Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Elise64

Låter som även du haft en trevlig helg med familj, och alternativa drycker?tråkigt att barnen blev dåliga, men du fanns där för dem, så de fixade det?

En otroligt trevlig helg med trevligt sällskap och närvaro var det!
Att få vakna relativt pigg och inte bakis inför födelsedagsfirandet var ett extra stort plus. ?

3 nätters halvtaskig sömn gjorde tydligen susen för att jag skulle bli på riktigt dåligt humör.
Blir irriterad på allt och alla. Gjorde mig nyss osams med min kvinna också, visserligen nykter så då räknas det inte.

Antabus i min ägo nu. 3 tabletter / vecka.
”Ser du dig själv som alkoholist?” frågade läkaren. Vilken klippa han var! Han ställde bra frågor och fick ärliga svar.
Men på just alkoholist eller inte kunde jag inte svara. Jag vet ju inte vad jag är.
Beroende och jävligt trasig inombords vet jag.

Missbruksenheten då?
Jobbigt att prata om tiden när mamma var sjuk och efter hennes död. Ytterligare en anledning till mitt sviktande humör.
De tolv stegen tyckte han inte var något för mig, utan det blir regelbundna stödsamtal.
Möte för inskrivning av nya ”patienter” imorgon, så bollen är i rullning.

Mitt humör gör att hjärnan försöker lura mig. ”Ta en kasse Bellman och svep de tre första så blir allt att kännas bra igen!”

Dra åt helvete, alkohjärnan.
Jag kör på Loka.

God natt!

Anxiete

historier har nog de flesta hört nån gång :
Det var en gång en tysk, en norsk, piloten och bellman som var ombord på ett flygplan när det plötsligt blev något fel. Planet var på väg att störta, så alla var tvungen att hoppa ut från det - Men det fanns bara 3 fallskärmar. Då sa Bellman till piloten:
- Du kan ta min.
Piloten sa tack, och hoppade glad och lättad ut med den. De andra blev väldigt förvånade:
- Varför gav du bort fallskärmen??
- Ta de lungt, sa Bellman, jag gav bara bort ryggäcken.
Sensmoral : Låt inte Bellman lura dej ?

Bellman’s förföriska egenskaper faller jag inte för i första taget längre!
Känns på gränsen till fantastiskt att jag klarade av en riktigt usel dag och inte ta till A. Vaknade lite yrt av unge herr son som ville morgongosa.
Den känslan! Kärleksbarn och ingen baksmälla. Att jag glömt hur härligt det är.

Min blivande terapeut ringde för en stund sedan om tidsbokning. En kvinna.
Historiskt har jag haft lättare att anförtro mig till kvinnor under terapi-liknande sammanhang, så jag tror att även det här kommer sluta bra.

Jag har passerat 17 nyktra dagar och har redan sparkat sönder dörren till den 18:e.

Känner mig riktigt bra idag! Som en bra person, make, pappa, son, bror och kamrat.

Heppr!

Efter nattsvart eländesmörker kom det en gnutta solsken också. ?

Det är mycket tack vare alla er, här i forumet, ska ni veta.
Jag kanske inte alltid kommenterar, men jag läser så ofta och mycket jag bara kan och hinner.
Ni är fantastiska allihopa, och ni kämpar precis som jag.
Ni ger mig styrka jag inte trodde att jag längre hade. För det är jag er evigt tacksam!

Så till alla er: ❤️

Vi förändrar vårt missbruk till att leva sundare, för vår egen skull..I förlängningen gynnar det precis alla i vår närhet. Barnen som slipper bråk och sinnesförändrade föräldrar..Jag har tänkt på hur skrämmande det måste vara för barn, när vuxna som först är tillknäppta plötsligt börjar sluddra, skoja och skratta..Jag är så glad för din skull Granit..Superbra, nu fortsätter vi så..

Min kvinna frågade om det var okej att hon köpte hem något att dricka inför morgondagen redan idag.
Jodå, sa jag.

Jag öppnade kylskåpslådan där jag förvarar mitt snus, och där låg det några kortplugg. Tänkte att det hade nog varit gott, men sen drack jag lite vatten och känslan gick över.

Jag klarade min första prövning.
Imorgon ska jag sättas på prov ordentligt på leverantörsmiddagen med 300 pers.
Jag, som alltid brukar bli dyngrak och ha obotlig ångest minst en vecka efteråt, ska vara nykter.
Dricka vatten och se hur flocken som jag vanligtvis tillhör agerar. Det kommer nog vara nyttigt och ge ännu mer avsmak.

Om jag ger fan i drickat.
Antabus har jag inte tagit än, så jag har bara mig själv att förlita mig på.

Wish me luck!

Ha en skön helg!

Emma79

..att vara nykter när alla andra dricker. Påfrestande också, det beror lite på vad man är på för humör.

Jag var på en jobb AW idag och hade hur kul som helst ( skulle aldrig existerat innan ) alla gick vidare, jag gick hem till middag o barnmys ( töntigt ord men tja det är ju så det är ) .

Känner obehag när jag tänker på vissa tillfällen i jobbet när jag druckit så mkt att jag inte kunde gå rak hem. Fy fn.

Nu skrattar jag lite åt mina kolleger, de som alltid berättar samma sak med samma inlevelse, de som börjar säga konstiga saker, de som öppnar upp lite mer än i vanliga fall.

Jag behöver liksom inte dricka, de sköter den biten- står för underhållningen.

Kan man säga så? Ja, jag tror du fattar vad jag menar!

Lycka till!

Elise64

Jag önskar dig lycka till.. grattis till att du klarade prövningen?imponerad?

Barnmys är allt annat än ett töntigt ord! ?

Starkt av dig att fixa såna tillställningar med sinnesnärvaro.
Jag är lite nyfiken på att se hur det är folk beter sig på fyllan ur ett nyktert perspektiv.
Blir det allt för påfrestande går jag upp på hotellrummet, stänger av ljudet på telefonen och tittar på nån film.
En sak är då säker; Jag kommer vara en erfarenhet rikare efter ikväll.

Ha en fin dag! ☀️

Små steg, men stora vinster. Typ?
Gjorde samma sak nu, tog mjölk ur kylen och skulle ta fram snuslådan.
Nu fnissade jag bara lite för mig själv, tog en bild på burkarna (frun tog tydligen en igår ?) och fortsatte med mitt morgonkaffe.

Jag känner mig dock lite kluven. Sömnen blev inte den bästa då pojken var vaken mellan 1-2:30. Just nu känner jag att jag tvivlar lite på min egen förmåga att ge fan i att dricka. Ska jag kanske ta en Antabus, just in case?
Men planen var att fixa det här på egen hand. Stå emot. Visa att jag kan stå emot på egen hand liksom.

Jag har några timmar på mig att bestämma mig.

☀️

Visst är Antabus bättre än återfall!
Det handlar inte om stolthet utan att hantera vardagen på egen hand.
I mitt huvud har jag kommit så långt att när jag förr var törstig så associerade jag törsten med en Bellman eller tre. Idag när jag blir törstig blir jag nästan barnsligt sugen på ett stort glas iskallt vatten istället.
Det här är på mindre än tre veckor dessutom.
Jag måste bara bevisa för mig själv att jag kan vistas i en stor lokal där promillen är hög och företagskorten nästan varmnyper för att betala dricka, att jag kan vara där som mig själv så som jag själv vill vara. Nykter.

Jag pratade med mina kollegor för lite mer än en månad sedan och berättade om min nedstämdhet, om första gången jag kom i kontakt med psykiatrin när jag var i 20-årsåldern. De vet att jag har det tufft, men de känner inte till min vardagsproblematik med alkoholen vad jag vet.
I torsdags sa jag att jag håller mig borta från drickat under mässan och det var inga konstigheter. De är dessutom 43 respektive 57 år gamla så de har lagt det där med att supa ned folk åt sidan för länge sedan.
Kortfattat har jag deras stöd under helgen med.

Vi kör en till helg, Elsie!

Uppe på hotellrummet. Det starkaste jag druckit på middagen bestående av ca 400 pers var en alkoholfri välkomstdrink.
Räknade antalet vinglas på bordet inom radien av en meter från där jag satt. 23st. Vissa halvfulla. Något orört.
Det var inte jobbigt att stå emot. Tvärtom.
Det som var jobbigt var att se hur jag själv brukar vara när jag blir riktigt på arslet. Hur jag beter mig. Hur spärrarna sakta försvinner för att senare sparkas i småbitar.

Imorgon när jag äter frukost och de flesta ojar sig och mår som man vanligtvis gör dagen efter, ja, då kan jag känna mig lika stolt över mig själv som jag gör just nu.

Ja, just ja. Jag delar rum med en kollega, och hans kasse med 7st öl står här på bordet. Känner avsmak. Inte det minsta sug.

Jag klarade mitt eldprov.
Nu är det bara resten kvar.

Nattinatt!

Emma79

Vad glad jag blir! Njut av frukosten ☕️❣️