Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Bra liknelse, för det var ju ett tomt rum.
Men grejen.. Samma förbannade känsla som innan när jag kunde dra den där avslagna ölen jag somnat ifrån kvällen innan.
Alla spärrar som tidigare sagt ”Gör det för helvete inte!” blir / är som bortblåsta.
Det är nog en hel del motvindspissande kvar innan jag listat ut att det är bäst att köra i medvind för att inte bli blöt.

Ha en fin helg du med!

Jag är på inga sätt utbildad psykolog eller liknande men en sak har jag lärt mig av all terapi jag själv fått och det är att det sällan hjälper att döma sig själv för hårt. Se det som en mindre miss att lära sig av. Vad jag läst av din resa borde du ge dig själv en medalj i stället! Kämpa på, jag kör i din slipstream :)

Idag har jag lärt mig en hel del om hur jag fungerar.
Jag måste bli bättre på att planera dagarna och inte bara ta dagen som den kommer. Att göra nåt för stunden fungerar helt enkelt inte för min del.

Att svepa den där alkoholfria ölen före frukost imorse svepte undan benen på mig. Jag hade lika gärna kunnat sätta ungarna i bilen, åkt till bolaget och kört en fylla. Ungefär den känslan fick jag.
Tack och lov gjorde jag det inte. Jag har kryckan. Och även om jag inte har kryckan så hade jag hejdat mig. Tror jag. Det kändes så efteråt. Men jävlar vad rädd jag blev när allt blommade upp igen.

Åkte lite planlöst med ungarna till affärn och köpte glass, blöjor, maskindiskmedel, Loka och vattenmelon. Vidare gick färden till mammas hus för att mina små skulle få träffa hundvalpen. Den sötaste av de söta.
Nu börjar jag inse att dagen kommer gå på skit snart. Ungarna behöver mat. Och det är dags snart.
Kastar oss in i bilen, landar hemma, skär gårdagens pannkaka i bitar och steker på. Serverar med hallonsylt varpå little miss 4-åring börjar gråta och skriker att hon minsann inte vill ha sånt där. Hon vill ha rullar med sylt inuti!
Svetten börjar pärla sig i pannan.
Försöker så pedagogiskt som möjligt förklara att farmor (min mamma) alltid gjorde så med pannkakan om det blev några över dagen efter.
- Smaka! Det ÄR gott. Jag lovar!
- Men jag vill ha ruuuullar!!
- Men snälla? Brorsan äter ju för fullt!
4-åringen smakar och utbrister:
- Oh vad gott! Nästan godare än rullar!

Jag inser att jag har inte ätit något.
En svept alkoholfri öl och två koppar kaffe.
Ser till att ungarna äter sig mätta och belåtna innan jag tar det lilla i pannkaksväg som finns kvar. Har inte känt någon hunger, men det sviktande humöret stabiliseras en smula.
Tvätta ungar, in i sängen för en tupplur, pojken somnar, 4-åringen somnar inte.
Jag vaknar av att 4-åringen vill att vi ska gå ut. Jag lyckas övertala henne att hon kan få titta på Mashas läskiga sagor bara vi väntar tills brorsan vaknar.
Jag vaknar igen, genomsvettig, och går upp och tömmer diskmaskinen. Fixar mellis åt ungarna (utan en tanke på mig själv). Pojken är som vanligt helt anti allt som han sig bör efter att ha sovit.
Lyckas få ut båda två på baksidan med en tallrik vattenmelon och en varsin banan.
Vattenkrig!

Nu kommer 4-åringens polare, som även är min äldsta dotters lillasyster förbi. Det leks och härjas. Klockan börjar bli middag.
Helvete!
15-åringen passar 4-åringarna medans jag ränner till affären och handlar tillsammans med den riktigt missnöjde lillebrodern.
Grin, skrik, och snor överallt, men snart är middagen serverad. Ungarna sitter vid bordet. Alla äter. Alla utom jag.
Kommer på mig själv igen, och humöret har varit på bristningsgränsen den senaste timmen.
Äter jag med, stående för köksbordet är ockuperat av småfolk i varierande ålder.
17:30 ringer farsan och berättar att han är på ingång.
Perfekt! Då kommer jag i tid till mötet!
17:50 kommer han.
Stressad som en idiot kastar jag mig in i bilen och kommer precis in i lokalen när mötet startar.
Svetten yr, men jag hann.

Idag delade jag.
Kändes som jag fick en inre ro efteråt.

Nu ska jag bara bli bättre på den dagliga strukturen som jag en gång var så bra på innan jag började försvinna pga alkoholen.

Jag heter Fredrik och jag är alkoholist.

Emma79

Planering är A & O tror jag. Sen behöver man inte planera in en miljon aktiviteter men måltiderna måste finnas.

Tack för dina fina kommentarer, jag vet att jag är stark och det känns fint att höra det. Pratade med min man om det, jag satt långt ner I en dal o beklagade mig över min hypersensibilitet och han bara suckade, drog bort gardinerna och sa att jag är fanimej den starkaste han mött (“klä på dig nu så cyklar vi iväg o grillar”) .

Du har skrivit mkt om din fru och hur ert förhållande ändrats, förbättrats. Visst känner man ibland en sådan gratefulness för allt att man skulle kunna gå och bli religös?! ??

Btt

Minns när man sparade på kvitton och fick återbäring på konsum och ok
Det är lite så med att panta burkar man får tillbaka ganska mycket pengat om man har säckar fulla.
Men bättre ta med sej regelbundet.
Eller inga burkar köpa alls

2-3 säckar åt gången. Olika affärer så det inte blir en allt för tung walk of shame. ?

Ja, piss i motvind, det är kanske lite så det är. Jag är ju veteran härinne. Både på det ena och andra sättet, tyvärr. Jag slutade inte heller helt med mitt sjuka beteende... Öl före frukost är ju helt enkelt inte normalt. Jag fortsatte att smygdricka... alkoholfritt... för att inte sambon skulle se att även det var stora mängder.
Efter ett tag slutade jag med det beteendet, men jag bearbetade nog aldrig själva orsaken. Då är det lätt att börja om på samma sätt, vilket jag gjorde. Tror att du gör klokt i att fundera över hur, vad, när och varför... och att också tänka HALT, hungrig, arg, ledsen, trött. Tänkte lite på när du beskrev din dag med barnen. Hur mycket man än älskar dem så är det inte alltid så lätt.
Sköt om dig! Grymt bra jobbat!

Anxiete

med alkohol MEN när jag inte ätit som jag ska och när jag stressar (som din dag blev) då skulle jag lätt antingen kunna klippa till någon i kassakön som inte kommer till skott eller kasta i mej en flaska vin när jag fick chans . Dagar när jag ätit, druckit, sovit och inte är stressad då kan jag stå i kassakö i en halvtimme utan att sucka ens.... Det är livet... Ta hand om dej själv innan du tar hand om andra , ett litet tips ?

Vi är nog alldeles för lika varandra, du och jag.
Det var bara en tidsfråga innan jag började smyga med alkoholfritt också.
Jag fortsätter hos min terapeut på torsdag och vi ska fortsätta nysta och försöka sätta fingret på vad fan som får mig att alltid vilja krossa hjärncellerna till det yttersta när jag väl tar den där första, andra och tredje ölen.

Börjar komma lite klarhet ur min skevt tänkande hjärna så här när dagen har landat.
Jag var på precis samma uppstressade humör igår som i fredags. Jag var på samma uppstressade humör idag som i fredags.
Bör också tillägga att jag haft spänningshuvudvärk ända sedan i fredags också.
Idag, på mors dag, efter att vi varit till graven och jag gett mamma den bukett Liljekonvaljer jag alltid gett henne på mors dag så släppte det.
Jag blev lugn. Slutade varva upp mig för småsaker framkallat av mina barn. Jag blev avslappnad.

Biggan konstaterade i tisdags:
- Det låter på det du berättar som om du inte bearbetat din mammas bortgång alls. Som att du druckit bort precis allt som har med det att göra.
Vi har nog en del att jobba med.

Sist jag reagerade så här var min födelsedag. Samma sak. Precis samma sak.
Skönt att ständigt ta nya steg framåt efter diverse bakslag.
Tråkigt att vara trasig och inte kunna lista ut basic existerande.
Väldigt positivt är att jag inte känt någon romantisk rosa dimma där jag kan sörpla Bellman’s som vanligt.
Jag är klar. Jag har inte ens tänkt ”bara en gång till någon gång sen”.
Bara ett sånt steg.

Ta hand om era mammor. ?

Vaknade med hjärtklappning efter en mardröm.
Inleddes med att svepa två glas rödvin för att sedan åka till bolaget och köpa 12st starka starköl.
Vidare till affärn för 3st sexpack 3,5:or.
Dåligt samvete får mig att lämna tillbaka grejerna på bolaget.
Vaknar av att min fru väcker mig. Helt andfådd var jag.
Planerad smygsupning i drömmarnas värld.

42 dagar nykter. 6 veckor.

Vaknade med hjärtklappning efter en mardröm.
Inleddes med att svepa två glas rödvin för att sedan åka till bolaget och köpa 12st starka starköl.
Vidare till affärn för 3st sexpack 3,5:or.
Dåligt samvete får mig att lämna tillbaka grejerna på bolaget.
Vaknar av att min fru väcker mig. Helt andfådd var jag.
Planerad smygsupning i drömmarnas värld.

42 dagar nykter. 6 veckor.

Känns lite overkligt måste jag säga. Från att konstant tänka på alkohol de första veckorna till att vips ha låtit bli skiten i 6 veckor.
Nu börjar jag äntligen se saker ur ett nytt perspektiv, och jag har bestämt mig för att fortsätta med Antabus regelbundet så lång tid som krävs.

Vi kämpar vidare!

Tack för dina fina ord!
Jag gör så gott jag kan. Bra dagar, mindre bra dagar. Det är ju så med livet.
Kan min resa även fungera som inspiration för andra som är i samma situation med och pga alkohol så blir jag bara glad att kunna hjälpa till.
Hoppas du får en fin dag! ☀️

Jag blir genuint glad för alla som jag fått följa i kampen mot alkoholen.
Den har sett olika ut för olika individer, men gemensamt har vi att alkoholen har visat sin negativa sida mer än en gång för oss och vi är trötta på allt som den medfört.
Idag har jag varit nykter i 44 dagar. Vardagen är inte längre en kamp att stå emot alkoholen eller falla för frestelsen.
Det är snarare en kamp med mig själv och hur i helvete jag ska hantera vardagen.
Jag är delägare i en butik mitt i byn där jag bor. Vi kan kalla det hemelektronik. Butiken har sedan starten alltid haft gott renommé och folk åker 10, 20, 30 mil för vår service. Service.
Personlig service.
Under mitt drickande var det aldrig ett problem. Jag var liksom dopad och lagom avtrubbad.
Igår hade jag en kund som ville ha ha all min tid och uppmärksamhet, trots att jag var upptagen på annat håll och låg dessutom långt efter med andra uppgifter.
Det kröp i kroppen på mig. Jag kände hur jag höll på att explodera.
Kunden var säkert trevlig och ville väl, men obeslutsamhet och sävlighet går inte hand i hand med mig. Spelar ingen roll om jag är full eller nykter.
Visserligen vandrade inte tankarna mot alkoholen, men jag har fanemej ingen tolerans nu med allt annat jag jobbar med (med mig själv).
Som sönderstressad trebarnsfarsa arbetandes i en butik är den här resan inte helt enkel. Vardagarna är en kamp. Morgonen är en kamp. Dagen är en gkamp. Kvällen är en kamp från helvetet, ibland.
Jag är i det vidare livet, men fan... Det var så längesen jag var nykter och det har varit så stora förändringar i livet så jag känner inte igen mig.

Imorgon ska jag träffa Biggan. På fredag blir det Anonyma.
Nu ska jag ta en Antabus och njuta av den härliga jävla värmen.

Det är jobbigt att ha barn, jobb och hem att sköta..Att få sova och vila är prio ett..Ibland behöver föräldrarna paus..Bara att slippa ta hand om andra hela tiden..Att vara sömnlös används som tortyrmetod..Värt att fundera på..Turas om med ungarna ibland, så den ena får vila och bara vara några timmar..Eller skaffa barnvakt för samma ändamål..Det blir lättare sen..

Anxiete

åt din beskrivning av ”veliga kunder” Har själv jobbat inom serviceyrken ända till för 7 år sedan, hjälper fortfarande till i en butik när det behövs. De är ju oändligt tålamodsprövande om man har mycket som står och väntar... Hade en kund i lördags som tog min tid i en timme, en kvart efter stängningsdags hade de bestämt sig, sätter i kortet..... och ångrar sig, vill fundera lite till ?? Då var det svårt att hålla masken !! Ibland har jag ursäktat mej, gått in på toa, svurit lite, druckit vatten och kommit tillbaka med ett leende....
Livspusslet är inte enkelt, glöm inte andas !