Jag har hållt till i min tråd i forumet där man reder ut ifall man dricker för mycket eller inte, och det vet jag nu att jag har gjort. Igår kväll fick jag grepp om mängderna. Jag räknade ut att jag har druckit dubbelt så mycket som jag trodde under senaste tiden! De där boxarna är livsfarliga... Jag är iaf inne på min 14:e nyktra dag nu, och redo att hålla det här, på allvar! Kram

Mirabelle

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Månne missar jag något när jag nu inte ägnar hela söndagen åt oro och detaljplaner. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!

Mirabelle

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Månne missar jag något när jag nu inte ägnar hela söndagen åt oro och detaljplaner. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!

Mirabelle

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Månne missar jag något när jag nu inte ägnar hela söndagen åt oro och detaljplaner. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!

Mirabelle

Det är något som saknas denna söndag kväll... Ångesten inför den stundande veckan. Mattheten och det desperata kvidandet inombords. Hur ska jag orka? Kan inte, vill inte, det går inte... Alla paniktankar om allt som ska göras och kommas ihåg som brukar mala på i huvudet och trassla in sig i varandra. Just nu kommer jag inte ihåg något alls av allt viktigt inför veckan. Som vanligt ska jag väl infinna mig på många olika ställen samtidigt. Men just nu är jag barmhärtigt omedveten. Månne missar jag något när jag nu inte ägnar hela söndagen åt oro och detaljplaner. Medvetandet är tomt. Inte ett enda "måste" kan jag mana fram. Och det struntar jag högaktningsfullt i :) Till middag har jag ätit Ben&Jerrys chokolate brownie ice cream. Det är ok, för matlust finns inte alls och något måste man ju stoppa i sig ibland. Det är ju järn i kakao, så den satt nog där den skulle. Önskar alla forumvänner en fridfull kväll och en fin vecka!

Vi har sagt det förr, du är på rätt väg. Att inte känna kravfylld ångest inför arbetsveckan är verkligen ett tecken på detta.

Ett stort tack du lilla trötta energiknippe (kommer inte på någon annanstans den motsägelsen passar in) för att du peppar och lyfter andra, både nya och gamla vänner, här. Kom bara ihåg att ge stöd till dig själv också. Kanske ska du skaffa en tråd till, typ Marybelleäger, där du kan skriva ner dina tankar och sedan peppa dig själv. Ja, en jäkla bra idé faktiskt... ?? Kramar i massor

Mirabelle

Vad hände nu??? Samma inlägg postades 12 ggr??? Meeeh... Nu går jag och lägger mig.

JenniferZ

Det borde du!
Skönt med noll söndagsångest. Skönt att vara mindre brydd. Skönt att äta glass till middag (jag med, Hägen Daz vanilj). Man ska tillåta sig själv när man kämpar - man kan inte kämpa på alla fronter samtidigt. Hoppas du kommer sova riktigt riktigt gott! ✨

Mirabelle

Alltså min hjärna är grillad... Känns som om jag har gjort typ 7 miljoner självskattningar till och med psykologen. En överdrift, men det är känslan. Han säger iaf att allt tyder på att jag, liksom mina barn befinner mig på autismspektrat (men asperger då) eller har ADHD, eller båda. Han skickar gärna remiss till vidare utredning. Jag ska tänka på saken. Det blir ju så mycket ståhej... Är det värt ännu mer möten som drar mig från mina plikter? Psykologen kunde iaf förklara mycket om varför det blir som det blir och jag gör som jag gör utifrån NPF. Och visst, jag ser, har sett länge, men tänkt att så länge man får vardagen att gå runt får det stanna vid misstankar. Men nu har jag kraschat, och jag kommer fortsätta krascha, om jag inte på allvar strukturerar om mitt liv. Det kan psykologen ge mig verktyg för med eller utan diagnoser. Så är det värt oredan?

Hur ser det ut då, i förlängningen? Fördelar respektive nackdelar med en diagnos?

Är det värt möten som stjäl tid från plikter? Tja, om du kraschar totalt blir inte en enda plikt utförd. Så krasst kan det se ut om du inte fortsätter att ta hand om DIG!

Håller med Mary om att du ska köra. Precis som hon säger, tacka ja till remiss och skulle du mot förmodan ångra dig, hinner du tacka nej många gånger om.

Kram ♡

Mirabelle

Det bara är jag som är en stel pedant som synar mina förmågor och brister med lupp och dömer för hårt? Det skulle ju kännas dugligt fånigt om utredarna kommer fram till det... Diagnos: Jobbig övertänkande jävel. Ähhh min man säger också kör på. Mina barn brukar ofta tala om för mig att jag har ADHD. Bara avundsjuka för att jag är mycket roligare än dem allihop sammanslagna, brukar jag tänka ;)

Ge det chansen, flyt med utan att planera och måla upp en massa framtida scenarier. Vad händer om du släpper kontrollen över åtminstone vårdens/psykologens/läkarens område och förlitar dig på deras kompetens?

Kanske en alldeles underbar känsla infinner sig till slut...

Vad vet jag, förutom att jag bryr mig och tycker att du är värd att få må lite bättre nu. Våga ta steget, släpp kontrollen pytte pyttelite. ♡ Ha en fin dag! Kram

AL

Ja vad ska man säga... många åsikter här inne.
Så du har kraschat säger du... som högpresterande individ så känns det säkert så när man tar hjälp av andra.Och då tänker jag bara på mina egna känslor.
Ibland funderar jag över alla dessa diagnoser. De är säkert bra om man har dålig självinsikt eller behöver medicinsk hjälp. Men min erfarenhet säger att det finns inga människor utan diagnos eller utan beroende. De flesta är halvgalna och har beroenden/beteenden som är mer eller mindre accepterade. De flesta vill göra förändringar i sitt trista liv. När accepterar jag mig själv för den jag faktiskt är? När tycker jag om mej själv på riktigt? När slutar jag kämpa för att bli omtyckt? Samhällsklimatet gör mej sjuk i både kropp och själ. Men jag har satt ner foten och bromsar....utan diagnos...för jag vet egentligen vad jag behöver innerst inne... det behöver ingen tala om för mej. Men vi är alla individer och behöver olika stöd vid olika tillfällen och när det behövs...då tar man emot. Det har alla ni lärt mej !

Kom att tänka på när jag som lärare arbetade med barn inom NPF, då väntade vi aldrig på diagnos utan jobbade med mottot: Det är samma barn som kommer tillbaka efter en utredning, oavsett diagnos eller inte. Självklart kan diagnoser ibland vara nödvändiga, men vi förlitar oss alldeles för mycket på ibland godtyckliga utredningar.

Intressant, som sagt. Nu måste jag rusa... Ha en bra dag!

Emma79

Fick en för min rygg för ett par månader sen- så och så ska du göra och så måste du ha tålamod så blir det bra, kan ta ett halvår osv.

Agerade utifrån det, gjorde mina övningar det jag blivit tillsagd men det blev värre. Tålamod hade jag en massa.

Gick till en annan för en second opinion- som sa helt tvärtom. ”gör absolut inte så!” Och så körde hon sin grej. Och så fick jag instruktioner för hur jag skulle bli bättre.

Vad gör jag nu? Försöker att inte tänka på hur jag känner, ta det lugnt, känna in och efter men inte för mycket. Och jag mår faktiskt 85 % bra.

Varför säger jag detta? Som de andra ovan sagt- ta det där mötet men ta det med en nypa salt. Tänk inte för mycket. Sakta ner lite.

Kram!

Mirabelle

Jag tänker som så att oavsett om jag skulle ha diagnoser eller inte, så är jag ju fortfarande samma människa. En människa som måste hantera sitt liv och förhållningssätt till krav bättre, för att inte bli sjuk. Inte slipper jag anpassa mig till livets realiteter bara för att jag skaffar diagnos. Prio får ligga på att skaffa rätt verktyg och programmera om prestationshysteriska hjärnan. Jag kan hålla min förmodade neurologiska sårbarhet i bakhuvudet, förstås, men mer vikt än så behöver jag nog inte lägga vid det.

Tänker att du resonerar helt rätt efter omständigheterna nu. Och du vet ju vad det handlar om. Gör det du mäktar med, du kloka kvinna.

Ha en fin dag! ♡ Kram