Hejsan jag är ny till det här forumet och jag har för länge sedan insett att jag har problem med både alkohol och droger. Men beroende som jag är så har man alltid skyllt ifrån sig och det enda jag tänkt är att jag vill kunna "vara som alla andra". Kunna gå ut på fredagen och sen vakna upp på lördag och leva med att man är bakis. Eller bara att kunna ta ett glas till middagen. Problemet är att när jag dricker alkohol så försvinner alla gränser. Jag kliver på ett tåg av allt från alkohol till kokain. Flera tusen spenderas och festen slutar inte förens på söndag då min kropp inte orkar längre och jag krashar på stående fot. Jag vill inte leva det livet längre.
Jag ska börja så här. Jag har 2 döttrar. En som är 3 år nu och en som är 8 månader. För 2 och 1/2 år tillbaka så har jag blivit periodare. Jag kan vara nykter i flera veckor, säga nej till alkohol vid middagar och träna som vanligt. Men så kommer den där fredagen då jag har glömt bort att jag inte kan dricka och någon "vänlig" polare hör av sig om sin festplaner. Först säger jag nej, men efter ett par timmar så har fröet slagit rot i min hjärna och helt plötsligt befinner jag mig i hens soffa med en flaska sprit och 24 öl. Det tar inte lång tid innan jag har hällt i mig 6 öl och ett par drinkar. Sen sätter tankarna igång på att ordna allt annat och karusellen är full fart.
Nu har det gått 3 månader som jag har varit ute varje eller varannan helg även på vardagar... Anledningen till att jag skriver här är för att jag behöver stöd och idéer på hur man kan hantera dessa impulser. Jag har ADHD och asperger och får Elvanse utskrivet, men eftersom jag är missbrukare så har jag valt att inte äta Elvanse då det innehåller Amfetamin. När jag äter medicinen så blir det som vanligt, öl 7 dagar i veckan.
Jag skäms otroligt mycket eftersom mina barn verkar inte vara tillräckligt för att jag inte ska dricka. Och det spelar ingen roll vad min flickvän säger. Jag skiter fullständigt i det när jag väl har "bestämt" mig för att gå ut och festa. Ibland tror jag att det är något mentalt fel på mig.
Väntade även med att skriva något här eftersom jag låg bakfull hela helgen och tänkte att jag självömkade och att det skulle gå över. Men idag är det måndag och jag mår fortfarande dåligt av att se min familj i ögonen. Jag har lovat dom så många gånger nu att jag inte ska försvinna på helgerna eller mitt i veckorna att jag kan inte lova det längre. Det är dags att bevisa för dom att jag kan förändras.
Varje dag är en kamp, att gå förbi en krog är en kamp. Jag kommer från ett liv fyllt av missbruk. Att jag ens har kommit hit där jag är idag är helt otroligt. Men det är fortfarande en bit kvar att gå. Borde jag kanske söka hjälp från psyk eller vad ska man göra. Jag vill vara helt nykter, men ibland så "glömmer" jag bort att jag vill det och då går jag och skiter i det blå skåpet.
Vissa kanske läser det här och tycker att mina problem inte alls är så stora och att det inte borde vara några problem alls för mig. Men fram tills för ca 3 år sen så har jag varit blandmissbrukare i ca 12 år och min huvuddrog har alltid varit alkohol. Allt jag vill är att bli av med mina hjärnspöken som intalar mig själv att jag klarar av att dricka. Känns helt hopplöst när man gång på gång går tillbaka... Förlåt om jag tagit upp onödig tid och plats. Vill bara börja någonstans på riktigt.