Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.

Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.

Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.

Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.

Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.

Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.

Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.

När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.

För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.

Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)

Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.

Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.

Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.

Skönt att skriva av sig detta.

/Ron

... om du blir provocerad över att vi andra vill vara nyktra så många dagar som möjligt. Det är väl liksom därför vi är här, för att vi tycker att vi dricker för mycket;). Jag vet att du skrivit att du inte vill sluta utan bara minska ditt drickande, men innebär inte det också att utöka antalet nyktra dagar? Som Emma skrev, vi försöker inte vara duktiga, vi försöker bara dricka mindre alkohol för att det får oss att må dåligt. Vi försöker överleva och använder alla sätt vi kan.

Ps. Jag äter kött, köper inte ekologiskt och fuskar med sopsortering;)

Ron32

Andra här på forumet anser att jag grottar ner mig för mycket i psykologiska och filosofiska termer, begrepp och ståndpunkter. Mitt grundproblem handlar inte om A, så kanske borde jag skriva någon annanstans än här. Men de tankar och funderingar som kommit fram sista tiden med hjälp av er här har ironiskt nog fungerat ofantligt mycket bättre än samtal med psykologer och KBT-terapeuter...
Därtill när det gäller A, har jag en stark beroende-personlighet, kan nog bli beroende av det mesta, rent psykiskt. Kommer på mig själv nyktra dagar, då jag nätshoppar, för att få någon slags stimulans och kick och ibland blir det för mycket precis som med A. Eller att hela tiden gå inför vissa saker till 200%. Att gå på djupet oavsett vad det gäller. Sen tröttnar jag och hittar något annat.

Ron32

Där andra räknar dagar längre. Håller mig mest till min egen och några andra som jag skummar igenom och kollar ibland. Kommenterar om jag har något spontant på hjärtat.
Som jag skrivit så många gånger här de sista månaderna. Fortsätt räkna dagar, jag är jätteglad att det fungerar för er, ett sätt att må bättre och få en mer harmonisk tillvaro. Men jag mår inte bättre av att läsa det och det peppar inte mig till att vara mer nykter. Jag kan inte hjälpa att jag känner så och måste få ha tillåtelse att känna så utan att någon stör sig på det eller tar illa upp. Eller om man nu gör det, behöver man ju inte ens kommentera det.

Problem med A hänger väl ofta ihop med andra problem och beroenden? Du skriver att A inte är ditt grundproblem, men hur hamnade du då här? Självklart kan du skriva om vad som helst i din tråd och bra om du tycker att du fått hjälp! Du skriver väldigt fint och det är intressant läsning. Men, jag förstår fortfarande inte hur du kan bli provocerad av oss som räknar nyktra dagar på ett forum för människor med alkoholproblem;)

Ron32

Jag insåg med tiden att A (senare åren) reducerade min ångest (som jag just nu bearbetar). Sen har det blivit en dålig ovana. Om jag nu tar tag i mitt grundproblem med ångest och ledsenhet sedan barndomen, så skulle jag kunna släppa A. Det är lite komplicerat, men hoppas du förstår :)

Om jag får lägga mig i? Jag räknar heller inte dagar, Ron! Varför? Jo, jag undviker att se nykterheten som en prestation, – att räkna dagar skulle bli för mycket tävlande för mig. Nykterheten får istället vara ett naturligt tillstånd, och belöningen är att jag mår bättre. Behöver inte tävla, bevisa så mycket längre..!

AL

Jag blir obstinat för minsta lilla antydan till tävlingsmoment. Det är ju självklart min egen tolkning av "att räkna a-fria dagar för min egen skull ".
Så jag läser också bara de trådar som har ett annat innehåll. Kanske dumt men funkar bra för mej.

Ron32

Man kan ju föra en privat dagbok som man håller för sig själv, där man antecknar hur det går med nykterheten eller att dricka mindre. Är så långt ifrån tävlingsmänniska man kan komma. Aldrig gillat att tävla eller känt ett behov av det i något sammanhang i livet. Jag blir inte peppad eller motiverad av att få beröm för hur väl jag lyckas minska A och de nyktra dagar jag har. Men för många andra finns det kanske inga andra alternativ. Till alla er som behöver bli peppade och få beröm och som blir inspirerade och motiverade av att läsa om andras nykterhet och räknandet av dagar, fortsätt så! Önskar jag var likadan!

Mirabelle

Min inre lillasyster skriker högt ”JAG kan OCKSÅ faktiskt!!!” Och stampar i golvet. Och det blir ett sjujävla liv om ”storebror” fortfarande kan bättre... Alltså, kan vi inte alla bara låta henne vinna va? Jag orkar inte mer... Haha

förlora ibland förstås och deppa och muntra upp sig med a.... Eller fira!? (med a?! ) för att det går så bra... i värsta fall. Men är man tävlingsinriktad så kan det vara svårt att bryta det tänket? tänker jag.

Ron32

Skrattade till så jag nästan satte kaffet i halsen =) hur som helst, de som har en vinnarskalle och en stark tävlingsmentalitet tror jag har bättre förutsättningar att klara av nykterheten.

Ron32

Jag bor i en småstad. De flesta av mina vänner bor inte här. Dvs alla utom en.
De andra finns inom ett rimligt avstånd, men inget avstånd där man bara kan ses över dagen, utan det blir oftast runt helger.
Jag delar lägenhet med min vän, men jag är själv/ensam hemma 3-4 dagar per vecka, då hen är på jobb på annan ort.
I sällskapet med min vän är det lättare att vara nykter. För det är just ensamhetskänslorna som är problematiskt för mig.
Många andra belyser svårigheterna med att gå en fest eller middag, en aw och avstå att dricka. Det är inte svårt för mig.
Det svåra är när jag är själv hemma och då känner jag mig nästan alltid ensam. Ensamheten som leder till ångest.
Det är då A är min allra bästa vän. Kortsiktigt tänkt. Morgonen därpå är vi inte vänner längre. Men vi kommer överens till slut och fortsätter denna "relation" trots att den i längden är destruktiv. Varför gör vi sådant mot oss själva som skadar oss i slutändan. Jag har inget bra svar.

"Jo men skaffa nya vänner, gå med i någon förening, engagera dig politiskt, börja någon sport". Andra vill gärna hjälpa. Det är fint.
Men det är inte så lätt att skaffa nya bekantskaper, det finns begränsat med utbud i en småstad som denna. Jag är heller ingen "lagspelare", ingen gruppmänniska, utan snarare en ren individualist. Social på mina villkor, inte speciellt bra på att ta kontakt med andra.

Har nog alltid varit en sökare. Vad jag söker vet jag inte. Jag är ändå hoppfull, tror att framtiden har mycket bra att erbjuda och är nyfiken på livet.
Men det existentiella ligger nog alltid där, någonstans i medvetandet.
Vi som lever är bara döda på semester...

Ron32

Härligt att vakna upp till fint väder och ett lugn inombords. Drack igår, men inte så mycket som vanligt. 1-2 glas till hade kunnat leda till stark ångest istället. Men jag stoppade, eller nej, var för trött och somnade. Det har varit en slitsam vecka, men med några nyktra dagar åtminstone.

Nu inleds campingsäsongen! Äntligen! Och vädret ser ut att bli kanon! Att få komma hemifrån oftare och hitta lugnet i naturen, betyder mycket.

Ron32

Som jag förstår många eller kanske rent av de flesta här på forumet så är Alkoholen och intagandet av detta svart eller vitt.
Antingen är jag nykter och fortsätter vara så, eller så dricker jag för mycket varje dag. Här finns det inga gråzoner.

Att minska på drickandet och begränsa intaget är det inte många som tror på, för den som är beroende. Och all respekt för detta.
Många här, kanske de flesta klarar inte att dricka måttligt. Därför blir det ju antingen eller. Många har haft otäcka upplevelser på många plan pga A.

När min konsumtion steg till 6-7 glas vin på kvällarna, så fick jag stark morgonångest. Inte sådär bakfull med huvudvärk och trötthet utan mer en kraftig oro och en förlamande känsla. Jag hittade forumet. Reflekterat mycket kring min situation och relation till A. Jag vill inte sluta. Är inte redo för det och vet inte om jag någonsin kommer att bli det. Notera, jag VILL inte sluta. Däremot skulle jag kunna om det fanns något som motiverade mig, något bättre. Men jag har numera, sedan någon månad tillbaka minskat något på min konsumtion. Ett par nyktra dagar i veckan och istället för 6-7 glas vin så blir det 4-5 de kvällar jag dricker. Ingen behöver påtala att det är en stor mängd, det vet jag redan. Nu har den värsta morgonångesten lagt sig tack och lov. Vaknar lugnare och gladare.

Jag tycker inte heller det är märkligt att vi som bara är människor dras till verklighetsflykt. Vi dricker över hela världen, vi tar droger, tillvaron som kan vara outhärdlig ibland. Att få komma bort, bara åtminstone för en stund och glömma vardagens bekymmer, smärta och elände. Jag försvarar inte A och droger, men jag har förståelse varför så många dras till det. Jag anser att det är viktigt att ha en nyanserad bild. Allting är inte bara svart eller vitt. Åtminstone inte för mig.

Hombo

Hej! Jag är ny här och är inte helt säker på hur forumet fungerar än,ska sätta mig in i det mer under veckan tänkte jag.
Jag dricka som 14 åring och har sedan dess druckit extremt mycket,i 14 år blev jag redlös,,begick mängdbrott,tog de droger som fanns tillgängliga och hade aldrig något stopp,men kunde hålla mig nykter i veckorna ganska bra så identifierar mig mer som missbrukare än beroende(om de finns en skillnad). När jag var 27 år började jag intressera mig för ett annat liv,jag var trött på ångersten, känslan av att timmarna innan jag skulle gå på fest oroa mig för vad som skulle hände denna gång.
Jag kände i december förra året att jag var redo,motiverad och jag hade läst på allt jag hittat,lyssnat på Beroendepodden mycket,(bra tips om någon är intresserad)
Jag insåg fort att jag ville vara en person som rörde mig i gråzonen,drack rimligt och kom ur min fylla problemfritt men visste redan att jag inte var sådan och la ner tanken fort,2 glas öl lurar mig direkt och efter de är det inte jag själv som bestämmer.
i vilket fall är jag nykter sedan 4,5 månader nu och njuter av de,är på fest lika mycket som innan,men jag vet att en frisk morgondag (dvs idag) har inget pris, att vakna och må bra på helgerna är något jag inte kan offra igen,att känna sig fri igen, och att känna på riktigt är värt allt för mig nu för jag glömmer aldrig hur jävligt de var innan,det motiverar mig!

Ron32

Du finner forumet meningsfullt. Du har säkert mycket att bidra med, med det som du gått igenom.

Det är så olika med hur A påverkar oss. Jag drack inget förrän jag var 20 och först när jag var runt 30 så blev det allt oftare och i större mängder.
Jag blir bara lugn av A. Den har aldrig gjort mig ovän med andra, lett till att jag tagit dåliga beslut och förstört relationer med andra. Den är till största del något hämmande när det gäller min kreativitet samt att den i stora mängder ger mig ångest på morgonen.

Jag hoppas du fortsätter i din goda anda med nykterheten, du behöver den, liksom så många andra här :)

Ron32

Fick veta att någon i en annan tråd stör sig extremt mycket på det jag skriver.
Att jag skulle vara en person som försvarar intagandet av A och uppmanar andra att det går att dricka måttligt.

Blir väldigt ledsen faktiskt. När det blir missförstånd.

Allt jag har sagt är att jag inte är redo eller har en vilja att vara totalt nykter. Ingenting annat. De som behöver vara nyktra, var det.
Allt jag vill är att dricka något mindre. Och så kommer det de som säger att det inte går. Att jag skulle vara ett hopplöst fall...
Det kanske inte är så lätt att bemöta det jag skriver, jag vet. Men skulle vara så fint om någon förstod. Att jag också kämpar.