197 dagar är mitt antal idag. Det känns ofantligt...lite. Hur kan 197 dagar av 39 år ha så stor betydelse som det ändå faktiskt har för mig?
Jag är just hög på min egen förmåga, att ha haft kraft att förändra mitt öde och mina tankar. Jag förstår det inte samtidigt som jag börjat förstå att jag alltid varit någon som överlever. Stannar i tid.
Jag är alkoholberoende men idag är jag tacksam för det. Låter galet men så är det för så mycket insikt och klarsyn som det gett mig. Det är en del av vem jag är, en väldigt stor del.

Havet är lite likgiltigt idag, stålgrått och fräser lite lagomt åt mig. På min promenad vid havet tänker jag att det är som alkohol. Jag älskar det, romantiserar det men är livrädd för det. Sjöfåglarna guppar obehindrat på vågorna och jag tänker att jag kommer aldrig bli som dem. De kan lyfta när de vill... Jag är den som inte kan simma. Därute skulle jag obönhörligt sjunka till botten och sluta andas. Men det är ok, för vad har jag därute att göra?
Här på stranden och klipporna är jag trygg, här är jag i kontroll. Så, här stannar jag.
Det är lika självklart att det finns de som kan lyfta ur havet när det vill som att det finns varelser som inte har där att göra alls. Det finns heller ingen vits att värdesätta den ena över den andra.
Det är såhär det är och jag är tacksam över att jag är ett landlevande djur, min insikt att jag inte kan simma ger mig förståelse för andras tillkortakommanden och mina egna...
Men har sjöfåglarna, som har frihet att vistas både i hav, luft och land, samma förståelse?
Och utan förståelse för andra, är det möjligt att förstå dig själv och vice versa?
Jag är glad att jag är jag med allt vad det innebär. När jag kände stolthet över mig själv blev det så mycket enklare att inte dricka. Jag kan bara inte våldföra mig på mig själv längre.
Jag kan inte flyga eller simma men jag kan gå och springa, det är fan inte dåligt det heller!

Fina Jasmine? Jag är trött. Men det är ändå bra. Jag dricker inte. Ibland tänker jag att jag vill men det går att låta bli, jag är inte i det svarta hålet jag befann mig i för någon vecka sedan. Försöker hålla mig borta från kanten där marken är lös och hal.
Men jag tänker ofta på hur otäckt starkt beroendet är, hur manipulativt det är. För snart, 31 juli, har jag varit nykter ett år, minus två dagar. Och ändå... Ändå har alkoholen ett stadigt grepp om min själ. Tvånget ligger någonstans inom mig och slumrar, väntar på att få vakna igen. Jag tänker att jag får fortsätta som jag gjort, en dag i taget och fokusera på mitt liv och sånt som gör mig stark och glad.
Idag har jag varit på stranden hela dagen med barnen och jag är tacksam över att inte behöva sitta där ibland alla andra barnfamiljer och smussla med vin i en kaffemugg... slippa känna sig som en värdelös mamma och människa.
Det är en lättnad att inte ge mig själv det alternativet.
Kram till dig Jasmine, jag vet att du kämpar och jag önskar dig all styrka i världen❤️Det är du värd?☀️

Jag ville bara berätta att när jag började läsa här på forumet i höstas så blev du den jag följde mest.
Du verkade så intressant, insiktsfull och full av kloka tankar.
Jag blev inspirerad av dig och när jag sedan i februari bestämde att förändra mitt drickande öppnade jag mitt eget konto här.
Ungefär samtidigt så bytte du forum och då tappade jag dig för jag hade fullt upp med mitt egna.
Men jag tror på att du klarar av att hålla dig från att dricka för du är så medveten om att nackdelarna är så ofantligt mycket större än det falska korta lullet som du eventuellt skulle känna...
Lycka till dig från mig???

Hej fina FinaLisa!!
Vad glad jag blev över ditt varma inlägg!!❤️ Ibland känns det ju som om att man bara tänker högt och ingen lyssnar, då är det fint att plötsligt bli påmind om att medmänniskor finns överallt, runtomkring en fast det inte alltid märks.
Det går ganska bra nu, solen och värmen hjälper till väldigt mycket känner jag. Tankarna blir ljusare på något sätt. Hur går det för dig?
Själv har jag mitt första samtal med psykolog imorgon. Ser fram emot det, hoppas att få svar på många frågor men borde kanske inte skruva upp förväntningarna för mycket.. Jag vill bara bli lite mindre skör. Och lite mindre dubbelsidig. Varför kan man inte få vara stark hela tiden? Eller iaf lite lagom stark i allt? Jag känner att jag är två personer väldigt ofta vilket är en smula förvirrande...
Ska försöka hitta din tråd, känner att jag gärna vill veta hur du har det❤️?

Jag skriver inte så mycket i min egen tråd, läser mest andras och kommenterar lite då och då.
Jag märker ibland att jag stressar mig själv i tankarna om att jag måste vara aktiv på forumet men det är ju ingen som kräver!
Jag har det lite som en livlina, jag har även andra forum där jag delar mina andra problem...
Är ju även medberoende till en vuxen son med missbruksproblem samt sambo med en rörelsehindrade man.
Och det är otänkbart att avslöja mitt drickande i något annat forum än här.
Så jag försöker minska så gott det går.
Ibland går det inte alls men det blir aldrig några katastrofer så pass koll har jag.
Hoppas du mår ok
Kram??☀

Jag såg det? Och så är det ju, vi har alla olika sätt att använda forumet vilket gör det så fint och dynamiskt på nåt sätt. Det är en livlina även för mig. Just nu är jag lite trasig, funderar på att flytta tillbaka till min gamla tråd i ”förändra drickandet”, är inte helt säker på vad jag sysslar med... Igår drack jag av min mans bib, varför kan man ju fråga sig då det bara blev obehagligt. Jag hamnar fortfarande inte i det njutningsfulla tillståndet man vill åt när man dricker. Jag blir bara hånfull mot mig själv och trögheten i kroppen. Men jag gör det nog för att straffa mig själv. Jag är väldigt bitter, jag blir så fruktansvärt arg på mig själv över hur jag slösat med mitt liv de senaste 20 åren. Vad hade jag inte kunnat vara idag om jag inte druckit så jävla mycket? Jo, jag vet att bitterhet inte tjänar någonting till men det är vad jag känner och jag blir så ledsen. Det enda jag är nöjd med är mina barn. Resten består av sånt som har ätit upp min själ, mitt driv och min styrka.
Nu måste jag bara hitta en väg bort ifrån alkoholen igen och det som gör att jag dricker.
Det är så otäckt hur den hittar sin väg tillbaka, som vatten som kryper i tak och husgrund, obemärkligt förstör och sprider förruttnelse. Tills man upptäcker skadorna och då är de ofta större än man trott... I mig kryper det men jag är ändå medveten om det. Jag kan det här, är jag bitter nu, vad är jag inte då om ytterligare x antal år om jag börjar igen? Det är ju inget alternativ. Så vi kämpar på, eller hur?
Kram till dig och mycket styrka! Du gör det bra med så många svårigheter i ditt liv och ändå försöker du ta hand om dig själv, fortsätt med det FinaLisa?☀️❤️??‍♀️

Det är nästan lite komiskt det där att vissa här (tidigare jag också nästan ser det som en mission att svara på inlägg. Jag var där. Jag orkar inte det längre, men kan fortfarande känna mig lite ledsen när jag ser att alla inte får svar.

Amanda, du är så viktig härinne på forumet. För dina kloka funderingar och resonemang och för att du är en sån förebild. Det är också fantastiskt att du skriver nu när det inte går så bra. Jag la helt enkelt av med det. Behövde då heller inte se sanningen. Men det är viktigt att skildra kampen. och att det kommer att vara en kamp. Lättast är att sluta helt tror jag, men jag vet ännu inte om jag är där.

Idag är mitt förhållande med A inte så trassligt, idag är det slut mellan oss. Mest för att så mycket annat är trassligt... Viktigare saker än mitt idiotiska behov av att låtsas som det regnar.
Jag skriver här om detta för att jag är så ledsen, orolig och arg och måste få det ur mig. Här hemma vill ingen lyssna på mina känslor, de är trötta på dem tror jag...(”De” är alltså min man och min svärmor, de enda vuxna jag har att tillgå just nu.) Ännu en gång har min yngsta son med språkstörning blivit utsatt för elakheter på fritids. Denna gång även av en flicka som tidigare varit hans vän vilket för honom gjorde sveket än värre. Lärare och fritidsledare gör så gott de kan och de pratar med barnen som är inblandade och de säger förlåt... sedan börjar det om någon vecka senare. Jag blir så ledsen över att vi människor har denna funktion i oss, ”vi och dom”, rädslan för det vi inte förstår, vår drift att vilja skada de som inte är normativa och passar in. För detta gäller inte bara mitt barn, detta gäller alla som är annorlunda. Jämfört med vad kan man ju undra... Vi här på forumet till exempel, detta forum som är så viktigt för oss, här kan vi visa vilka vi är i skydd av anonymiteten och finna samhörighet, värme och stöd som vi inte tror oss kunna få ute i samhället. För där skulle vi sticka ut, bli bedömda och dömda. Även om många av oss blir förvånade över hur mkt stöd vi ändå får när vi ”kommer ut” med vår problematik så har vi nog alla tvekat av både rädsla och skam.
Min son är snäll, glad och kreativ, han gör bokstavligen inte en fluga förnär men han förstår inte de oskrivna reglerna för hur lekar fungerar, han beter sig udda många gånger men aldrig med avsikt att skada någon. Lärarna beskriver hur de får hjälpa honom in i leken med andra barn och jag förstår precis vad de menar, han har ett språk och kroppsspråk som barnen inte förstår och han förstår inte dem. Jag känner mig så hjälplös... De barn som varit dumma med honom kom fram och bad mig om ursäkt, jag försökte vara pedagogisk men helst ville jag bara strypa dem... Det får man kanske inte säga att man vill men det skiter jag i, jag ville bara skrika åt dem hur äckliga de är som i grupp ger sig på en person bara för att han inte är som dem... Det gjorde jag som tur är inte men när det händer igen vet jag inte hur jag reagerar. För det som gör mig så förtvivlad är att jag har svårt att föreställa mig att det INTE kommer hända igen, för sån är världen och sådana är vi människor. Som AlkoD sa till mig en gång, människan föds inte ond och vårt mål är kärlek. Det är sant men ändå lyckas inte alla nå detta mål, vi formas av det och formar vår omgivning, istället odlas hatet och det är en så stor sorg för mig att se detta konkretiseras i min sons öde. Jag blir bara så ledsen och idag tycker jag väldigt, väldigt illa om mänskligheten och dess jävla komplexitet. Varför kan inte en liten vänlig pojke med lite roliga tics bara få samla på sina insekter på rasten utan att bli inträngd i ett hörn av ett antal barn som inte står ut med att han inte är som dem? Jag har till och med frågat lärarna om han provocerar dem för jag förstår inte behovet av att utsätta en annan människa för förnedring.
Vad jag frågar mig idag är vad det är för fel på oss människor? Var kommer vår destruktivitet ifrån och skulle världen se ut sån här om alla föräldrar såg till att lära sina barn människovärde.... för idag, när allt jag känner är raseri över att någon skadat mitt barn är jag hämndlysten och hatisk, då har jag fullständigt tappat min objektivitet och glömt allt det fina vi människor är kapabla till. Då förstår jag varför vi människor inte kan låta bli att skada varandra...
Jag hoppas alla haft en bättre dag och känner vackrare känslor än jag gör just nu. Detta inlägg kanske inte har med A att göra men det skiter jag i, vi är människor, inte bara alkoholister, livet pågår hela tiden och alkohol hjälper oss sannerligen inte att leva det.
Not one bit....

Hur jag blev lite utsatt i sjuan på högstadiet.
Kom lite på kant och utanför.
Försökte passa in och var kanske inget regelrätt mobbingoffer.

Men någon sorts förskjutning där jag fick lite hack här och där hade blivit verklighet

Men sen till min "smala lycka" så hittade klassen en annan tjej.
Vem gick först i ledet,jo ullabulla i sin iver att skjuta det som påbörjats mot mig till någon annan.

Det gick rätt långt,den stackars tjejen blev lite av ett hatobjekt och krismöte kom.
Men jag satt där och försvarade min rätt att utesluta och tracka ned denna tjej.

Jag har förstått att det var min egen rädsla att hamna i utanförskap som drev mig.
Också hennes oförmåga och ovilja att anpassa sig som jag i alla fall tror,gjorde att det eskalerade.

Det är ett svart och fult minne som jag inte kan radera bort.

Jag har ofta plockat fram det och försökt förstå bortom det som hände.

Jag tror tyvärr att vi inte alltid är så utvecklade som vi önskar.

Som på något vis gör att vi gaddar ihop oss mot den som inte kan eller vill eller ens förstår hur den ska anpassa sig.

Grymt och omänskligt,men likafullt vanligt förekommande på skolor och arbetsplatser.

Jag lider med dig och din son amanda..
Jag hoppas att skolan kan hitta något sätt att skydda honom så långt det är möjligt.

AlkoDHyperD

Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Visst är det sorgligt att rädsla kan sprida sig som elakheter mellan människor.
Inte är du bitter, du skriver ju att du är ledsen. Och ensam. Skönt att du kan dela känslorna här och inte dricka bort dem.
Och visst hör hela livssituationen hemma på det här forumet, för behovet att fly hänger ju ihop med det.
Kärlek till dig

... skickar jag över nätet. Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns att vara i din situation, men du har min omtanke <3

Du skriver att lärarna gör så gott de kan... jag hållet inte med. Han är rätt liten din son, eller hur? När barn i grupp ger sig på en annan, så har det varit flera incidenter tidigare som hade kunnat uppmärksammas och bearbetas. De ska ha en plan mot kränkande behandling och jobba med förebyggande åtgärder. Hade de varit duktiga på det här så kanske det inte skulle hända. Tendenser till att ge sig på nån finns alltid, men lärare kan stoppa det genom förebyggande arbete.
Ställ till ett jäkla liv, tänker jag. Kräv att få veta vilka konkreta åtgärder som skolan gör. Läs skolans plan mor kränkande behandling. Läs skollagens 6 kap. Där står vad skolan är skyldig att göra när sånt här händer. Rektor och huvudman ska informeras och ska utreda, dokumentera. Det finns få saker som gör så ont som när barnen far illa, men det finns också ett signalvärde i att ställa till med ett jäkla liv. Man visar både sitt barn och personal att det inte är ok. Och de har makt att stoppa sånt här, med rätt sätt att arbeta. Det blir svårare och svårare ju äldre barnen blir och ju mer som har accepterats, så jag rekommenderar verkligen att du bråkar som sjutton nu. Kräv konkreta dokumenterade åtgärder, Kräv att de jobbar med planen mot kränkande behandling. Och gläds åt att du är nykter ?, annars hade du kanske också missat det här.
Hoppas det ordnar sig, Amanda!

Nä, att göra så gott man kan är inte alltid nog... idag har han ont i magen och fick stanna hemma. Detta är inte slut, det har bara börjat. Ni har rätt allihop, att inte dricka och att stå upp för min son är det jag tänker göra, det enda jag kan göra. Det här ska upphöra nu. Han är liten, en liten udda fågel men det var jag också. Jag kom som åttaåring till ny skola i småstaden från hippiehem på landet. Med hemsydda kläder och alltid med någon slags leksak i handen svepte jag in i klassen och lärde mina nya klasskompisar hur man kunde leta saker i containrar och leka på ställen de aldrig hade kommit på tidigare. Jag var vild och annorlunda och även om vissa föräldrar och följaktligen deras barn kallade min familj för teaterpatrask och gjorde sitt bästa för att utesluta mig fungerade det inte. Jag hade redan hunnit skaffa vänner. Det har inte min son, där är vi olika, medan jag hade en enorm social förmåga har han det inte. Vem ställer sig bakom honom i skolan? Lärarna? Möjligtvis. Men fritidsledarna? Det är på fritids de värsta påhoppen har skett och det tänker jag reda ut vad det beror på. Och jag vill veta vad föräldrarna till dessa barn får höra och vad de har att säga.
Jag må vara långt ifrån perfekt men en sak har jag och det är rättspatos. Jag skulle ALDRIG tillåta mitt barn att behandla någon annan illa. Det går emot allt jag tycker och allt jag lärt mig. Så jag undrar verkligen vad dessa föräldrar har att säga... För så mkt förstår jag ju, detta beteende kommer ju någonstans ifrån. Som för dig Ullabulla, det är inte konstigt alls att du hanterade det på det sätt du gjorde, det är mänsklig logik! Våld föder våld heter det ju och är helt sant. Det enda felet är ju att det skulle funnits vuxna som såg, förstod och gick emellan. Och som stoppade det.
Idag känner jag en sak: Jag kommer inte tillåta att mitt barn blir illa behandlat. Det spelar ingen roll vilka åtgärder jag måste ta till men detta slutar nu.
Tack för att ni finns och är mina vänner, jag behöver er❤️❤️❤️❤️

Jag tycker precis som Sisofys. Och du har helt rätt i att de vuxna ska ha nolltolerans när det gäller mobbning.
Det får inte förekomma helt enkelt!!
Jag tänker på dig och hoppas du får till en förändring.???

Ellan

Ett förlåt från barnen är en liten början men jag känner att det behöver bli mer än så. Har liknande erfarenhet med ett av mina barn och som förälder blir man helt galen. Stå på dig Amanda och acceptera inte några ord utan det är handling som krävs. Lärare och personal behöver agera. Samtal med berörda barn och deras föräldrar kan vara en start. Efter ett flertal kränkningsanmälningar fick jag nog. När dottern vägrade gå till skolan så fick hon vara hemma och vi sa precis som det var till läraren. Skolan ska vara en trygg miljö och för att få till en hållbar förändring så behövs resurser. Dotterns klass har nu under ett år fått jobba med grundläggande värderingar, samspel, respekt mm. Mycket av detta har flera med sig hemifrån men tyvärr inte alla.
Jag förstår din frustration och din ilska. Använd den till något positivt och som bränsle till att orka.
Tänk om vi kunde lära våra barn att inkludera istället för att exkludera det som är annorlunda. Men där behöver vi säkert börja med oss själva.
Ge dig själv en lugn stund och som du skriver alkoholen löser inget. Våga be om hjälp när orken tryter för du behövs.
Kram
Ellan❤️

Fina vänner!! Tack alla för ert stöd!! Jag behöver det ska gudarna veta.... Skrev igår ett mail till lärarna, jag berättade vad som hänt på fritids och att jag känner att det inte är en trygg plats för min son. Och att jag vill veta hur det ska gå till för att inte detsamma händer i klassen, där han fortfarande är trygg under deras vakande öga, för det tror jag faktiskt. De är tre väldigt fina kvinnor som jag har förtroende för, ännu så länge... De sa i morse när jag lämnade honom att mitt mail var sååå fint och att de redan börjat ta tag i detta. Hur hann jag inte få förklarat för mig så vi får väl se...
Men om jag så ska vända upp och ner på hela skolan ska inte min son någonsin fråga mig igen varför alla barn hatar honom!!!
Idag är jag inte trött trots att det känns som om jag står ensam på barrikaderna (dock med er med mig i tanken så helt ensam är jag inte) för att skydda min familj. Vad min man lever i för verklighet vet jag inte. Ibland undrar jag om han är dum på riktigt... Det känns som om ju mer jag öppnar mig och ju fler kort jag lägger på bordet desto mer sluten blir han, just nu är han en parodi på sig själv! det värsta av allt är att jag börjar misstänka att det är för sent, jag väntade för länge. I 15 år har jag trott att han ska släppa in mig i sin tankevärld, börja prata om vad han verkligen känner, sätta ord på sånt han bär på. Men inte ens nu när det käraste vi har, våra barn, blir hotade förändrar han sitt beteende. Det är som om han fortfarande är kvar i spädbarnstadiet och inte utvecklat någon objektpermanens!! Det som inte syns finns inte! Det ter sig mer och mer obegripligt för mig hur han fungerar för detta är inte bara alkoholrelaterat, jag har till min fasa upptäckt att hans mamma är likadan. Den ibland grymma verkligheten vi människor lever i skrämmer dem till förnekelse och tystnad. Och det är inte det att jag kräver att de ska sitta varje kväll och ha terapisamtal med mig men något annat än total tystnad hade nog varit till hjälp för hela situationen...
Men de tycker nog att jag är en hysterika som blåser upp allt. Jag vet att jag inte gör det men i deras värld är allting mellanmjölk....
Jag undrar hur jag någonsin kunde tro att jag skulle passa in i deras familj? I deras värld? Det är som om jag försökt pressa in mig i ett par jeans som är 5 nr för små i 15 års tid utan att fatta det. Kommer jag torka ihop och dö i den här insiktslösa miljön?
Han ringde nu. Första dagen i hans 45-åriga liv på ett "vanligt" jobb... Efter en livslång karriär i hästbranschen tvingade jag honom att skaffa ett extra jobb. Han tycker det är toppen men jag var ju ändå tvungen att visa honom vägen och pusha honom dit.
Kanske är jag orättvis, kanske har han en depression som varat hela hans vuxna liv. Antagligen. Men för helvete, han är och har varit vuxen länge. Allt kan väl inte vara mitt ansvar, eller?
Vad det är skönt att spy lite galla...
Jag är tacksam över att jag hittade hit till er, tacksam över att ha nått insikt om mitt missbruk av alkohol, tacksam över att äntligen kunna se mig själv med lite blidare ögon och djupt tacksam över den styrka och energi ett liv utan alkohol skänker mig.
Men jag håller med Indras dotter: "Det är synd om människorna..."

Vad skönt att höra att du fått bra respons av personalen på skolan.
Hoppas, hoppas att tillvaron för din son ska bli bättre!

När det gäller din relation till din man så känns det som att du har sprungit ifrån honom med hästlängder (vilken liknelse..) då du har kommit till så många nya insikter om dig själv.

Han däremot, står kvar på samma fläck utan att ha utvecklats ett enda dugg.
Du har vidareutbildat dig, har utvecklat förmågan att analysera känslor och börjar förstå varför de uppstår.
Det är ju som att du lärt dig ett nytt språk som han inte förstår.
Och nu kan du inte gå tillbaka till det gamla språket för då känns det som ett halvt sätt att leva. Så det är inte konstigt att du känner dig frustrerad.
Men jag är övertygad om att du kommer ur det här när det är dags.
Vissa saker måste få ha sin tid.
Kram, du är klok och stark????

Min son har ett par gånger haft problem i skolan.En gång en äldre lärare som drog honom i örat..Då ringde jag rektorn, kollade upp skolinspektionen, åkte till skolan och satt med på lektionerna den dagen läraren hade sonens lektion.Det hela slutade med enskilt samtal med den berörda läraren och mig..Jag var tvungen att stå med ryggen emot honom, för jag var rädd att jag skulle strypa honom..Efter några minuters ”samtal” (UTSKÄLLNING) gick jag därifrån..Det hela slutade med att läraren såsmåningom fick sparken(han hade gjort många olämpliga saker). En annan episod var när en kille på skolan som har stora svårigheter, och även prövat droger (12åring) och har diagnos vred runt armen på min son, helt utan förvarning. Sonen var rädd för killen, vågade knappt gå till skolan.Då ringde jag rektorn, andra barns föräldrar som var utsatta och killens mamma.Jag sa till henne att hon måste be om stöd till sin son.Han kanske behöver mer stöttning i skolan. Jag sa till henne att inte ge sig och att gå till skolan så många gånger att dom lyssnar..Det slutade med att den killen fick elevassistent..Oftast är vi föräldrar som tigrar när någon gör vårt barn illa..Det gäller bara att lista ut vilka vägar man ska gå..Och försöka (hehe), behålla lugnet..Hota med skolinspektionen så brukar det lösa sig.Även mitt ex var värdelös på att ta tag i liknande situationer..Varm Styrkekram..

Jag skulle vilja berätta en sak om mig själv.
Jag är duktig. Duktig på att vara alkoholist, duktig på att dölja det, duktig på att sluta dricka, duktig på att vara insiktsfull, duktig på att vara "Amanda igen" som skriver fina saker som inspirerar andra, duktig på att vara nykter, duktig på att vara "snart-40-och-vända-sitt-liv", duktig på att vara en fantastisk hustru (ja, jag vaknar varje morgon med vaxade ben, perfekt make-up och snygga underkläder, jag har kontroll, såklart...), duktig på att vara en fantastisk mamma som är fullständigt insatt i sin sons problematik, duktig student som inväntar svar på sista tentan för terminen för att se om den matchar de senaste fem toppbetygen, duktig på mitt nya jobb till den milda grad att de helst inte vill att jag går hem.... Listan kan göras väldigt lång men jag skulle vilja vilja berätta andra saker jag också är duktig på. Som nödvändigtvis inte egentligen går att förknippa med ordet "duktig" men ändå på något sätt...
Jag är duktig på att vara den jag skulle vilja vara, när jag har druckit, jag är otroligt duktig på att dansa salsa ensam i mitt kök och är hur sexig som helst efter jag har druckit upp min svärmors "slattar" som förmodligen motsvarar 2 vinare,. Kommer vara skicklig som fan på att ta mig tidigt till bolaget i morgon för att köpa småflaskor av rött, vitt samt rose´ som jag kan hälla tillbaka i flaskorna som är tomma. Hon kommer hem i morgon förmiddag men kommer inte vilja ta ett glas före tolv så om jag fyllt det vita med vatten och rose´n med Kiviks smultrondryck ikväll kommer kvitta.
Det jag vill komma till är att vi är så otroligt skickliga på många saker men tänk om vi kunde använda vår "alkoenergi" till något som faktiskt gynnar oss?
Jag är riktigt förbannad och ledsen över att jag har den här sjukdomen, den här jävla skiten att dras med. Det gör verkligen ont att jag inte kan dansa salsa i köket utan alkohol i blodet, jag har ont i själen över att jag behöver ha ett hjälpmedel för att uttrycka mig själv så som jag skulle vilja. Det är verkligen sorgligt.
Varför blev jag alkoholberoende? Varför är det så svårt att leva i sitt eget skinn? Det är där lösningen finns för mig, i svaret på den sista frågan. Mitt ideal ligger för långt ifrån det reella, när jag är full nuddar jag vid mitt ideal. Enkelt, men inte det minsta enkelt när man inte kan stoppa vid full... Och där är jag fortfarande, fortfarande efter nästan 10 månaders nykterhet, bortsett från något enstaka återfall.
Ge mig ett glas och du kan lika gärna ge mig 20 på en gång för det är där jag hamnar, till slut.
Jag önskar jag kunde förklara, jag vet att det går diskussioner här på forumet huruvida alkoholism har med egoism att göra. Det får mig att vilja gråta lite grann, det påminner mig om hur vi människor är. Vi grupperar oss och behandlar varandra illa. Anhörig eller alkoholist, spelar ingen roll egntligen, vi är bara människor som inte förstår varandra.
Jag tror att vi som dricker, dricker av olika anledningar men när vi väl passerat tvångets gyllene gräns, ja, då är vi förlorade. Vår hjärna är programmerad att skydda en sak: det som får oss att må bra.
Jag skulle inte kalla det egoism, jag skulle kalla det falsk överlevnads instinkt.

Idag vet jag faktiskt inte vad som skulle få mig att inte vilja dricka igen. Dock vet jag varför jag inte vare sig kan eller vill dricka på samma sätt som jag gjort tidigare, men faktum kvarstår: jag har väldigt svårt för att utesluta alkohol ur mitt system, alkohol (i lagom, tillräcklig mängd) får mig att bli den jag vill vara. Problemet är att jag KAN inte stanna vid lagom. Och driften att uppnå vårt ideal är stark. Urstark, skulle säga att det är en av de starkaste drifter jag har. Jag som är, och måste vara, så duktig på allt.
Kram på er alla<3<3<3
Jag kommer klara av att leva mitt liv. Men jag önskar att jag slapp leva det med vetskapen om jag är jävligt bra på en massa saker som inte är ok att var bra på. Och jag önskar att jag kunde dansa salsa utan alkohol i blodet.