Eftersom det är svårt för mig att hjälpa andra alkoholister just nu, så startar jag den här tråden också.
Tanken med tråden är att anhöriga ska kunna ställa frågor om varför vi gör vissa saker, beter oss och reagerar som vi gör.
Det kan vara den minsta till den största sak.

En mindre presentation. Jag är mellan 30-40, sambo och 2 barn. Mitt drickande startade på risknivå redan efter lumpen och pga karriär val fortsatte det i många år. Seriöst alkoliserad i ca 8 år,öl och vin i början och senare 1 flaska starksprit per kväll.
Jag har genomgått allt ni kan tänka er. Tillfrisknandet började med tillochfrån drickande någon dag i veckan under 1 år, 1 år i behandling med mindre återfall och nu har jag varit nykter i ett år.

Jag kommer att vara 100% ärlig i mina svar då jag inte behöver skämmas eller ha skam över något mer i mitt liv. Jag kommer svara med sanning ur mitt perspektiv.

Så om någon har en fråga är det bara att ställa den.

du själv för bakgrund och uppväxt? Själv har jag bara haft förhållanden med en viss typ av män! Har insett det senaste året att jag söker upp dem minst lika mycket som de söker upp mig! Leta svar i dig själv! Bara en tanke!

Johanna123

Hur ska man förhålla sig till den man älskar när den dricker/knarkar? Hur fasen ska man kunna trösta när man själv är sårad och tar drickandet personligt? Hur ska man bete sig när ens partner lovar gång på gång att sluta, men ändå fortsätter?

saris

Hej och vilken fantastisk bra tråd som kommer hjälpa många här inne. Jag separerade med min alkoholist/narkoman för ett år sedan och flyttade ut men har fortfarande daglig kontakt med honom då jag är det enda stödet han har. han har en tvlillingbror med samma problem som han även bor med. han har en mamma som har ett tablett beroende och är alltid på honom om att han inte har ett problem och att det bara är jag som vill att han ska skickas iväg. han har velat sluta flera gånger men varje gång har brosan och mamman övertalat honom till att det inte finns ett problem. han har druckit sen han var 15 och är idag 32 år gammal. jag kan inte säga upp kontakten med honom då jag lovat honom att stötta honom så länge han vill sluta, men känns som han inte alls försöker ? han har varit på soss möten flera gånger och bett om att komma iväg på behandling då han behöver komma bort från det sociala umgänget han har men det enda de har erbjudit honom är öppenvård och samtal och det har han testat och det har inte funkat. nu till min fråga ...hur ska jag förhålla mig till honom när han säger att han vill sluta ? ska jag liksom finnas där eller bryta helt? jag är nog den enda personen i hans liv som vill se honom ren och han enligt han själv, det är det enda som får honom att vilja kämpa och lägga ner skiten..

Ni ställer lite samma fråga men i olika form.
Varför håller man fast vid den som missbrukar trots att man inte far väl av det?

Jag kan bara utgå från mig själv.
Jag har hela mitt liv sökt mig till de som vid första ögonkastet varit karismatiska charmerande och gett mig en fin och intensiv uppvaktning.
Jag har dragits eller frivilligt klivit in i relationen trots att varningslamporna blinkat helrött.

Jag har sakta men säkert tagit till mig min "missbrukare" och sakta vant mig vid att ha det onormalt och stökigt runt mig.
Accepterat och vant mig vid det man inte ska vänja sig vid.

I mitt fall grundar det sig på att jag har känt mig hemma i de relationerna för att mina båda föräldrar var missbrukare.
jag var van att inte vara huvudperson eller vald och är därför rätt bekväm med att vara viktig och behövd ibland och nonchalerad ibland.

Någon sorts närhet/avstånd som jag dragits till för att jag har haft svårt för normala och sunda relationer som byggt på respekt och samförstånd och generositet.

Visst har det funnits där bitvis och i den senaste relationen som var i 20 år fanns det mycket av den varan.
Men när det kom till alkohol så blev jag obönhörligen bortvald.

Så jag har ofrivilligt,men ändå med egen kraft klivit in i något som har känts som att komma hem.

Kanske är det så för er,kanske inte.
Att då frivilligt lämna tryggheten och sitt "hem" är väldigt svårt.

Att hitta styrkan inifrån och ut och vända skutan åt annat håll är också svårt.
Men det går om än långsamt.

Saga11

Ärlighet är verkligen vad jag behöver nu. Ska dela min berättelse i korta drag.

Jag mötte en man i somras. Han kom fram till mig på stan i samband med en festival. Jag såg och förstod snabbt att han hade druckit en hel del och tog det för vad det var. Ju mer vi umgicks, desto starkare kände jag en samhörighet med honom och det kändes som att vi känt varandra förut och jag kände mig fort väldigt trygg med honom. Jag sade att jag ville träffa honom när han var nykter och några dagar senare åkte jag till honom igen. Till en början så höll ytan ganska bra, men mer och mer har gått upp för mig efteråt. Han bjöd in mig till en liten stuga vid havet och jag fick hälsa på hans släkt. Vi var öppna med varandra och kunde prata och resonera. Jag frågade där vi stugan om han hade druckit, för tyckte han luktade väldigt starkt, men hans svar var att han var nykter. Förstod inte varför han blev så irriterad över att vi inte kom in i stugan pga att nyckeln inte fanns där eller att vi inte fick sova hos hans släkt. Det slutade med att vi åkte hem till honom och där och då såg jag igenom allt. Märkte snabbt att han kände förtroende till mig. Han hade när vi möttes börjat inse att han måste ta tag i sin situation. Frågade om det finns något jag kan göra för att hjälpa honom. Den natten låg jag vaken och bara tittade på honom och kollade upp olika alternativ på nätet. Nästa dag tog jag upp det med honom och han bemötte mig lugnt och vi bestämde att åka till psykiatriakuten. Det var en lång och tuff dag. Jag fick mer inblick i hans liv och det kändes fint med öppenheten. Ända till han senare kom ut och berättade att han hade ljugit för mig, att han hade druckit precis innan vi gått in. Hela min värld rasade och smärtor från min egen uppväxt kom ikapp mig att möta. Jag har hela tiden varit medveten om mitt behov av att rädda och hjälpa och det medberoende jag själv håller mig frisk ifrån. Ändå har jag lyckats trilla dit. Jag har varit så öppen med alla mina känslor, processer och min historia. Kvällen innan vi var på psykiatriakuten hade jag tydligt sagt att han måste säga till mig om han dricker, att det är jätteviktigt.

Efter denna dag bröt jag ihop i total ångest och grät hela vägen hem och var totalt dränerad. Tiden gick och vi hördes sporadiskt. Fanns en plan för honom och jag upplevde att han följde den. Han sade inget annat i alla fall. Han bodde hos sin familj, han började ta tag i sitt liv. Jag reste iväg veckan därpå och var i min bubbla, men gjorde ändå honom delaktig i vad som hände för mig. Vi hade pratat om att han skulle komma den helgen och höras om det på lördagen. På fredagen ringde jag och jag skrev och jag ringde, men inget svar. Fick tag i honom till slut senare på söndagen och vi pratade. Vi hade även dialog i chatt och det framkom att han inte var redo för oss än, att han behöver ta ett tag för sig. Jag grät och vi pratade på telefon och slutade med att han kom till mig. Sedan stängde han bort mig igen i flera dagar, gick från att vara så nära till att bli totalt bortstängd. Några dagar senare kom ett förlåt och att han hade haft det väldigt tufft. Jag öppnade upp mig igen, vi började skrivas mer igen och i söndags ville han komma hit till mig. Det var ett fint möte, som slutade i tårar och ångest. Visade sig att han druckit de två senaste veckorna, fast han inte berättat det för mig och sagt något annat till sin familj, ljugit osv. Han berättade alltihop för mig, han har ett förtroende för mig. Jag kände att jag inte kan bära allting själv längre och han lät mig ringa hans syster. Vi pratade länge och bestämde att hon skulle komma och hämta honom för att återigen åka till sjukhuset. Men han blev irriterad över detta och kändes som att han började vända det emot mig, som att jag svikit honom och undrade varför han låtit mig ringa henne osv. Hon hämtade honom och vi skulle höras senare på kvällen....

Men dagen därpå är energin helt annorlunda i sms:en, han ska hämta bilen och jag valde att vara väldigt rak, tydlig, ärlig och sann i det jag skrev. Jag lindade inte in sanningen i någonting, utan stod i min kraft. Han skrev att han vet det när jag skrev att han är alkoholist och att han behöver hjälp, att det inte fungerar att han ljuger för omgivningen eller att omgivningen spelar med i ett medberoende, utan att han behöver höra sanningen. Han skrev om vilken åtgärd han skulle ta nu. Jag bekräftade honom inte i det. Jag fortsatte vara tuff. Allting slutade med att han skrev till mig att han fått känslor för tjejen han träffat förut. Att han önskar mig allt gott, men måste reda i detta själv. Ha det fint. Och sen inget mer. Är nu blockerad. Han har inte svarat när jag ringer... Jag har fortsatt stå kvar i mig och säga ärligt sanningen.

Hjälp mig att förstå vad som sker!! Känns som att han tycker att jag har svikit honom, vänt honom ryggen och nu stänger ute mig för att jag speglar sanningen. Jag är den som sett igenom alltihopa och också medvetandegjort det både för honom och hans familj. Och nu får jag kalla handen. Jag själv har gråtit och haft en stor utrensningsprocess i mig kring mitt eget medberoende och kräkts upp alla lögner!!! Vad ska jag göra nu? Ska jag fortsätta backa och ta hand om MIG SJÄLV!! Känns så snopet, sorgligt, förtvivlande att en person jag öppnat upp mitt hjärta för och känt att han gjort detsamma nu bara stänger bort mig totalt. Tror inte på hans ord om den förra tjejen, det känns mer som något han säger för att jag ska gå. En projektion av hans egen skuld och mindervärde. Han tror inte att jag vill vara med honom, hur mycket jag än visar kärlek. Han tror att bara för att jag inte alltid vill vara nära fysiskt så vill jag inte ha honom och under gårdagen sade han också att jag bara ska släppa honom. Då svarade jag att jag älskar honom. Jag tror han är livrädd!!

Tack på förhand, tusen tack för denna tråd!!

Anthraxia

Ops, my bad - jag är ju inte alkoholist, så jag borde inte ha svarat i den här tråden. Jag tar bort de där inläggen på rasten, sorry!

Han som initialt startade tråden svarar inte längre, vilket är synd. Jag är inte där han var så hans svar är bättre, men nu får du det här: tror det handlar mindre om hans känslor för dig än om sjukdomen. Han verkar inte förneka, vilket många ändå gör. Den ambivalens du beskriver att han har, den har jag i mitt huvud varje dag. Tänker att jAg inte ska dricka men det händer ofta ändå. Trots att viljan och ambitionen finns där. Jag vill inte heller berätta om jag har druckit. Att dricka är förenat med misslyckande och skam. Jag vill också vara stark och duktig och nykter. Det är starkt att han berättar för dig, men fundera lite på vad det ger er för förhållande. Vad får du ut? Det kommer alltid att handla om honom. Han kommer också kanske att ogilla dig för att du ser/sett honom som svag.
Jag förstår att ärligheten är jätteviktig och kanske det bästa, men samtidigt så ber ni om att människor ska blotta sina svagaste sidor där mest skam finns. Detta kräver stor tillit och ärligt talat så känner ni inte varandra tillräckligt ännu. Han kan inte veta vad du gör med det. Om han tar sig ur beroendet, så har ni också styrkeförhållandet kvar, han är svag och misslyckad... den rollen vill ingen ha. Fundera också på varför han har blivit så viktig för dig. Jag har också varit medberoende. Tagit hand om andra före mig själv. Nu är jag beroende.. av samma anledning. Jobbar med det, men tendensen att sätta andras behov före ens egna finns där och det kostar på. Så var försiktig, försök se mönstren i ditt agerande och framförallt: vad får du ut? Tänker att man ska vara starka tillsammans i ett förhållande, gemensamma mål, respekt, kärlek. Vad har ni? Och gemensamt mål kan liksom inte handla om att han ska vara nykter.

Saga11

Efter att jag skrivit detta har jag bemött hans ord i sms och bett honom ringa utan resultat. Sedan skrev han tillbaka om att han pratat mycket med den andra tjejen de dagar han inte var så aktiv med mig. Han påstod att han varit osäker på vad han kände och att han tycker om oss båda. Men nu ska han göra denna resan själv och ha fokus på det och vill inte vara med någon tills han löst allt. Säger han. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Eller om han inte klarade att jag såg igenom allt, så nu flyr han in i något där ingen ställer krav på honom. Jag har ju vägrat gå in i mitt medberoende.

Menar du att han har känslor för mig och att allt detta handlar om hans sjukdom? Jag har studerat alkoholism grundligt senaste dagarna för att förstå och även fått fatt mer på mitt medberoende. Jag har sagt tack och hej med väl valda ord och sanningar till honom. Klart det är tufft då han finns i mitt hjärta. Jag såg människan bakom, såg hans själ och trivdes så bra med honom och kände mig konstigt nog trygg med den människan bakom missbruket. Jag har en förmåga att se människors potential och jag såg honom aldrig som svag, utan lyfte upp hans styrka!! Vet inte om han inte klarade av att bli SEDD och att jag stod kvar. Känns mer som att dessa ord om andra tjejen handlar om hans eget mindervärde och ett sätt att få mig att gå.... för att med mig kunde han inte ljuga. Han försökte den här kvällen flera gånger säga att jag ska släppa och han har uttryckt så många gånger om att jag kanske inte vill ha honom. Men resan hem till sig själv är något han behöver göra med SIG SJÄLV. Precis som jag har fått göra!

Saga11

Och ja. Jag sade till honom denna kväll att våra möten enbart handlar om hans alkoholism, att jag inte finns. Och det går inte för mig att bygga en relation på detta! Jag höll på att drunkna på bara 3 veckor. Jag har en förmåga att känna in, se och känna av andra människor så jag tog in hans smärtor i mig. Håller sakta på att hämta hem mig igen.....

cattis78

Har upptäckt att min mamma gömt vin i sin resväska när hon hälsat på. Tidigare drack hon bara men för ert år sedan sa jag (till hennes man) att hon aldrig mer skulle få ha mina barn om hon (& han) inte minskar sina alkoholvanor. De minskade till ett glas vin/kväll när de var här vilket gjorde mig jätteglad. Men inser nu att hon förmodligen gömt vin varenda gång de varit hör. Ska jag ens orka mig in i en konfrontation med henne om att ta hjälp eller bara säga att hon inte får träffa mina barn med alkohol i bilden och att det i te blir någon mer alkohol hos oss (eller min syster)? Tänk om hon sitter o super ner sig hemma istället då? Detta med barnen blev verkligen droppen, känns som jag varit så jävla överseende under åren som gått och pallar liksom inte längre..

Sthlmhjlp

Jag har fått hjälp av dina svar Inuet.
Jag hoppas att du läser våra inlägg och kan komma tillbaka ❤.

Ge dig några uppskattande ord. Har läst det du skrivit och blev liksom du förvånad av påhoppen du fick? Du verkar vara en av få som missbrukat som förstår vilken skada det blir på anhöriga när någon missbrukar. Det är inte försvarsbart på något sätt att vara alkoholist..alla har ett eget ansvar i livet. Och det är oerhört befriande att det finns någon som du som tar ett ansvar. Jag har själv 2 nu vuxna barn med en missbrukare. Och barnen tackar mig idag för att jag tog mig därifrån för 18 år sedan. Mötte sen en ny man som visade sig ha stora problem med alkoholen..trots mina erfarenheter lyckades han dölja det några år. Han har mist både körkort och jobb på kort tid. Har försökt hjälpa men finns inte viljan vet jag att det är kört. Blir verkligen ledsen när jag tänker på allt elände spriten gör. Snälla sluta inte skriva..du ger hopp till många och det är bra du får några att öppna ögonen. Stor kram

Ge dig några uppskattande ord. Har läst det du skrivit och blev liksom du förvånad av påhoppen du fick? Du verkar vara en av få som missbrukat som förstår vilken skada det blir på anhöriga när någon missbrukar. Det är inte försvarsbart på något sätt att vara alkoholist..alla har ett eget ansvar i livet. Och det är oerhört befriande att det finns någon som du som tar ett ansvar. Jag har själv 2 nu vuxna barn med en missbrukare. Och barnen tackar mig idag för att jag tog mig därifrån för 18 år sedan. Mötte sen en ny man som visade sig ha stora problem med alkoholen..trots mina erfarenheter lyckades han dölja det några år. Han har mist både körkort och jobb på kort tid. Har försökt hjälpa men finns inte viljan vet jag att det är kört. Blir verkligen ledsen när jag tänker på allt elände spriten gör. Snälla sluta inte skriva..du ger hopp till många och det är bra du får några att öppna ögonen. Stor kram

dom

Jag är helt ny här, medberoende dotter. Jag kan verkligen relatera till liknelsen ”Inuet” nämnde angående mobilen som beroende och det skrämde mig när jag insåg det. Jag avinstallerade nyligen alla sociala medier, för att det kändes som att bränna sig på en het ungsplåt när jag insåg att mitt beteende att sitta och slöbrowsa på bekräftele, eh det plågar mig att erkänna det ordet, i mobilen när min man försöker ha ett samtal med mig skadar honom på ett liknande sätt som när min pappa ber mig skjutsa honom till systemet. Jag uppvisar defenitivt irritation om han ber mig lägga ner mobilen, och om jag rannsakar mitt samvete så vill jag bara att han ska lämna mig ifred så jag kan få känna lugnet som mobilen kan ge. Jobbig insikt, och jag ska försöka bli av med dessa vanor.

Kickin

Hej,

Min man har inte druckit på 10 månader (drygt) och jag har aldrig druckit alkohol så jag vet inte hur man hanterar en person som har slutat. Upplever just nu ett helvete. Skulle du kunna berätta för mig vad som händer i en alkoholist hjärna när han har slutat dricka? Mycket labil är han, lätt kränkt, konflikträdd (men det är väl typiskt svenskt), etc...
Tack för en bra tråd.
Kram

Janaelm71

Hej
Sedan 3.4 månader tillbax så har jag träffat en kille .
Fick veta av honom att han har haft det svårt kring alkohol. Han går på aa-möten & fått bra hjälp .
Tyvärr har han trlllat dit 3 gånger under den tid jag vetat & han är så ledsen över att han återigen brutit sit nykterhets löfte som nu sist som redan i fredags gått in på över 90 dagar & nu i fredags bröt han det.
Han känner såklart ångest över det . Han är inte elak på nått sätt tur som är, men han går in i ett skal när han fallit in & tar sig ut igen . Det kan vara så som att vara lite känslokall trots han säger att han vill leva med mig & att han älskar mig & vi har det fint ihop hela tiden även om han är nykter eller onykter .
Men han stötter bort en & tycker att jag förtjänar bättre , ja så är det nog , men jag älskar honom enormt & vill ge mitt stöd i det jag kan..
hans drickande började som värst året 2013 då han skildes från sin dåvarande partner , de har en son tillsammans .
Han är en jättefin kille & bra pappa & han jobbar & kämpar & har en styrka . Han är väldigt rädd att hå in i ett fast förhållande som där vi är flickvän - pojkvän & jag vill ju inget heller än att vi ska det.
Han är rädd att det ska bli en seperation & då återigen så är han rädd hur det skulle bli.
Självklart vet man ju aldrig hur ens förhållande blir osv. Men jag tycker att om man tycker om varandra så mkt som vi gör så kan man ju inte tänka så utan ta varje dag som en bra dag & vara ärliga & visa varandra respekt .
Gör jag fel som inte vill ge upp ?
Är det nått jag kan tänka extra på just med honom & hans alkohol & beteende kring känslor osv?

Jag vet att jag kan hjälpa honom & jag har sagt det men är jag ute & cyklar kanske ?

Med vänlig hälsning, jana

Bra inlägg det du skriver, men det är din sanning. Ett kinesiskt uttryck lyder - sanningen slår ut som en Lotusblomma med ett oräknerligt antal kronblad. Fortsätt skriva din sanning.

Sofia

Du träffar en kille som sedan ett antal år tillbaka har haft det svårt kring alkohol. Han har tagit hjälp och går på AA-möten och har samtidigt haft några återfall sedan ni blev tillsammans. Dessutom finns en rädsla hos honom att satsa helhjärtat på ert förhållande, eller att våga erkänna det för vad det är, kanske för att skydda sig själv från att åter behöva uppleva de starka och jobbiga känslor han gick igenom när han separerade från sonens mamma, ifall ni skulle separera i framtiden. Du ser positivt på framtiden och vill inte ge upp er relation eftersom ni har mycket fint tillsammans både när han är nykter och onykter, även om han vid återfallen skapar en distans till dig och stöter bort dig. Fint att du vill finnas där och stötta honom, vilken tillgång! Du kanske kan hjälpa honom att se att han numera har helt andra verktyg och stöd att ta till ifall ni någon gång skulle separera, så att han inte tänker att "separation = dricka sig redlös och nå sin botten". Och skulle han känna sig i behov av mera stöd för sina alkoholproblem utöver mötena så finns ju många olika vägar, t.ex. programmet här på Alkoholhjälpen.

Berätta gärna för honom så öppet som du vågar om vad du har för behov och önskningar när det gäller er relation och ställ öppna frågor om hur han tänker och känner. Fråga honom gärna hur han själv tänker kring alkoholen och vad han önskar för typ av stöd från dig.

Starta gärna en egen tråd här på Anhörigstödet, så blir det lättare för andra i liknande situation att hitta och följa med på din resa! Ibland kan man behöva skriva några gånger innan en tråd tar fart. Hoppas att du får med dig mycket du kan ha nytta av från forumet!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet