197 dagar är mitt antal idag. Det känns ofantligt...lite. Hur kan 197 dagar av 39 år ha så stor betydelse som det ändå faktiskt har för mig?
Jag är just hög på min egen förmåga, att ha haft kraft att förändra mitt öde och mina tankar. Jag förstår det inte samtidigt som jag börjat förstå att jag alltid varit någon som överlever. Stannar i tid.
Jag är alkoholberoende men idag är jag tacksam för det. Låter galet men så är det för så mycket insikt och klarsyn som det gett mig. Det är en del av vem jag är, en väldigt stor del.

Havet är lite likgiltigt idag, stålgrått och fräser lite lagomt åt mig. På min promenad vid havet tänker jag att det är som alkohol. Jag älskar det, romantiserar det men är livrädd för det. Sjöfåglarna guppar obehindrat på vågorna och jag tänker att jag kommer aldrig bli som dem. De kan lyfta när de vill... Jag är den som inte kan simma. Därute skulle jag obönhörligt sjunka till botten och sluta andas. Men det är ok, för vad har jag därute att göra?
Här på stranden och klipporna är jag trygg, här är jag i kontroll. Så, här stannar jag.
Det är lika självklart att det finns de som kan lyfta ur havet när det vill som att det finns varelser som inte har där att göra alls. Det finns heller ingen vits att värdesätta den ena över den andra.
Det är såhär det är och jag är tacksam över att jag är ett landlevande djur, min insikt att jag inte kan simma ger mig förståelse för andras tillkortakommanden och mina egna...
Men har sjöfåglarna, som har frihet att vistas både i hav, luft och land, samma förståelse?
Och utan förståelse för andra, är det möjligt att förstå dig själv och vice versa?
Jag är glad att jag är jag med allt vad det innebär. När jag kände stolthet över mig själv blev det så mycket enklare att inte dricka. Jag kan bara inte våldföra mig på mig själv längre.
Jag kan inte flyga eller simma men jag kan gå och springa, det är fan inte dåligt det heller!

Fast på något sätt förstår jag att jag är trasig. Något i mig är trasigt. In i det sista trodde jag nog att om jag slutade dricka, om jag gjorde val i livet som betyder att jag tar hand om mig själv så skulle jag läka. Det har inte blivit så. Det blir bara värre.
Det senaste året har diffusa symptom börjat uppstå, yrsel när jag ligger ner, vita och bortdomnade fingrar och nu skakningar som om jag fryser, kallsvettas. Skakningarna är värst, jag kan inte kontrollera dem och de är långvariga. Allt detta uppstår vid minsta lilla press eller hot utifrån, det kan gälla allt ifrån en räkning jag inte är förberedd på, ett meddelande ifrån mamman till min mans andra barn som alltid medför någon form av konflikt till kommentarer från någon som inte ens är illa menade. Ibland uppstår dessa fysiska tillstånd utan att jag ens uppfattat att det finns något hot. Intellektuellt sett kan jag resonera mig fram till att det inte är någon fara på taket, situationen är inte allvarlig men det är som om min kropp drar igång flykt/strid systemet av sig själv. Och jag kan inte hejda det, det skenar okontrollerat och håller i sig... Senaste tiden känns det som om det håller sig konstant under ytan. Kallsvetten ligger som en kall hinna över huden från det jag vaknar tills jag somnar.
Det känns som om det finns en nervskada någonstans, eller en felkoppling. Nu när jag börjar se ett mönster känner jag att jag börjar undvika alla tänkbara situationer där systemet kan dra igång... Så kan jag ju inte ha det men överväger starkt att t ex lämna in kompletteringsuppgiften istället för att göra gruppredovisningen som är obligatorisk inför nästa tenta.... Det vill jag ju inte, jag vill inte vara den som inte kan tala inför andra, det sätter stopp för hela min karriär men jag kan ju inte stå där och skaka så kraftigt så min röst inte bär? Det fixar jag inte.
Först den 17 maj kunde jag få tala med någon... Det känns oändligt långt bort och jag undrar vilken strategi jag ska ta till nu?
I fredags kväll valde jag en strategi jag alltför väl känner till.... Skakningarna och frossan lade sig inte, de började på eftermiddagen och när kvällen kom stod jag inte ut längre, hade försökt att andas, tänka lugnande tankar, you name it... Tre snabba glas vin och de avtog. Jag hatade mig själv för det men ändå på något sätt kände jag förståelse för det. Jag drack inte för att bli glad eller glömma. Jag ville bara sluta skaka. Det jag sedan kände tänker jag bära med mig som en skatt, något jag aldrig får glömma: Jag kände trögheten i hjärnan och den var äcklig. Jag kände hur lite alkoholen gav mig, hur ihålig den tillfälliga lindringen är. Det är inte längre lösningen för mig.
Så något positivt får jag nog ändå säga att det hela gav mig.
Men jag är väldigt ledsen just nu, ledsen över hur jag har blivit och ledsen över att jag inte klarar att laga mig själv på egen hand. Ledsen över att det gått för långt.
Vi är många ledsna människor här i världen, är det meningen att det ska vara så?

Gå till ett aa-möte?
Där finns det så många som har det som du.
Eller har haft.
Lindringen i att känna att man inte är ensam är stor.

Jag skulle gärna vilja. Vilja våga. Jag vet bara inte vad detta är riktigt. Helt klart har alkoholen förvärrat allt men är det den enda spelaren på planen? Detta känns så fysiologiskt på något sätt. Min hud beter sig också underligt, hade ett par strumpbyxor en dag, du vet såna där man får märken av på magen efter sömmen... Märkena satt kvar i två dagar. Känns inte helt normalt... Samtidigt som jag ser ut som hälsan själv i övrigt, bortsett från tilltagande ringar under ögonen då.. Känner mig förvirrad, vad är det för fel på mig? ÄR det ens nåt fel på mig?

Kunna prata på riktigt med dig.
Trots att det inte är samma problem vi har så är ändå symptomen lika..

Skriv mer så svarar jag så gott jag kan.

Jag önskar det med, jag pratar med en vän men jag till slut slutar jag för hon vill förstå men kan inte. Min man blir förskräckt och min mamma som vill kunna prata om allt, ja, hennes hjärta skulle brista... Jag känner det som om jag skrämmer de i min närhet för de förstår inte riktigt.
Skriver mer imorgon, min vän Ullabulla?❤️

Har du varit på en vanlig läkarundersökning för att utesluta att det inte är något fysiskt? Vitamin- eller mineralbrist? Sköldkörteln? Njurarna? Fina du, jag tycker så synd om dig! Att du blir lugn av vinet är för att det dövar allt- oro, smärta, prestationsångest, you name it. Men, det är ju inte lösningen på ditt problem. Skriv imorgon och berätta hur du mår?

När jag hade jobbat " för hårt" med mig själv att jag nästan tiltade.
Jag tappade greppet lite och vindlade iväg på vägar där jag inte varit och inte skulle vara.
Dvs jag lät mina tankar gå för långt in i mig själv då jag varken ville eller kunde stoppa det.

Jag oroade också en del vänner,det såg jag.
Men det här är ju inte du
Du brukar ju vara glad och driftig osv.

Men kanske du måste säga stopp för både tankar och processer ett tag och hinna ikapp dig själv och sortera ut lite vilka krig och vilka förändringar du ska genomföra.
Och vad du bara ska vänta ut?

Jag hade och har också en del kroppsliga symptom som jag vet inte är farliga.
Men varje gång de kommer så är de lika övertygande.
det är något fel på mig,jag ska snart dö.
Kanske redan i eftermiddag ;-)
Går att småle åt när det är över.
Men mitt i så är det väldigt verkligt,väldigt påtagligt och skämmigt.

Någon form av panikångest med katastroftankar i mitt fall tror jag.
Det har börjat klinga av i mitt fall.
Det får komma,vara där och spöka och jag klappar tankarna på huvudet och efter en eftermiddag några timmar,i sällsynta fall en hel dag så ebbar det ut.

Jsg tar det med ro och försöker skapa mig lugna platser,stunder så det får härja fritt och ställer inte så många övriga krav på mig själv medan det pågår.

Det var det jag kände i morse, precis det du skriver, Ullabulla!! ? Jag välter mig själv, jag är alldeles för bra på att analysera och göra kopplingar... Jag tänker att ibland är det lite fel väg att gå, att gräva för djupt. Det är inte fel för alla men för en sån som jag, och jag tror även du, fungerar det inte, vi går då vilse i dessa långa vindlande gångarna som leder inåt.
Jag tar en paus, kanske måste jag ändå gå till läkaren men det får bli en parantes, ungefär som ett tandläkarbesök. Detta har ätit upp mina tankar den senaste veckan till den milda grad att jag förlorat närminnet vid några tillfällen. Det har varit helt blank, vem sa vad alldeles nyss?? Men det är för att jag just då varken hört på eller sett något som hänt utanför mina egna tankegångar.
Nu får det vara bra. Det räcker nu.
Så mycket saker har dock inträffat och avlöst varandra, som enskilda händelser kanske inte så allvarliga men i mängd och deras gemensamma betydelse har inte gett någon återhämtning för mig. Det sätter igång en sån här period för mig. Jag har många människor runt mig som älskar mig och vill mig väl men då jag har rollen som Alfa i min närmaste krets så finns egentligen ingen som har mandat att stryka mig över håret och säga: ”Det ordnar sig, jag fixar detta, bry dig inte om det nu”
Det yttersta ansvaret måste kanske alltid vila på någon men jag önskar att det inte ALLTID var jag...
Men ja, det är så just nu och så länge jag har samma människor runt mig undrar jag om det någonsin kommer förändras.
Vissa saker kan jag inte fly ifrån men de jag kan...de lämnar jag nu och låter spaden vila.
Hakuna matata liksom...
❤️❤️??‍♀️

Har varit på BUP med min yngste son, han har språkstörning och är en så fin och fantastisk liten människa med humor och en oändlig fantasi. Jag minns ett ögonblick när han var ca 3 månader och låg i sin lilla vippstol på golvet. Jag stod där och tittade på honom och fick en sån underlig känsla. I hans blick fanns något jag inte förstod, som fick mig att undra ”Vem är du, egentligen?” Jag har nog känt skam för det jag kände då men idag känns det som om jag förstår allt om min lilla 6-åring. Om min man, ja alla i min omgivning skulle fått bestämma hade jag inte tagit honom till BUP. ”Han är ju så glad och fin, det ordnar sig när han blir äldre! Han lär sig ju prata mer och mer, det kommer nog! Han är ju bara 6 år, ingen 6-årig pojke kan sitta still...”
Jag tänker ibland att jag nog överdriver allt, att jag tillochmed vill att han ska vara annorlunda, att jag letar bevis för att bekräfta min egen teori så jag kan få slå på mig själv litegrann... Och jag trodde att det bara var jag som såg, såg hur han försvinner in i sig själv, hur det inte går att ropa på honom när han är inne i någonting, hur han kissar på sig när han spelar eller fokuserar på något för han inte känner att han är kissnödig. Hur han vid matbordet liksom rinner av stolen ungefär en gång i minuten...
Så i förrgår ringde psykologen från bup, de hade fått in enkäten från hans lärare och med allt sammantaget ansåg hon det viktigt och nödvändigt med en neuropsykologisk utredning.
Jag blev mer chockad än jag någonsin trott och jag blev förvånad över min reaktion. Jag hade nästan börjat tro att jag inbillat mig. Att även om jag har en äldre son som också varit 6 år skulle jag ha glömt hur de är...
Fast nej, jag har inte glömt, jag har alltid vetat att det är såhär. På något vis.
Idag känner jag att detta förklarar så mycket.
Detta hade varit fullständigt ohanterbart om jag fortfarande drack inser jag. Så att vara nykter medför så mycket mer än det uppenbara, det ger mig förmåga att hantera mer än mig själv?

JenniferZ

Vill skicka så mycket styrka och pepp till dig.
Jag har också en 6-årig son med språkstörning. Har gått hos logoped veckovis de senaste åren. Han har haft en resurs på förskolan några timmar i veckan. Fått lära sig teckenspråk.
Nu lagom till skolstart börjar han kunna göra sig ordentligt förstådd.
Vi har gått på utredning för bl a autismspektrat men det har inte visat något. Vi ska avvakta lite- se hur skolstarten går- och sen får vi se om vi behöver ytterligare tester.

Det jag ville säga är att jag ibland tror att vi mammor har något slags 6:e sinne vad gäller våra barn. Jag kände redan innan han fyllde 1 att det var något speciellt. När vår sköterska på BVC sade att jag inte behövde oroa mig för talet när han var 2 år, för att alla barn utvecklas olika. Då insisterade jag på logopedkontakt. Vilket var tur, för det var ett års kö, och när han väl fick tid för bedömning var det uppenbart att han hade ordentliga talproblem.

Jag är också så glad att jag är nykter nu. Vad orken ser annorlunda ut. Det är liksom tufft nog ändå.

Önskar jag kunde skicka lite styrka, men du verkar ha den redan. Skickar i alla fall en massa pepp!

Tack JenniferZ!! Styrkan varierar i styrka ska jag säga. Är just nu väldigt skör pga andra faktorer så det känns som om jag balanserar på en väldigt smal bro... Så din pepp är välkommen!!!? Vi har bott i ett annat europeiskt land under hela min sons liv i stort sett, han fångades upp av Bvc där som 2 1/2 åring och sen placerades han i specialskola redan innan han fyllde 4 år. Logopedkontakt varje dag men han vantrivdes och utvecklingen skedde långsamt. Skolan blev som ett arbete med många uppgifter. De talade aldrig om tex adhd och liknande. Det var som om han redan var placerad i ett fack fast utan diagnos. Detta land ligger långt efter Sverige i många avseenden. En god vän till mig som fortfarande bor där har två söner med grav adhd samt autism kan inte få tillgång till de mediciner hon fått till pojkarna i Sverige helt enkelt för att den medicinen inte finns i landet överhuvudtaget.
Min son går i vanlig skola här i Sverige nu och han älskar det! Vi har haft kontakt med logoped och kommer nu ha möte med skolan om vilket stöd de har möjlighet att erbjuda min son. Jag kan bara hoppas på det bästa. Upplevde du att det var svårt att få hjälp från skolan?
Jag tänker att om samhället fungerar som det är tänkt tror jag att det mesta kommer gå fint men det är skrämmande att tänka på hur det blir annars...
Styrka till dig med, vi behöver det alla lite då och då❤️

JenniferZ

Hej!
För oss var det enkelt att få hjälp i Sverige. Förutom att väntetiden till logoped var nästan 1 år... Men sen fick vi snabbt hjälp, hon skrev ansökan om resurs till förskolan och det beviljades direkt.
Nu bor även vi i utlandet... I kombinationen av att vår som blivit betydligt bättre i talet och jag blivit livshotande sjuk så bestämde vi oss för att unna oss något år utomlands. Min man kan få uppdrag i andra länder.
Här har vi det fantastiskt. Men det finns ju ingenting som liknar det sociala skyddsnät som finns i Sverige. Jag åker hem regelbundet för min vård, och vår logoped har lärt upp mig i vilka övningar jag ska göra med vår son. Pga min sjukdom är jag helt sjukskriven och har därför tid. Han går på en svensk förskola här, och det fungerar fantastiskt. Troligen pga att det är en jätteliten skola, med mycket personal.

Idag viskas ingenting. Idag vrålas det.... så tydligen kan det börja köpslås när som helst i min hjärna. Jag antar att jag kan tolka detta som att jag definitivt har ett alkoholberoende som inte ger sig så lätt. Just nu vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Inte alls faktiskt.

AlkoDHyperD

Bara göra ingenting, låt det vråla. Sitt på händerna. Använd mantrat - gör ingenting, eller vad som helst, men gör det inte värre”
Håll ut och andas❤️

Allright. Det blev ett bakslag. Mycket vanligt som vi också kan läsa från andra medlemmar här. Vad var det som hände? Något av detta kanske?
https://alkoholhjalpen.se/node/46314

Vad är det bästa du kan göra nu för att fortsätta vidare på den bana som du vill?

Håller tummarna för dig! Vi finns här för dig!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Läs din tråd och tänk tillbaka på alla fina stunder du haft som nykter. Jag tänker på dig och hoppas att du hittar tillbaka. Du har inspirerat så många här med dina fina och kloka inlägg. Var snäll mot dig själv. Kram <3

Jag vet vad som hände tror jag. Någonstans har jag hela tiden haft en ambivalens när det gäller alkoholens vara eller icke vara. Utan att jag uttalat det vare sig för mig själv eller någon annan. Det har funnits en tvekan att kanske har alkoholen ändå haft något att ge mig, något positivt.
Idag kan jag nog lugnt påstå att det inte är så...
Det finns ingenting positivt.
Ingen förstärkt glädje, lyckokänsla osv. Kanske var jag bara tvungen att få det bekräftat.
Kanske var det också bra för min man att se det. Jag skrämde skiten ur honom faktiskt....
Vilket resulterade i att han lovade att sluta vardagsdricka, hur det sen går får vi väl se.
Men vad gäller mig själv känns det väldigt tydligt idag. Jag kommer aldrig få ut något positivt av att dricka. Det finns ingen mening med att göra det.
Enbart förstörelse. Jag kan inte leva mitt liv så. Så enkelt är det.

AlkoDHyperD

...drev ensamheten och tystnaden mig till att dricka. Jag vet, nu låter det som ”skylla ifrån sig på omständigheter”, men vad jag vill komma till är att det under hela vårt liv tillsammans var enda gången jag var den svaga, när jag vek mig för drickandet.
När inte sjukskrivning pga utmattning räckte för att bli sedd, när inte skyhögt blodtryck och bröstsmärtor togs på allvar, inga ord om hur jag mådde gick fram, inga tydliga och känslosamma vädjanden om omsorg och tröst blev lyssnade på....enda sättet att slippa ansvar och enda sättet att visa att jag fått nog var att gå in i missbrukarrollen.
Sedan fanns det så klart andra faktorer också, men jag kom att tänka på detta när jag läste ditt inlägg, Amanda.
Kram