Jag har inte druckit något på sju dagar. Och jag mår bra! Som att det sakta släpper, det där med att man ska missa något. Men first things first.

Säger till min psykolog “ Det där med drickandet...” skäms nästan, för att jag överhuvudtaget tar upp det. Ett sådant banalt problem. “Ja, hur mycket dricker du egentligen?” frågar hon. “Tja inte så mycket egentligen (skratt) om noll glas är ingenting så är ju två glas vin om dagen väldigt nära ingenting, alltså små vinglas, inte såna där man får på lokal!” Jag försöker avläsa hennes reaktion. Hon kanske också dricker två glas vin om dagen. “...i samband med mat?” frågar hon. “JA! Men självklart” utbrister jag “ Alltid liksom fina viner, till fin mat. Det är som en belöning efter väl utkämpad dag. Ett glas vin när jag lagar maten, och sedan ett eller två eller faktiskt inget till själva middagen. Egentid. Paus i småbarnsfamiljekaoset. Hacka mixa fixa trixa, lyssna på lite bra musik, ett glas vin, ett sånt där litet nästan som en äggkopp, som nästan inte räknas – det kan lätt försvinna in bakom korianderplantan, det där? Uppmätt för att hällas i soppan eller grytan eller pastasåsen...” I höstas slutade jag med det där smygandet, efter en vinprovning. Nu häller jag upp i ett finvinglas istället, tittar luktar smakar. Eller så kommer jag hem från jobbet, häller upp ett glas vin, känner mig som typ Claire i House of Cards, pustar ut, sätter mig i soffan och pratar om min dag när mannen leker med barnen. Likt förbannat häller jag ju i mig vinet.

När jag väl hamnar på Systemet tänker jag “Tänk vad sällan jag är här numera!” men likt förbannat kanske jag lyckas att INTE dricka en dag i veckan. Så har du inte ett problematiskt förhållande till alkohol, Emma? Vet inte. Ta en vit månad, testa och se! ( Men tänk alla fina vinupplevelser jag skulle missa då! Nej en hel månad är onödigt, för MIG alltså ). OK, 10 dagar då? Kanske det men inte just nu kanske. Alltså jag kan sluta dricka, drack inte en droppe när jag var gravid. Jo jag skulle kunna tänka mig att dricka varannan dag istället för varje – men så kommer den där AW:n på en inte dricka dag, och sedan är det lördag o finmiddag med finvänner ( vinintresserade såklart!)...Och alltså jag gör ju ALDRIG något längre, jag går ALDRIG ut, inte ens på restaurang så jag unnar mig en massa fina exklusiva middagsingredienser och den där tryffelpecorinon förtjänar ju en god Barolo eller Nebbiolo kanske eller en sådan där sträv lite rustik Chianti som jag börjat uppskatta på sista tiden.

OK jag gillar god mat och gott vin. Vad är problemet? Vill inte skuldbelägga där skuld kanske inte ens ska finnas. Är det ens ett problem? Jag luktar vin när jag ska lägga mina barn, so what, det är ju bara en lukt. Jag får inga utbrott, beter mig inte annorlunda ( kanske mer avslappnat ), blir inte full, inte bakis, gör inget konstigt. Måste det finnas en problematik bakom allt drickande?Ska man kanske inte göra så stor grej av det bara? Dricka när det bjuds, när jag är sugen, när det passar? Men jag är alltid sugen! Jag kan inte sätta en gräns, bara “glömma” alkoholen. Vet precis vad som finns hemma, vet precis när Systemet stänger på lördagen ( man kanske ska på lunch på söndagen, måste ha med sig en flaska, eller middag eller vad fans om helst, man måste vara förberedd – det förväntas ).

Men som sagt. Nu har jag inte druckit på en vecka. Det började med sjukdom, och nu finner jag en tillfredställelse att räkna dagarna som går. Men hur länge ska jag hålla på? När ska jag fira med ett gott vin att jag blivit frisk? Eller ska jag det?

Helt rätt strategi!

Ältande i problematiken blir inget bättre av. Jag märker att jag är där nu. Förhandlar omedvetet med mig själv.
Jag vet så väl att det alkoholen bara bär med sig skit och misär, så tankarna blir frustrerande.

Du gör helt rätt, Emma, och dina ord ger klarhet mitt under min skadade hjärnas förhandlingar med mig själv.

Ha en skön dag! ☀️

Anxiete

att siffran 3 är en spöksiffra när man kämpar mot beroende. Suget sätter in dag 3 , runt 3 veckor, runt 3 månader osv. Vet inte om det stämmer men det är en intressant tanke, finns det en ”rytm” i suget och i så fall är det kemiskt betingat? Jag tänker att hjärnan ändrar sej under resan mot a-fritt och att olika ämnen i hjärnan vaknar till liv igen under processen och att de då ”talar om” att nu är det ok igen ..... Flummigt förklarat kanske men hoppas ni förstår hur jag tänker.... Hade varit intressant att veta om det stämmer irl...

Så sa de även på rökavvänjningen där jag gick för många år sedan, 3 dagar, 3 veckor, 3 månader samt 7 (!?) månader var risken stor att man skulle testa och ta en cigarett. Kanske det har med beroende centralen i hjärnan att göra..?

Emma79

Har jag skrattat så att mascaran rann I hela fejset.

Jag har lyckats vara på jobbet hela dagen utan panik ( yes I’m a wreck, I know ) t o m lyckats planera saker för framtiden utan att hjärnan geggat ihop.

Jag har lyckats ha ett möte, konstruktivt.

Jag har lyckats säga nej till saker jag inte skulle pallat med.

Jag har lyckats inhandla både lunch och middag I en stimmig mataffär.

Jag har mediterat I 20 min.

Vissa dagar simmar man med nosen precis ovanför vattenytan, trampar på som fan för att inte sjunka. ?

Och lyckas. Och blir lite lite starkare. Och tror lite lite mer på sig själv.

Emma79

Hur är det med dig? Hur går det med allt? Letade efter din tråd men kunde inte hitta!

?

Jo, jag hänger med men är inte så aktiv i min egen tråd. Såg att jag halkat ner på sidan 3 nu... Surrar mest runt i andras trådar och kommenterar lite då och då.
Är inte helnykter men har minskat på intaget betydligt.
Önskar verkligen jag skulle kunna hålla de tre magiska veckorna men hela tiden händer det saker utifrån som gör mig ångestfylld och rastlös inombords.
Men jag ger inte upp, jag är envis också så en vacker dag...?
Är verkligen tacksam för Forumet, alla vänner här betyder enormt mycket för att jag ska hålla mig på banan.

Vilken underbar läsning, Emma. Blir så glad för din skull. Den dagen var du verkligen värd. ♡ Ha en fin helg!

Du är en bra förebild?. Jag bara gisssr nu... men när jag ser dig framför mig så ser jag en kvinna som är framgångsrik i sitt jobb och har ett tjusigt yttre. En kvinna som pratar glatt med andra och är glad på ytan, en engagerad mamma... och under ytan pågår det en kamp som ingen ser. Du gör det så bra! Heja!

Du är en bra förebild?. Jag bara gisssr nu... men när jag ser dig framför mig så ser jag en kvinna som är framgångsrik i sitt jobb och har ett tjusigt yttre. En kvinna som pratar glatt med andra och är glad på ytan, en engagerad mamma... och under ytan pågår det en kamp som ingen ser. Du gör det så bra! Heja!

Ron32

Över att du fick den typen av medicin, Sertralin, som du nämnde i en annan tråd. Att du skulle fått den mot ångest? Den är inte ångestdämpande i sig, den är en antidepressiv medicin som även används mot social fobi och paniksyndrom. Jag knaprade denna tablett under en period i livet, utan några som helst biverkningar, vilket kan förekomma hos vissa i början, att det känns sämre än tidigare. Sedan blir det bättre. Den hjälpte mig då över vattenytan och fick mig att ta tillvara på det jag har i i livet, den fick mig att komma upp ur sängen på morgonen. En dag vaknade jag och behövde den inte längre. Kram!

Emma79

Jag tror att mkt hänger ihop, alltså många symptom. Jag hoppas så inutihelvete att den hjälper, började igår och har haft biverkningar hela dagen- noll aptit ( händer aldrig!) och en malande men kontrollerbar ångest.

Två veckor sägs det. sen har jag läst alldeles för mkt på flashback och annat, kan ju få ångest för mindre!

Komma över ytan, ja, jävlar vad tugnt det är ibland!

Emma79

Då var jag här o livet tog en mycket märklig vändning innan helgen.

Jag fick psykofarmaka utskrivet av en stressad doktor som I förbifarten nämnde “Att de två första veckorna kan bli lite jobbiga”.

Det har gått tre dagar och jag har reagerat på ALLT på dåliga biverkningar listan. Så nu är det detox som gäller!

Inte en chans I helvetet att jag utstår en dag till såhär, ingen aptit men dricker litervis med vatten som kräks upp.

Det kan vara 2 veckor till två månader innan medicinen börjar funka.

No way, nu tar jag de sista 24 timmarna med ångest från helvetet skakningar och kräks och sen blir jag gamla vanliga Emma igen, förhoppningsvis.

Kanske med ett glas vin till pastan, men jag väntar med att utvärdera tills jag fått denna SKITEN ur kroppen.

To hell and back.

( och ARG är jag, på vård systemet, på läkare som inte låter en vänta en vecka och tänka igenom, som lovar guld o gröna skogar utan att eg ta sig tid att ställa en rimlig diagnos, som Ron skriver här ovan, medicinen jag fick är för depression och torgskräck men givetvis funkar den för ångest också men jag tror inte jag är där än att det är SÅ allvarligt)

Allt verkar som det endast handlar om tur vilken läkare man får verkar det som.De läkare som är så nochalanta eller dom som verkligen ger en tid, förklarar och lyssnar. Som BlackJack..! Bara ett snesteg så kan de gå helt åt hel...te för den personen..

Du gör rätt att sluta med dessa.När man tar medicin ska man må bättre (även om det finns biverkningar på allt) men inte så pass så man lider och absolut inte om de är förmodligen fel medicin som man inte ska ha..Kämpa nu dessa dagar för att få ut det giftet.Så kommer du ut stark och klar igen ❤️

John-Erik

Det låter som om du fått en kraftig allergireaktion. Tror att det kallas anfylaktisk chock (är dock inte säker)
Men bäst är att kontakta läkaren igen..
De här medicinerna är inte helt riskfria att skriva ut..

Hoppas att det löser sig.

John

Det där låter inte bra alls. Nog för att man kan få biverkningar och behöva byta sort efter ett tag, men...

Hoppas att du reder ut det hela på egen hand. Annars är det ju faktiskt så att nästa sort kanske hjälper bra. Det är ju inte så att man hamnar i ett konstant lyckorus, men att få känna sig någorlunda normal (inom sig) är värt mycket.

Låt biverkningarna gå ur kroppen och ta sedan ställning till om du klarar dig utan. Ibland är det faktiskt ett riktigt hjälpmedel för att livet ska börja funka någorlunda ok igen.

Hoppas att du snart hittar tillbaka till dig själv igen, det är du värd. ♡

Emma79

Efter att ha mått så här är mitt vanliga mående ngn sorts fluffig dröm.

Bra med kontrast ibland!

Jag tror jag vill testa KBT ist, efter semestern. Det kanske räcker med semester?

Och min man stöttar mig till 100 % nu efter att ha sett mig på botten, han är rätt tuff- drar ifrån gardinerna och sparkar upp mig ur sängen. Och nu har han lovat mig att följa med mig vart jag än ska om jag tror jag kan må dåligt !

Kram!!!!

...utom de dåliga! KBT är kanon. Om man nu inte varit extra duktig flicka och prövat all KBT på egen hand. Tror absolut att det kan hjälpa på professionell väg om man själv inte måste hålla sig framme och ta över.

Härligt att ha stöd i maken. ♡

Semester is da shit! Hoppas att den är tillräckligt lång och hjälper dig att orka komma tillbaka.