.. frågade mig idag en sak. Fortsatte med 'är det för att du dricker för mycket?'. Min 7- åring! Han ska inte ens ha de orden i sitt medvetande. Inget som någon har sagt hittills har gått in i mig, men detta skakade om rejält. Min fina lilla son, hur kan jag göra så mot mina barn!

Igår tog jag beslutet att stoppa denna period innan det eskalerar, satt länge med antabusen i handen innan jag valde att dricka den. Har kommit över den där tröskeln och nu kommer det gå lätt ett tag framöver. Med sonens ord suddades det sista tvivlet ut om jag verkligen ska börja med antabus (Jag tar det i smyg, ingen vet). Men jag vet också att om några veckor är allt tipptopp, jag kommer må bra och allt kommer flyta på. Och det är då risken kommer vara som störst att dricka igen.

Jag vill inte utsätta mina barn för det här mer, men är så himla rädd för att jag kommer göra det!

Tunga ord från din 7-åring.
Låt dig själv få vila från alla tvivel och fortsätt med Antabusen så länge som krävs.
Det är just där, när någon som faktiskt betyder något / allt säger något som får luften att gå ur en, som man kan ta steget. Hur otäckt det än må vara.

Kram till dig!

De skär i en. Men vad vet ett barn tänkte jag först. Nu vet jag bättre och håller de orden långt fram i medvetandet. Det är inte så att man får chansen att visa dem rätt väg igen. Jag vill dessutom kunna skjutsa dem från fester eller hämta dem om de hamnar i trubbel och det går inte på fyllan. Så använd 7-åringens kommentar för att ge styrka!

De skär i en. Men vad vet ett barn tänkte jag först. Nu vet jag bättre och håller de orden långt fram i medvetandet. Det är inte så att man får chansen att visa dem rätt väg igen. Jag vill dessutom kunna skjutsa dem från fester eller hämta dem om de hamnar i trubbel och det går inte på fyllan. Så använd 7-åringens kommentar för att ge styrka!

Halihalo

Det är nästan så att det är de jag behöver höra! Skadar mina barn genom A ! Inte fysiskt men jag är
Övertygad om att de känner mammas doft, mammas konstiga beteende. Dessa små hjärtan. Heja dig nu!
Jag är inte där än :( men jag är här ... igen ...

Barnen märker ju att det är 'någonting'. Pappa är irriterad, mamma orkar inte. Idag är jag mig själv igen och orkar med. För varje sån dag som får gå nu så kommer det där obehagliga 'någonting' blekna bort. Just nu är det som sagt lätt, det är om några veckor som det blir jobbigare igen.

För några år sedan drack jag så mycket att jag till slut lämnade min familj. Jag kunde inte garantera att barnen var säkra med mig. Blev nykter på 2 veckor och efter 6 veckor sa folk att glittret var tillbaka i mina ögon. Var mer och mer hemma och till slut flyttade jag hem igen. Nu har drickandet börjat smått igen. Oftast folköl som gått ur på några timmar när ingen har märkt, oftast på dagtid då jag egentligen borde sova inför nattskift eller sena kvällar när jag kommer hem efter eftermiddagsskift. Ingen ringer ju eller hälsar på då, utan jag är ensam och familjen sover eller är på skola/förskola. Men nu har det även kommit dagar då jag skitit i allt och bara druckit fast jag vet att jag kommer bli påkommen. Trots att jag varit med barnen. Jag känner att jag står vid ett vägskäl nu, antingen fortsätter jag dricka och hamnar där jag var för några år sen. Eller så slutar jag nu medan ingen större skada är skedd.

Man skadar inte barnen fysiskt, men om de skadar sig på annat sätt är man inte tillräckligt klar och då utsätter man dom iaf för en risk. De skadas psykiskt. Mamma är konstig, dimmig, trött och orkar inte. Eller jätteglad på ett förmodligen obehagligt sätt. Jag vill att de ska ha sin starka, glada mamma, det förtjänar dom!

AlkoDHyperD

Det är vad din sjuåring kommer att få med sig. Att hen blev hörd och att mamma tog det på allvar.
Vi gör många misstag som föräldrar, inte bara när det gäller hur vi lever och tar hand om oss själva. De djupaste ärren får de kanske inte av att vi gör fel, utan hur vi tar emot deras försök att tala om det för oss.
Ditt barn var trygg med att ställa en fråga som gjorde ont att höra. Bara det vittnar om att grundtillit finns. Och nu svarar du genom att verkligen ta det på allvar och detta märker ditt barn. Heder åt dig, Mellanmjölk. Sjuåringen får med sig att ’jag är viktig och värdefull’
Även om du tar dina antabus i hemlighet och kanske inte vill vara öppen med a-problem för hela din omgivning kanske det ändå finns någon i din närhet som du kan berätta för? Om inte, skriv iallafall här och fortsätt med antabus.
Vilken fantastisk mamma du är och vilken klok sjuåring du har som ser till att uttrycka sig för att få det hen behöver.
En levande mamma, inte alltid glad och stark, ibland ledsen, orolig, stressad och ibland trött. Men så länge de känner igen oss och får kontakt är alla tillstånd ok.
Kram

Märker såklart när man tagit alkohol..Vissa barn blir så känsliga, så dom kan känna innan dom kommer hem om föräldern druckit. Jag vände bort ansiktet när jag kramade sonen godnatt, så han inte skulle få fyllelukten på sig vid läggdax..Hjälpte nog föga.Känner en vuxen man som minns att hans mamma stank whisky vid godnattkramen. Man slutar ju dricka för sin egen skull för det är det enda hållbara, tror jag. Men i förlängningen så förändras ju hela barnens liv också. Dom får en trygg och förutsägbar förälder, som finns för barnet..Har träffat flera vuxna barn med a-missbrukande föräldrar. Det har påverkat på olika sätt, mest på självkänslan och det psykiska måendet, tror jag. Men som tur är kan allt läkas..

Halihalo

De senaste texterna här till min mobil . Ska läsa dom när de blir tufft
Mina älskade barn
Jag är själv uppväxt med fylla och tagit stor skada av det. Hur kan ja utsätta mina barn för samma?

Förändring måste ske NU!

AlkoDHyperD Tack för dina ord! Har läst dom om och om igen och de har lagt sig som balsam runt det som gjorde ont.

Ja, vi har en bra kontakt och pratar mycket, alla tre barnen. Jag har varit hemma med dom i alla år, lagt karriär och allt annat åt sidan för att bara vara en närvarande mamma. Kanske hade det varit bättre om jag underhållit mitt vuxna liv lite bättre, har insett nu att jag mått dåligt av att vara hemma så mycket, utan mental stimulans. Förhållandet var dessutom destruktivt med både psykiskt och fysiskt våld, otrohet och en ständigt tung känsla i bröstet. Mina alkoholproblem började några år efter att jag flyttade ihop med sambon, efter att allt hade brakat loss och jag kom på honom med allt. Jag slutade dricka när jag lämnade honom efter att ha fått honom dömd för misshandel. Fy vad hatad jag var av allt och alla som anklagade honom för såna saker, men jag var tvungen för barnens skull och min egen. Nu finns det på papper ifall det skulle hända igen. När folk insåg att jag talade sanning hette det att jag fick skylla mig själv, självklart slår han om jag dricker, det är ju synd om honom. Han ljög ihop såna otroliga historier och jag blev helt knäckt till slut.Jag får dock inte ihop den lilla detaljen att han slog i 4 år innan jag drack första droppen.

Efter domen umgicks vi mer och mer, hjälptes åt med barnen. Ofta ville dom att jag skulle sova över och efter ett halvår flyttade vi ihop igen. Har haft några lugna år med ett tråkigt vanligt Svensson-liv, men nu är det där trycket tillbaka i bröstet. Han slår inte och är inte medvetet elak, men ändå väldigt nedvärderande. Allt i mitt liv är dåligt, mitt jobb, min träning, mina vänner, mina tankar och känslor. Är jag ledig en dag tänker jag sällan på vad jag själv vill göra, allt handlar om vad jag tror att han vill att jag ska göra. Och det blir ändå sällan rätt.

Nu har jag börjat dricka smått igen som sagt, sambon är less och jag förstår honom. Måste vara skitjobbigt! Vi pratar om separation och den tanken får det att pirra i magen och den där stenen lättar. Jag vet att det hade varit det allra bästa för oss allihop, jag skulle få en chans att börja leva mitt liv igen. Men nu är det som bortblåst från hans sida och jag vet inte om jag kommer orka lämna honom. Problemet är dock att han har ljugit väldigt mycket för omgivningen om mig igen, så om jag stannar måste han ju förklara det på något sätt. Och jag vet att han kommer köra med samma sak som förra gången, att jag är en psykiskt sjuk alkoholist som han måste ta hand om. Att han låter mig stanna för att han tycker synd om mig och så kommer skitsnacket florera bakom min rygg och jag kommer må ännu sämre.

Sanningen är illa nog, förstår inte varför det måste ljuga ihop saker så det blir ännu värre. Nu ledde lögnerna till att grannarna har sett mig köra full, vilket dambon ska ha bekräftat. Soc kontaktades och någon har ringt mitt jobb och sagt att jag jobbat full. Jag fick inte veta något av detta, alla pratade med varandra utan min vetskap. Som tur är blåser vi i alkolås på jobbet iom truckkörning så det var ju lätt att bevisa. Har dessutom en underbar chef som tog upp det med mig direkt. Men vilka går nu runt och tror att jag kört full med barnen, jag har ingen aning!

Blev en roman, har visst ganska mycket tankar som snurrar. Tack igen för ditt svar, det ändrade mina tankar ordentligt ❤

Blir så ledsen av att läsa om ditt liv. Spontant tänker jag bara att du ska lämna honom på en gång. Förstår att du känner att du inte vet om du orkar just nu, men jag tror att det blir ännu svårare om du väntar. Just nu lever ni i ett riktigt destruktivt förhållande där din alkoholkonsumtion bara är en del av något mycket större (därmed inte sagt att du ska fortsätta dricka).

Att känslomässigt tryckas ned och förminskas dagligen tar energin ur vem som helst - och det kan gå fort att tappa helt. Vill förstås inte skrämma dig, du vet säkert själv, men blir så förtvivlat arg över hur människor tvingas leva. Och du, det är inte din sambo det är synd om någonstans. Att han är less på att du dricker är ingenting jämfört med vad du får stå ut med.

Du tycker och känner att du är svag, men vet du, jag tycker att du har en otrolig inre styrka. Mitt i allt elände försöker du sluta med alkoholen och hittar olika lösningar för att verkligen klara av det. Det är banne mig starkt!

Din berättelse berörde mig djupt. Skickar så mycket energi och kärlek till dig jag bara kan och hoppas innerligt att du snart orkar ta dig ur din situation på ett eller annat sätt.

Kram

Tycker inte att det låter som du blir värdigt behandlad. Och det låter just som en ond spiral där du dricker för att du blir illa behandlad vilket leder till mer missbruk. Har du någon utomstående att prata med? Att vara hemma konstant kanske leder till isolering och ensamehet, speciellt om din man ljuger om/nedvärderar dig inför gemensamma vänner och familj. Om du hittar styrkan att bryta ditt drickande eller att ta dig ur situationen med din man så tror jag att det kan starta en positiv spiral.

Halihalo

Hur kan man göra så! Outa problemen sådär. Nä usch!
Inte alls samma men min sambo har outat en del privata saker till släkt och vänner .
Och igår pratade ja med honom om mina nuvarande problem om A och fick säga snälla säg inte detta till vår släkt och familj. Ska man behöva de egentligen?
Nej de tycker jag fanemej inte!

Tänker på dig

Det där förbannade maktutövandet.
Kontrollbehovet.
Fyfan!

Stort, starkt och modigt av dig att skriva om det. Hoppas det ger dig lite befrielse också.

Jag har gjort fruktansvärda saker, så ska inte kasta alltför mycket skit på honom. Jag har satt barnen i fara med mitt drickande, ljugit mig blå 1000 gånger, smygit o.s.v. Respekten mellan oss finns inte, men vi har en bra vardag i övrigt. Skojar mycket och ror skutan framåt tillsammans. När jag inte dricker, håller med honom i allt och i övrigt är tyst är allt väldigt bra. Jag stannar mycket för barnens skull, det är oftast ingen dålig stämning hemma som de kan känna av och allt blir så mycket enklare när man är två.

Sen jag började jobba heltid och träna har allt blivit mycket bättre, kommer nog inte hamna så djupt i missbruket igen som jag gjorde för några år sedan, men de här småsvängarna åt sidan kan göra tillräcklig skada.Vänner finns, även sådana som jag kan prata med mitt missbruk om. När jag säger att jag hittat kraften säger de inte 'vad bra, MEN..' utan är bara stöttande. Jobbet är en enorm hjälp, där är jag den jag var förr. En frizon där ingen vet något, jag är bara mig själv. Så himla skönt! Jag funderar mycket på att det är därför jag aldrig någonsin skulle dricka på jobbet, det skulle ju vara lätt att göra det när ingen har en aning. Men där är jag ju inte missbrukare, så där dricker jag inte. På fester är jag inte missbrukaren, där går der alltid bra att ta det lugnt. Hemma är jag bara missbrukare och det är här jag dricker.

Tack för era ord, det hjälper att skriva av sig och få feedback. Det hjälper till att hålla tankarna på rätt spår, jag blir väldigt lätt påverkad av sambon. Angående alla lögner och snack bakom ryggen har jag bestämt mig för att strunta i det, tänker inte lägga min energi på att förklara mig eller berätta saker om sambon. Han har själv åkt dit för fyllekörning 2 gånger, förlorat körkortet och kört utan i flera år. Åtskilliga gånger onykter. Men energin tänker jag lägga på sånt som ger energi tillbaka.

Varför jag inte berättar om antabusen är för att kontrollen från sambon då kommer med på köpet. Och blir jag kontrollerad flyttas mitt fokus till det istället för att fokusera på att inte dricka. Han blir fienden istället för alkoholen.

Men snälla du, hur länge ska du orka ha det såhär? Det känns som att du sitter i ett fängelse...
Det situation låter förfärlig?
Blir lite bättre till mods av att du har en fristad på jobbet åtminstone.... Men ändå, hemmet ska ju vara ens tryggade plats.
Hoppas att det vänder till något bättre?☀? kram till dig!

Det är inte bara skit i hemmet, kan vara riktigt bra också. Men det är de där små korta kommentarerna som hugger till i magen och jag förstår ju att alla pikar sänker mig i det stora hela. Detta skitsnack och lögnerna har ju inte gjort det bättre direkt..

Ikväll får jag möta mina demoner. Sambon åkte iväg och ringde nu och sa att han kommer hem i morgon. Min hjärna skriker direkt att jag ska åka och köpa öl. Men det kommer jag inte göra.

Jag sitter i soffan och kollar på tv. Rastlösheten kryper i kroppen, är så förbannat uttråkad. Det är nog det jag druckit bort. Hur gör man för att njuta av en sån här kväll?

Ta ett fotbad, pyssla om dig själv, gör en alkoholfri drink.
Tänk att du kommer må så mycket bättre imorgon om du är nykter ikväll.
Vissa kvällar är tråkiga, så är det bara...
Och alkoholdjävulen ger ju bara ett falskt lugn, det vet du ju..
Styrkekramar till dig ????

Förr hade jag alltid projekt som jag ägnade kvällarna åt när jag var ensam. Det var helt underbart att få krypa in den där kreativa bubblan och skriva, programmera hemsidor, redigera bilder, skriva låtar eller göra musik. Kunde sitta i timmar och skulle aldrig dricka bort en kväll. Nuförtiden har jag lagt ner precis allt, det går inte att få till det längre. Antingen blir man avbruten eller så går det inte ens att börja.

Kvällen blev bra ändå, minstingen satt uppe länge så det blev inte aktuellt att göra någonting. Men äldsta kom upp också så han fick sitta i soffan med mig och titta på två Robinson- avsnitt jag missat pga jobb. Sen la vi oss och ja, självklart är det skönt att vakna utvilad och utan ångest. Pricken över i:et var nog att åka och hämta en riktig bakis sambo, haha!