påsklov och jag vill verkligen inte ha honom här.

Problemet är att han sagt upp sitt boende. Har inget jobb längre. Och att prata med honom och sätta gränser när han kommer och går i detta tillstånd går inte. Det vet jag ju. Han är anklagande. Skyller det mesta på mig. Ja, ni vet det vanliga. Jag är dum i huvudet, korkad mm.

Vad sjutton gör jag? Vart kan jag ringa? Var kan han ta vägen? Kan han hämtas av någon?

Jag ångrar verkligen att jag lät honom flytta hit. Var för snabb i vår iver att tillfriskna tillsammans. Vi började så bra. Gick på möten (ja separata) flera gånger i veckan. Mediterade och ville verkligen.

Nu är jag livrädd att hamna i mitt gamla medberoende mönster. Rädd att bli sjuk igen i kontroll, ilska och allt som jag varit.

Än är jag lugn. Har dessa nio dagar gått på många möten, mediterat och bett till min högre makt.

Men vad gör jag?

Skönt för alla att det gick lugnt och smidigt. Din beskrivning av en larvig man väckte minnen.... Fyn f-n vad alkoholen kan göra med en människa. Så sorgligt. Nu ska du ha det lugnt och bra! / mt

Emjuli

Tack!

Har precis vaknat efter att ha sovit en hel natt utan att bli väckt av en mycket sjuk alkoholist.

Mediterat nu och igår eftermiddag var jag på ett bra möte i min självhjälpsgrupp vilket också får mig att se att det verkligen hjälper att fokusera på MIG och inte missbrukaren.

Ja, det är sorgligt. Viktigt också att kunna känna sorg och sina egna känslor. Inte skjuta undan dem utan möta dem och förstå det sorgliga i en beroendesjukdom. Ett återfall och sedan kan allt vara i rullning igen. För både den beroende och medberoende.

Jag är så tacksam att detta hände så att jag fick testa om mitt slit och jobb med mig själv och mitt medberoende gett mig något. Och jag är så tacksam att det verkligen har gjort det.

Nu kan jag njuta av påsken då min ena dotter kommer hem. I lugn och ro.

BTW, den egoistiska alkoholisten skickade precis ett meddelande och hade landat i Indien. Flyktbeteende. Så sorgligt.

Kramar!

Emjuli

Tack så mycket. Hoppas att er påskhelg varit bra också.

Jag har verkligen haft lugna och sköna dagar med min ena dotter som är hemma över påsk. Ingen oro, inga katastroftankar och ingen ilska.

Var till och med och åt påskmiddag hos hans gamla mamma som inte alls förstår sjukdomen. Kunde ta det med ro också.

Kramar!