Jaha, då sitter man här då. Nu är det slut. Han fick välja mellan alkoholen och mig. Naturligtvis valde han alkoholen. I november flyttade han ut och sen har hela vintern gått åt till att packa ihop hans saker och få iväg. Och hans barns saker. Och fira jul och nyår ensam. Och lära sig hur allting i huset fungerar, vedpannan inte minst. Och snöslungan. Och bilen. Jag har lyckats bemästra det hela hjälpligt, men efter två veckors influensa har jag börjat inse att det inte håller i längden. Jag måste byta liv. Från stort hus på landet till lägenhet i stan. Från renovering, trädgård, grönsaksodling, djur, vedhantering, norrlandssemester, fiske och friluftsliv till.....ja vad? Vad ska resten av mitt liv innehålla nu när jag inte längre kan ägna min tid åt drömmen om att det ska bli bättre? Att han ska bli frisk? Att vi som par ska hitta tillbaka till varandra? Och leva det där drömlivet vi pratade om i början? Hur ska jag få mitt hjärta att glömma honom, nu när hjärnan har insett att jag inte kan eller ska ha en relation med honom? Hur ska jag orka leva ensam resten av livet? Det är lika troligt att jag hittar nån ny som att han slutar dricka...... Hur ska jag hitta en lägenhet att trivas i efetr alla år i eget hus? Vad ska jag göra av all tid? Vad sjutton ska jag göra nu??????

Separerad augu…

Läste era inlägg och är tacksam för detta, känner mig inte så ensam.
Jag har flyttat ut från huset 14/08 men är inte hel efter 28 år i förhållandet.
Min ex raderade bort alla bilder och ägodelar från huset på mig och 2 sönerna (30 och 20 år gamla).
Hans kompis hittade för honom 15 år yngre kvinna från Ryssland och han dekorerade alla vägar i huset med hennes och hennes dotter bilder. Detta gör ont. Våra foto, barns saker som de gjorde i skolan osv slängde han framför min dörr, alla, absolut allt.

Anxiete

men du kan se det på tvärtemot-sättet: Vad bra att minnena finns hos mej , jag har förstånd att vårda dem ! Vilken tur han inte slängde allt ...

När vi gifte oss köpte jag en orkidé i kruka och klippte av tre stänglar till brudbuketten. De två som var kvar blommade snällt, konstant i flera år. Såsmåningom började jag se orkidén som nån slags symbol för relationen, så länge den blommade var allt bra.... Sista halvåret började blommorna vissna och det kom inga nya knoppar, och samma vecka som han flyttade ut ramlade den sista torra blomman av. Jag lät den stå. Och för några veckor sen fanns där nya knoppar..... idag har två blommor slagit ut. Och igår kontaktade han mig och signalerade att han ville prata, om oss..... :)
Men så fasen att jag tänker låta en krukväxt styra mitt liv! :D (fast en fin historia blev det ju....)

Nej, ärligt, han vill att vi reser en helg till släkten i norrland ihop om några veckor, och då kunde vi passa på att prata och umgås. Jag tyckte det evetuellt var en bra idé, jag är nyfiken på vad han har att säga (antagligen ingenting, alternativt massa lögner) och det skulle vara kul att träffa släkten en sista gång. Så jag var på.
Men nu börjar jag få kalla fötter. Vi ska tydligen inte bo hemma hos farmor utan i ett annat hus, ensamma. Och hur blir det då om han dricker? (Om???? Han lär ju garanterat göra det, han är ju faktiskt alkoholist!)
Så frågeställningen är ju: Ska jag åka med och ta chansen att få till ett samtal med mannen? Ett samtal som kan leda till att det blir behandling och bättre relation? Eller att samtal som avslutar det hela?
Å ena sidan vill jag åka med för att träffa släkten och för att jag vill undersöka om jag har känslor kvar och för att jag är nyfiken på vad han vill säga.
Å andra sidan vill jag inte utsätta mig för risken att bli sittande i djupaste norrland med en full karl och ingen annan på ett par mils håll. (Ingen risk för våld, men sååå dryyygt)

Egentligen vet jag ju, eller hur?

vet du :-) Jag har uppfört mig på exakt samma sätt! Man saknar släktingar, grannar, vänner som ”klipps av” när förhållandet tar slut! Och man saknar mannen, den nyktre! När det gäller mannen: du vet bäst så klart men kan han va som mitt ex? Han ville få egot boostat genom att se om jag svarade och gick att boka upp! Och så kunde han lätt avboka i sista sekund! Och då kände jag mig patetisk och fetdumpad! JAG sprang efter honom, stod i givakt, slukade smulorna blev det som! Och då åker man fortfarande hans berömda berg-och dalbana! Öka ditt värde och värdighet: tacka jättenej jättetydligt :-) För din egen skull, inte för att skapa något hos honom!

den lilla öppningen han gav för att undersöka hans motiv till resa och samtal. Helt klart är att han kan få ut något av det, bekräftelse och att känna att han inte pajjat äktenskapen totalt. Men vad få jag ut av det? Just nu kan jag inte se att jag har något att vinna på att umgås med honom, det kommer ge massa negativa känslor, men kommer det ge några positiva? Det positiva jag kan uppleva med honom färgas hela tiden av vetskapen om alla lögner........hur ska jag kunna ha tillit till att han är uppriktig om det blir ett samtal?
Jag har frågat om vi kan träffas om några dagar för det där samtalet, han ska återkomma när han har schemat klart. Jag tror att det får styra om jag gör resan upp med honom, jag vill se det som ett steg i en process, men inte det första steget, han måste ta något/några steg innan..... jaja, vi får se. Skönt att inte behöva bestämma just nu. :)

Linda...

Jobbigt dilemma. Jag har åkt på den smällen några gånger. Bara han har fått med mig så är han nöjd. Tyvärr har det slutat med total fylla hos honom och ett skitbeteende. Man vill ju så gärna umgås och att allt skall vara bra. Bra att du sa till honom att ni kunde prata om ett par dagar. Nu ligger bollen hos honom . Kram

nu är han på minsann! Den andra sjukdomen han har, den har han kommit tillrätta med, och den tredje är stabiliserad. Återstår alkoholismen, den talar han inte gärna om, jo han beskrev sitt alkoholintag som minskat efter ett närmast psykosliknande tillstånd då han blivit paranoid och skaffat sig vapen. (Hipp hurra för mig som fick honom ur huset innan DET hände.... ) Jag hänger med på kontakten han vill ha, när det passar MIG (inget mer messande och ringande på min viktiga arbetstid, eller på natten när jag hellre vill sova) bara för att jag är lite nyfiken på hur det går för honom, och för att jag är MYCKET nyfiken på vad jag känner för honom, Är jag fortfarande kär? Eller arg? Besviken? Bitter? Eller rent av likgiltig. Försöker betrakta honom nyktert: Är detta en man jag vill ha? Skulle det ge mig glädje att umgås? Är han så kul som jag trodde? Nja......... Han ljuger fortfarande om bagateller och försöker hålla fasaden uppe. Inte så speciellt intressant, faktiskt. Bra. :)

jag följde med på resan till slut, trots att han ändrade sig tre gånger på en dag om han ville ha mig med eller ej, vingelpellen. Det var en trevlig resa dit, lugnt och fint prat och han berättade vad han gjorde för att förbättra sin nykterhet (möten etc) och om sitt övriga liv (dock inte om andra kvinnor, trots att jag har säker info att han dejtat andra sen vi separerade). Själv lämnade jag ut så lite som möjligt om mitt liv, lyssnade mest. Vi kunde konstatera att vi viller helt olika saker i en relation och faktiskt borde skiljas då. Redan dagen därpå ändrade han sin planering vilket gjorde att jag tog beslut att resa hem själv med tåget istället för att åka med honom, som var tänkt för "prattid". JAG tog ett beslut utifrån vad som var bra för MIG! :) Visserligen blev jag väldigt trött av tågresan och det tog dubbelt så lång tid, men jag kom hem mycket nöjd över min styrka och mitt beslut. Kvar i norrland lämnade jag nog en milt förvånad (och nykter) man.........
Och jag är inte helt säker på att jag har så mycket känslor kvar för honom, det är ju också bra! Nu återstår midsommar, han är inbjuden men jag förväntar mig inte att han dyker upp. Om jag inte känner besvikelse över det kommer jag nog att kunna känna att jag är igenom det här nu. Tror jag. Återstår att försöka forma ett nytt liv, utan alkoholisten.

Annher01

Min fd man å jag har separerat efter ett ultimatum från mej. Alltså har han valt att dricka ifred då. Inte när han har våran dotter men, han har erbjudit sej att närvara när jag behöver han jag mår psykiskt ej bra efter detta. Kan inte låta bli att tala med honom om detta. Går hos psykolog å Alanon. Men jag älskar ju honom ändå svårt att slita sej på något vis. Sjukt efter allt dåligt jag vet alkoholen har förorsakat. Lyssnar på djävulspodden börjar fundera på det att bota typ känslokalla personer. Jag får en kick typav detta å han har sin alkohol ingen bra kombo. Jag vet jag ska inte trfäffa honom ena för lite kärlek. Men det är svårt också för mej. Som älskar att älska. Ja det snurrar i bollen minst sagt...nån som kan svara nä inte jag heller. Tack för ordet

kom och gick men mannen som var inbjuden dök inte upp och meddelade inte förhinder, exakt som jag räknat med. Jag vet att han avslutade ett stort jobb på midsommarafton och vädret var bra och öl fanns hemma, så varför åka till mig bara för att han var bjuden, liksom? När man kan sitta på trappen hemma och dricka öl i solen, nöjd med sig själv efter avslutat jobb? Han är så förutsägbar.......Själv hade jag inte den midsommar jag hade önskat, men en midsommar många skulle avundas mig. Igårkväll ringde han, OCH JAG TRYCKTE BORT HONOM! :D :D Jag höll på att titta på en serie och ville hellre göra det. Känns som jag tagit ett stooooort kliv bakåt från honom nu, när jag aktivt väljer bort att ha kontakt. Och när jag funderar på varför han ringde kan jag inte hitta någonsomhelst anledning att svara. Lördag kväll, kl 22.30, vad kan han ha velat mig? Be om ursäkt för midsommar? Nej, han har aldrig någonsin bett om ursäkt för någonting. Bestämma träff? Kanske det, men han lyckas ju inte ens hålla sin egen planering,,,,,varför bestämma något som aldrig blir? Säga gulliga saker? Kanske det, men högst troligt var han full, och då räknas det inte i min värld. Prata om något annat? Eventuellt, men eftersom han ständigt ljuger känns allt prat med honom ganska meningslöst nuförtiden. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag faktiskt inte hitta någon anledning för mig att svara när han ringer upp en lördagkväll halv elva. Så då låter jag bli. Det är bra. En vecka kvar i huset, sen flyttar jag till lägenheten. Jag kommer fortfarande behöva åka några vändor till huset för att göra klart, men det ska bli skönt att lämna nu. Både honom och vårt tänkta liv som inte blev.

Idag lämnade jag huset till hyresgästerna, nöjd över att ha "gått i mål" med all renovering och allt annat som skulle fixas för att en ny familj skulle bo där. Så nu ska jag bara bo i lägenhet, och vara i stugan på helger när längtan till landet blir för stor. Hur är det då, det nya livet, utan alkoholisten, i stan? Hett, varmt, kvavt och bullrigt. :) Det har pågått festival, avloppsgrävning, vägarbeten och bränder....... inte tyst en sekund och man måste ha alla fönster öppna för värmen. Ingen vidare start på stadlivet alltså. Jag hade planerat att gå långa prommenader och upptäcka omgivningarna, men har inte ens gått runt kvarteret än. Jag hade planerat att besöka evenemang och museer och utställningar och dricka något alkoholfritt på en uteservering och bjuda hem någon vän eller familjen. Men det är bara kartongkaos och varmt än så länge.
Så jag är i stugan eller ligger på soffan i lägenheten och flämtar. Men det ska väl bli bättre längre fram i höst.
Alkoholisten hör av sig ibland när jag inte hört av mig på en vecka eller så, och han kom ihåg min födelsedag med ett sms det här året. Förra året låg han full i sin bil på jobbets parkering..... han säger att han vill umgås och prata och göra saker med mig men det blir aldrig av. Nästa gång ska jag försöka säga JÄTTENEJTACK, som Nordäng rekomenderade.
Ett annat projekt jag funderar på är att skriva ett arg-brev till honom, ett brev där jag skriver allt han gjort mot mig och hur jag har mått av det. Men inte posta det, utan bara för att få ur mig det. För när jag tar mig tid att känna efter är jag riktigt förbannad på honom.
Samtidigt saknar jag någon att dela tillvaron med, och då saknar jag honom, och måste påminna mig om att att vi aldrig delade någon tillvaro utan levde separata liv och att han inte är intresserad/har förmågan att dela ett liv med mig.
Men nån stans längst där inne finns en gnista hopp kvar................ :/

härligt att höra hur du har det! Har tänkt på dig och undrat hur allt har gått! Så starkt och modigt av dig att dra allt i hamn! Kan du vara riktigt stolt över! Det där med arg-brev som du inte postar låter jättebra, ska anamma det själv! Känner också att ilskan väller fram ibland och man behöver få ur sig det tror jag! Tror du kommer få det jättebra i ditt ”nya” liv även om det tar ett tag och landa! Och så har du ju varit smart och hyrt ut ditt hus så du kan ju flytta tillbaka om du vill! Varmt och kvavt är det i detta land och man orkar knappt tänka! Hösten är välkommen i år! Kram

Jag har varit i stugan pålandet i helgen. Igår kom "grannpöjken" ( ja här pratar vi riktiga bonn-landet) in en sväng, vi har aldrig träffats förr, en lagom rund man i sina bästa år (fem år yngre än mig, visade det sig) Han ville diskutera markgränsen inför en avverkning, men vi hade mycket mycket mer att prata om. Bla kom det upp en händelse när min man var riktigt svart-full och gjorde bort sig i byn. Jag kände inte att jag hade anledning att skydda honom utan berättade lite kort att jag lämnat honom pga alkoholismen etc.
Idag efter mark-syningen bjöd jag på en kaffekopp (det hör liksom till) och vi hade fortfarande massvis att prata om. Han, som har en sambo, sa att "Du får väl skaffa dig en karl som hjälper dig här i stugan" och jag svarade att "Det är ju inte så lätt i min ålder" Då sa han ungefär såhär: " Du är ju så fin och det är ett dåligt öde när man inte är fri. Och nu ska jag nog gå!"
Och så bara gick han, mitt i kaffet! :D Och man riktigt kände hur det vibrerade i luften av känslor och outtalde ord.......

Tja, vad säger man? Jag hade nog själv tänkt ett och annat men är lite segare i starten (tyvärr inte när det gällde min man...) och han har ju sambo och jag är skör och inte färdig med förra relationen och vi känner ju inte varandra och ....... :P

Men lite uppmuntrande var det ju. Eller ganska mycket faktiskt!!!! :D

Idag längtar jag hem till landet. Det suger fett att bo i lägenhet i stan. Känns som jag är på fortbildnigskurs.......nu minsann ska jag lära mig hur man lever i stan och hur man gör det ensam. Och bo på hotell (lägenheten) hela tiden.... det är praktiskt och centralt och ansvarsfritt och bekvämt....men det är inte hemma!!! Önskar jag visste när "kursen" är slut. Får man diplom?

Och till råga på eländet är mannen en jävla samhällshjälte just nu, tokhyllad av media och kungen. Hur ska man kunna vara arg på en sån????????Jag vill bara att han ska komma hem och att det ska bli som förut. Lösningshjärnan arbetar förbrilt på att hitta en lösning. Det har den gjort i massa år nu..skilnaden /förbättringen är att nu märker jag det själv, att jag fokuserar på hans problem och lösningar på problemen istället för att fokusera på mig själv och lösningar för mig.

Är det inte typiskt att just när du ska flytta till stan och strosa omkring så är det så jäkla varmt att man kan inte röra sig från soffan? Jag känner med dig, visst, vackert väder men man tröttnar tillslut på att sitta framför fläkten. Men det ser ut som att graderna sjunker lite grand nu... hoppet kommer tillbaka.

Vilken viktig reflektion du gör när du skriver att du fokuserar mer på hans problem och lösningar, istället för dig själv och lösningar för dig. Jag tänker att han är ju vuxen så då kan man låta honom ta ansvar för sina egna grejor. Vad behöver du sätta fokus på i ditt eget liv? Vilka behov har du som behöver extra omsorg?

Önskar dig en fin och förhoppningsvis lite svalare dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Rymmaren

Känner så igen min känsla när jag satt i lägenheten första dagarna, tårarna trillade o jag kände mig så olycklig!
Men nu några veckor senare känns det bättre! Det blir bättre.... sakta men säkert❣️

säga JÄTTENEJTACK när han föreslog att vi skulle träffas idag. :( Hjärtat började planera....hjärnan sa "Planera inget, det blir inte av" och mycket riktigt, nu ställde han in........den lilla tid han hade på sig att träffas valde han att dricka istället. Nåja, jag gråter ialla fall inte, men blir bara så trött. Kan han inte bara släppa? Han påstår att han är kär i mig, men han väljer jobb, öl, netflix, kompisar, sova, mera jobb framför att träffas. Då är man väl inte kär? Det måste vara något annat......
Det positiva för mig är att jag känner mig mindre och mindre kär, mindre angelägen om kontakt. Det är bra!
Sen får väl tiden göra sitt.
Det nya livet i stan står på paus i väntan på att värmeböljan ska gå över, men en liten svång runt kvarteret blev det häromdagen. Det ligger ett gulligt café jättenära, ser fram emot att ta en fika där snart.

KL

din tillvaro på honom! Sätt dig ner med ett papper och en penna och så skriver du "Mitt nya liv" högst upp och så bara du brainstormar utav bara den! Om du fick välja helt fritt, vad skulle du göra då? Gå på det där mysiga caféet kan vara punkt nummer ett. Sjunga i kör? Gå en kurs? Hjälpa andra (typ Röda Korset eller liknande)? Skriva en bok? Gå ut och dansa? Bio? Resa? Hitta nya vänner? Dejta så småningom? Livet är så fyllt av underbara, fantastiska saker att göra, nya människor att träffa, platser att se, nya känslor att känna så ge dig ut och lev! Ta dig tid att sörja det som inte blev som du hade hoppats på, landa och bara var ett tag men ge dig sedan ut och lev! Kram!

man i diket men det är bara att styra upp på sin väg igen! Nästa gång han vill träffas tror jag att du kommer att säga jättenejtack för då har du nåt annat roligt eller viktigt planerat som gör att hans förslag verkar helt ointressant :-)