Min historia
För ca tre år sedan fick jag och min man ett missfall. Detta resulterade i att jag konfronterade honom med hans alkoholism som då ännu inte hade framskridigt så radikalt. Efter missfallet flippade han totalt och drack konstant. Han har också en tendens att röka gräs i samband med alkoholen vilket också gjorde att han blev nästan psykotisk en tid.

För två år sen gjorde jag beslutet att flytta ifrån honom, detta var möjligt eftersom vi inte har barn. Vi fortsatte försöka men hans drickande fortsatte också, det eskalerade. Vi gjorde slut september 2016. Det var det tygnsta jag har varit med om. Jag var tvungen att göra slut, men jag gjorde det i vredesmod samtidigt som jag fortfarande älskade honom. Vi gjorde slut via ett textmeddelande. Vi är gifta och 30 +.

I december samma år gav han upp sitt drickande, bröt i hop och började gå i AA. Vi försökte på nytt. Jag gick i Al anon. Jag visste att jag inte skulla kunna förlåta mig om jag inte fick ta reda på vad som låg under alkoholen. Efter några månader började han dricka igen. Lurade sig själv med att tro att han var kapabel att dricka socialt. Så som det går för de flesta. Han kunde ju dricka en öl i bastun en dag. Men det gick som det ofta går med alkoholister. Det ledde tillbaka till supande.

Skillnaden den här gången var att jag hade lyckats komma mycket längre bort från mitt medberoende och insett att även jag är maktlös inför alkoholen. Jag kan inte få honom att sluta dricka. Nu var han också medveten om sitt drickande, sin sjukdom och kunde prata om den.

Nu har det gått ett år sen han började dricka igen. Vi bor fortfarande särbo vilket gör att jag aldrig behöver se honom full. Jag har mått ganska bra det senaste året trots hans drickande. Det låter ganska konstigt men med hjälp av al anon har jag hittat tillbaka till mig själv igen. Jag har flyttat fokusen från honom till mig själv. Jag kan skratta igen. Njuta av naturen. Njuta av livet. Hans handlingar påverkar inte mig till samma grad. Jag har också hittat den fina människan igen i min man, den jag helt slutade se pga av alkoholen och mitt medberonde. Innan såg jag inte honom som någonting annat än en stor tomte. Ett stort skämt. Nu är jag tacksam för att vi haft ett fint år tillsammans trots allt.

Jag har ändå den senaste tiden funderat på att jag måste lämna honom. Det här är förstås otroligt svårt eftersom jag älskar honom. För ca två veckor sen bröt han ihop och ville gå till AA igen, han ville sluta. Det tog sen fem dagar innan han igen drack tre öl och sen två dagar efter det drack han sig redlös och skickade elaka textmeddelanden (jag har sagt att jag funderar på att lämna). Mitt lilla hopp jag fick blev åter krossat och vi är tillbaka till ruta ett.

Det svåra med att lämna är att vi faktiskt har lyckats hitta tillbaka till varandra, vi har haft djupa diskussioner, vi skrattar tillsammans och kan även skämta om hans drickande. Det här låter säkert jättekonstigt i många anhörigas öron och det hade jag inte kunnat göra för två år sedan. Samtidigt dricker han ändå fortfarande och ibland vill han men ibland vill han inte sluta. Jag vet ju att jag har val i livet. Jag kan inte välja att han skall sluta. Men jag måste välja om jag vill leva med det. Jag är 32 år och jag vill ännu ha barn. Jag kna inte skaffa barn med honom i det tillstånd han är i nu. och jag kan inte skaffa barn jättemånga år till. Samtidigt känns tanken att få barn med någon annan helt absurd. Vi har varit 8 år tillsammans och är gifta och jag älskar honom. Därför känns det som om jag borde göra slut. Jag vet ju att jag inte kan vänta på hans nykterhet. Även om jag faktiskt naivt tror att den kommer. Men det kan ta 10 år, eller 20.

Därför funderar jag på att lämna. Jag har också sagt allt detta i ett brev jag gett åt honom. Och allt han kan säga är att han ju vet allt. Jag har ju dock inte ställt ett ultimatum ännu. Jag känner att jag vill stå fast vid det och vad det innebär.

Det här är svåra tankar jag går igenom just nu, det skulle vara skönt att höra andra tankar eller andra erfarnheter.

Sabina

Hej Majsan,

Förstår att det är jobbigt som fan. Det enda jag kan säga med facit i hand är; ”Skaffa” aldrig barn med en alkoholist. Min mans alkoholism kulminerade när vi fick barn. Det var startskottet för helvetet. Nu 7 år senare har han, förhoppningsvis, bestämt sig för att leva nykter men vet inte om han klarar det. Under småbarnsåren har jag dragit tyngsta lasset och vår relation idag är så söndertrasad så jag vet inte om det kommer att hålla oavsett hans nykterhet. Mitt barn har också påverkats av pappas beroende. Det gör allra mest ont.

Men jag vet också hur det är att älska en alkoholist. Att älska personen bakom sjukdomen och hoppet om att denna ska träda fram och finnas där på heltid. Det hoppet ger man inte upp så lätt.

Vet inte om det hjälpte ngt men var mina tankar när jag läste ditt inlägg.
Ta hand om dig!

Tack, det hjälper att höra någon bekräfta det jag känner, även om jag ibland tvivlar. Inte på att DET kommer att göra det bättre, mer att jag är rädd för att jag inte kan få barn så länge till. Men jag vill nog inte skaffa barn som det är nu.

Jag talade med min alkoholist och berättade åt honom om mina tankar. I den stunden förstod han, och sa "ge mig sommaren, om jag inte har slutat dricka då förstår jag att du lämnar mig". Det känns skönt, för jag har en tidsfris. Jag kan nu försöka koppla bort mina tankar från honom och hans beteende en stund och sen fatta ett beslut efter sommaren. Jag vet inte hur det kommer gå, men jag kan lämna hans kamp till honom ett tag i alla fall. Det känns också som om jag klarar av att fatta ett beslut sen gör jag det genom rationalitet. Även om jag inte kan lita på att känslorna tar över.

Jag är nästan dubbelt så gammal som du, uppvuxen med en far som var alkoholist och upptäckte - eller insåg - efter många års mestadels bra äktenskap att min mans förändrade sätt berodde på att han drack i smyg.... En plågsam insikt. Efter ett antal år med alla medberoendebeteenden lämnade jag och det blev hans vändpunkt. Idag är han den jag en gång valde att gifta mig med och faktiskt är vi båda långt klokare och mer insiktsfulla genom bådas 12-stegarbete. Jag har för min del haft stor nytta av att skriva och läsa här. Så väl jag förstår det du beskriver, så väl.... för jag har varit där. Jag önskar dig er båda varmt lycka till, en klartänkt sommar och en bra framtid! / mt

Tösabiten

..i lugn och ro över sommaren. Blir imponerad av att din man kan förstå att du kanske vill lämna honom. Min man ser inte ens att han har problem fastän jag påpekat det i snart tre år. Önskar han kunde förstå. Ta vara på den tiden och fundera. Tyvärr kan jag bara avråda dig från att skaffa barn med en alkoholist. Ta hand om dig!

Tösabiten

..i lugn och ro över sommaren. Blir imponerad av att din man kan förstå att du kanske vill lämna honom. Min man ser inte ens att han har problem fastän jag påpekat det i snart tre år. Önskar han kunde förstå. Ta vara på den tiden och fundera. Tyvärr kan jag bara avråda dig från att skaffa barn med en alkoholist. Ta hand om dig!

Tack mulletant jag är också väldigt tacksam för 12 stegsprogrammet, det har verkligen hjälpt mig mycket. Det finns någonting att gå tillbaka till då saker känns svåra. Låter bra att ni båda har kunnat växa genom era program och fint att det gick så bra med er.

Jag tror att min man vet vad han måste göra. Han vet att jag kommer läman honom i något skede ifall han inta tar tag i det. Men han vill samtigt inte sluta. Så han drar ut på det så länge han kan nu. Får se hur sommaren går.

Tösabiten:
För några år sen skulle min man ALDRIG erkännt, det var först då jag lämnade och han fick klara sig på egenhand. Det enda jag svarade då på hans textmeddelanden var att om han vill sluta dricka kan jag hjälpa honom med att hitta ett program. Tillslut erkände han sig maktlös. Pågrund av mitt eget tillfrisknande som även innebär att försöka att inte straffa och döma så har han fortsatt att erkänna sin sjukdom. Även om en alkoholist också alltid emallanåt förnekar och ljuger, det gör de ju även för sig själva, annars kunde de ju inte fortsätta dricka.

Känns jobbigt att skriva detta, med tanke på vad jag skrivit för tre månader sedan. Men jag är gravid och då jag skrev senast var jag det redan utan att veta om det. Efter en bra sommar med min man som skärpt sig har nu hösten slagit emot och han är deprimerad (och dricker) igen.

Jag har sagt att jag inte kan flytta ihop med honom om han inte är helt nykter vilket har gjort honom ännu mer deprimerad och arg. Han säger att ja inte ser att han försöker. Drt gör jag men jag vill ha ett tryggt hem utan alkohol.

Just nu känns saker ganska tunga, gravid i vecka 18 med en deprimerad alkoholist i ett annat hushåll (tack gud för det senaste).

Finns det nån som har liknande erfarnheter?

PS. min man vill väldigt gärna ha barnet och bli pappa och tror att det kommer lösa hans alkoholproblem... Han vägrar söka utomstående hjälp.

Anthraxia

Om han vägrar söka hjälp så...då får han ju visa själv att han vill.

Han får väl sätta sig och googla på hur man slutar dricka, och SJÄLV upptäcka L-glutamin, och megadoser B-vitamin komplex, och l-tyrosin, och att han borde sluta äta socker.

Han får höra av sig när han lyckats.

Och misslyckas han...då får han vackert söka hjälp.

Det är en JÄVLA skillnad på att supa bort sitt eget liv.
Och det är en JÄVLA skillnad på att vara medberoende, och ha ett VAL i att stanna eller gå.

Så fort Barn kommer in i bilden så är det en helt annan baseline som gäller; han har ingen rätt att slösa bort sitt barns liv på att supa, och du har ingen rätt att tvinga ett barn till det livet.

Hårt, men så är det; vi vuxna har ett VAL - det har inte barn.

Jo - därför har jag också bestämt att jag kommer att bo själv med barnet och han kan vara där när han är nykter. Det är det som jag kan just nu.

Han har alltså gått i AA men slutat och söker väldigt mycket på internet och vill sluta ja, men misslyckas om och om igen (som hör till sjukdomen). Vet ej varför han slutat AA, men jag tror det är för att han försöker ta kontroll över alkoholen när man i AA ska erkänna sig maktlös inför den.

Ja det är ju svårt för jag behöver ändå den nykra han just nu och vill att han ska va del av barnets liv. Hittills e han oftare nykter än onykter så det är åtminstone på plus sidan, men ja vet ju hur sjukdomen brukar eskalera, och börjar han dricka en kväll kan han inte sluta.

Det svåra nu när han är så deprimerad är att det är svårt att tala med honom (han är alltså nykter nog) och det känns som att sparka på en som redan ligger. Jag är ju dessutom inte mig själv utan mina hormoner kastar mig tillbaka i mitt grova medberonde.

Anthraxia

Usch, det är så jävla svårt det där...

Nu kommer min eviga ramsa (Alla här har hört den) men har han kollat upp "Sinclair-metoden"?

I vårt fall var det enkelt löst med MinDoktor-appen - blodprov måste tas på sjukhuset en gång i månaden, men resten sköter man själv.

Eftersom ni HAR någon form av dialog om det här, så kan du ju tipsa honom att kolla upp just "Sinclair-metoden"

Jag ska inte säga att den är ett mirakel; det krävs viljestyrka, och fokusera, men den verkar fungera för hemskt många.

Tack jag har själv hört om den, men jobbar också med hur mycket jag skall "hjälpa" eller kontrollera, jag har föreslått olika saker men om han inte vill ta emot förslagen så tror jag inte jag skall pusha utan låta honom bestämma. Jag kan bara sätta mina egna gränser - men det är ju förstås super svårt det med.

Anthraxia

Nu sa jag ju inte att du skulle varesig tvinga eller kontrollera, utan bara tipsa honom, OM det är så att han inte hört talas om det ;)

Men jag antar att om du är bekant med det så är han nog det han med, och har valt att inte prova. Synd, men ja, det är ju hans val...

Innan man funderar på medicinering eller vilken medicin som i så fall är aktuell så är det ju så att du har att göra med en person som är både deprimerad och alkoholist.
Det är en ond cirkel där båda föder varann och kan leda till en fördjupning av båda sjukdomarna. Man dricker för att lindra depressionen men får mer ångest och blir mer deprimerad av att man dricker.

Medicinering mot alkoholism (speciellt den ovan föreslagna) bygger på att man vill förändra sitt beteende och är villig att kämpa. En deprimerad person vill ingenting. Speciellt inte kämpa.
(Jag har varit där många gånger själv i exakt samma sits).
Så det leder till en ”hönan och ägget”-siruation. Vad ska man ta tag i först?

Jag lyckades ta tag i alkoholproblematiken i en period då jag kommit ur depressionen. Men annars rekommenderar jag proffshjälp alla gånger. Jag skulle heller under inga omständigheter experimentera med mediciner eller metoder på egen hand under pågående depression. Depression är en dödlig sjukdom. Om man inte varit deprimerad eller djupt deprimerad så går det inte att föreställa sig. Det är inte en fråga om nedstämd eller ledsen. Jag blir en helt annan person utan något som helst hopp, intresse eller vilja. Nu skriver du inte om han är diagnosticerad eller hur djupt deprimerad han är.

Så i ditt fall så är mitt enda råd att om din partner inte vill acceptera hjälp av specialister så kan du inte göra mer. Du kan lätt bli sjuksköterska på heltid och således ”tvåbarnsmor”. Det är säkert riktigt tufft för honom, hur mycket av det vill du ta hand om?

Det är ju alltid svårt att diagnostisera en annan människa, så egentligen kan jag inte svara på hur gravt deprimerad han är eftersom han inte fått en diagnos. Jag vet bara av vad han själv sagt att han har haft självmordstankar i olika omgångar, hans negativa väldsyn genomsyrar hans tankar och hjärna.

Det jag själv har funderat på är ju förstås vad som är vad. Som du också skriver, hönan och ägget med elkoholism och depression. Jag tänker att för att ens kunna gå vidare med att bota depressionen så borde alkoholen försvinna ur hans liv. Men det är också den som gör det extra svårt. Han har sagt själv att desto mer han försker desto "enklare" blir det att dricka.

Nu får jag iaf vara tacksam, vi fick ett nyktert veckoslut, trots att det var hans födesedag och två storkonsumenter (våra bröder) var närvarande med oss på stugan var vi firade. Han vill verkligen hålla löftet om att sluta dricka då barnet kommer, även om jag har jättesvårt att tro att det kommer att gå utan någon form av hjälp.

Men just nu känns det lite bättre iaf. En dag i taget