Jag hamnade här då jag googlade på nykter alkholist och kände igen mig så i min egna kamp när jag läste era inlägg och ärligt peppande kommentarer till varandra.
Jag är idag en nykter kvinna på 34 år och för 3 år sen nådde jag min gräns efter 10 års drickande.
För mig var inte: Jag ska ha en vit helg eller jag börjar på måndag. För mig var det: JAG VILL INTE MER!
Det första året är ett helvete. Kroppen och hjärnan ska läkas, känslor ska kännas och bearbetas, sug ska bekämpas, människor runt dig måste sållas bort.
Du ska gå din egna väg hur ensam den vägen än känns till en början.
Var arg, var ledsen, var deprimerad, ta återfall, få ångest, men res dig upp igen.
Kontakta socialmedicinska mottagningen i din kommun och be om hjälp! Ta hjälp av ANTABUS det första året då giftet ska ur kroppen och alla känslor ska bearbetas!
Jag önskar så att ni alla tar er dit jag är idag. Jag räknar inte längre minuter, timmar eller dagar. Jag avundas inte längre människor som kan dricka. Jag kämpar inte längre. Jag är fri.
Ge inte upp!