Hej alla fina anhöriga!
Jag är i behov av att skriva av mig lite, så jag tänkte berätta hur min resa har varit med att bo med en älskad sambo som jag tror är alkoholberoende.
Vi har varit tillsammans i fyra och ett halvt år, och han har i princip druckit varje dag. Värst var det för ett och ett halvt år sedan när han var arbetslös. Då var han nog uppe i en flaska vin om dagen plus ett par öl på puben.
Han har för vana att sitta och jobba med sin dator på puben (han är frilansare), eller sitta och läsa, lösa korsord, vad som helst, så både under och efter jobbtimmarna är konsumtionen igång. Jag vet inte hur många enheter det blev per dag. Men jag har svårt att tänka mig att han någonsin satt utan att dricka.
Förutom under en månad, för cirka ett år sedan, när jag hade gått till en alkoholklinik med in oro och pratat med en terapeut. Då tog jag mod till mig att gå till honom och säga hur dåligt jag mådde över hans drickande. Han förstod något sånär och var ledsen över mitt dåliga mående och att det hade varit lite mycket på det senaste.
Efter samtal på kliniken tog han en vit månad. Han gick i gruppsamtal i kanske sex veckor och fick prata med läkare där. De kom fram till att han "endast" var på gränsen till beroende. Men jag antar att de sa att han missbrukar. Det vet jag inget om, den informationen delade han inte.. Efter den månaden gått började han att dricka som vanligt igen, men vi fortsatte gå hos en parterapeut där.
Han kunde även vara borta mycket sena kvällar. Ibland kom han hem i ganska rimlig tid, vid tolv, ett kanske, och var berusad men inte stupfull. Så hände det att han kom hem nästa morgon och var nästan okontaktbar.
Denna kombination av festnätterna och det dagliga drickandet åt sig in i min kropp som ett ångestmonster. Ville inte påverkas, ville inte bry mig. Vi hade ju pratat om det, och han bad mig bara om att INTE OROA MIG. Det ville jag heller inte, men det är inte det lättaste att bara stänga av. Oron och alkoholen smög sig som en katt runt vår relation, som i övrigt var underbar, annars hade jag aldrig kämpat så länge, och till slut för ett par veckor sedan fick jag nog. Jag spenderade för mycket tid på att tänka och oroa mig, vaka och vänta.
Han hade lovat, under parterapi på alkoholkliniken att aldrig bli full igen. Och jag sa att om du blir det så lämnar jag dig. Det blev han. Två gånger samma vecka.
Jag har nu lämnat honom och förklarat mycket tydligt att det beror på hans missbruk av alkohol. Inget annat. Att han behöver hjälp.
Han lider också av mycket ångest, och äter antidepp, vilket inte gör gott för toleransen precis. Hans sömnmönster är skevt, och det är svårt att leva ett "normalt" parliv, när det andra prioriterar alkohol före sin partner. Jag vill vara första prioritet! Är det så konstigt? Jag sa att han stod inför ett vägskäl nu, lev med mig eller med alkoholen. Allt det sa jag, och mer, men jag tror inte han förstår det!
När vi sågs igår och pratade sa han att han älskar mig, och grät floder, men att han inte vill laga detta. Att det är för jobbigt att leva med någon som ständigt är orolig för en........
Det svåraste av allt är mitt tvivel. Jag tvivlar på att han är beroende, om han verkligen missbrukar, eller bara är en skön och avslappnad typ, och att jag är för dramatisk. Min logik och mina vänner säger att det inte stämmer, att han är sjuk, men hur ska jag inse det?
Att lämna honom är det jobbigaste jag någonsin har behövt göra.