Jag har hållt till i min tråd i forumet där man reder ut ifall man dricker för mycket eller inte, och det vet jag nu att jag har gjort. Igår kväll fick jag grepp om mängderna. Jag räknade ut att jag har druckit dubbelt så mycket som jag trodde under senaste tiden! De där boxarna är livsfarliga... Jag är iaf inne på min 14:e nyktra dag nu, och redo att hålla det här, på allvar! Kram

Inte konstigt att du har fått en utmattningsdepression med den historien. Jag har läst din tråd och sett att du är utmattad... men inte vill vara sjukskriven om jag minns rätt. Du kanske föll ihop i utmattning när det andra blev bättre och du till viss del kunde slappna av. Sköt om dig! Tur att du just nu i alla fall slipper vara trött av alkohol och bra att du ska få träffa en psykolog.

Mirabelle

De som vet säger att det inte är ovanligt att utmattningen slår till när stressen avtar. För mig känns det typ helt meningslöst. Bryta ihop NU?? Men vaffan... Det är väl litet därför jag inte vill vara sjukskriven... Känns som om världen kommer att gå under om jag lägger mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer upp igen. Meningslösheten är som ett stort svart hål som försöker suga in mig. Ljuset i tunneln hägrar där framme... Om jag bara kan ta mig dit, med hjälp av mediciner och psykolog. Alkoholen måste vara ute ur bilden. Börjar jag självmedicinera igen nu så kommer jag definitivt inte att ta mig fram. Om jag skulle vara sjukskriven och inte ha något annat än ångest som maler och traumatiska minnen att älta... Då tror jag tyvärr att vinflaskan skulle vara allt för nära till hands :/

Jag tror att du finner ljuset i tunneln om du bara ger det tid och får hjälp. Du verkar stark och klok. Bra att du nu håller dig borta från A (inte för att jag har lyckats med det i mina dåliga perioder, men då har jag inte heller hittat ljuset..).

Det är kanske inte alltid bäst att vara sjukskriven, kan vara bra med sysselsättning. Men, tänk på att du är känslig för stress, försök dra ner på tempot;)

Emma79

..är väl lite som den där a-jävulen, lömsk och antar oväntade former.

Jag fick motgång efter motgång, psykisk / fysisk sedan jag börjat acceptera att jag höll ett alldeles för högt tempo.

Trodde jag kopplade ner genom att typ vila mer jobba mindre, men kom inte till botten av problemet.

Att oroa sig för ett barn ( tja vi kan väl kalla det så ) är något så oerhört tärande och jag vet inte om de spåren någonsin går ur.

Så käftsmäll efter käftsmäll och här är vi. I all desperation ( hjälplöshet över att inte veta hur man ska bete sig ) tar man till nykterheten - en bra början. Det kan ju inte skada att vara nykter.

Nu svamlar jag som efter en blöt kväll, no worries- har bara druckit ört te.

Du måste nog tagga ner en hel del, hoppas den där psykologen är bra på att skruva.

Tålamod.

Godnatt!

Vet faktiskt inte vad som gjorde att jag började bromsa just nu. Med mitt tempo som högpresterande genom alla år med en "perfekt" storfamilj och höga resultat på allt jag företagit mig är det konstigt att jag hållit ihop. Dövandet med alkohol tog väl till slut ut sin rätt och jag började förstå att jag var illa ute.

Via inläggen här gissar jag att jag är ca tio år äldre än vad du är. Kanske blir vi klokare med åren ändå. Jag har nog aldrig riktigt trott på det när äldre människor sagt just det.

Men du, vänta inte in åren, du är så klok redan nu. ♡ Önskar att jag kunde överföra den obekanta känslan av tillfredsställelse på jobbet. Att åtminstone ibland få känna sig tillräcklig, att kunna få saker avslutade. En omöjlighet tidigare.

Vi har bara ett liv. Det finns bara en av dig. Se till att just du passar in och mår bra i just ditt liv. Kram ♡

Ett annat tips när det gäller jobbet är att prova att inte prestera på 100%, inte gå "all in" utan bara göra "good enough". Det är svårt i början, eller ja det var det var det för mig i alla fall, men man lär sig med tiden. Och då inser man att det finns en massa personer som aldrig någonsin presterar bättre än 60% jämfört med oss högpresterare. De mår oftast bättre;). Och cheferna ser ingen skillnad (i alla fall inget jag har märkt..)

Kram till dig den här gråa torsdagen!

Mirabelle

Jag tror att medicinen verkar. Är inte gråtfärdig hela tiden. Nedstämd, men inte sådär desperat. Inget känns meningsfullt, men allt är inte outhärdlig plåga heller. Jag är nog mindre förvirrad nu i situationer där jag verkligen behöver fokusera. Men något bedrövligt trög och allmänt eljest i övrigt. Första besöket hos psykolog i nästa vecka. Jag hoppas han är bra på att ställa frågor, för jag vet inte vad/hur jag ska berätta så att något alls blir begripligt...

Vad fint att du kommer in och lämnar en tanke här, fina Mary :) Mår du bra? Är maken hemma nu? Kram

Mirabelle

De där som aldrig presterar mer ön 60%... De finns överallt. Jag har också upptäckt dem nu. Jag får studera och ta rygg på en sån... Good enough.

Mirabelle

Månne jag får ta med min mammas skruvdragare till psykologen... Vi vill ju inte att han ska få skavsår av skruvandet ;) Nä, men du har en poäng. Jag tror att man blir skadad för livet av att gå igenom skräcken att ens barns liv är hotat. Jag är rätt OK med att vara kantstött och skör på det viset... Men jag behöver psykologens hjälp att besegra abnorma skuldkänslor. Helt befängda, ologiska, sjukliga skuldkänslor. Jag vet att det är depressionen som talar, men måste lägga enorm mental energi på att slåss med mitt eget huvud :P

Mirabelle

"Se till att just du passar in och mår bra i just ditt liv" Klockrent! Jag måste bara fundera över vad det betyder för mig... Jag tror nog det ligger en del sanning i att man blir klokare med åren. Eller så kanske man blir litet desperat när man inser att över halva livet är förbi och att man fortfarande famlar sig fram genom jämna plågor. Och så skärper man till sig, tar på sig sina big girl panties och tar reda på vad som faktiskt är viktigt i livet.

De där orden bara kom till mig när jag skrev. Har ju (haft) en tendens att peppa andra, men glömma mig själv. Detta att ha tagit tag i saker som faktiskt gynnar mig är fortfarande nytt, så jag tränar för fullt. Men varje liten sak jag gör påverkar, jag mår lite bättre, ser allt lite klarare och ger mig på ytterligare något som inte känts bra. En positiv spiral i motsats till den negativa jag sugits ned och med i under så många år.

Använd insikten nu, innan du blir desperat (vi gör så mycket förhastat när vi väl är där) och se till att göra några viktiga förändringar i lugn och ro. Vilka?

Mirabelle

Sjukt trött på den allestädes närvarande ångesten... Hur det kryper av ospecificerbar oro i kroppen... Yrseln... Illamåendet... Tunnelseendet... Skakningarna... Trött på larmet i huvudet och att vara rent ut sagt korkad. När vi stötte på bekantar till maken idag stod jag där som ett jävla fån och kunde inte fatta vad de pratade om. Varit på bio med ungarna. Fick syn på mig själv i en sådan där obarmhärtigt upplyst köpcenter-spegel. Urk. Jag ser sjuk ut. Likblek, mager och hålkindad, matt och jagad blick. Jag vill ha vin. Lulla bort en liten stund. Men det blir alkoholfritt bubbel. Inget lull. Ett av mina barn bjöd mig just på en kokosboll. Känns litet bättre nu.

Emma79

Jag försöker alltid med det när panikångesten kryper sig på. Något som smäcker till I systemet. Som får en tillbaka pã rätt spår. Som alkoholen på sätt och vis gjorde, kortsiktigt.

Jag är också trött på ångesten, så inutihelvete, trött på mig själv.

Att aldrig sitta säker.

Jag hoppades så innerligt att iom nykterhet skulle allt bli bra, men så blev det inte.

Lider med dig. Har ingen mer pepp än att hålla ut, gå och lägga sig, vakna och ta nya tag.

Stor kram!

Bulten i Boo

Jag blir så jäkla imponerad! Som ni kämpar. Sjukt starkt av er att ändå inte öppna flaskan. Och lulla bort. ”Bara en gång...” Fattar fuck-it-känslan man får totalt. Jag orkade inte ens tänka på att sluta dricka när jag va nykter. Tragikkomiskt liksom. Efter 4 öl kunde jag börja klura på en plan... och den var ju inte mycket att ha upptäckte jag dagen efter. Varje gång. Än en gång ni är fantastiska! Håll ut.

Kokosbollar är bättre än vin, alltid.
Ät många så får du en varm varm kram....

Du kommer igen det är jag säker på.
Snart vår och varmare, fylla på lite med D -vitaminet.

Nu låter det kanske lite klämkäckt, men träning hjälper alltid för mig mot ångest. Det är bara så sjukt jobbigt att komma iväg när man känner sig nere. Men, lika lite som man ångrar en nykter dag ångrar man träning. Om jag inte orkar annat blir det i alla fall en promenad i naturen, ibland i långsamt tempo. Jag har också börjat lyssna på ljudböcker eller serier. Då drömmer jag mig bort till en annan värld när jag handlar, diskar, promenerar etc.

Men, det där kanske inte hjälper för dig.... Du har mitt medlidande i alla fall. Och kom ihåg- håll ut, ångesten blir bara värre efter de där lullande timmarna med alkohol. Kram, kram!

Mirabelle

Jag sov som en prinsessa inatt. Det var sjukt jobbigt att ta sig upp på morgonen. Places to be and people to see. Genrep och framträdande efter det. Jag var så trögstartad att jag närapå sjukanmälde mig. Min man fick skjutsa mig, för jag kände mig för snurrig för att köra bil. Det är ett så fint, varmt gäng jag uppträder med. Äkta gemenskap. Men det bygger också på att var och en tar sitt ansvar och drar sitt strå... Jag drog mitt. Det gick bra. Fick de där konstiga "rysningarna" i huvudet några gånger, som följs av yrsel och overklighetskänsla. Men lyckades hålla fokus och leverera. Självförtroendet vann tillbaka litet mark.

Vet inte vilka ord som tröstar bäst. ♡

Det jag vet är att det går över. Hur lite det än känns så just nu, så går det banne mig över. Sedan kommer du ut och mår lite bättre. Det gör man alltid. Efter ett besök djupt i nere i mörkret ser man ljuset tydligare.

Just nu kramar jag om och vaggar lite. ♡

Än en gång lyckas jag skriva medan någon annan uppdaterar. Ser ju lite konstigt ut när inläggen kommer i fel ordning.

Skönt att höra att du är på banan igen. ♡ Kram

Mirabelle

Så är dina ord en tröst som gör mig varm om hjärtat <3 Jag är på banan, men kommer att dimpa ner igen ikväll. Ångesten kommer som ett brev på posten så snart jag varvar ner... Då ska jag läsa din tröst igen. Kram