I dag är det relativt trist. Gråmulet och någon minusgrad. Vi är i mars månad och jag sitter i mitt lilla arbetsrum och försöker skriva något väsentligt. Huvudet känns halvtomt och en viss trötthet anar jag. Kanske är livet sådant. Halvtrist för det mesta och ett långsamt lunkande mot evigheten. Jag måste påminna mig själv om att när jag upplevde verklig ångest kopplad till skuld och skam var de gråa dagarna vad jag längtade efter. Därför vill jag försöka ta till mig det faktumet att jag sluppit dricka i dag som en gåva. En nådegåva mitt i tristess och det faktum att jag har rejält ont i ryggen.
Ont i ryggen är förresten också en påminnelse om att jag borde vara tacksam för de dagar jag sluppit ifrån detta. Alltså den vanliga dagen som vid närmare eftertanke inte är så vanlig. Den smärt- och bekymmersfria dagen är något att sträva efter.
Med detta sagt skulle jag vilja krydda detta inlägg med något klokt men jag orkar inte riktigt. Vissa dagar måste vi kanske låta vara sådana, transportsträckor där vi får glädja oss åt att inte köra i diket vilket för oss beroende är alltför välkänt. Diket är för oss djupt och mycket svårt att ta sig upp ur.
Denna tråd har jag valt att lägga under rubriken "det vidare livet" här i vårt forum. Detta för att jag är hjärtinnerligen trött på mitt eget missbruk och har ambitionen att i det vidare livet vara klar i huvudet. Sedan får tiden utvisa hur det går.
Ikaros

AlkoDHyperD

..bildas ett utrymme för det som skymts av jakten/kampen/problemlösandet/aktiviteten.
Ikaros, här har du något verkligt spännande att utforska!
Vad vill din inre oro berätta för dig?
Kram

Sannerligen fick jag något att fundera över. Ja, vad vill den inre oron säga mig? Det är något jag inte vågar möta. Dags för en rejäl genomarbetning. Återkommer säkert om detta.
Tack A..D..H..D.
Ikaros

Läkarbesök i dag och fick det väntade beskedet att jag inte har eller har haft hjärtsvikt. För bara någon månad sedan var denna fråga akut. De flesta symptom tydde på detta. När jag läste om hjärtsvikt på nätet fick jag klart för mig att det är en allvarlig sjukdom som inte sällan leder till ett begränsat (invalidiserat?) liv och till en för tidig död. Då kände jag mig inte rädd utan snarare förvånad. Nu när det visade sig vara falskt alarm lyckas jag inte uppamma den glädje som jag trodde ett positivt besked skulle ge. Det är verkligen sant att den friske har många önskningar men den sjuke bara en. När jag såg mörkret hade jag faktiskt bara denna enda önskan, att bli frisk.

Nu står vi i begrepp att resa till Rom. En stad vi aldrig besökt. Det skall bli spännande och jag ser fram emot drygt fjorton dagar i Italien. Någon oro för alkoholen har jag inte. Mitt periodiska drickande är ännu inte aktuellt men jag garderar mig ändå med Antabus. För mig har antabusen blivit till något av en vän. Den hjälper mig att hålla mitt alkoholberoende i schack. För när jag låter alkoholen blomma ut i mig är mitt liv i konkret fara, det har jag flera bevis på.
Jag tror också att vår lilla fox-terrier, Lilly, skulle bli mycket besviken om jag drack. Hon kommer till mig varje morgon och krafsar litet försynt med tassen och markerar att hon vill bli klappad. Den stunden är viktig för oss båda.
Ikaros

Btt

Plötsligt ser man slutet på livet det får de flesta att tappa modet.
Solen går imoln
Du tog till dej diagnosen och självklart hamnar man i en kris du är troligen kvar där.
I livshotande situationer vänder man inte kappan efter vinden.
Du insupa våren nu lyssna på koltrasten på dina hundpromenader känna glädjen återvända så sakta.
Om du hinner hämta dej blir resan till Rom en härlig vinst som du aldrig glömmer.
Lycka till

Nu är vi i Rom. Vi har hyrt en liten lägenhet i närheten av Peterskyrkan. Staden har mycket att erbjuda faktiskt kan jag känna att det är väl mycket. På fjorton dagar hinner vi bara en bråkdel och så vill vi njuta av livet och stämningen också!
Tankar kommer och går hela tiden ger omgivningen impulser. Det var länge sedan jag upplevde så många minnen. Ibland väcker en kalksten en tanke, ibland väcker ljuden och språket känslor som varit gömda och ibland känner jag mig enbart närvarande.
Känslan av att vara privilegierad är påtaglig praktiskt taget hela tiden. Och alkoholen slipper jag. I dag en självklarhet men vad vet jag om i morgon.
Ikaros

När jag läser och skriver här på forumet känner jag att jag tillhör något större, en gemenskap där vi har lätt att förstå varandra. Att den destruktiva kraften i alkoholen kan ta sig sådant uttryck är i sig fantastiskt. Men det beror nog på att vi som någon klok kvinna här skrivit (MM?!) att vi inte bara sitter i samma båt utan också hjälps åt med att ro åt samma håll. Vår gemensamma motståndare kan endast bearbetas och försvagas genom att vi hjälps åt.
Detta är mina tankar i dag från ett soligt Rom där jag varje morgon hör spröda kyrkklockor ringa.
Tack mina vänner som hjälper mig att på "nykter kaluv" uppleva en solig semester.
Ikaros

Ja, i Rom finns det mycket a-fritt att berusa sig med också, har jag förstått! Här i Stockholm blommar körsbären den här veckan, och i de rosa molnen kan man höra en och annan näktergal sjunga!

Hälsar en grek till en annan...!

När jag läser här inne på forumet slår det mig att ganska många reflekterar över hur länge de varit eller beräknas vara nyktra. Det är säkert bra att ha någon mätare på framstegen i den egna nykterheten men jag tror att det är viktigt att poängtera att man nog endast bör jämföra med sig själv. Detta eftersom arbetet och ansträngningen för att upprätthålla ett nyktert liv är så olika. Går jag bara till mig själv kan jag konstatera att jag ofta kan vara nykter ett år eller mer utan någon egentlig ansträngning. Min alkoholism ser ut på det sättet.
När jag läser inlägg från andra lär det mig att en vecka eller en månads nykterhet kräver avsevärda ansträngningar och en ständig kamp.
Sedan kan en och samma person uppleva starka skov med starkt alkoholsug med helt alkoholbefriade perioder däremellan.

Det jag vill ha sagt med detta är helt enkelt att det är viktigt att man utgår från sig själv och värderar nykterheten högt om det så är endast för en dag. I bakrusets ångest är kampen för denna enda dag mycket hård. Men när man lyckas med dessa första dagar är det värsta gjort något som vi alla vet.

Hälsningar från ett nyktert och soligt Rom.
Ikaros

i dag är det mulet i Rom. När jag ser ut genom fönstret kan jag bara konstatera att det inte är lämpligt för någon längre promenad i dag. Klockan i den näraliggande kyrkan ringer och jag konstaterar att jag är trött och har en lätt oro inom mig. Inga krav finns och då är det dags för de mer diffusa känslorna. Känslor som inte sällan föregått ett återfall. Jag måste fortfarande försöka lära mig se mycket tidiga varningssignaler. Det är inte lätt och jag är långt i från säker på att mina iakttagelser är korrekta. Men det spelar egentligen ingen roll eftersom det viktiga är att jag är observant på faran.
Min sambo och jag har annars en fin tillvaro här. Hon kopplar av med sin LapTop och jag läser litet och spelar schack på nätet och när vi känner för det gör vi en utflykt. Petersplatsen ligger inom gångavstånd varför vi gärna sitter där någon timme och insuper(!) atmosfären. Här finns människor från hela världen och alla barn älskar att jaga duvorna.
Ja, det var vad jag hade på hjärtat i dag, denna förstamaj.
Ikaros

Så slog den igenom igen, min rädsla. Den som förmodligen varit motorn i mina återfall. När den känslan kommer har jag svårt att värja mig. Intellektet avtrubbas och viljan likaså. Dagen mulnar och allt blir grått och känslan förstärks av oron över att en depression kan vara på väg. Nu är det säkert inte på det viset men insikten om det hjälper föga. Flykt är den tanke som kommer. Fly från det hela. Fly från vad?
Jag är medveten om att flyktbeteendet är naturligt när man blir rädd. Rädsla är förmodligen en överlevnadskänsla som ställer in organismen på kamp eller flykt.
Vad kommer då rädslan ifrån. Vad har jag att vara rädd för i dag. Faktiskt inget förutom mina egna hjärnspöken som besöker mig på natten och gör uppvaknandet svårt. Men jag minns pojken som hade alltför lätt för att vara rädd. Minns hur jag inte vågade gå till skolan eftersom fröken läste om Hans och Greta på lördagarna.
Men nu är det något bättre efter dessa rader. När jag skrivit har insikten kommit till mig om hur mycket värre det skulle vara om jag drack. Av någon anledning slipper jag det just nu. Den flykten är för tillfället inte aktuell. Något jag skall försöka ta till mig när jag brottas med känslor och tankar. Tankar och minnen som blir till en flod som gör mig trött.
Vad dessa känslor vill säga mig är jag inte klar över men något är det. Jag skall försöka tänka kring detta och kanske skriva ner några rader, men för det år jag ännu inte redo.
Ikaros

AlkoDHyperD

Att du kan hitta känslan som tidigare föregått återfall. Att du kan se oron för depressionen. Även om insikten om att oron inte måste vara befogad inte tar bort själva oron, och därför inte tycks hjälpa, är det något som hjälper, eller hur? För du är ju nykter.
Man kan förledas att tro, eller hoppas, att förståelse för sig själv och acceptans av känslor skulle ta bort det som är smärtsamt eller obehagligt och bli besviken när man fortfarande mår lika dåligt. Men syftet är inte att ta bort svåra känslor. Utan att tillåta dem utan att döma och förstå det mänslkliga i att ha dem.
Precis det du nu gör, beskriver för dig själv (och oss) hur det känns och vad du upplever, är vad som hjälper.
Kram

Tack ...HyperD
Det du skriver hjälper mig framåt. Visst tjänar känslorna ett syfte och klarar man att bejaka dem går man åt rätt håll. Men när känslorna är starka blir åtminstone jag blockerad. Nu när rädslan är på tillbakagång och knuten i magen börjar släppa kan jag ta det till mig. Jag skall nu börja fundera över vad denna känsla(rädslan) vill säga mig.
Ikaros

Kanske börjar jag förstå att min hjärna sänder signaler som varnar för ett återfall. Oro och rädsla är nog sådana signaler. Jag försöker att föra upp dem på en medvetandenivå och då är att skriva här utmärkt. Genom att skriva ned tankarna blir känslorna också klarare och mindre hotfulla.
Ja, just nu varnas jag för ett eventuellt återfall. Det gäller att tacka budbärarna (känslorna) för varningen och göra vad jag kan för att avstyra ett återfall som riskerar allt. Min familj, min ekonomi, min hälsa och ja mitt liv. Jag kan inte ännu en gång räkna med att ha änglavakt.
Vi är fortfarande i Rom och det är något av en svensk sommar. I morgon blir det Sixtinska kapellet och på lördag hemfärd. Allt i nykter tillstånd.
Ikaros

Nu efter att ha upplevt Rom känns det bra att vara nykter. De dimmor och den ångest som alkoholen ger mig skapar en barriär mor verkligheten vilket förvränger allt. Nu kan jag faktiskt minnas Sixtinska kapellet som det var. Hemkomsten till ett spirande grönt Sverige är egentligen fantastisk. Det är inte på många ställen i världen som man får uppleva något som liknar den svenska våren.
Jag mår alltså ganska bra även om positiva känslor också kan leda in mig i ett drickande. "Farligast är det när jag mår som en nyponros" minns jag att Cornelis Vreeswijk sade om alkohol.
När man som jag är alkoholberoende gäller det att alltid vara observant på känslor och signaler vilket kan vara tröttande men som också ger möjlighet till ett rikare liv. Jag är helt enkelt tvungen att försöka förstå mina känslors språk. Att vara i samspråk med sina egna känslor är ingen dålig sysselsättning.
Ikaros

Jag skriver de här raderna för att påminna mig själv om mitt alkoholberoende. Eftersom jag är "periodare" glömmer jag ibland mitt problem. På ett sätt bra eftersom jag då slipper ångesten men också mycket farligt. Flaskan blir mindre farlig när jag "glömmer". Men med några rader här kan jag sätta mitt problem i fokus igen.
Med detta återgår jag till den fantastiska sommaren som anlänt till oss.
Ikaros