Våra behandlare skriver i sitt första inlägg i "Reflektioner & sånt" :
"I många fall kan man som anhörig få tipset (eller behovet av) att ”konfrontera” personen med beroendeproblem för att få till stånd en förändring... Men om konfrontation innebär att ställa någon mot väggen och tvinga dem till någon sorts insikt så brukar det sällan fungera. Snarare leder det till att personen känner behov av att försvara sig.
.... Att grunden för hela samtalet är att ”jag bryr mig om dig och jag vill dig väl”. Med ett medkännande förhållningssätt kommer vi mycket längre."

Ja, både klokt och riktigt skulle jag utifrån min erfarenhet genast svara! Fastän jag vet, – eller borde vid det här laget veta!, – så håller jag ibland på och flackar hit och dit, så det är skönt att höra den foten sättas ned! Konfrontation, krav, aggression,... är aldrig någon bra väg!
Återkommer säkert om detta längre fram, nu när jag bytt tråd!
Tack för att ni finns; ni gör ett jättejobb! //Dionysa

är att man som anhörig kanske tänker och känner att ett visst förhållningssätt att bemöta ”problemet” med är ”det rätta”! Icke-konfrontativt, inte skuldbelägga, inte anklaga, utgå från sig själv! Ja ni vet.. ! Men man orkar långtifrån alltid hålla sig till det man vet eller tror är bäst! Orken tryter, man blir ledsen, utmattad och så börjar man SJÄLV agera på ett sätt man inte tycker är bra! Har två erfarenheter av att leva i relation där det blir destruktiva inslag: växte upp med en psykiskt sjuk mamma och en pappa som nog också har ”något”! På senare år har jag även varit särbo med en alkoholist! Det mest smärtsamma är ju tycker jag att man ensam skall fundera över ”det bästa sättet att förhålla sig”, hur skall vi få ordning på livet mm mm! Den som är sjuk är ju inte riktigt kapabel till det och inte medveten! Och det är ju som det är med det! Menar att det är lätt att tappa bort sig själv i funderandet över hur man skall förhålla sig till någon annans sjukdom! Man blir ensam på ett sätt som nästan är otäckt! Och till slut blir man själv sjuk! Intressant tråd du startade Dionysa och bra att du hänvisade till Reflektioner & Sånt! Hade inte sett det inlägget!

Ja, det ickekonfrontativa, empatiska förhållningssättet, är svårt att bibehålla i en privat relation och är nog mest förunnat den professionella behandlaren. Är man inflätad i en nära relation, - som i ditt och mitt och många andras fall - finns det givetvis alla slags känslor och reaktioner, som kanske inte är "de rätta", men likväl finns. Problemet är väl att handskas med dem, rikta och uttrycka dem någon annanstans än gentemot partnern. Det gäller att hitta en sån kanal, ett sånt ställe för att inte bli alltför ensam och kanske illa åtgången.
Bra att du hörde av dig Nordäng! Jag förstår att du (tyvärr...) i mångt och mycket delar min situation.

När jag nu fokuserar på en anhörig och vår relation, riskerar jag förstås att bli en del av missbruksproblemet, dvs att jag gör hans problem alltför mycket till mitt; blir sk "medberoende" och glömmer därmed att han är en vuxen person, själv ansvarig för sitt liv. Vad jag däremot kan och måste! kräva är att han ska respektera mig och mitt liv.

Att gå vidare till Anhörigsidan från "Hur handskas jag med mitt alkoholberoende är ett stort och viktigt steg för mig. Jag är ju inte nykterist fortfarande, men mycket måttlig konsument. Jag har bl.a. insett att a i sällskap med min partner inte är att rekommendera. Att jag ser hans lidande och problem med a, stärker mig i min uppfattning, samtid som jag kan få en längtan efter att supa mig riktigt full när jag plågas av det i min absoluta närhet. Glöm det där med fredagsmys! Torrdocka, är vad jag får vara när han fullständigt tar ut svängarna, regredierar till en treårig pojke med bokstavsproblematik, narcissism och annat. Psykosbenägen. Just hans skuld– och skamfrihet skrämmer och provocerar mig. Den sitter i även när han är nykter. Projektionerna haglar. Det är i själva verket jag! som är skurken, den felande länken! Om jag bara inte fanns, så...
Jag har föreslagit att vi i lugn och ro, gärna tillsammans med en tredje part, sitter ned och reder ut hur vi på bästa sätt ska kunna ordna våra liv tillsammans, eller helst! på var sitt håll. Vilket inte är lätt med tanke på bostadssituationen. Men än har jag inte lyckats få honom i samarbetsläge. Det verkar som om han trivs bäst med att få grisa runt, självömkande och aggressiv, mer eller mindre i sina verklighetsförvandskande dimmor. Eller det är väl precis vad han klarar just nu. Vad, – vem kan ändra kartan? Jag upphör inte leta, tänka. På så vis är jag ockuperad i skallen på ett synnerligen obehagligt vis. Nästan som en "medberoende"?

Alltså, jag tänker då inte på det kemiska innehållet, eller den berusning det ger. Jag funderar på vad alkohol i grunden har för funktion och symbolvärde för oss människor. Vad det är man i vidare och djupare mening vill uppnå, speciellt när man överkonsumerar?
Ibland tänker jag på bristen, och därmed längtan efter ett nära och bra hållande av en förälder, som en tänkbar orsak. Alkoholen har ju den förmågan att momentant verka "hållande", värmande, – en trygg, "närande" famn. Ett surrogat för en sådan. Bristen, längtan, saknaden efter denna grundläggande relationen, tänker jag kan vara en viktig faktor. Åtminstone när drickandet har gått överstyr, blivit tvångsmässigt och beroendeskapande.
En dödlig omfamning i slutänden. Alkohol dödar, sedan den omfamnat och tröstat länge nog.
Kanske resonerar alkoholmissbrukaren omedvetet så: utan din kärlek kan jag inte, vill jag inte, leva, men blandar då ihop mänsklig kärlek med kemiskt framkallad illusion av kärlek.

(Redigerade texten, eftersom den blev dubbel...)

kunde lätt vara själv hemma en hel helg, bara han hade mycket alkohol hemma! Det var precis som alkohol var NÅGON som höll honom sällskap! Han brukade oja sig över människor som inte klarar av ensamheten! Men dom människorna hade ju kanske inte ständig närvaro av ”bästisen alkohol”!

.. har inte reflekterat över att alkoholen är ett substitut för närhet. För mig har det mer varit ett sätt att döva ångest och oro. Jag har också kunnat vara ensam med alkohol, det dövar liksom känslorna av ensamhet och eventuell ångest. En vän i nöden. Att det i grunden skulle vara brist på närhet till en förälder har jag inte tänkt på, men kan stämma i mitt fall.

Jag tänker att det ändå inte är kört, även om man haft en dålig relation med sina föräldrar. Jag vill tro att andra erfarenheter och möten i livet kan vara läkande; helande, tillräckligt så man kan få ett bra liv.

annars hade det vart kört för mig! Som du säger Dionysa man möter både som barn och vuxen andra människor som kan betyda jättemycket och påverka en i väldigt hög grad! Sen handlar det ju också, åtminstone för mig, om min egen vilja och drivkraft! Man kan inte bara sätta sig ner och ge upp och hänvisa till en taskig barndom! Tiden läker på nåt sätt också! Ju ”längre bort” barndomen är desto mer betyder ju allt som hänt därefter!

I Tankar från rådgivarn, Att inte fastna i beteenden
skrivet av Carina den 23 april om att vara "medberoende" och om "alkoholisten". Kloka tankar som vanligt, men jag ifrågasätter beteckningarna "medberoende" och "alkoholist". Tycker dom är stigmatiserande och lite föråldrade. Jag tror mig minnas att grundaren av mottagningen på Riddargatan prof. Sven Andréasson också brukar hävda det. Vad säger ni?

Att det är ett enkelt och "praktiskt" att benämna tillstånden man går in i för alkoholism och medberoende.
Om jag låter bli att ägna mig åt skadligt beteende så är jag frisk.
Men om jag dricker eller agerar medberoende så är jag sjuk.
Dvs jag låter diagnosen stå lite på sidan om mig som en skugga.

Ibland så går jag då fri ulligt in i skuggan,ibland drivs jag dit.
Så för mig passar beskrivningen bra på det beteende som tidigare var min vardag och som jag nu försöker avstå.

”medberoende” luktar och smakar offerkofta tycker jag! Därför var jag struts i många år, vägrade inse och acceptera att jag var ”medberoende”! Vet inte om det hade gjort skillnad om det hade haft en annan benämning i och för sig! Precis som alkoholisten måste ”supa klart” och komma till egen insikt så måste väl även vi som är medberoende bli klara med vår drog! Sen var också ordet medberoende för mig starkt kopplat till närstående till alkoholist! Trodde inte det gällde mig som vuxit upp med psykiskt sjuka föräldrar! Så ja Dionysa håller med dig om att det kanske borde benämnas annorlunda! Just för att människor lättare skall kunna identifiera sig, känna igen sig och förlika sig!

Synen på, och forskningen om alkoholberoende går ju så sakta... ändå framåt. Genom att fenomenet är så skuld- och skambelagt har det blivit svårt att närma sig på ett sakligt vis, verkar det som. Vissa uttryck blir därför förlegade i och med att synen utvecklas. Vi säger ju inte längre "neger" eller "oäkting", etc, heller!
Och, – Ullabulla: jag har också funderat över alkoholberoende som sjukdom. Jag resonerar som att man BLIR sjuk av a:s följdverkningar. Det finns ju en mängd fysiska, psykiska, sociala... fenomen som direkt kan härledas till (över)konsumtion av alkohol. Själva det tvångsmässiga drickandet i sig blir ju (som) en sjukdom. Precis som bulimi, självskadebeteende, etc.

Hej på er!

Det är så spännande att läsa era reflektioner! :-D Men jag vill inte ta åt mig äran för klokheter i alla inlägg, det är inte jag som författat alla även om det är jag som har lagt in den i systemet. Så kommer många inlägg vara - att vi plockar upp sådana inlägg som vi tycker är inspirerande och ger reflektion och som kanske kan vara till hjälp eller skapa diskussion hos er. Då står det "Inlägg från..." i texten. Kanske såg du Dionysa att inlägget "HALT" är det du som har författat?

Hoppas ni tycker att det är okej att vi gör så, ni skriver så mycket insiktsfulla saker så vi vill gärna lyfta upp dem igen och som kan vara till hjälp för nya medlemmar. Om det inte är ok, så säg till, så får vi tänka om!

Gällande begreppet medberoende så är det något som vi ofta stångas med. Läs därför gärna Rosettes kommande inlägg om detta, jag tror det läggs upp nästa vecka om jag minns rätt. Då blir det mer ved till diskussionselden om "medberoende".

Önskar er en fin helg!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

beroendet kan bli konstant om man inte jobbar väldigt aktivt och medvetet med sig själv känns det som! Har man varit beroende av alkohol och slutar med det är det lätt att börja missbruka något annat! För mig är det viktigt att komma tillrätta med det som orsakar mitt medberoende och mina beteendemönster! Annars kanske jag bara byter ”drog”! Svårt men måste tro att det går! När man är uppvuxen med något är det svårt att få den rätta känslan för vad mitt mål är! Bort men vart?

Det största problemet med att ha en missbrukande partner, är (för mig) det hat det väcker. Ett hat som förändrar personligheten; gröper ur den. Det är en ständig kamp att erkänna och bekämpa hatet, föraktet, rädslan och alla andra svåra känslor som väcks, att få ett vettigt utlopp för dem utan att skada vare sig själv eller andra, medan man (jag) bygger en mer definitiv lösning.

Aldrig har jag väl varit så arg som under de åren jag var ihop med mitt ex! Å andra sidan heller aldrig varit i närheten av den passion vi hade! Fattade aldrig att lugna och stillsamma jag kunde plocka fram detta register! När det gäller arg: skäms när jag tänker på det men kunde helt ärligt i sorg och vedesmod vråla gubbjä-el och peka med det berömda fingret! Hujedamig!

Mia80

Ja, det suger ut all energi ur en och känslorna är så starka. Det är svårt att kontrollera i stundens hetta.

Nordäng67, tycker inte att du ska skämmas! De lyckas alltid trycka på de rätta knapparna. Känns ofta som han vill gräla när han dricker, att det provoceras fram tills man blir arg själv.

Dionysa, hur får du utlopp för detta? Har du några tips?

Jag har en mycket god och klok gammal vän. När jag berättar för honom hur jag har det med t.ex. min man, så säger han: det är du som är den starkare. Du är känsligare, men ändå – eller just därför – den starkare. Det märker han, känner sig hotad och slår tillbaka med alla medel (inte fysiska, lyckligtvis). Ja, det är nog så. Ödmjukhet saknas och han är en urusel förlorare. Men jag vägrar spela – eller bli! – svag igen, i syfta att freda mig och göra honom lugn. Han tvingas växa upp? I den bästa av världar...!

Att byta tråd och börja skriva på anhörigsidan var ett viktigt steg för mig, har det visat sig. Jag känner mig i och med det rätt klar över min position och vad jag vill. Jag dricker numera aldrig a. hemma med min man. Hur mycket han än köper hem och ställer fram på strategiska platser, dricker och är odräglig så man bara vill fly... så känner jag mig aldrig frestad att falla dit tillsammans med honom. Blotta tanken får mig att rysa av obehag.
Jag har heller inget större behov av att gå ut och ta ett glas till maten, även om det känns ok att göra.
Tack forumet.... utan er hade det inte varit så "enkelt" och solklart!