I dag är det relativt trist. Gråmulet och någon minusgrad. Vi är i mars månad och jag sitter i mitt lilla arbetsrum och försöker skriva något väsentligt. Huvudet känns halvtomt och en viss trötthet anar jag. Kanske är livet sådant. Halvtrist för det mesta och ett långsamt lunkande mot evigheten. Jag måste påminna mig själv om att när jag upplevde verklig ångest kopplad till skuld och skam var de gråa dagarna vad jag längtade efter. Därför vill jag försöka ta till mig det faktumet att jag sluppit dricka i dag som en gåva. En nådegåva mitt i tristess och det faktum att jag har rejält ont i ryggen.
Ont i ryggen är förresten också en påminnelse om att jag borde vara tacksam för de dagar jag sluppit ifrån detta. Alltså den vanliga dagen som vid närmare eftertanke inte är så vanlig. Den smärt- och bekymmersfria dagen är något att sträva efter.
Med detta sagt skulle jag vilja krydda detta inlägg med något klokt men jag orkar inte riktigt. Vissa dagar måste vi kanske låta vara sådana, transportsträckor där vi får glädja oss åt att inte köra i diket vilket för oss beroende är alltför välkänt. Diket är för oss djupt och mycket svårt att ta sig upp ur.
Denna tråd har jag valt att lägga under rubriken "det vidare livet" här i vårt forum. Detta för att jag är hjärtinnerligen trött på mitt eget missbruk och har ambitionen att i det vidare livet vara klar i huvudet. Sedan får tiden utvisa hur det går.
Ikaros