Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.

Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.

Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.

Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.

Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.

Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.

Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.

När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.

För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.

Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)

Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.

Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.

Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.

Skönt att skriva av sig detta.

/Ron

Elise64

Jag vill att du fortsätter att skriva... vi är fler hör som har mål att hålla upp under en längre period för att förändra drickandet.. alla vi har olika historier, förutsättningar, och livssituationer.. alla kämpar med sitt, det gör du oxå?

Mirabelle

Och det här "måstet" verkar vara olika var till mans sådär... Du kanske inte behöver vara nykter. Dina primära "måsten" handlar om annat. Ensamhet. Rastlöshet. Oro och ångest. För någon annan hänger livet på en skör tråd. Och den tråden är just nykterheten. Det är lätt att tappa perspektiven på olikheter när man själv befinner sig i pressat läge och inte orkar leva i sitt eget skinn. Nu vet jag inte alls vem och vilken tråd du syftar på, men jag tänker mig att det är ganska allmängiltigt det här att vid stor inre stress så blockeras både fingertoppskänsla och empati. Ibland är det jag. Ibland är det du. Ibland är det någon annan. Vi får försöka förlåta varandra. Kämpa vidare mot livet så som du vill leva det!

Ron32

På om detta forum är rätt för mig. Då det inte är nykterheten som är i fokus utan helt andra själsliga våndor.
Just nu vet jag inte vart jag ska vända mig. Har provat det mesta. Men har fått stor hjälp här. Så därför känt att jag vill fortsätta skriva.
Det finns iaf några som läser min tråd, vilket jag uppskattar. Min kamp, min strid. Tack för det stöd jag får av er!

Elise64

Tänk på att just skrivandet är utvecklande, att det först och främst är för dig själv... du kan gå tillbaka och läsa.. när du läser andras trådar väcks nya tankar som du får hjälp av?ha en bra måndag, kämpa på och stanna kvar här! Vi har alla själsliga anledningar varför vi hamnat där vi hamnat????

Ja, lite grann förstår jag vad du menar, Ron. Ibland "spåras det ur"och blir berättelser och samtal som inte direkt relaterar till alkoholen (men ofta indirekt). Men drickandet är ju en del av livet och vårt samhälle och därför kan det kanske vara nödvändigt att ta in det omgivande också. T.ex. psykiskt mående och livssituation i stort, påverkar ju om och hur man dricker.
Och som du säger: man mår ofta bra att få skriva ned sina tankar i en trygg miljö som den här.

Ron32

Är nog medfött till stor del, mycket av det psykiska lidandet ligger troligen i generna, väl inbakat. Min morfar var galen, min mamma är hispig och går ständigt på en skör tråd, min mormor lever och är starkt hypokondrisk. Allt handlar om henne och hennes inbillade smärtor som beror på något psykiskt och ensamhet tror jag.

Den medfödda sårbarheten. Känsligheten. Intelligensen. Ju högre intelligens desto mer ångest. Melankolin som alltid funnits där. Det finns inga yttre livshändelser som gjort att mitt liv är där det är idag.

Jag menar, min pappa skulle aldrig förstå. Han är ett lysande exempel på hur livet lättast levs.
Han har gått till samma jobb i 40 år. Han går upp samma tid på morgonen och gör det han ska. På kvällen äter han mat och sedan kollar tv hela kvällen. Och är fullständigt nöjd med det. Kräver inte mer av livet än så. Han har inget behov av A. Här finns inga vidgade vyer och drömmar. Och det kanske är mitt problem. Att jag vill så mycket med livet. Innan det är försent..

Ron32

För mig är det jättestelt att umgås med vänner och bekanta utan ett glas i handen.
Det är som att känslan av att hålla i det där glaset ger någon slags inbillad trygghet.
Om vi är nyktra känns det inte avslappnat för fem öre.
Men efter ett par glas kan vi slappna av, spärrarna släpper och vi kan vara oss själva, mer öppna och glada.
Sinnena förstärks, men när det sedan blir desto mer, så bedövar man bara allt, vilket är mindre bra.
Men just den där känslan att hålla i glaset. De dagar jag är nykter och dricker A-fritt häller jag fortfarande upp det i vinglaset.
Det känns så invant, så naturligt och så tryggt! Känner ni detsamma?

Ron32

Eftersom jag är så uppfylld i mitt inre av tankar, funderingar, problemlösningar, i princip all min vakna tid upplever jag ganska ofta att jag har svårt att lyssna på andra människor och ta in vad de säger. Svårigheten att aktivt lyssna och koppla bort mitt eget hjärnsurr för en stund. Efter 2 glas vin så tystnar mina tankar, jag blir lugn och mer tom. Då kan jag lättare lyssna på andra, sätta mig in i deras perspektiv och relatera. Och vi kan få en god dialog.
Synd det ska behöva vara så. Men det är just så det är, för mig.

Ron32

Varför kan man inte ta bort sina egna inlägg? Bara redigera? Borde ju vara en lätt funktion att fixa tycker man. Ibland blir det dubbelt eller så kanske man ibland ångrar ett helt inlägg.

Mirabelle

Jag hade gärna velat ta bort dubbla inlägg i min tråd. Eller, mer noggrant räknat, 11 av de 12 identiska inläggen jag lyckades posta nyligen.

Känner igen det du skriver om hjärnsurret. Att det blir svårt att ta in och skapa sammanhang av det folk säger... Det är också ett symptom på ADHD/ADD. Kan vara värt att lägga bakom örat. Och jag älskar liksom du mina vinglas. Dricker allt "festligt" ur dem :)

Ron32

Nyktra dagar med campingliv i skogen. Läkande för kropp och själ. Att kunna vara ute på kvällarna, gå promenader, grilla, ta in naturens alla dofter, grönskan och allt fint som finns just nu. För mig lätt att avstå från A. Blir betydligt svårare att komma hem ensam till lägenheten i stan, med allt vad det innebär.

En ny reflektion, vilket leder till en ny pusselbit i mitt problem är just beroendet. Jag har nog varit beroende av det mesta..har gått tider med shoppingberoende, sexberoende, tv-spel, socker, arbete etc. Ett beroende tycks ha en tendens att flytta på sig och gå över till något annat. Har nog en typisk beroendepersonlighet. Skulle nog kunna bli beroende av det mesta. Just nu är det A. Frågan är vad som kommer härnäst ?

Emma79

...och frisk luft kanske ?

Skämt o sido- stryper man alla dessa beroenden kommer man väl ner till botten där de verkliga problemen finns, de man flyr ifrån. Alternativa lösningar har jag dock ej funnit, än. Kan vara en ekvation utan lösning.

//Negative Creep

Ron32

Jag vill dricka betydligt mindre. Jag har en vilja.
Men den viljan är tyvärr inte tillräckligt stark.
Jag har inte haft någon utlösande faktor eller något negativt som har hänt, en stark anledning till att minska eller sluta.
Har aldrig varit i rännstenen, aldrig behandlat andra illa pga drickandet, inte gjort bort mig, inte misskött mitt jobb.
Snarare är det känslan av att ha en så stark last som är jobbig och att det svider i plånboken. Men det är dessvärre inte tillräckligt starka anledningar för mig, viljan är inte tillräckligt stark pga "bara" detta.
Sen är jag i grunden ingen viljestark person. Svårt att fullfölja projekt, det är av och på, tröttnar snabbt, hittar något annat som är mer intressant. Men ibland önskar jag nästan att jag fick en sån där enormt dålig upplevelse, som gör att jag åsidosätter A.
Det var mina reflektioner för idag.

Liten stor

Känns starkt igen alla dina senaste inlägg. Kan man hitta ngt nyttigt beroende eller är det fel väg tänker jag ofta? Jag periodar i allt. Sund kost, träning, vin, skräpmat, nikotin osv osv. Irriterande mönster? Försöker vi döva ngt eller bortse från ngt som måste fixas i grunden tänker jag ofta..

Ron32

Jag tror att det är en kombination av personlighet och bakomliggande problem i livet som ger ångest och som behöver dövas.
Kemiskt snabba belöningar. Vi vill ha kicken snarast som också leder till lugn, om än bara tillfälligt. Oavsett om det är socker, nikotion, alkohol, droger, shopping etc.

Jag har egentligen inga bakomliggande problem, utan är mer den typ av person, med en komplex personlighet, med mycket otålighet, rastlöshet, känslor av leda och långtråkighet. Måste hålla igång på dagarna och anstränga mig rejält, annars får jag ångest och oro. Måste jobba, måste träna och röra på mig mycket, få använda hjärnan i en avancerad tankeverksamhet.

Det tråkiga med livet är att allt det där man tenderar att bli beroende av, i slutändan är skadligt på alla plan, såväl fysiskt, psykiskt, ekonomiskt osv. Men att bryta från alla typer av beroenden...i mitt fall tror jag det är omöjligt. Varför kan vi inte bli beroende av frukt och grönsaker istället? Man önskar ju...

Ron32

Jag tror att många av oss här skuld- och skambelägger oss själva för det vi håller på med.
Vi skäms över att vi inte klarar av att hantera det som en "normal" individ. Vi ser ner på oss själva. Svagheten definierar oss.
Vi är extremt hårda mot oss själva, trots att vi bara är människor, som ska klara av livet med allt som hör till detta. Det är svårt, väldigt svårt.
Vi skulle behöva lära oss att vara snällare mot oss själva och få upp självkänslan och vårt egenvärde. Då skulle vi lättare kunna vara nyktra.

Nej, jag kommer inte önska er en nykter fredag. Det skulle vara ett hån mot alla de som läser detta och inte klarar av eller vill vara det ikväll.
Jag önskar ALLA därute en härlig fredag och en fin helg oavsett om ni är nyktra eller ej!

Det var ett tag sedan jag skrev i din tråd.
Jag tycker att du från dag 1 har haft en klar bild av vem du är och vad du har för "problem"

Jag var mycket trögare.
Jag var över 50 innan jag ens förstod att jag var en beroendepersonlighet,maskerad bakom en massa andra måsten och plikter som innerst inne gav/ger mig samma kick som ett kemiskt beroende.

Att avstå det beteendet,eller den möjligheten är väldigt svårt och i början så uteblir ju belöningen helt och ger dessutom ångest som betalning.
Skitbra och roligt...

I mitt fall så har jag sakta men säkert betat av begären eller besluten som håller mig berusad och det har bitvis varit jättesvårt.
Men belöningen jag fått när jag orkat vara i våndan nykter har till slut,kort eller lång tid efteråt gett resultat.

Men som du säger,alla väljer vi vår väg och hanterar livet så gott vi kan och utifrån våra egna förutsättningar.
Att reflektera och vara medveten utan att skuldbelägga kan på sitt sätt vara en början till ett vaknare liv.
Med eller utan fortsatta berusningsmedel.
Lycka till på din resa och trevlig helg på dig med :-)

Ron32

Typiskt beteende för någon som jag, som har problem, kanske ni känner igen er:
Att hälla upp bib-vinet på karaff, en full sådan 1 liter. Då vet man hur mycket man får i sig, det blir en standard, även om man sedan fuskar för att det inte känns "tillräckligt"...så blir det ett glas till. Sedan är man osäker på hur mycket som finns kvar i boxen...måste ju veta att mängden räcker även för morgondagen...blir ett evigt mätande med karaffer och dl-mått...hemska tanken om man inte har tillräckligt och inte hinner till systemet nästa dag...
Sjuka tankar och beteende..vet...men det är så det är...ärligt talat.

Berra58

Vilka sjuka vanor och beteenden man haft. Så mycket har kretsat kring alkohol. Nu var inte vin min grej.. snarare öl, men sak samma. Nu både vill och måste jag sluta med dumheterna. Hoppas d löser sig för dig också!