Ångesten tar mitt liv...

Fredag kväll, kommer hem från jobbet...
Familjen sitter på baksidan i kvällssolen, det är varmt och så där gult som bara solen kan färga allt.
De sitter med varsina groggar och välkomnar helgen till, det är laddat i luften för lite party.
Dottern och hennes fästman ska gå ut och fira hennes födelsedag med sina vänner på lokal.
Det ska bli lite äventyr med med en massa överraskningar, så förväntningarna är stora.
De är glada, välklädda och nyparfymerade när de lämnar oss andra kvar med deras jyckar.
Kvällen fortlöper avstressad i soffan med två snarkande hundar som fiser i sömnen.
Går en sväng för att lufta jyckarna runt kvarteret på sena kvällen och det blir ett äventyr i sig.
Inte speciellt väldresserade när de drar åt varsina håll, en i den ena sniffandes i diket, en i den andra.
Armarna blir nära två meter långa för att sekunden senare nästan nypa av mig fingrarna när kopplen har tvinnat ihop sig.
Det ska bajsas här kissas där, finns inte en lyktstolpe där hanen inte kan pressa fram åtminstone två droppar som ett visitkort till de andra hundarna.
För att inte tala om hur det går i mötet med andra hundar, lillskiten som knappt skulle bli en varm stövel om man sparkade honom i arslet drar igång bjäbbandet och intresserar då bjässen och cirkusen är igång.
Klackarna på dojjorna har en misstänkt låg vinkel då man kommer hem igen, och man undrar vem som gick med vem.
Trött går man och lägger sig, jyckarna är tråkiga och lägger sig för att vakta ytterdörren, de kan ju komma när som helst.
Klockan 04;58 ringer mobilen, dottern ber mig hämta dem på...akuten.
Vad är det dom har hänt frågar jag, och hon svarar det berättar jag för dig i bilen på väg hem.
Lite halvnervöst tragglar jag mig i mysdräkten och med dimmig syn åker jag på en motorväg där enbart taxibilar och lastbilar drar runt i en väldans fart, det verkar bara fri fart på natten/morgonen.
Väl framme väntar jag utanför ambulansinfarten där ambulanspersonalen plockar ihop båren efter nattens fylleverksamhet.
Det verkar ha varit en busy kväll/natt och ambulansmännen gäspar stort medan morgonens fågelserenad drar igång och solen första strålar kommer över hustaken och träffar daggen i det torra vårgräset.
De kommer till slut ut, arga som bin och mina frågor är obesvarade hela vägen hem, en märklig tystnad råder i bilen.
Väl hemma så drar de igång ett gräl på undervåningen och slår i dörrarna, jag och frugan sätter på teven för att inte kunna höra vad de bråkar om, de är vuxna nog att kunna ta hand om sina problem själva.
Det lugnar mer sig efter ett par timmar och vid lunchtid kan man prata med dem igen.
Hon hade klämt fingret så pass illa i en dörr att hon trodde det var brutet, men minns inte exakt hur för de var så pass fulla.
Deras kompisar skulle fira henne ordentligt och bjussar dem på superstarka drinkar, så det var illa.
Fyllegrälen blir det ofta när det festar hårt tillsammans, därför är det faktiskt bättre att de festar var och en för sig med sina vänner.
Känner mycket väl igen detta från min aktiva tid, det var oftast så att man somnade som ovänner och sedan surade i dagar efteråt.
Var det verkligen värt allt detta?
Nej självklart inte.

På dagen då vi i familjen skulle fira henne så åkte vi till en väldigt fin buffe' på ett slott.
Uppklädda men två väldigt mosiga personer i baksätet rödögda med en hemsk andedräkt gjorde oss följe.
Innan vi gick in på slottet satte sig dottern mellan två bilar och spydde upp det sista.
Middagen var väldigt fin, men det var ett eländigt slöseri för två av dem som bara petade i maten.

På något sätt så känner jag ett medlidande, men vet också att detta är precis det som följer i spåren av alkoholen.
Tjo och tjim några timmar, det händer olyckor med sjukhusbesök, fyllegräl utan någon egentlig orsak som inte spelar någon som helst roll dagen efter, men skapar en massa onödiga sår i kärlekslivet.
En dag efter som som i stort sett bara går rakt ner i avloppet ( eller i grusplanen mellan två bilar), hur mycket man än bjuder till.
Middagen kändes lite onödig, vår födelsedagspresent blev lite av en flopp, men det var inte vårat fel, inte dotterns fel, kanske hennes kompisars fel, men allra mest var det alkoholens fel.

Jag är glad att jag inte är en tjugoåring längre, som behöver uppdatera sina alkoholvanor gång på gång.
Jag har lärt mig att en gång är för mycket, en sjö av alkohol för lite när det väl bär iväg.
Det allra bästa och enklaste är att lämna sitt alkoholbegär dithän, en dynamitgubbe exploderar inte så länge det inte finns eld i närheten.
Jag kan ha fickorna fyllda med dynamit, eller tändstickor, men aldrig samtidigt.
Om man liknar dynamiten med alkohol, och tändstickorna med suget så får det en bättre förklaring.

En helg som hade väldigt mycket i sitt bagage, en livsvisdom mer än jag kanske hade önskat mig.

Berra

nydag2018

Man är så peppad på allt det där roliga som är planerat. "Denna helg kommer bli fantastisk!". Men slutar aldrig som man tänkt. Håller med AL om att det var både fint och respektfullt skrivet, och för mig var det oerhört viktigt att läsa. Det ger mig en påminnelse om hur det brukar sluta för mig när alkohol är inblandat. Det är inte värt några timmar skoj för att sedan sluta i kaos och katastrof samt dåligt mående och ångest flera dagar därpå där man inte ens klarar av att ta sig upp ur sängen.
Så tack för ditt fina inlägg ?

...men inte om man ser till vädret, egentligen.
Är inte April och Maj en vårmånad?
Nja, lite färg har man fått i ansiktet, men fem grader varmt vid årets valborgmässoeld är inte mycket att skryta om.
Hursomhelst, vi har haft mycket väder om man säger så...

Fantastisk hur då frågar man sig?
Jo jag har fått massor av grejer utförda, det ÄR vår och sommarstugan är äntligen öppnad inför säsongen.
Jord under naglarna, skrapsår på benen, småsår på händerna, mjölksyra i benen, ont i ryggen och halvt hörselskadad....
Och jag är såååååå nöjd, precis som det ska vara och jag har längtat ett halvår i frysen minsann.
Allt är igång, komposten sållad, trädgården krattad, husen har fått tjälen ur fötterna, vattnet påsatt med några mindre missöden ( man är inte fullfjädrad rörmokare), bryggan och båten ilagd, båtmotorn nyservad, vattentunnorna uppställda, myrorna matade med myrgift.
Fågelholkarna tömda liksom skitunnan...
Det är full fart från arla morgon till sena natt, och jag fick inte ledigt på klämmisen igår ( ja nu förrgår), så jag pendlade så tidigt att inte ens tuppen på grannön hade hunnit börja gala.
Kallt grått och fuktigt satte jag mig i en daggvåt roddbåt på en nästan helt spegelblank sjö, tärnorna hade börjat tjoa lite längre bort i viken och skickligt flög de bara några centimetrar från vattenytan vek ner nedre delen av näbben och tog dagens första frukostklunk.
En svart kilformad siluett kunde skönjas vid strömmens mynning några hundra meter bort, har lärt mig av erfarenheten att det är ett sälhuvud som bryter vattenbrynet för att ta luft och dök ner lika fort som det dök upp.
En lätt morgondis ligger kvar i vikarna och inväntar dagens första solstrålar, snart så ska de få bli små vita molntussar på den blå himlen, det enda ljud som hörs annars är när bogsvallet plaskar mot fören, min båt plogar ett kilformat V över sjön som nästan ser silverbejuten ut, och jag känner mig plötsligt väldigt rik, inte på penningar utan på ett innehållsrikt liv.
Tänk att jag får uppleva det här, morgonen är så fylld av sinnesintryck från vår natur att det nästan känns överväldigad.
En råkall bil fick ta ett par vinkningar med torkarbladen och imman på sidorutorna bildade små rännilar när jag stånkade mig igenom den gropiga grusvägen ut mot civilisationen till en asfalterad väg, fortfarande kände jag mig som den ensammaste människan i hela världen, jag hade ännu inte sett en enda annan levandes person.
De första jag såg var på Vägverkets gula färja, mannen i bilen brevid sitter och gäspar med väldigt små ögon bakom en lika immig sidoruta, hela Sverige håller på att vakna denna oerhört vackra morgon....
I maklig fart börjar stugorna komma tätare ju närmare jag tar mig till staden, höjden på husen likaså.
Jag kommer alldeles för tidigt till jobbet när jag missbedömt trafiken denna klämdag.
En slurk kaffe vid skrivbordet börjar sätta igång maskineriet igen och vardagsstressen griper tag i min ryggrad med sina iskalla händer.
Jag smiter iväg tidigare denna dag bara för att stressa vidare till brädgården och fylla takräcket med alldeles för mycket övervikt.
Det tryckta virket är verkligen nytryckt och har legat utan regnskydd och väger nu fyra fem gånger så mycket.
Mina axlar vrålar ut sin smärta efter att virket har åkt samma båtfärd och kånkats upp alla etthundrafyra trappsteg upp för berget.
Ett tidigt sänggående och uppstigande gagnade för att jag disponerade min tid väl idag (igår) med detta blöta virke.
Frugan och dottern kom med picknickkorgen på eftermiddagen och vi drack kaffe på den precis nybyggda altanen.
Vi tittade ut över det solglittrande havet mellan tallarna och bara njöt av att sitta där tillsammans.
Kaffetåren var välbehövlig men smakade lite konstig tills dess jag såg att den var blodblandad, sågen hade inte bara sågat i brädorna utan även i höger pekfinger och det rann nerför insidan av kaffekoppen.

Mitt uppe i alltihopa så fick jag bara en sådan känsla, vilken fantastiskt helg...
Jag lever och blöder lite, läpparna smakar salt av intorkad svett, jag upplever allt fantastiskt runt omkring mig, jag är medveten om allt och är väldigt närvarande i det som sker.

Hade det varit för tio år sedan så hade vid det här klockslaget suttit på trädgårdsstolen med en väldans baksmälla kisat upp mot solen och tyckt att den var väl jävligt intensiv så här klockan tre på eftermiddagen.
Ingenting skulle ha varit gjort, trädgården varit okrattad, jorden osållad, och altanen skulle inte ens ha funnits på ritbordet för det hade inte funnits något hus att fästa den i ens en gång.
Det enda jag skulle ha gjort vore att lyfta på presenningen som täckte utemöblerna för att finna en stol att sitta på utomhus.

Har sagt det förut, men det är en j..la skillnad på att vara en som dricker, och den som är nykterist.
Man får så mycket tid över till annat när man inte har händerna fulla av alkohol, man får fylla...!
Man får fylla sin tid med annat som man försakat när man drack, och det en massa saker som blir gjorda.

Det är inte varje helg som jämt är fantastisk, men de kommer oftare när man inte dricker...

Berra

Wow, vilken författare du är!
Väldigt fin text, så målande och känslosamt du skriver.
Det känns som jag var med dig på väg till jobbet...
Tack???

..på forumet.
En månads uppehåll från skrivandet är inte min grej, egentligen.
Följer er alla flera gånger om dagen, men saknar "di gamle" som Adde skulle ha skrivit.
Min långa tid i nykterhet kanske svider i er andras nynyktra tillvaro, jo jag har varit där, där ni är.
Men minnena börjar så sakteliga tunnas ut, men jag känner igen mig i era beskrivningar, allihop.

Att vara nykter ha fått sin självklarhet för mig, en rutin som blivit min vardag utan att man reflekterar på det längre.
Inte jag, och knappt de andra i min närhet, klart pappa ska ha sin alkoholfria öl till maten.
Nästan så att andra har börjat reflekterat över sin egna konsumtion, det är okey att ta en öl eller två en vardag, men inte nödvändigtvis berusa sig, kanske har det med åldern att göra på mina jämnåriga, vi har blivit äldre och klokare.
Barnen som är i sin tidiga vuxenåldern kommer naturligtvis fortsätta exprimentera sig fram, det gör alla i den åldern.
Men på något sätt så erkänner de sina misstag inför oss föräldrar, det är okey att pröva sig fram.
Men jag har varnat dem inför vanans makt, låt inte alkoholen få en rutin i era liv, utan att vara en moralpredikant.
Att låta alkoholen få vara ett sätt att fly verkligheten är ingen bra början, festa okey om det kommer oplanerat, men inte varje helg.
Och de tar sällan någon alkohol ihop med oss, men festar med sina kompisar.
De kommer inte att vara med oss traditionsenligt på midsommar för första gången, och det är okey med oss.
Traditioner får inte bli ett sätt att låsa sig, förändring är bra har ni hört mig tjata om förut.

Här hemma går allt sin gilla gång, solen och värmen har inte gått oss förbi.
Vi njuter men lider lite med grönskan, och precis som våra grannar tjuvvattnar vi våra trädgårdar trots risken för vattenbrist.
Ser trädgårdsslangen dragen till baksidan och lyckas man se någon stå med duschmunstycket i handen så smyger de snabbt i skymundan.
Jag har muckat med vädergudarna och har både vattnat gräsmattan samt tvättat bilen som är alldeles gul av pollen sedan en månad tillbaka, och se...där kom det några droppar från himlen.
Grabbens fönster hade svällt fast efter vintern och med risk för att spräcka glasen fick jag och svärsonen upp det med mindre blessyrer på fönsterkarmen, märkligt vi satte dit de för fem år sedan och den svällde på femte säsongen.
Vi har blivit väldigt uppbokade av andra och är lite gramse över att fester och kalas ska stå i vägen för oss att ta oss ut till stugan.
En AW på jobbet på fredag, men jag har tackat nej, vi tar hellre en morgonfika till skärgårdens fågelkvitter än sitter i bilen på väg ut vid samma tidpunkt.
Jag vet hur det brukar bli, de som ligger i gränslandet kommer att som vanligt dricka för mycket och göra bort sig med en efterhängsam ångest att ta sig till jobbet på måndag.
Hur vet jag det?, jo har själv varit där och det var inte speciellt kul för någon, de som är nyktra nog att se spektaklet tycker nog att det mesta bara är pinsamt att beskåda.
Jag bespara mig själv att få återuppleva det, det finns andra tillfällen som jag kanske uppskattar bättre att gå på.
Livet handlar om att prioritera, och nykterhet går före galenskap, inte längre så mycket om frestelsen utan av livserfarenhet.

Livet är lite enklare när man har kontrollen, inte på allt, men på det man kan kontrollera, alkoholen är en av dem.
Om man inte ger den chansen att fucka upp sitt liv så får den heller inget grepp.
Inte så mycket att säga nej till alkoholen, utan ja till allt det andra som man slipper ångra.
Med efterklokheten, vem ångrar en nykter gårdag?
Jämför det med helvetesångesten man har med en rejäl baksmälla.

Jag har insett att jag aldrig kan bli en normaldrickare, en fot i kvicksand och den andra på fast mark funkar inte.
Jag måste välja, och det har jag gjort....

Jag sjunker inte längre djupare ner, tvärsom jag kan trippa upp för nästa trappsteg, och nästa ...

Berra

AlkoDHyperD

Att du då och då postar ett inlägg och att du trots många år i nykterhet är inne och läser här visar på vikten av att utföra underhållsarbete för att hålla i längden.
När nykterheten blivit en livsstil och inte längre en daglig kamp är det så lätt att glömma hur det var, eller att börja tro att man är botad.
Jag var inte alkoholist under tjugo år (trodde jag). När jag reggade mig här för 1 1/2 år sedan, efter några rejäla vändor i de gamla spåren, var det värdefullt att läsa om andra som varit nyktra under decennier och den hårda vägen lärt sig att alkoholberoende aldrig läker ut. Hjärnan reparerar sig och nervsystemet kommer i balans, men spåren finns kvar redo att öppna sig.
Vare sig vi är långnyktra, nynyktra eller ännu inte nyktra - olika faser och olika varianter men samma sjukdom.
Tack för att du delar med dig

Tack för att du frågade Mulletant.
Jovisst har jag en underbar sommar/semester.
Frugan sade just att det här var den bästa sommarsemestern någonsin,och jag kan bara hålla med henne.
Inte bara för det superfina vädret, vi har 23 grader i havet och dryga 33 grader under paviljongen.
Det är svettigt och det finns ingen längtan till att behöva åka utomlands, för det vädret är nog bättre här hemma.
Vi har klarat av årets semesterprojekt på bara en vecka och det blev perfekt för då hade vi två veckor kvar att spendera på egna små utflykter och tid för lata dagar vid bryggan.
Total avkoppling och tid för återhämtning och reflektioner, vad gör jag här och varför?
Varje stund har vi försökt njuta och se fördelarna med allt, blev lite hätsk i bilkön, då frugan klappade till mig plötsligt...
...hallå!, du har semester...ta det lugnt!, och då rann det heta franska humöret av mig på en gång, hon har ju rätt!
Njut av var sekund och tillfälle, inte leta nackdelar eller se möjligheter till att bli kränkt.
Jag finns här och har tid för allt, om så även en bilkö med prejande bilar, varsågod och ta min plats, jag har tid, jag har semester.
Idag är det lördag och vi har haft nattgäster med tillbörligt nattsudd, och en båttur ut bland öarna för att se ett båtrace av kaliber.
Axlarna röda av solbränna och vita kis-streck i ögonvråna, håret fladdrigt och solblekt har inte fått en redigt dusch på många dagar.
Vi är smutsiga och stortrivs, kvinnan i sällskapet hittade sjögräs i bikiniunderdelen och visade glatt upp det för oss andra och sade, ja som ni ser får man ju inte besök så speciellt ofta så det hinner växa sjögräs mellan gångerna.
Vi skrattar ofta och skämtar hårt, det är livets elixir...
Tänker ofta på om alkoholen hade gjort någon skillnad i vår upplevelse, och visst dricks det mindre mängder i mitt sällskap, men kan inte säga att det påverkar vårat umgänge på något som helst sätt.
Man dricker små mängder fördrinkar för att det är trevligt och lite piffigt och höjer stämningen något, ett par glas rödvin till det som grillen har lagt en fin stekyta på och på kvällen ett par groggar, men under lång tid, ingen hinner bli märkbart påverkad.
Och är det inte så jag vill ha det, så säg?
Jo att andra kan dricka måttligt är bara trevligt, men det exkluderar mig, jag kan inte det, och alltså måste jag hålla mig under uppsikt, inte falla för något som jag inte kan hantera, alltså dricker jag mina egna sunda vätskor och det innebär faktiskt mer sofistikerade blandningar än de som dricker det de brukar.
Just nu dricker jag en härlig läsk som heter Promil vilket jag tror är en gammal sort som har fått nyrenässans.
Med massor av is och några citrusskivor skänker den mig en underbar svalka och bra törstsläckare.

Livet behöver inte vara så svårt, när inte tankarna faller till nästa berusning så finns det så mycket mer att upptäcka.
Det där livet som pågår medans man letar efter saker som gör livet mer innehållsrikt, det finns mitt framför fötterna på en om man ger sig tid att upptäcka det.
Vågorna som silar strandsanden mellan tårna på en, en tärna som svajar i sin majestätiska flykt, glassen som rinner utefter ens fingrar, myran som släpar på ett barr genom en ogenomtränglig brunbränd gräsmatta, getingen som slickar det söta på insidan av ett glas, båten som klyver vågor ute på fjärden, barnen som samlar småfisk i en hink på bryggan, fladdermusens snabba och skickliga ljudlösa jakt på nattens mygg mot en ljusgrå natthimmel, att lyssna på dagens sommarpratare på radion medans vågskvalpet kluckar mot bryggan....
Det finns så mycket sommar att man tamefasen inte hinner förstöra den med alkoholen.

Det här är min tid att njuta av livet, och det finns ingen plats för baksmälla och ångest.

Den svenska sommaren när den är som bäst, och när jag mår som bäst, det här är livet....

Berra

..det känns bra, ja väldigt bra faktiskt.
Ler när jag tänker tillbaka på sommaren som gick, ja den är inte slut än och jag har en vecka kvar av semestern senare.
Allting flöt på så bra, vädret bra, umgänget med familjen och bekanta.
Tiden användes mest vid sommarstugan, vi har varit där mycket i sommar, och alltid utomhus.
Håret är blekt och huden har fått en djup och fin solbränna, håret på armar och ben lyser så där gyllengult.

Det som saknas är en massa sår och ärr efter hårt kroppsarbete som brukar lysa som rosavita fläckar.
Visst har jag slitit hårt även i år, men det enda jag kan komma ihåg är en skinnflik som jag skavde av på en rot under hälen som fick mig att halta två veckor efter midsommar, riktiga jungfrufötter man har fått.
Annat var det när man var en liten spoling som sprang barfota hela somrarna, man kunde gå på krossat glas utan att få en enda liten rispa i fosssingarna.
Men huden har ju också blivit mjukare och skörare med åldern, och tar numera tid på sig att läka.
Kroppen har blivit äldre och det känns i muskler och leder, det knäpper och knackar, frustar och stånkas.
Är faktiskt glad åt att jag inte dricker alkohol längre, tänk så mycket skador jag har undsluppit senaste åren.
Det var länge sedan jag ens vrickade foten, eller trillade och slog i knäna, vilket var mer eller mindre vardagsmat förr.
Jag har blivit äldre och förståndigare, utsätter inte min kropp för onödiga risker, vare sig invärtes eller utvärtes.

Tänker ofta på när man läser andras inlägg, ser hur de skriver om att ”nu skulle det vara gott med ett glas vin, ja eller en öl”.
Och det kan det visst vara, om den är alkoholfri, för det finns idag jättebra alternativ till alkoholstinna drycker.
Den rätta repliken skulle annars vara, ”nu skulle det sitta bra med en fylla, ja eller en berusning”.
Det är skillnaden, den rätta tanken och de felaktiga ordvalen.
Allt som innehåller alkohol påverkar oss att ta de felande kommande åtgärderna, för det blir aldrig ett glas vin, eller en öl.
Det blir alltid flera, mångt fler än man hade tänkt sig från början, det är det som skiljer oss ifrån andra.
Vi säger en sak och menar någonting annat, vi kan inte begränsa våran konsumtion.

Brukar ofta spela hela filmen fram till slutet, där en enkel After Work slutade i ren katastrof.
Det var inte menat så, men det blev så i alla fall, och jag sökte anledningar till varför det blev så, vems fel var det?
Alltid lätt att finna någon annan orsak utan den enda riktiga, det var mitt fel, alltid mitt fel, det var jag som förde glaset till munnen.
Jag har rätt att tacka nej, ingen kan klandra mig, men jag gjorde det inte, med risken för att jag skulle anses som tråkig.
Om folk anser mig vara tråkig om jag inte dricker och blir full, så säger det mer om dom än om mig.
Det är då det är dags att byta sällskap, för jag har då hamnat i fel sällskap.
Att acceptera mig för den jag är, och inte vilken konstig fasad jag försöker måla upp.
Ingen försöker tvinga en vegetarian att äta kött på en middag, eller en allergiker att äta något den inte tål.
Men att truga någon att dricka mer än den tål är helt okey, eller?
Att förlöjliga någon för deras val är inte min grej, inte mitt sällskap heller, alltså väljer jag mina vänner med omsorg.
Därför är det bra att man byter miljö och sällskap när man vill bryta med sina alkoholdemoner.
Att bli nykterist kräver att man bryter en del av sitt levnadsmönster, för många handlar nästan allt att hamna i sina trygga vanor, dvs att konsumera alkohol i olika konstellationer och oftare än man hade tänkt sig, och mer...

Att vinka av levnadskompisen alkohol på tågperrongen när den lämnar dig är inte bara att stoppa ner näsduken i fickan och vandra vidare, innan du lämnat perrongen hinner någon annan kliva av en vagn och vilja göra dig sällskap, föga vet du om dess intentioner.
Så det svåra är inte att sluta sluta, utan att låta bli att börja börja.

Att slåss för sin frihet att vara nykterist kräver en god uppmärksamhet, att innan man hamnar i situationer som kan bli besvärliga så väjer man för fallgropar som man tidigare kände igen.
Man tackar nej om man fördröja smällen eller tackar ja men säger ändå som det är, jag dricker inte på förutsägbar framtid.
Den dagen jag vill börja dricka igen så säger jag till, tills dess får du stillsamt vänta, om det bli i morgon eller aldrig vet ingen.

Ofta får man höra hur duktig man är som låter bli alkoholen, betyder det då att de andra är o-duktiga då?

Människan är konstig och oförutsägbar, liksaså jag, men ibland inte.
Jag bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker och tänker om mig, det viktigaste är att jag bryr mig om mig.
Om jag ska må bra så måste jag undanhålla mig alkoholen, och det kräver ibland uppoffringar som jag idag inte längre tänker lika mycket på, så friheten skapar andra friheter konstigt nog.
Den enda som behöver ta sig i kragen var ju faktiskt bara jag, mitt liv, mitt ansvar, mina beslut.

Någonting som jag inte ångrar en sekund, men gud vad jag ångrade en fet baksmälla, än idag.
Så många som jag har sårat i min aktiva tid, bara tiden i nykterheten kan visa hur mycket jag ångrat det.
Jag betalar tillbaka det med att inte längre dricka alkoholen...
Sakta sakta återfår jag förtroendet hos dem jag gjort illa.

Inte gjorde jag någon illa den här sommaren med någon semesterfylla.
Allt det onda bleknar med tiden, min framtid känns ljus och ångestfri.

Mors Berra

"Den rätta tanken och de felaktiga ordvalen." Har haft samma tankar när jag läst i trådar att "nu skulle det vara gott med ett glas". Det är klart att det är berusningen i första hand vi A-beroende vill åt. Vore det smaken tog vi ett, eller möjligen två, glas, njöt av dem, och slutade sedan. Och då skulle vi inte hamna här på "Förändra sitt drickande".

Tack för dina läsvärda reflektioner, de betyder mycket. ♡

Har jag märkt i detta nu.
Vi har och har haft en sjukt hårt intensiv kalender bokad enda sedan semestern tog slut, vartenda dag bokad ibland två saker samma helgdag.
För några helger sedan avbokade vi en femtioårsfest vi blivit bjudna på för att vi helt enkelt inte orkade med det det, vi behövde en vilodag.
Men det var bara en dag av alla anära, och så fortsatte det...

Förra veckan kunde jag pricka av en snart 20 år gammal önskan som gick igenom.
Jag hade länge önskat att få ta med mina barn och visa dem utrotningslägrena Auswitz och Birkenau, dels för min egna del men mest för deras skull.
Det som hände där för bara 70 år sedan ska aldrig få hamna i glömska, nu när de överlevande börjar tyna bort och högerextrimistiska grupperingar börjar åter få ett fäste så är det väldigt bråttom att åtminstone mina barn fått sett vad hat och ondska kan ställa till med om det får härja fritt.
Ingen ska någonsin kunna säga till dem att det aldrig har hänt, inte utan ett sju jädrans mothugg.
Barnen har blivit vuxna nu så att deras respektive följde också med på resan, så vi blev sex stycken till Krakow i Polen.
Kan tyckas konstigt att välja ett sådant mål, för det var knappast en nöjestripp, men en oerhörd historisk och högst påtaglig resa.
Och jag är ganska så säker på att mina barn med sina respektive aldrig skulle supporta någon sådan politisk linje efter den resan.
Bara två dagar efter att vi kom hem så gick vi alla till valurunorna.
Allting var så hemskt men ibland så verkligheten mycket värre än det man har läst sig till, hur länge resten av världen inte ville se det som hände.
Hursomhelst det är en mycket intressant resa som sätter minnen för livet, inget frossande i annans död utan mer respektfullt deltagande.

Krakow har precis som Prag som vi var till för 2 år sedan också ett väldigt gott utbud av alkoholfria alternativ, mest öl inte så mycket på vin sidan dock.
Intressant historiska gamla platser i staden som akompajeras av ungdomarnas suckar dock, men så är det när mamma och pappa har bestämt destinationen, allt är inte flamsig glättande på heta badstränder.

Hursomhelst, blev lite raspig i halsen när vi var därnere på resan, fortsatte dock i samma tempo här hemma med utlovade galleribesök med min mamma osv, så när väl valdagen kom så blev det den enda gången jag gick utanför dörren när vi skulle rösta, resten av tiden var mellan feberattackerna.
Det var i söndags och det har inte blivit bättre än, känns som om toalettborsten har sopat rent i strupen för den är sårig och luktar sk.t, huvudet håller på att sprängas av snor och snart tar jag av frugans tamponger och stoppar upp i näsan för den rinner konstant.

Det finns inget som är så sjukt som när en man har en förkylning som ni vet, vi söker ömkan hela tiden.
Men det tar längre tid att bli frisk numera, snart en vecka, det som tidigare brukade ta tre fyra dagar.

Men....jag borde ha fattat, kroppen pallar inte att ha veckans alla dagar bokade, får den ingen vila, så skapar den sig en, vare sig man vill eller inte.

Förr kunde man slappna av på syntetisk väg med alkoholen, man jackade ur all hjärnkontroll med en fylla.
Men det tog ju alltid någon dag extra innan hjärnan kopplades in efter det, kanske var det det som blev vilan?
Hursomhelst, jag är glad att jag är "sjuk" på ett riktigt sätt, och inte bara fyllesjuk, vilket hade varit värre.
Naturligare än så här kan det ju inte vara, man bygger ju upp motståndskraft mot nästa bacillattack.

Mors Berra!

de sista tre åren har jag varit i Auschwitz/Birkenau 2 ggr och jag är otroligt glad för att jag lever ett nyktert liv så jag har en reell chans att bearbeta det jag såg och hörde där. Jag trodde att jag var påläst. Men det var jag ju inte. Finns mycket att läsa, jag har nyligen avverkat böcker skrivna av Rolf Tardell om hans mamma.

Att leva i nuet är nåt vi måste prioritera som nyktra alkoholister, annars slår kroppen tillbaka och i värsta fall kommer återfallet. Men det var kul att höra av dig !!

Hoppas du har kryat på dig! Jag är så sporadiskt här numera men måste ju spana efter dig när jag är inloggad. Blev glad att se att du finns kvar här med dina betraktelser. Så klokt att ta barnen med och 'möta' en smärtsam verklighet. Jag har själv inte varit där, mannen har varit. Jag värjer mig, fegt nog, men behöver inte se för att lita på berättelserna som jag läst många. Varm hälsning så här på söndagskvällen, lev väl och ha det gott / mt

Härligt att få höra av er båda.
Lite märkligt att du bara typ två minuter efter att jag hade kollat av forumet skrev ett par rader på min tråd.
Hur kan jag veta det så pass bra, jo jag satt på färjan på väg hem från stugan och gluttade på mobilen, och den avgick 17:40.
Så två själar och en tanke...

En helg har passerat, en blåsig sådan vid stugan, kom i mörker och regn på fredagen så pass illa att man inte kunde ha ficklampan precis framför sig vid roddbåten eftersom regnet bländade i reflexerna.
Genomsur ända in på skinnet fick kläderna hänga över köksstolarna och droppa ner på en handduk på golvet.
Lite huttrigt för man var avkyld, stugan var inte uppvärmd men kroppen var ändå tacksam för lite torra kläder.
En räkmacka från matbutiken avslutade kvällen fint när stormen ven runt knutbräderna.
Man vet att man är väldigt nära naturen när man är vid stugan, stekheta och stilla dagar på sommaren, blöta och kalla höstar, blåst och stormar, höga vågor med gäss, klingade kättingar från bojar och bryggor, dimma med mistlurar lång borta i horisonten från stora fartyg.
På morgonen hade nattens storm slitit bort en 16mm kätting till bryggan så den stod på snedden, och blåsten fortsatte.
Svågern och jag försökte förgäves dragga efter kättingen på havsbotten men vågorna slog över relingen på roddbåten och vi fick ösa den tre gånger.
Genomblöta och frusna satte vi oss i bastun och jisses så härligt det var att åter känna blodet flöda i våra ådror.
Svettiga satte vi oss utanför bastun och lät blåsten dra iväg med ångorna från våra kroppar, det var en surrealistisk känsla.
Blöta och frusna, sedan svettiga och varma, och så utsätter man sig igen för kylan och blåsten, precis som om man sade till Gud eller någon annan där uppe som styr över vädret, kolla....vi utmanar dig, nu nakna!
Helt slut somnade vi ovaggade den kvällen, slitet i blåsten och vätan hade tagit musten ur oss, efter en gudomlig god middag med oxfilé och frugans smarriga potatisgratäng hängde ögonlocken tunga som grytlock redan på förkvällen.
Sov det gjorde jag, som en liten bäbis, liksom man hade släckt lampan och sedan tänt den igen tio timmar senare, nästan i samma position som man somnat.
Söndagen bjöd på sol och helt vindstilla, hallå!, är det här samma helg?
Vi har påbörjat vinterstängningen av stugan, plockar ihop utegrejer för det blir inget mera utehäng i solen, fyller grabbens rum med dynor och pryttlar ifrån paviljongen, plockar bort utombordaren på den andra roddbåten och vinterkonserverar den, släpar den upp för trapporna och den verkar bli tyngre för varje år, fyra gånger får jag stanna och plocka upp lungorna som verkar har blåst ur min kropp av allt flåsande.
Man sliter som en idiot vid stugan, och hela tiden hittar man på mer att göra, och jag trivs med det.
På något sätt har livet vid stugan blivit min själsliga frizon, här kan jag göra som jag vill och det är inte så noga med om det blir perfekt eller inte, viljan finns där, och själen, medvetenheten också.
Så självklart har det inte varit, innan min nykterhet så var det min frizon för okontrollerat drickande, man var bara nykter på förmiddagarna, och då sov man den mesta av den tiden, fyllesov.
Så stugan var förknippad med ett ständigt rus, och man såg inte allt det där andra, naturen, ljuden, säsongerna, stjärnorna, insekterna och fåglarna, grönskans tillväxt och död.
På något sätt har jag vänt blicken inåt och tittar på det som är viktigt, hur mår jag och hur är min plats i etablissemanget?

Det enda jag är säker på, är att allting förändras...
Och istället för att klaga på rädslan inför förändringen, så försöker jag i mesta mån att se fördelarna.
Och fördelarna med nykterheten har jag ju redan förklarat här ovanför, jag är medveten i min existens, ser varför jag är här.
Det finns massor av saker som inte kanske är toppen, men vad gör väl det?
Jag har hälsan och kanske ser lite för mycket på vad åldern gör med min kropp, men det är ju helt naturligt.
Mina barn utvecklas till helt fantastiska avbilder av oss själva, och nu ska jag avslöja något som nästan ingen annan vet om....
Jag ska bli morfar till våren, och Berra generation två är i antågande.
Det är så starkt att jag nästan inte kan hantera det, och så spännande att jag nästan exploderar.
Tänka sig, du ska bli morfar, du som nästan var på väg att låta alkoholen ta livet av dig...

Livet är stort!

Berra