Ny här, hittade hit för några månader sedan. Jag kände att jag hade fått nog på riktigt, gav ett ultimatum...Vad hände? Inte så mycket. Han förstod mig och försökte förbättra sig, även om han inte slutade dricka. Hans värsta utbrott har dock minskat. Men arg blir han fortfarande, på allt och alla.
Medberoende? Jo, det har jag insett att jag är. Man justerar ribban för vad man tål allteftersom, till både högre och lägre. Vissa förbättringar har jag dock gjort. Har slutat köpa till honom. Jag brukade göra det när jag skämdes för att han gick full till affären. Om affären var stängd kunde han "tvinga" mig att åka till nåt ställe som hade nattöppet. Annars blev det ett rejält utbrott med flygande prylar och slamrande dörrar till följd (blir dyrt i länden). Nu vet han att det är stopp med det.
Men, det finns alltid ett men. Han hittade ett ställe som var inom cykelavstånd, så nu fixar han det själv ändå. Vet inte om det är bra eller inte, för jag tror nämligen att hans utbrott skulle fortsätta om den möjligheten inte fanns. Å andra sidan kanske jag skulle lämna till slut. För de utbrotten har jag fått nog av.
Men det är svårt, vi har tre små barn tillsammans, som alla älskar sin pappa. Jag älskar min man också, det nyktra versionen. Den onyktra versionen fullkomligt hatar, hatar, hatar jag!
Jag har läst mycket av era berättelser. Det har berört mig och jag känner ofta igen mig.
Jag vet inte varför jag skriver just idag. Denna helgen har varit lugn, även om han har både druckit och gått ut sent för att köpa mer.
Han sa något häromdagen om att han inte heller vill ha det så här, samtidigt som han hjälpte till lite mer här hemma. Jag vet att han menar det, men han mår inte bra och använder alkoholen för att dämpa och döva allt det dåliga. Något som vi vet inte fungerar, vi som tittar på. Vi har pratat om hans problem många gånger.
Men nu när det då har varit lite lugnt så får JAG utbrott och blir lättirriterad och arg istället. Jag har också insett att detta ofta sker just de lugna dagarna. Vilket i sin tur ofta triggar honom till att dricka (då är det ju mitt fel säger hans alkishjärna, snacka om moment 22). Men denna gången gick det faktiskt bra, blev lite förvånad. Jag tror han känner att jag är nära bristningsgränsen.
Oj, det blev visst lite långt, jag som undrade vad jag skulle skriva.