Har inte varit här på länge, inte sedan semestern, eller strax efter. Jag har inte räknat burkar, inte brytt mig om hans drickande överhuvudtaget, helt enkelt inte orkat, gett upp. Tyckte att det var bättre ett tag, men jag kanske bara blundade. Men nu är det jobbigt igen. Han smygdricker i garaget och tror att jag ska tro att de öl han tar med in är de enda han dricker. Men dessa lögner, detta smygande gör mig galen. Tror han jag är dum? Jag har konfronterat honom så många gånger. De första gångerna blev han ledsen och ville förändra allt, men nu bryr han sig inte om vad jag säger längre. Han säger bara kanske att vi borde skilja oss. Jag är rädd för ensamheten. Vill inte vara ensam. Hur ska jag klara det ekonomiskt? Var ska jag bo? Orkar inte ens tänka på det.
Han är iväg på helgerna och spelar golf, den delen jag träffar honom på helgen så dricker han, fastän han vet att jag hatar när han dricker. Han bryr sig inte. Jag försökte att vi skulle flytta och börja om på nytt, dels för hans skull men även för min skull. Jag har inga vänner där vi bor och jag har inget som binder mig där. Hans svar? Jag kan hjälpa dig leta efter ett boende.... inte tal om vad vi kan göra för att jag ska bli lycklig. Vi har inte haft sex på ett helt år nu. Jag vägrar så länge han är full. Eftersom han dricker i stort sett varje dag och är full varje helg så blir det inget. Hjälper väl inte upp vår relation men jag kan helt enkelt inte eftersom jag hatar honom när han dricker. Han hinner inte hem på helgerna innan han sprätter den första, antingen i smyg i garaget eller inne. Ljudet ger mig rysningar.
Jag vet att jag får skylla mig själv. Valet finns ju att gå men ni som har barn vet säkert hur det känns. De är stora och flyttar snart ut men så länge de bor hemma vill jag inte flytta. Så nu har jag gnällt lite. Känns alltid bättre efter man har fått lätta på hjärtat lite. Ingen annan vet om min situation. Jo en kompis från förr som inte bor här. Vi träffas bara en gång om året, så då rinner allt ur mig.

Tösabiten

Har fortfarande inte sagt något. Nu när jag läser kommentaren här Nordäng67 så känns det rätt det du skriver. Varför lägga ner energi på bråk? Samtidigt tänker jag att han kanske tänker att allt är ok eftersom jag inget säger? Att han kan fortsätta som han gör och att han är bra på att smyga så jag inte märker något? Idag tog jag med mina hundar och gick en låååång promenad i det härliga vädret och rensade ur tankarna en hel del. Kan inte ens gråta längre, känner mig bara tom. Ibland hoppas jag på en lösning men för det mesta är jag rätt beslutsam över att lämna när barnen är i trygg hamn någon annanstans. Men det är jobbigt att gå runt och vara irriterad. Han känner av det och jag är ganska kort i tonen, men han vågar inte fråga vad som är fel för då vet han vad han får höra, så han låtsas som om allt är som det ska. Vi åt precis kvällsmat. Då drack han cola till maten. Det har knappt aldrig hänt. Var på väg att ge en bitsk kommentar men höll emot. Vet ju att hans öl är slut så det var väl cola eller grogg han kunde välja på.

skapa en slags mental gräns mellan er! Om han tror att hans problem är ok om inte du säger ifrån blir då HANS problem! Tror han vet din ståndpunkt i detta vid det här laget! Inget du skall behöva säga om och om igen! Vägra ta ansvar för hans drickande och vägra lägg energi på det! Bättre att ta ännu fler långa promenader! Motionerar själv som en smärre galning just nu! :-) Rensar bort dåligt humör, ledsna tankar, oro, man sorterar bättre mm!

Håller med dig Nordäng, att efter ett tag så kan det vara läge att ta en paus i "kommunicerandet", – så kan det ju bli. Kanske ödsla sin energi på något meningsfullare?!
(I mitt fall så har jag en riktig energislukare till partner; han vill ha all uppmärksamhet, stå i centrum till varje pris! Men så är han kanske lite speciell...?!)

Tösabiten

...är det som råder nu. Lite läskigt vad dåligt vårt förhållande är nu. Jag har inte tagit upp vad jag tycker om långhelgens alkoholkonsumtion fastän det bubblar av ilska i mig. Min man vågar knappt öppna munnen till mig för han vet att om han undrar varför jag är så tyst och inte säger något så kommer hans mängd öl i helgen upp. Därför så är det total tystnad mellan oss nu. Det enda som sägs är det nödvändiga för att dagen ska fungera, bara korta meningar med enkla ja eller nej svar. Känns konstigt att leva i samma hus som någon man inte ens kommunicerar med. Vårt äktenskap är utom all räddning känns det som.

är hemsk att bära inombords! Kunde nästan bli rent hatfull ibland! Sen började jag tänka annorlunda typ bry mig mindre, låta bli att engagera mig, inte ”nappa” när han ville ha igång en diskussion (provocerade mig) mm! Då ebbade ilskan ut på nåt sätt! Sorgligt också eftersom det är ”att börja lämna förhållandet”! Men man blir helt utmattad av att gå runt och vara arg! Och det är ju inte så ett förhållande skall vara heller! Varje stund kan ju inte vara bra men sammanfattningsvis så ska det ändå ge energi och glädje! Tänk på dig själv och försök göra små saker i vardagen för att du själv ska bli glad, nöjd, tillfreds!

Anxiete

under denna tiden. Något litet varje dag ; en promenad, läs en stund, titta på någon bra film, gör något med grabbarna en fika på stan , planera inför studenten etc . Uteslut maken på ”ett snyggt sätt” låt han grubbla på varför du helt plötsligt inte lägger energi på honom !!

Fru Anhörig

Jag har följt dig och den här tråden sedan jag registrerade mig för ett år sedan ungefär.

I helgen blev det såklart värre här också, men nu har jag för sista gången - och den här gången har jag sagt att det faktiskt var det också. Om han inte tar tag i det här omgående och slutar helt så har han en väska packad. Då åker han ut.

Jag har fått nog och han tänker bara på sig själv och inte på familjen.

Efter många om och men har jag äntligen bestämt mig för att sluta tycka synd om honom för att han blev av med sitt jobb. Det har jag också blivit, men jag har kämpat och fått nytt jobb.

Jag slutar få dåligt samvete över att jag slutar hjälpa min man, jag har funnits här i många år och skyddat honom.

Hoppas du finner styrka genom alla oss som finns här ❤️❤️❤️

Tösabiten

Det är så skönt att läsa det ni skriver. Jag känner ert stöd och får hjälp hur jag kan tänka och agera. Tyckte den här veckan varit smärtfri och tänkte som vanligt att jag säkert hara överreagerar på helgerna. Men sedan kom jag på att jag inte varit hemma förrän efter nio på kvällarna denna veckan. Han har ju haft fritt fram och jag har inte sett/sagt något. Gick och kollade i garaget i morse för jag visste att hans öl tog slut i lördags kväll. Visst fanns där öl. Han har ju haft all tid i världen att fixa nya när jag varit borta. Fem kvar i påsen, han köper alltid 12. Har han hävt i sig sju st halvliters mån-ons? Då blev jag så där trött igen. När jag kom hem från affären ikväll stod han i garaget. Behöver ju inte fundera på vad han gjorde där.
Men tack vare er mina fina anonyma vänner så har jag lugnat ner mig och försöker att inte bry mig. Jag bokar upp mig på aktiviter, kurser och går många långa promenader med mina hundar. Mina hundar är min räddning! Ovillkorlig kärlek, närhet, sysselsättning, kurser och vänner. Det hjälper upp det jag känner inombords.

Anxiete

Jag har också två hundar, de är värda guld för mej !
Jag läser in en positiv ton i ditt skrivande som jag inte läst innan , bravo ????
Att komma ut och tänka på annat, möta andra människor , prata om saker som intresserar en själv är så bra , man ser att det finns glädje om man lyckas släppa medberoendet och lämna över problemet till den som äger det. Det är så sant som det är sagt: den enda man kan förändra är sig själv !
Hoppas du får en bra helg ?

att höra att du gör sånt du tycker om och som gynnar dig själv och ditt mående! Håller med Anxiete: man kan ana en annan ton och stämning i dina inlägg ???? Fortsätt ta hand om dig själv!

Tösabiten

...att hålla tyst och låta honom dricka ifred och vänta tills jag är redo att ta striden. Idag gjorde jag en jämförelse åt honom. Tänk om jag och våra två söner skulle dricka samma mängd läsk som du dricker öl. Ca 3 liter en fredags kväll. Då skulle jag duka upp 6 st 1,5 liters cola. Hur tycker du det skulle se ut? Men jag dricker inte läsk....Nä jag vet men du fattar väl vad jag menar? Men jag säger inget om hur mycket cola du dricker....Nä för det behövs inte för jag dricker 33 cl. Ja men du äter ju godis med....Jag gömmer ju inte ditt godis för dig.... Nä och jag gömmer inte dina öl. Kan du sluta komma med bortförklaringar och fatta vad jag menar? Men socker är inte nyttigt.....Nä det är inte alkohol heller......
Ja ni ser ju hur långt det går att komma i en konversation om alkohol i mitt hem. Varför låter jag inte bli så jag slipper bli förbannad och uppretad? Någon gång lär jag väl mig. Men han frågade om det var för att han drack som jag undvek honom på kvällarns och det svarade jag ja på. Jag sa också att det berodde på att han blir så korkad när han dricker. En konversation som inte gav något mer än att jag blev upprörd.

Anxiete

man skulle vilja ta fram brödkaveln och jaga dem genom huset som i gamla tecknade serier .... Skämt åsido, det är ju inte så konstigt att du försöker, man vill ju bryta igenom och nå fram !! Men att bryta igenom något som inte vill brytas är nästintill omöjligt

Tösabiten, Anxiete,... jag förstår precis hur ni känner och reagerar! Min slutsats är att jag måste vända mig bort så mycket det går från Hannen så länge han skiter i sig själv, – och därmed mig; oss.

Huskatten

Hej Tösabiten,
jag fick ett gott skratt för den där dialogen du beskrev var precis på kornet! Så himla duktig är min man också på att reflexmässigt returnera frågan. - Och du bara tuggar, tuggar, tuggar och äter hela tiden, är hans sätt att försvara sig. "Jag kanske är alkoholist/beroende/dricker för mycket men du är minsann inte bättre du", typ. Klart att vi inte är bättre människor bara för att vi inte dricker. Det är ju inte det vi vill säga till våra nära som har alkoholproblem. Vi vill ju bara förklara hur det påverkar oss. Och hur frustrerande det är att inte riktigt kunna nå fram. Inte bara genom ruset, vilket är självklart. Utan också genom det där försvaret. Jag brukar tänka att beroendet skapar sin egen sanning. Sin egen orsak och verkan. Men i stunden av konflikt med min man, så har jag svårt att hålla huvudet kallt.

återvändsgränd man inte kommer ur är dessa diskussioner! Det tas fasta på fel saker, konstigt fokus och ologiskt resonemang! Man orkar inte bry sig till slut och det är kanske det som är meningen?! Kände ofta att jag pratade med en tre-årig pojke i trotsåldern fast det var en gubbe som passerat 50! Kände att mitt ex fick nån slags sjuklig energi av dessa diskussioner! Och själv blev jag helt utmattad! Tösabiten tror du gör bäst i att försöka undvika! Fast det är svårt, förstår att du hamnar i det inland! Kram

Btt

Borde finnas något som nollställer.
Tema debatt slutdatum !?
Som nu rörigt svårt att hitta början och flöde i ett ämne
Borde gå att ordna

Tösabiten

Hoppas någon av er kan hjälpa mig. Jag skriver här med jämna mellanrum. Oftast när jag är som mest ledsen och uppgiven. Ni som läst mina inlägg vet att jag lever med en i mina ögon alkoholist. Jag vill inte fortsätta leva så här men kan inte just nu lämna då jag har vuxna barn men de bor fortfarande hemma. Så länge de bor hemma bor jag kvar. Men jag måste få hjälp att reda i mina tankar. Är han alkoholist eller är det bara i mina ögon. Vill jag innerst inne lämna. På veckorna känns det för det mesta ok men när helg och ledigheter kommer vill jag bara bort, helst igår. Fixar jag bo själv med allt som måste fixas? Vill jag leva helt ensam? Vågar jag bo själv? Vill nämligen uppfylla min dröm och bo på landet. Vart ska jag i så fall bo? Har jag råd att köpa ett hus? Får jag lån? Kommer jag klara leva ensam när det gäller ekonomin? Orkar jag bryta upp? Ta tag i allt som det medför? Lämna vänner som vi har gemensamma?
Som ni förstår vet jag varken ut eller in. Jag behöver en terapeut eller liknande som kan hjälpa mig och som samtidigt förstår min situation som medberoende. Någon som kan reda ut mitt trassliga liv och vägleda mig. Jag har inte råd att anlita någon dyr fin privat rådgivare. Har en ryggskada och går hos naprapat för tusenlappar i månaden. Kan inte gå hos någon så dyr till. Fixar inte det ekonomiskt. Vill inte min man ska veta något om detta. Har ni något förslag? Vart kan man vända sig? Vet ni vad det kostar? Vore så tacksam om ni har några tips! Är en deppig lördag med groggar och öl. Jag måste ta hand om mig själv nu innan jag rasar ihop.

Bra att du håller fast vid att skriva här! Bra att du ser dig själv, hur meningslöst det är att argumentera och hur svårt det är att låta bli. Bra att du värnar om din dröm, håll fast vid den!
Jag som växte upp med önskan att min mamma skulle flyttat med mig och syskon bort från min alkoholiserade far, jag kan inte låta bli att undra... Tror du att era nästan vuxna barn mår bra i den livsmiljö du beskriver? Vad vill du skydda dem ifrån? Vad vill du värna?
Med all respekt, jag vet så väl att det är svårt att bryta upp. Kom att tänka på Margareta Ekströms lilla dikt ur Instruktion för skalbaggar:

För att man ska kunna flyga
måste det hårda skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå längst ut på strået,
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet
vara något större än rädslan
Och en gynnsam vind råda.

Håll taget om din dröm, fortsätt läsa här och fortsätt skriva! Gå gärna på Alanonmöte!
Jag önskar dig mod och gynnsamma vindar ??? / mt

Det är väldigt svårt att lämna.
Man kan komma med hot och ultimatum men har inte styrkan att genomföra dom.
Jag har också blivit väldigt hjälpt av alanon.

Det stärker en sakta inifrån och ut och ger en möjlighet att jobba med sig själv på djupet.
Det är ofta ett stort och bitvis tungt arbete.
Men allt man investerar i sig själv betalar på sikt.

Där kan man också få sponsor som kanske inte är jämförbart med en terapeut.
Men åtminstone ett bollplank för det som gäller just den bit som jag envist kallar "medberoendebiten"
Dvs man kan bena ut vad som är rimligt och vad som kanske sitter ihop med medberoendet som gör att man med jämna mellanrum tappar fokus och kraft på det som är rätt väg att gå.

Tösabiten

Mulletant. Mina barn fixar situationen. De är 19 och 21 år gamla. De söker båda lägenheter där de går/ska gå i skola. Vi tre pratar öppet om deras pappas alkoholkonsumtion med varandra. De tycker inte att han är alkoholist då de har bilden av någon som sitter på en parkbänk med systempåse med en flaska renat i. Jag har förklarat för dem att det inte måste se ut så. De är nog rätt vana av hans beteende och bryr sig inte så mycket. Det vet jag för vi haft många långa förtroliga samtal. De hänger ju inte med oss på helger och kvällar. De är på sina rum och spelar datorspel. Men de vet att jag är ledsen och att jag inte mår så bra, det kan ju vara tungt för dem att bära. Men de stöttar mig och finns där. Utan dem vet jag inte vad jag skulle göra. Jo det vet jag. Utan dem hade jag inte varit kvar.