Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

att läsa om de tankegångar och erfarenheter som du delar med dig av mulletant. Tack för det.

En kram skickar jag också denna första dag på vårvintermånaden mars.
(Vårvinter enligt almanackan, men inte enligt termometern)

Läser här efter ditt meddelande. Blir så berörd, så glad och så inspirerad, blir berörd av ditt meddelande och berörd av din tråd!
Så fint ni har det! Jag förstår att det inte är enkelt eller guld och gröna skogar hela tiden, men ni samspelar och arbetar på det tillsammans!
Jag kämpar fortfarande för mina barn - de bor majoriteten hos mig, men vissa hot, ignorerande och allmänt maktutövande utförs fortfarande i perioder hos pappan. Men - jag lämnade (för 5 år och 8 dagar sedan!) och vi är på en trygg plats, ett annat lugn, och vi pratar mer och mer jag och mina killar som nu är 7 och 9 snart! 9-åringen har en ilska inombords som han inte blir av med så lätt, men han öppnar sig mer och mer och jag söker olika kontakter för att få verktyg att hjälpa honom på bästa sätt! Känner mig så stark i att jag kämpat så, men ibland så svag...
Jag är fortfarande lyckligt tillsammans med mannen jag träffade för 2 1/2 år sedan! Han är fantastisk och underbar och allt jag vill ha! Ibland slås jag av hur glad och tacksam jag är för att jag får ha det så fint, efter de där vidriga åren.

Du var en av mina viktigaste människor under min svåraste tid i livet, och jag är dig så oändligt tacksam! Forumet var en livlina och precis som du beskriver så gör det ont att lösa så många berättelser människor som inte mår bra. Det finns en väg ut, men den ser olika ut för oss alla!

Varmaste, varmaste kramarna till dig!

Renée

Hej Flygcert!
Nu när jag ser ditt namn här, så vill jag passa på att tacka dig.

Jag kom in på forumet i höstas och läste din tråd,
där du beskrev din väg ut från svårigheterna i ditt liv
samt dina fina och kloka kommentarer till hjälp för andra.

Instämmer helt och fullt i det som Mt skrev i din tråd
den 31 januari 2014 kl. 05:58, bl a hennes avslutande ord;
”du är en av dem som förmedlar hopp när det behövs som bäst!”

Är så tacksam att jag fick ta del av din resa
samt alla stärkande svar som du fick, bl a från Mulletant.

Underbart att läsa att du har det fint och känner lycka och glädje.
Allt gott önskar jag dig!
Vänliga hälsningar /R

... för fina ord! Blir alldeles varm om hjärtat över att min tråd kan vara till hjälp för någon! Sökte efter om du har någon egen tråd, men hittade inte det, därför svarar jag dig här!

Lycka till, till dig!

Stingo

En modig och viktig delning. Påminde mig om hur vi delade med Sophie under de tidiga åren, då det ännu fanns tillit mellan oss... sen blev det alltmera sällan mellan delningarna och de började ofta se väldigt annorlunda ut... beskyllningar istället för självrannsakan och ansvarstagande... du vet hur den historien slutade.

Tilde, Pi31415,flygcert, Renée och Stingo! Ja, det kräver mod att visa sin sårbarhet och även tillit att man blir mottagen. I likhet med det du beskriver Stingo hade vi den närheten tidigt i livet, sen drunkade den delvis i alkoholen men också i bådas upptagenhet och fokus på annat. Jag är tacksam att vi orkat hitta tillbaka. I det har tolvstegsabetet en betydande del.
En fin vinterdag önskar jag er alla❄️❄️❄️☀️ / mt

Eftersom mångubben väckte mig i vargtimmen och jag är lyckligt ångestfri har jag ägnat mig åt forumet en dryg timme nu. Ett slags tidsfördriv men det känns som ett meningsfullt sådant. Är så tacksam över mitt liv idag även om det inte är fritt från bekymmer. Vi lever inte i en glansbild här i mulleholken. Relationen till barn och andra närstående är inte problemfri. Men nykterheten gör att vi kan samtala om det svåra utan att det far iväg bortom kontroll. Hettar det till alltför mycket kan vi lägga ner och återkomma. Tolvstegsprogrammet har gett verktyg. Adde räknade häromdagen upp AAs deviser, även Alanons, jag kanske inte minns alla men de som finns i minnet nu är
Ta det lugnt
En sak i taget
Det viktigaste först
Lev och låt leva
så otroligt hjälpsamma i allehanda situationer när man väl tagit dem till sig. Ja, Endast genom Guds försyn ingår också. Många har svårt med Gud men när man inser att det handlar om att lämna över till 'något' som är större än jag själv så är det mindre problematiskt. Det jag verkligen är maktlös inför, och sådant finns i mitt liv också idag, det får jag släppa taget om och lämna över. Det är befriande om än inte enkelt. Den första kanske borde vara Stanna upp! Det är en nödvändighet när de invanda handlingsmönstren slår till. Stanna upp, andas och tänk efter.
Jag ser fram emot en påskhelg med mycket människor och olika evenemang. Mer och mindre självvalda, mer och mindre efterlängtade, mer och mindre ångestframkallande.... stopp där! Ja, jag stoppade i förrgår, grät ganska länge vilket jag sällan gör. Talade med mannen som inte visste hur han skulle trösta men insåg att det räckte att finnas till. Igår sedan nästan euforiskt lätt i sinnet och fylld av glad energi. Kom ihåg att jag läst i en forskning att tårar innehåller stresshormoner så jag sköljde väl ut en hel del av den varan... så bra att jag kunde ta mig över gråttröskeln och låta sorgen över det jag inte kan förändra stilla droppa ner över kinderna där tårarna fick självtorka i lugn och ro. Nu är det tunga så mycket lättare att bära.
Igår spontanköpte vi biljetter, eller lyckades komma över, till Eva Dahlgren på Göta Lejon i början av maj. Så härligt! Före det ett litet konvent i mitten av april. Och fastän kylan håller i sig så värmer solen så gott, så gott.
Precis nu när jag skriver påminns jag om vänner som nyligen förlorat nära anhöriga och möter våren i sorg. Den kan inte lyftas av men jag kan komma ihåg att finnas. Och jag kan komma ihåg att ta vara på den goda stunderna. Och vara tacksam, tacksam över att vi hade kraft att vända våra liv till den nära gemenskap vi har idag.
Till dig som läser önskar jag en god stilla vecka och Glad Påsk?? / mt

Fast iofs kan jag vara ledig varje dag om jag vill.... Vi är numera två pensionärer och en egensinnig katt som delar hem och liv. Ja, jag väljer avsiktligt ordet hem för numera är huset även mitt hem. Under ett antal år var mitt fokus riktat mot att söka ett annat, eget boende men nu är jag hemma här där jag är. Vi slötittar efter mindre och mer lättskötta alternativ men det gör vi tillsammans.

Snart, på valborgsmässoafton, är det sex år sen mannen tog återfall, jag hoppas det sista. Före det ett och ett halvt år av nästan-nykterhet, om än med vita knogar - så helt annorlunda än åren dessförinnan med eskalerande missbruk. Vi talar sällan om den tiden men ibland drabbar minnen och överväldigar... De senaste dagarna har det hänt, först mig och sen honom att vi mött våra smärtpunkter. Det som drabbade mig handlar om sår och övergrepp från tidiga år som inte har med mannen att göra men ändå funnits och finns med som sår inom mig. Häromdagen var det bara ljud och harklingar från en mansperson i närheten som fick mig att fly in genom dörren, in till tryggheten. Vi talade om detta, ett av de där smärtsamma men i efterhand befriande samtalen.

Bara någon dag senare hade mannen ett upprört samtal med en bekant, också hen nykter. Efteråt, när han ringt upp och återupprättat relationen, sade han till mig 'det är viktigt att komma ihåg att vi är skadade människor vi alkoholister'. Det kanske kan låta egendomligt men det lugnar mig att höra sådant. Det förvissar mig om att han lever i medvetenhet.

För en vecka sen var vi i Söderledskyrkan i Stockholm på konvent och mötte gamla och nya vänner i gemenskapen. Det betyder mycket att vara i de sammanhangen där den a-fria samvaron är enkel och självklar.

Och ja, nu ska vi vara mestadels helt lediga resten av våren. Vi har båda jobbat en del i våra 'avlagda' yrken. Båda trivs vi när vi är där, i jobbet, men båda är vi nöjda med att kunna välja själva. Och nu väljer vi våren och varandra. Det är ett nytt och annat liv som inte är utan utmaningar. Vi har ju båda haft jobb som tagit mycket av tid och tankeverksamhet som nu ska fyllas av annat. En spännande resa in i framtiden.....

En bra dag önskar jag dig som läser ? / mt

och vanmakt när jag tittar in och läser på forum.... speciellt när jag läser inlägg från (nästan alltid) mammor som lever i oro inför helger och den stora överskuggande frågan är ’hur ska min man bli nykter? Vad kan jag göra?’

Även om jag vet, alltför väl, att alla måste ’göra sin egen resa’, komma till sin egen insikt, drabbades jag imorse av en stark önskan om en tråd för samlade erfarenheter. Främst för barnens skull, alla de barn som lever i oro inför helger och sommarlov med fylla och bråk. Eller tystnad. Jag vet att det inte är en rimlig tanke men jag känner förtvivlan över det pris barn betalar medan en förälder väntar och hoppas och försöker.... ibland genom att vrida ut och in på sig själv .... och den andra föräldern kämpar (i bästa fall) för att hålla sig mer eller mindre ’i skick’. Eller ännu värre anser sig ha rätten att välja att dricka.

Vi är så många som gått igenom det här och insett att det inte är möjligt att ’vara så’ att en annan blir nykter. Så många som utan att önska det, i bästa välmening, stannar kvar hos den som är fången i sitt missbruk.

Förstås har min förtvivlan sina djupaste rötter inom mig själv, i en barndom där alla helger drunknade i spriten och dess konsekvenser. Våra barn har inte drabbats på samma sätt då jag länge höll mannen i ett hårt grepp. När vindrickandet eskalerade var de utflugna. Alkoholen har ändå orsakat dunkla områden i familjen och gett upphov till mycket smärta. I det arbete jag haft har jag mött otaliga som kämpar med sår i spåren av liknande erfarenheter. Kan alkoholens glädje nånsin vara värd sitt pris? Säger jag som också haft en livsperiod där det var otänkbart att ha fest utan bubbel och vin...

Nyligen skrev någon i Förändra sitt drickande om utmaningen att de som insett att det enda möjligheten är att inte dricka alls ska samsas i samma tråd som dem som vill lära sig att dricka måttfullt. Jag förstår problematiken och just det problemet är ju inte mitt. Men i stort berör alkoholfrågan så många, många....

Just Valborg är ju en av mina märkesdagar, den kväll då mannen för sex år sen tog sitt förhoppningsvis sista återfall som förde honom till det avgörande vägskälet. Just idag lider jag med vuxna och barn som ser fram emot att fira vårens ankomst med oro och vanmäktiga försök att bevara kontroll. Just idag skulle jag önska ett inlägg i eldskrift som säger ’Ge upp’ och välj nykterheten, närvaron, den genuina gemenskapen...

Vi ska göra allt det vi gjort under så många år - de senaste helt nyktra! Samlas många vänner, nära och kära runt en eld. Släpa ris, kratta fjolårsgräs och äta sotiga korvar. Inte många barn... de har blivit vuxna och är på egna vägar men några halvvuxna och kanske några vänners barn. De kommer att få uppleva en gemenskap där åtminstone några vuxna är helt nyktra. Jag känner tilltro till att en av dem är mannen i mitt liv. Den man jag intensivt avskytt och tagit avstånd ifrån som den han förvandlades till då han drack. Idag är han den ’sanna X’ den jag längtade efter och alltid sagt att jag vill leva mitt liv med. Idag kan han säga att ’jag, som alla alkoholister, är en skadad människa’. Underligt nog är det lugnande att höra. Jag vet ju, jag har sett och upplevt hans smärta och sår som de kommer till uttryck då han sökte den falska trösten i flaskan. Jag vet också hur det är nu då vi delar våra liv utan att förvanska oss i ’vinets värmande yra’ som Barbro Hörbergs skriver i en av sina fina visor.

Det blev långt... jag har skrivit ur mig mina tankar. Till dig som orkade läsa till slut önskar jag en ljus och glad Valborgsmässoafton och Glad Vår. Minns att vi var och en gör våra egna val och att det är möjligt att ta makten i sitt liv ☀️??

Och så svåra att leva efter för både anhörig och beroende.
Men likafullt sanna.
I filmen avatar så kopplar ett kärlekspar ihop sig med tentakler för att liksom komma åt och in i varann.

Kanske det är så vi anhöriga också gör i lite högre grad.
Vi kopplar in oss på den sjukes system och får vårt eget system förgiftat.
Så svårt sen att koppla loss och ut i det friska.
Eller tillbaka till vårt eget friska jag.
Men som du skriver mt.
Ju mer vi lyckas bygga på vårt eget jag.
Ju starkare blir självet och ju friskare val kan vi göra.

på Söder. Har deltagit i Katarinmässan och besökt Cornelis grav. Det var fint planterat där med penséer. En torkad ros och en fräsch cig har han också fått. Jag efterlämnade en rosa sten på gjutjärnsarrangemanget vid .... högra sidan. Till vänster var en vit sten. Jag valde faktiskt en liten, slät sten med omsorg igår men den blev kvar på bordet i hasten så jag bara valde en annan från trädgården när jag sprang till bilen imorse. Nu vila och kaffe. Kl 15 Eva Dahlgren? / mt

lite grundligare. Torkar dammet av en mysig ljusstake i form av ett hus med fönster. Drabbas av minnen men utan obehag.... dock väcks behovet att skriva några rader. Ljusstaken köpte jag för den var så vacker, ett hus med vackra förnster och plats för värmeljus inuti. Jag gömde den i en byrålåda med tanken att ta fram den och fira när mannen hade varit nykter 50 dagar. Det måste ha varit alldeles i slutet av 2010, kanske jag hittade den i julhandeln. God Gud så naiv jag var, så okunnig, så .... ja, jag vet inte vad. Länge fick den ligga i byrålådan eftersom den 50:de dagen var långt borta då. Jag påminns om min räkneramsa som jag tog med hit till Det vidare livet, den var mycket viktigt då ännu.
Nu lever vi i nykterhet sen sex år tillbaka och med ett och ett halvt års nästan-nykterhet (om det nu kan finnas nåt sådant) dessförinnan. Livet nu känns stabilt och jag är idag långt mer medveten om att jag lever med en alltid-alkoholist eller en idag nykter alkoholist. Medvetenheten kommer främst ifrån hans egna uttalanden, det jag får ta del av idag. Det var bra att han inte var så öppen tidigare - det hade gett mig höggradig ångest och sannolikt hade mitt kontrollbehov tagit destruktiva uttryck.
Kastanjen blommar, fåglarna sjunger, jag äger min tid mer än nånsin... kanske ända sen jag var barn. Livet är gott så här på den bortre halvan. Vi kan idag också diskutera och planera hur vi kan försöka skapa trygghet i livet om något händer. Hur vi eller en av oss kan leva och bo på ett hanterligt sätt om - eller när - livet förändras. Än så länge är vi friska och rörliga men medvetenheten om att det kan förändras finns närvarande.
Nu är ljushuset dammtorkat. Det står på sin hylla och blickar ut över rummet och vidare mot kastanjen och trädgården. Så rätt, så gott. Jag klappar mig symboliskt på axeln och tackar mig själv och alla jag mött som gett mig styrka och förstånd att ta min plats, att välja min väg. Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

Det gör jag också då, och då..Jag kämpade emot att exmannen skulle dricka..Tills jag en dag förstod att jag är chanslös mot alkoholen om han valde den..Då fick han kämpa själv om han ville..Efter några år satt jag fast själv..Ser tillbaka på dom åren som att vi aldrig kämpade tillsammans..Han körde sitt sätt, och jag mitt...Det slutade med separation och en fortsatt kamp för honom, totalt nyktert och fritt liv för mig..Att vara lite naiv i kampen mot alkoholismen i början mulletant är nog sunt..Det är när vi utvecklas och får kunskaper om beroendet som vi börjar förstå..Kram..