Jaha, då sitter man här då. Nu är det slut. Han fick välja mellan alkoholen och mig. Naturligtvis valde han alkoholen. I november flyttade han ut och sen har hela vintern gått åt till att packa ihop hans saker och få iväg. Och hans barns saker. Och fira jul och nyår ensam. Och lära sig hur allting i huset fungerar, vedpannan inte minst. Och snöslungan. Och bilen. Jag har lyckats bemästra det hela hjälpligt, men efter två veckors influensa har jag börjat inse att det inte håller i längden. Jag måste byta liv. Från stort hus på landet till lägenhet i stan. Från renovering, trädgård, grönsaksodling, djur, vedhantering, norrlandssemester, fiske och friluftsliv till.....ja vad? Vad ska resten av mitt liv innehålla nu när jag inte längre kan ägna min tid åt drömmen om att det ska bli bättre? Att han ska bli frisk? Att vi som par ska hitta tillbaka till varandra? Och leva det där drömlivet vi pratade om i början? Hur ska jag få mitt hjärta att glömma honom, nu när hjärnan har insett att jag inte kan eller ska ha en relation med honom? Hur ska jag orka leva ensam resten av livet? Det är lika troligt att jag hittar nån ny som att han slutar dricka...... Hur ska jag hitta en lägenhet att trivas i efetr alla år i eget hus? Vad ska jag göra av all tid? Vad sjutton ska jag göra nu??????

Man sitter där och spänner alla sinnen till det yttersta för att behålla drömmen och tankarna om det bättre livet i huvudet.
Det där livet som aldrig blev,men som kunde ha blivit.
Sen så spinner liksom hjärnan vidare på det fast de tom lämnat boet.

Man orkar liksom inte med verkligheten,den krassa att man är ensam.

Det står så fint beskrivet i en alanontext jag har:
"ett tag kritiserade jag mig själv för att jag varit så blind.
Jag hatade förnekelse och betraktade det som den värsta karaktärsdefekten.
I och med att jag blev snällare mot mig själv började jag också förstå att förnekelse kunde vara väldigt bra.
Den höll mig vid liv tills jag var mogen att inse sanningen,min sanning.
Att se det klara skarpa ljuset innan jag är redo för det kan blända mig helt."

Stämmer i alla fall väldigt bra i mitt fall.

Det går sakta frammåt här. Mulletant la upp en fin text som jag just nu inte kan relatera till, jag har inte varit speciellt arg på mig själv för att jag levde med en alkoholist, jag har försökt se det som att jag gav relationen en chans (men såg till att inte bli låst i ett beroende av hans ekonomi etc) men avslutade (nåja....;) ) när den inte fungerade. Visseligen kan jag ibland känna att jag slösat bort de sista åren då jag hade kunnat få en annan, livslång relation, nu bedömmer jag att det är betydligt svårare med tanke på ålder, bagage etc. Men men, arg på mig själv är jag inte så värst.
Jag tillåter mig själv att vara arg på honom istället, slut på tankar som att han är sjuk, har en diagnos, inte kan hjälpa att han dricker. Det är tankar som bara leder till att jag inte släpper taget. Möjligen kan de tankarna hjälpa mig att acceptera att han inte kommer tillbaks, nykter. Konstaterar fakta och tänker allt oftare att han aldrig kommer att bli frisk från alkoholismen. Jag tror att det är nyttigt att vara arg. Och likgiltig. På det sättet har han lärt mig en hel del. Jag kopierar hans beteende utan dåligt samvete. Svarar inte på sms, bryr mig inte om hur han mår, struntar i att göra saker jag borde. Kan han, kan jag. :) Har varit bra för mig att sänka prestationskravet på mig själv.
Jag har varit några vändor i min lägenhet och gillar den mer och mer, nu kan jag nästan längta efter att flytta dit. Ska bli skönt med något nytt där "vi" inte har någon historia. Och där jag inte behöver ta ansvar för allt det praktiska. Och jag kommer att kunna/hinna/orka vara i min stuga mera.
Så, dags att sätta igång, måla klart så jag kan hyra ut huset och få flytta! :)

Jag ser vad du skriver om att jag är stark och klok. Jag blir glad för att någon tycker det. :) Sen tänker jag att vi ALLA här är både starka och kloka. Vi är starka för vi ägnar oss åt att försöka förändra något. En relation, en annan person men mest oss själva. Vi ser oss inte som offer som bara flyter med, vi vill ju en förändring. Det är starkt! Vi är kloka som sökt oss till det här forumet. Förmodligen har vi läst på massa sajter om alkoholism, alkohol och medberoende. Vi delar med oss och tar till oss av andras erfarenheter, vi blir bara klokare och klokare.
Man kan vara stark och klok i grunden, men alla har sämre stunder då styrkan och klokheten är svagare. När man är trött, hungrig, ledsen, besviken, arg. Det är helt ok. För det går över, blir bättre. Och eftersom vi är starka och kloka så söker vi hjälp när vi är svaga, och kunskap när vi inte vet. Alla vi här känner någon som försöker lösa sina problem på ett annat sätt, eller hur?
Idag har jag en bra dag. Kanske du Linda har en annan sorts dag, eller vecka. Nästa vecka är det kanske min tur, och du har det bättre. Det går upp och ner, men vi kan gunga här tillsammans.
Skriv och berätta hur det går! Kram.

Linda...

Vi kan gunga här tillsammans ☺ vilket härligt uttryck. Jag det är sant den dagen man söker hjälp är man stark..man vill ha en förändring . Förstår att helvetet måste ta slut. Jag tar dina ord med mig och kommer självklart berätta hur det går för mig. Kram och tack

både ute i sommarvärmen och med mannen. Solen skiner, jag jobbar på med allt praktiskt för att kunna starta mitt nya liv och avveckla det gamla, familjelivet. Saknar mannen oerhört där jag går och pillar på resterna av det gemensamma, avslutar projekten vi planerade tillsammans. Nu har han inte hört av sig på länge, jag vet att han inte jobbar och solen skiner. Självklart dricker han. Jag intalat mig att han nog träffat en ny kvinna vid det här laget, han brukar inte vara utan länge. Det svider men jag gnetar på.

Då hör han av sig idag, med rara ord och löfte om att komma med hjälp för det tunga praktiska som återstår. Och med ett positivt besked (som inte rör alkoholen) om sitt liv, något han tidigare undanhållit mig men som han nu vill dela. Han vill dela med sig av sitt liv! Det värmer....det hettar. Jag blir så glad. Och det är inte bra.
Nu gäller det att inte gå all in i det igen. Behålla distansen. Inte dra på med lösningar och drömmar. Det gäller att hålla kursen nu. MIN kurs. MITT liv. Skicka hit lite erfarenheter jag kan fundera på när jag bara vill ha tillbaka honom!

nej till hjälpen...även om den lockar ☺️ Rak i ryggen nu och lite hälsosamt stolt? För min del har det varit målinriktad avhållsamhet som varit det enda som funkat! Efter några månader så fick jag en helt annan syn på mitt ex kontaktsökande! Inser att jag verkligen förnedrat mig själv tidigare genom att svara på hans samtal och sms där han ordbajsat om kärlek och gemensam framtid! Han har inte gjort EN ENDA seriös sak för att det skall bli vi! Inte engagerat sig ett dugg på allvar om man bortser från text med röda hjärtan! I 99 fall av 100 var han full när han skrev! Tänk på allt du ville bort ifrån! Vill du ha tillbaka det? För jag kan nästan lova att det inte är mycket som förändrats! Tänk på hur du skulle vilja ha det i ett förhållande! Skulle du få det med honom utan att börja nystart med att förändra honom? För du har väl annat kul och viktigt för dig än att ta dig an ett renoveringsobjekt till karl?? kram och önskar dig massor med motståndskraft!

med "omalltskulleblibratankar" ...... så raskt in här och läsa om VERKLIGHETEN :)
Tack Nordäng fär dina kloka ord. Nej, jag vill inte tillbaka. Vill tacka nej till hjälp. Fast.....till skillnad från ditt ex så skickar den här mannen inga hjärtan, han kommer och lyfter tunga takplåtar och tar med sin skruvdragare........kanske. Han har inte dykt upp än och jag räknar litegrand med att han inte gör det heller.
Problemet är att jag skulle spara förfärlig förfärligt mycket pengar om han gjorde jobbet åt mig, typ 60-70 000.
Vill hellre lägga den slanten på mig själv (eller ett behandlingsprogram åt honom,,, men nej, det vore nog bortkastat så länge som han inte är motiverad) än på ett tak som är trasigt. Som han kan laga billigt billigt. Så jag ska göra ett tappert försök att utnyttja honom (precis som han antagligen utnyttjat mig och min vilja att ställa upp och hjälpa till) UTAN att det kostar mig själsfrid.......Lite kommer det nog att svida att se honom gå här hemma och grejja, men jag ska försöka hålla distans och tänka på mig själv, vara rationell. Och han kanske inte ens dyker upp som bestämt. Då återgår jag lugnt till ursprungsplanen, och sen behöver jag aldrig ha med honom att göra, när huset är färdigrenoverat. Och jag tänker inte ta på migg ett nytt renoveringsprojekt! Som honom, tex.....! :D
Sådärja, nu känner jag mig redo för att möta dagen, utan tankar på att det ska bli "bra" igen. För det blir det inte. Jag vet det. Tror jag. JO, det vet jag. NU. Nja......... :P
Nåja, jag är iaf medveten om mitt medberoende och jobbar på det.............................

För detta lite laddade ord medberoende och att älska någon djupt och innerligt.

Då blir ju just alkoholen det där tunga molnet man önskar man kunde blåsa väck.

Min sambo var också skruvdragartypen
Och som jag väntade.
Tills han var riktigt nere på botten och jag hade hunnit gå in i ny relation.

Då skrapade jag ihop pengar.
Frågade om han var redo att ändra sitt liv.
Jag gav honom en kvart att plocka ihop sina saker.
Sen skjutsade jag honom till ett behandlingshem med Minnesota modell.
Det funkade,han var redo och fortfarande nykter efter ett år.

Men jag hade planen för mig själv och väntade och väntade.
Så visst kan det fungera.
Men vill han ändra sitt liv?
Vill han sluta dricka?

Det tog mitt ex 2,5 år från tappra försök till nykterhet.
Så det är kanske en lång väntan För dig?

för ingenting. Han messade att han inte hade tid att komma idag. Fast det var han som tog kontakt och ville, och fick välja en tid som passade. Jag anpassade mig bara på klockslaget men inte vilken dag. Så nästa gång behöver jag inte ens svara, känns det som.
Ullabulla, du undrar om det är en för lång väntan för mig? Jag vet inte. Jag har redan väntat två år på honom när vi separerade förra gången. Då kom han tillbaka. Idag kan jag undra varför. Så jag har inget svar på den frågan just nu. Jag planerar och genomför mitt eget liv. I höst kommer jag att bo i stan, i en fin lägenhet, jobba på mitt älskade jobb och förhoppningsvis få tid och kraft att ägna mig åt mig själv och upptäcka nya saker man kan göra här i livet. Längtan efter honom kommer nog sitta kvar som ett ärr i hjärtat. Men det viktiga är nog att inte agera på den känslan utan bara låta det vara. Jag har tagit mig igenom en stor sorg tidigare, så jag vet att det går.

i hjärtat när jag går här och plockar i alla våra gemensamma projekt, som aldrig kom längre än till önskedrömmar och inköp av bra-att-ha-saker. Suck. Just nu vill jag bara häva allt i en stooooor container, ta min tandborste och dra till lägenheten i stan. Istället måste jag hålla den positiva käcka fasaden upp för de som är här och hjälper till. Jaja, liksom, livet går vidare, skönt att få undan det här, jag flyttar nog tillbaka nästa år..... :(
Varför kunde det inte få vara bra????

Anthraxia

Gud vad jag lider med dig just när du säger så - det är så enkla ord, och ändå känns det som att de liksom går igen för oss alla här på forumet; varför kan det inte få vara bra? :/

Kämpar på med renovering av hus och flytt till lägenhet. Det går långsamt frammåt och jag har fått oväntad hjälp! :)
Mannen hör av sig och erbjuder mera hjälp men dyker inte upp. Jag försöker strunta i det. Jag har en dipp och saaaaaaaaknar honom så, när jag går här och färdigställer vår gemensamma dröm. Tar kontakt och vi pratar utan konflikt, mest för att jag bara uttrycker positiva saker. Sen avslutar jag samtalet innan vi hinner in i de gamla vanliga anklagande/försvarande hjulspåren.
Jag frågade om han ville fira midsommar med mig i stugan, det ville han. Men jag planerar inte för det.......
Hur går det för er alla andra härinne?

är det upp och ner! Bra dagar och så kommer det en superduperjätteledsen dag! Och så kommer det en ARG dag emellanåt! Mest bra dagar nu i alla fall! Tror du kommer sakna honom mindre när du inte behöver gå i det som varit ert gemensamma längre! Skönt med lite distans och perspektiv! Har avslutat vårt förhållande två gånger av samma skäl, första gången i maj förra året! Vi höll mycket kontakt under sommaren! Vi bestämde vid flera tillfällen att träffas och så backade han i sista minuten! Förstod det inte då men nu kan jag se att jag nästintill förnedrade mig! Planera nåt kul på midsommar utan honom så slipper du att bli besviken! Kram

Linda...

Jag håller med nordäng . Försök och planera nåt kul på midsommar så du inte blir ledsen . Jag förstår dig saknade blir svår ibland det är inte konstigt ?

Jag måste kontakta honom ang. taket och vi har en tid för möte ang hans son och jag vill verkligen inte ha mer med honom att göra, för jag blir mest ledsen av det. Förut struntade jag i att jag blev ledsen av kontakt med honom, eller så såg jag inte sambandet, men nu vill jag verkligen slippa den där tomma känslan när han bara går sin väg utan ett hejdå, utan att bestämma om nästa gång vi ska ses eller höras, sådär sm vemsomhelstbekant gör. Det känns så avvisande när han bara går/lägger på luren/inte kommer som lovat. Men ok, nu vet jag det, kanske kan hantera det bättre då. Och sen kommer jag väl till en punkt i livet då det inte finns orsaker och anledningar till att ha kontakt längre. I september. Längtar.

När jag loggade in här idag såg jag att jag varit här i fem månader och en vecka. Mycket längre än jag trodde. I början läste jag i forumtrådar som handlade om man drack för mycket, för jag trodde min man gjorde det. Sen började jag läsa om att förändra sitt drickande, för jag ville att min man skulle förändra sitt drickande. Så småningom började jag läsa trådar för anhöriga, och kände igen mig. När det var som värst och mörkast skapade jag en egen tråd. Idag kan jag läsa bakåt och se hur vardagen vindlade sig fram på ett helt oväntat sätt. Jag hade en bild av framtiden som inte blev, tack och lov. Livet har tagit en helt annan vändning än jag föreställde mig och jag mår mycket bättre än jag trott var möjligt. Jag har fått stöd och hjälp från de mest oväntade håll, av er härinnen inte minst. :)
Jag bor fortfarade på landet med läckande tak, men nu ser jag mest fram emot at flytta till stan och har massa ideer om vad jag ska ägna mitt liv åt när jag väl kommer dit. Och nu finns ett datum för det också. Kontakten med mannen är i princip obefintlig och jag lider inte speciellt av det heller. Vi har ingen anledning att ha med varandra att göra. Han har fasat ut mig ur sitt liv och jag har avvecklat honom. Idag vet jag inte ens om känslorna finns kvar, men jag kan ärligt känna att jag just nu, idag och den här veckan, faktiskt inte vill ha honom eller någon annan relation. Jag mår helt enkelt bra i mitt eget liv!

Sen kanske det kommer en dag då det känns sämre och jag saknar honom........... då får jag väl läsa det jag just skrivit. Fem månader och en vecka. Så lång tid tog det för mig att komma till den här punkten. :)