Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Det är precis sådana tankar som du har nu som gör resan lättare.Att man börjar förstå vad alkohol är och vad den gör med oss..Vi bearbetar vårt eget sanna jag..Tänk om man skulle filma mer, hur folk egentligen beteer sig. När filtren är borta och alla är förvandlade till sitt sämre jag..Ingen kul film..Ha en härlig Söndag..

Vid 2-tiden kommer min kollega instapplande. Det ska pratas och grejas. Visserligen lät han bli att dricka mer då han troligtvis glömt att det fanns mer på rummet.
Klockan 8 vaknar vi och jag är pigg och utvilad. Han är i riktigt dåligt skick.
Jag tänker tillbaka på tidigare år när det är jag som varit dålig dagen efter. Tvinga sig till restaurangen och få i mig föda, packa mina tillhörigheter och gå på mässan alldeles kallsvettig och med en puls på 120. Kollade precis klockan som jag köpte istället för 143st Bellman och den visar en puls på 57.

Igår morse övervägde jag att ta Antabus då jag kände mig lite svag i min beslutsamhet. Idag känner jag mig starkare än jag gjort på väldigt länge.

Tack alla fina! Ha en riktigt skön söndag!

När man är nykter inser man hur jobbigt det är att dricka... Gäller bara att hålla kvar den känslan när a-rösten viskar?

Verkligen!
Kände visst vemod när jag gick ner till frukosten, men det byttes snabbt av till något annat. Lättnad tror jag.
Det var mycket ojande och åmande i bilen hem.
Helvete vad jag inte saknar den känslan när kroppen är helt trasig och man vill bara dricka igen för att slippa det mentala..

John-Erik

Fasicken vad imponerad jag blir...
A-grejen är ju med hela tiden. Hur gjorde du ??
Eldprov?? Vulkanprov skulle jag säga..
Har följt dig. Du är en förebild för oss här. Många av oss är svagare än du...

Fortsätt Granit

John

Vulkanprov! ?

Jag bestämde mig för exakt 3 veckor sedan att det räcker nu. Jag vet inte hur länge det kommer vara, men jag vet att jag höll på att sjunka mer och mer. Det blev tuffare och tuffare att komma ur den onda cirkeln.
Sedan jag började skriva av mig om det hela så har jag märkt att det blivit betydligt lättare att avstå. Visst, jag har haft dagar då allt känts helt hopplöst men då har jag försökt göra något helt annat för att få tankarna att inte skena iväg.
Jag bestämde mig långt i förväg för att inte trilla dit på mässmiddagen, och det gick alldeles utmärkt visade det sig.
Om det är för att jag är korkat envis eller om det bara var att det redan var bestämt i förväg, ja det kan kanske diskuteras.

Det handlar inte om att någon är svagare än någon annan.
Utan alla er, dig inkluderat, skulle jag inte kommit så här långt.

Ha en fantastisk kväll i vårvärmen!

John-Erik

Det är ävvlans bra min vän... Ett unikum för din kropp. Har fixat 3 veckor själv i ett sträck och har väldigt många fler nyktra dagar nu när jag låter
min hjärna medverka och inte låta mig och min kropp förfalla totalt. Är mer värd än så anser jag.. Tack vare forumet så är det lättare att avstå.
Även om du i framtiden tar ett återfall, så har du påat för dig och din kropp att en viktig livstilsförändring
är på g. Du är under en under en ny fas i livet som du själv är chef över.. Mäktigt....

Håller på dig!

John

Vad glad jag blir, John!

Jo, nog behöver kroppen chansen att återhämta sig.
Nu är jag inne på vecka fyra.
Drog troligtvis på mig en matförgiftning eller magsjuka light under helgen. Han jag delade rum med har samma symtom.
Skönt sätt att fira sin nykterhet ändå! ?

Har börjat tänka en del på alkohol igen. Inte att jag känner för att dricka, men jag målar upp ett scenario där jag kanske kan dricka nån gång framöver bara jag ger fan i att göra det hemma.
Nu ligger det visserligen väldigt långt fram i tiden innan jag är kapabel att ens närma mig en kall öl, men ändå.
På onsdag träffar jag min nya kvinna. Hon på missbruksenheten. Känner mig sjukt peppad inför det faktiskt!
Ännu en livlina att ta till, och som förhoppningsvis kan ge mig några nya fina verktyg att plocka fram om jag skulle få för mig nåt.
Antabusen skulle jag börjat med idag, men det får vänta några dygn tills magen är stabil och hjärtat jobbar i lugnt tempo igen.

Imorgon fyller jag år. Jag ska fira min födelsedag nykter för första gången på över 20 år.
Det ser jag fram emot!

John-Erik

Fasicken vad jag skulle vilja träffa dig.

Du är närvarande. Så bra...
Hoppas att du kan avstå min vän

//John

nydag2018

Stort grattis på födelsedagen! Den första nyktra på 20 år säger du, jag tror att det även kommer bli den bästa på 20 år!

Anxiete

på din dag ?Den bästa gåvan gav du dej själv när du startade denna resan !

Jag vaknade givetvis först av alla i huset igår, men efter ett tag började det tisslas och tasslas.
10 minuter senare kommer fru och två små barn in i sovrummet, sjungandes. Fick paket och kaffe på sängen. Morgonmyste och var närvarande!

Helvetesdag på jobbet. Stressade så jag kände att jag minsann hade kunde motat bort stressen med ett gäng Bellman.
Jävlar vad skraj jag blev där och då!
Jag köpte såklart inga Bellman, men fick lära mig att stress var en rejäl triggare för mig. Eftersom jag så slentrianmässigt bara köpt en massa öl och druckit mig igenom så mycket har jag nog aldrig reflekterar över att stressen var en så pass utlösande faktor. Nu vet jag.
Jag satte mig. Skrev till några likasinnade vänner jag har, vad jag gör och hur planen ser ut för mitt liv.
Tog nya tag, arbetade metodiskt och lugnt. Känslan försvann direkt.

På kvällen fick jag finmiddag som min kvinna gjort.
Vi skålade med äppelmust.

Elise64

Lite sent, sorry! Härligt att höra att du har strategier när suget lurar! Så mysigt att du har din fru som finns där för dig?ha en bra dag?

Jag har också kallat dig Elsie! ?
Förlåt!

Tack Elise! Ja, utan min kvinna är jag halv. Hon kompletterar mig fullt ut nu när vi faktiskt kommunicerar med varandra igen. ?

Vilken fantastisk människa!
Jag fick berätta om mitt liv och hann precis till 2004 då jag träffade mitt livs kärlek (min hustru). Vi tar vid där vi slutade om en vecka.

På fredag är det urnnedsättning. Jag är seriöst livrädd för hur jag ska hantera det.
Min äldsta och otroligt kloka dotter sa så här:
”Det känns som att det är det definitiva avslutet och efter det kommer det verkligen kännas som att vi inte längre har farmor kvar.”

”Men farmor är alltid med dig. Här inne.” Pekandes på hjärtat.

Men hon har rätt. Det är definitivt.

Terapeuten tyckte att jag skulle ta en Antabus för att vara på den säkra sidan.
När hon sa det kändes det självklart. Nu vet jag inte.
Jag vill så gärna tro på min egen förmåga att vilja förändra mig själv utan hjälpmedel.
Jag har viljan och känner hopp. Och med det känner jag att jag kommer långt.

Jag hade inte alls samma känsla sist jag ”slutade”. Jag ville, men kände inte alls så här.

Två mornar kvar att bestämma mig.

John-Erik

Tänker på dina känslor inför allt det jobbiga...
Sköt om dig...

Varma tankar från

John

Anxiete

En stor kram ? Livet suger med jämna mellanrum och gör så ont .... Tillåt dig att vara skör en stund, kryp upp i kära hustruns famn och bara var där du är just nu . Det blir ljusare men det får ta den tid det behöver! Det heter ett sorgeår av en anledning, det är så för de flesta av oss , man behöver inte vara stålmannen ...

Så är dagen slut.
Kändes okej i morse. Det kändes okej under urnnedsättningen. Såklart var det jobbigt men samtidigt väldigt vackert.
Plockade en stor bukett vitsippor igår där mamma alltid var och plockade vitsippor till våra kalas när vi var små.

Edit. Känner ingen som helst anledning att begrava mig i alkohol efter dagen. Slut Edit.

Igår var jag så satans ölsugen! Inte sugen på att bli full, utan på smaken av öl.
Jag köpte ett sexpack kortplugg alkoholfri Falcon. Drack tre. Det var sjukt gott. Sen räckt det. Märklig känsla.
Jag fick heller aldrig för mig att jag skulle gå till macken och köpa 3,5:or.

Pratade med sköterskan som håller koll på mina lever- och alkoholvärden.
Sen första provet i början av mars och det nu i början på maj har det blivit en stor skillnad! Jag blev så jävla glad!
Så glad att jag firade det med mitt livs första Antabus.
Känner inga biverkningar alls förutom lite besk smak i munnen.

Tack för alla fina ord. Ta hand om dig! ❤️