Jag har inte druckit något på sju dagar. Och jag mår bra! Som att det sakta släpper, det där med att man ska missa något. Men first things first.

Säger till min psykolog “ Det där med drickandet...” skäms nästan, för att jag överhuvudtaget tar upp det. Ett sådant banalt problem. “Ja, hur mycket dricker du egentligen?” frågar hon. “Tja inte så mycket egentligen (skratt) om noll glas är ingenting så är ju två glas vin om dagen väldigt nära ingenting, alltså små vinglas, inte såna där man får på lokal!” Jag försöker avläsa hennes reaktion. Hon kanske också dricker två glas vin om dagen. “...i samband med mat?” frågar hon. “JA! Men självklart” utbrister jag “ Alltid liksom fina viner, till fin mat. Det är som en belöning efter väl utkämpad dag. Ett glas vin när jag lagar maten, och sedan ett eller två eller faktiskt inget till själva middagen. Egentid. Paus i småbarnsfamiljekaoset. Hacka mixa fixa trixa, lyssna på lite bra musik, ett glas vin, ett sånt där litet nästan som en äggkopp, som nästan inte räknas – det kan lätt försvinna in bakom korianderplantan, det där? Uppmätt för att hällas i soppan eller grytan eller pastasåsen...” I höstas slutade jag med det där smygandet, efter en vinprovning. Nu häller jag upp i ett finvinglas istället, tittar luktar smakar. Eller så kommer jag hem från jobbet, häller upp ett glas vin, känner mig som typ Claire i House of Cards, pustar ut, sätter mig i soffan och pratar om min dag när mannen leker med barnen. Likt förbannat häller jag ju i mig vinet.

När jag väl hamnar på Systemet tänker jag “Tänk vad sällan jag är här numera!” men likt förbannat kanske jag lyckas att INTE dricka en dag i veckan. Så har du inte ett problematiskt förhållande till alkohol, Emma? Vet inte. Ta en vit månad, testa och se! ( Men tänk alla fina vinupplevelser jag skulle missa då! Nej en hel månad är onödigt, för MIG alltså ). OK, 10 dagar då? Kanske det men inte just nu kanske. Alltså jag kan sluta dricka, drack inte en droppe när jag var gravid. Jo jag skulle kunna tänka mig att dricka varannan dag istället för varje – men så kommer den där AW:n på en inte dricka dag, och sedan är det lördag o finmiddag med finvänner ( vinintresserade såklart!)...Och alltså jag gör ju ALDRIG något längre, jag går ALDRIG ut, inte ens på restaurang så jag unnar mig en massa fina exklusiva middagsingredienser och den där tryffelpecorinon förtjänar ju en god Barolo eller Nebbiolo kanske eller en sådan där sträv lite rustik Chianti som jag börjat uppskatta på sista tiden.

OK jag gillar god mat och gott vin. Vad är problemet? Vill inte skuldbelägga där skuld kanske inte ens ska finnas. Är det ens ett problem? Jag luktar vin när jag ska lägga mina barn, so what, det är ju bara en lukt. Jag får inga utbrott, beter mig inte annorlunda ( kanske mer avslappnat ), blir inte full, inte bakis, gör inget konstigt. Måste det finnas en problematik bakom allt drickande?Ska man kanske inte göra så stor grej av det bara? Dricka när det bjuds, när jag är sugen, när det passar? Men jag är alltid sugen! Jag kan inte sätta en gräns, bara “glömma” alkoholen. Vet precis vad som finns hemma, vet precis när Systemet stänger på lördagen ( man kanske ska på lunch på söndagen, måste ha med sig en flaska, eller middag eller vad fans om helst, man måste vara förberedd – det förväntas ).

Men som sagt. Nu har jag inte druckit på en vecka. Det började med sjukdom, och nu finner jag en tillfredställelse att räkna dagarna som går. Men hur länge ska jag hålla på? När ska jag fira med ett gott vin att jag blivit frisk? Eller ska jag det?

Har huvudvärken gett med sig? Kan meddela att jag känner av betydligt mer spänningar, typ nacke, axlar, rygg, huvud nu när jag inte dricker. Tänker som du, att alkoholen gjorde att man slappnade av. Men, det är väl som någon sa bara en "lånad" lycka (avslappning). Kram och krya på dig!

Kroppen är van efter många års drickande att bli bedövad av alkohol..Då märks inte värk, spänningar så lätt.Jag drack så ofta så jag hann väl inte känna efter heller..När jag slutade så fick jag huvudvärk, ont i nacken mm Det var nog smärtor jag bedövat tidigare..Kroppens försvarsmekanismer för att rensa ut skiten.Och spänningar som tidigare dövats med alkohol. Med tiden blev min kropp bättre och bättre..Vinmagen är borta, svullnader och plufsighet likaså..Glansen i hud och hår finns åter..Det enda som består är en hyfsat välfylld plånbok, hehe..Det kommer bättre dagar, livet kan bli härligt igen..Kram

Emma79

Hej! Jo det är bra med mig! Vet inte varför jag plötsligt slutade hänga här, tror att det var för roligt med jobbet så det fick fokus ?

Smärtor som vandrar runt I kroppen men ett lugnt sinne. Där kom det! Är på dag 66 säger min lilla app?

Läste om Ron’s rastlöshet och kände igen mig så mycket, jag föddes rastlös! Fattade snabbt ( nåja, efter 14 år ) att med alkoholen kunde “Vad som helst hända” och det lugnade rastlösheten. Och så fortsatte det! Reste tidigt långt bort, flyttade runt. Lät aldrig rastlösheten hinna ifatt. Levde livet, eller vad man säger. Flyttade hem o skaffade familj. Då kom den tillbaka. Och jag började dricka på ett annat sätt, för att fly. “Vad som helst” hände inte längre. Bara inne I skallen. Etc, etc.

Nu är jag så lugn. Det har liksom stannat upp. Jag inser nu vilket kaos det varit de senaste åren. Herregud, jag kunde verkligen sett till att allt gick käpprakt åt helvete.

Det inser jag nu, efter två nyktra månader. Perspektiv. Jag normaliserade ett sjukt beteende, och dolde det så väl.

Så om någon fortfarande tvekar- jag rekommenderar nykterhet ✊

Emma79

Nu vet alla att jag inte dricker. De flesta har fått “sanningen” ( att jag drack lite för mycket lite för ofta ) och det blir en del igenkänning och lite skam kanske då de hummar lite “ Men Gud vad bra!” innan de för glaset till munnen och sippar på sitt vin.

Jag vill inte skuldbelägga någon, men jag inser nu att alkoholeproblematik är oehört vanligt och rättfärdigandet håller alla jag umgås med på med.

Enda skillnaden är att de som är lite yngre och inte har familj egentligen bara har sig själva att ta ansvar för.

Min man har slutat “tjata” om när det här ska ta slut osv och verkar ha insett att jag mår mycket bättre så här. Vi har middagar hemma och bjuder in folk så att han får dricka sitt finvin I annat sällskap.

Jag dricker mest vatten. Ginger beer är gott men för sockrigt I längden ( typ en hel kväll ). A fri öl på uteservering, helt superok! Har också lite sakta börjat med Afritt kallt vitt vin då jag lagar mat.

Och jag saknar inte alkoholen. Shit alltså, det funkade! Det var hit jag ville komma och nu är jag här!

Jag är lite blyg ibland, undviker vissa sammanhang men I andra är jag STOLT över mitt val och har inte heller problem med konversationen.

Jag behöver inte slappna av efter jobb för jag har gjort förändringar där med mindre arbetsbörda och ett mer lustfyllt arbetssätt.

Ibland kikar han fram Ajäveln, efter en panikångestattack, när allt är över och jag känner att jag överlevt och att jag är värd något. Men han piper tillbaka dit han hör hemma illa kvickt.

Barnen. För deras skull. De ska inte behöva leva med alkohol, det har inget i barndomen att göra. Jag tyckte aldrig att jag blev knasig när jag drack men nu vet jag, jag ser andra. Fokus flyttas från barnet till glaset för “ det är man minsann värd”.

Det här blev en hel massa. Tror jag fortsätter min predikan ikväll.

Emma79

...gratis light versionen f ö står det hur länge jag har varit nykter. När tiden går är det inte så relevant att hålla reda på det men tja rätt intressant, speciellt om någon frågar. Ja, dagräkning har diskuterats på forumet, tävling mot sig själv eller helt enkelt ett bra sätt att mäta tid.

Iaf, min app pruttar ur sig en tänkvärd mening varje dag och just idag kände jag mig lite styrkt av denna fortune cookie liknande klyscha:

“When something bad happens you have 3 choices- let it define you, let it destroy you or let it strenghten you”.

Nej på alternativ ett och två, jobbar på trean men har ännu inte lära mig hur jag ska bli stärkt av viss skit-I praktiken.

Godnatt!

Emma79

Läste uppmuntrande ord om mina uppmuntrande ord i en annan tråd och blev så förbaskat glad.

Tänk att kunna inspirera någon, eller säga något avgörande vid rätt tillfälle för någon annan. Det känns väldigt stort och väldigt viktigt.

Tjatar ofta om det men i början av min tid här, när jag fortfarande tvekade på om jag skulle fortsätta att vara nykter eller ej, så fick jag EN kommentar som satte allt. Lite utmanande, rätt tuff och då kände jag att jag ska fanimej inte dricka igen.

Fan o alla hans mostrar hälsar på titt som tätt ( i form av ångest, oro, smärta, trötthet, 40 årskris, badsäsongkris, sjuka barn, motgångar på jobbet ) men alkoholen är ingen lösning på något av alla de där problemen.

Men tack ni som skrev för de där små fina orden ??? ( trodde aldrig att JAG, alkoholförespråkare numero uno, skulle kunna inspirera någon till nykterhet !) ??

Hej Emma! Gott att se att du håller dig fint på banan ? Själv har jag inte skrivit här på ett bra tag. Närmar mig tre månader och det känns fantastiskt. Dock ör jag mitt i livets största utmaning hittills: skilsmässa. Trots detta har jag inte ens tänkt på alkohol.
Jag tittar in då och då för att läsa dina inlägg och se hur du mår ?

Emma79

Funderade just på hur det går för dig!

När jobbiga grejer händer nu är verkligen alkohol det sista man tänker på. Så otroligt komplicerat att blanda in det i något man måste få kontroll över och lösa.

Skilsmässa måste vara otroligt uppslitande och en enorm mental påfrestning- kan väl förhoppningsvis leda till något positivt när du kommer ut på andra sidan.

Kämpa på, håll dig över ytan, du är en förebild på många sätt!

Skrivandet här är lite mer sporadiskt, inte livsnödvändigt men ibland rätt trevligt! Önskar dig en fin solig helg ?

Att det går bra för många med nykterheten och att livet inte består av skuld och skam längre..Jag har märkt att många som gör livsstilsförändringar, slutar missbruka alkohol, mat, spel t ex ser över sitt liv och gör val som gynnar dom själva..Som skilsmässa..Ja det kan vara jättejobbigt men inget man gör hursomhelst..Oftast har man funderat länge..Man kan även omvärdera vänner, arbete mm. Det är jättebra att man väljer vad man vill ha i sitt liv, det är det som gör oss lyckliga..Kram

Att vara nykter och att fortsätta vara det igenom en kris är guld värt. Jag har haft stor användning av det jag lärt mig på behandlingen. Hur jag ska tänka, att samtala och be om hjälp vid behov, tänka på det fina jag har i livet osv.
Och så sant, alkoholen har konstigt nog inte ens varit i närheten av ett alternativ. Nu är det jag och barnen som gäller ??

Du är värd allt beröm du kan få. ♡ I början av kampen behöver man mycket stöd. När man istället känner sig lite mer stabil finns chansen att hjälpa andra - och den har du tagit. Du är så himla bra! Kram

Emma79

Är trött på att vara orolig, trött på ångest, trött på att inte lita på mig själv varken fysiskt eller psykiskt. Vill skratta högt, känna något, skita i allt- läste Mirabelles stärkande ord igår:

”Men visst, det krävdes att låta hjärnan koka över i nyktert tillstånd under en tid, innan jag hittade mitt fuck-it-mode utan vin. Det var inte en behaglig process, men nu är jag glad att jag gick igenom den...”

Jag vill komma dit, jag är inte en livrädd person som sitter och trycker i ett hörn och jag vill tillbaka till verkligheten.

Skrev just i någons tråd om att lugnande medicin fick mig tillbaka på banan häromdagen efter att jag yrat runt i något sorts ångest dis hela eftermiddagen och senare en regelrätt panikångest attack på HM:s barnavdelning ( vafan hade jag där att göra??) Med medicinen kände jag mig normal, slutade känna efter så förbannat.

Och allt detta började när jag slutade dricka. Vill se det som en reningsprocess men jag är TRÖTT på det.

Min terapeut vill gå till botten med varför jag blir rädd, varför ångesten dyker upp men jag orkar inte tjata mer, vill bara att den ska försvinna.

Men jag kan ju inte knapra benso varje dag, vore just ett schysst slut.

Så jag finner styrka i M:s ord, jag vill sluta dalta och bara dra fram som en stridsvagn genom tillvaron.