Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Tycker inte heller att alla inlägg och kommentarer måste innehålla alkohol. På något sätt är de ändå alkoholrelaterade då det är just här vi skriver dem. Allt inom oss hör ihop och en del kommer alltid att innefatta A, förhoppningsvis som ett avslutat kapitel.

Ha en fin fortsättning på helgen!

Jag hade önskat att sonen sov lite längre då det blev en sen kväll för honom, men icke. 6:17 kommer frun och väcker mig då det är hennes tur att ta sovmorgon.
Värmen i sovrummet tar knäcken på vem som helst och nattsömnen är ganska tvivelaktig.
Vi sätter på tvn, jag tar min morgonmedicin i form av en snus som får överläppen att strama som jeansen man hade på högstadiet.
Läser igenom trådarna, några nya, några som jag känner igen. Den gemensamma nämnaren. Fienden.
Alkoholen.
Den förstör, skapar tragedier, sätter spår, ger upphov till separationer och skiljsmässor, splittrar och ger allmänt jävligt dåligt mående och en pissig tillvaro.
Jag minns så väl en liknande söndagmorgon för kanske tre månader sedan. Jag går precis som idag upp med pojken, startar tvn och tar en snus.
Den gången var jag kanske bakis, eller fortfarande smålullig, men det fanns öl kvar efter gårdagen. Det kändes lika fel som varje gång jag gjorde det, men jag tog hämtade de tre ölen. La kuddar på burken för att dämpa ljudet av öppning och öppnade alla tre i följd för att sedan ställa dem bakom soffan, bara för säkerhets skull ifall frun skulle kliva upp utan att jag skulle höra henne.
Sveper en, en till och slutligen den sista.
Smyger ut i köket och in i hallen där pantpåsen stod. Allt i full tystnad för att ingen ska höra eller märka.
Sätter mig sedan med pojken och känner hur alkoholen börjar värma mig. Hur den verkar. Klockan är inte ens 7 på morgonen, och jag sitter med en av de käraste människorna jag har i mitt liv och väntar på att bli full. Fyfan..
Sen jag började skriva detta inlägg har mellanungen också anslutit, de har fått varsin macka och jag har tagit en kopp kaffe.
Samma soffa som då för tre månader sedan, men fullt närvarande och nykter.
Jag byter mer än gärna varje fylla mot en sån här morgon.

Men..
De förbannade tankarna. Hur jag återigen börjat fantisera om skiten.
Inte hela tiden, men då och då.
Helgen har varit lugn och skön. Inga måsten, utan vi har gjort det vi velat göra. Jag har gjort det jag har velat göra.
Jag och en kamrat skulle ha mixtrat med lite diverse i garaget i fredags, och han är fullt medveten om min problematik och nykterhet men jag har inga problem med att han dricker i mitt sällskap.
Jag var på bolaget i fredags och handlade lite åt frun och fyra öl åt honom. Kände dock på kvällen hur illamående-tröttheten började slå till så skruvandet blev avstyrt och jag somnade före 21.
Tanken har slagit mig. ”Det är bara några öl”. ”Ingen skada skedd”, ”Det ingen annan vet” osv, osv.
Jag vet att jag inte ska dricka. Egentligen vill jag inte heller.
Det är bara jävligt jobbigt när jag försöker försköna min relation till alkoholen.
Jag vet att jag var på ett rakt spår nedåt och höll bokstavligen på att supa bort allt jag har. Allt.
För åtta veckor sedan var sista gången jag drack. Det var en söndag.

En av herrarna på fredagens möte räckte upp handen på nykter tid.
17 år!
Så jävla mäktigt.

Idag kommer bli en bra dag. Hoppas du också får det!

Trial and error.
Har sedan i fredags haft 4st öl i en påse i kylen efter en aktivitet som pga Antabus-tröttheten uteblev.
Tankarna fanns där, i kylskåpet, i lördags. Aktiverade mig hela dagen tillsammans med familj och nyktra vänner så allt gick bra.
Söndagen var det lite sämre med. Upp tidigt. Visserligen gjorde det mig inget då det var trevligt att hänga med ungarna, men dagen som följde.
Kände ett molande inom mig som jag inte kunde sätta fingret på. Mot kvällen blev molandet till riktigt dåligt humör. Kände hur jag var som en tickande bomb, och hade någon sagt ”fel” saker hade jag briserat.
Min kloka fru kommer upp från källaren och jag säger till henne vilket dåligt humör jag är på.
”Vill du att jag häller ut de där?”
Sagt och gjort. Jag häller ut dem.
Lugnet som sedan infinner sig. Oron som släpper. Hur mitt dåliga humör genast försvann.

Allt är egentligen självklarheter.
Jag ska inte dricka.
Jag ska inte ha fri tillgång till alkohol.

Jag har idag varit nykter i 8 veckor.

Så länge det finns tillgång som pockar på uppmärksamhet kan det kännas som att man håller på att förgås av A-rösten, med dåligt humör som följd. Så fort det inte finns något - vips, så är den tyst och känslan en helt annan.

Har för mig att jag har sagt det förr, men vilken klok fru du har! ♡

Tofslan

...till 8 veckor. Jättejättebra jobbat. Skönt att det känns som en självklarhet och det är inget konstigt att man blir triggad av alkohol. Det är ju vår drog! Det positiva är att du kände lugn och harmoni när alkoholen försvann, inte frustration eller bitterhet. Det tror jag är absolut nyckeln till ett låååångt alkoholfritt liv. Vi förlorar absolut ingenting på att inte dricker, tvärtom!

saris

Jag är själv anhörig men har följt din resa och jag blir så otroligt glad av att se hur mycket du kämpar med dig själv, sånt här ger hopp till en anhörig som kämpar med sin missbrukare! varje dag är en chans till något positivt, fortsätt att kämpa.

Du har så rätt.
Det har funnits alkohol i mindre mängd hemma förut, men inte så här länge (två dygn).
Tidigare har det inte varit något problem eller ens ett orosmoment, men den här gången började alkoholen uppenbarligen spöka.
Citat av min älskade kvinna från igår:
”Nej, älskling. Från och med nu är det nolltolerans som gäller. Vill folk handla nåt så får de handla själva så du inte blir utsatt i onödan. Det gäller även för min del. Ska jag iväg på något så handlar jag själv och vi ska inte ha någonting i alkoholväg hemma. För din och för vår skull.”

Hon är klok. Och alldeles underbar. ?

Tack vännen!
Först fyra veckor. Nu åtta veckor. Det går av bara farten och det känns mer naturligt för varje dag.
Visst, det kommer dagar som ställer till det mentalt, men när jag inte handlar efter tankarna och tar mig ur det så är det en stor vinst för mitt självförtroende!
Det var just lugn och harmoni, och jag är så himla glad för det!
Vi förlorar verkligen allt på att dricka, och jag var så himla nära innan poletten trillade ned.
Ha en fin dag!

Tack för dina fina ord.
Jag läste början av din tråd igår, men ska fortsätta idag.
Det verkar som att han ändå är på rätt spår?
Antabus och terapi blev helt klart min räddning när jag startade min kamp.
Hoppas du kan skriva om ett lyckligt slut även du!

Kram!

nydag2018

Så härligt med 8 veckor! Vi vandrar sida vid sida du och jag, även om våra historier skiljer sig lite. Som jag skrivit förut så är det så himla härligt att läsa om din och din frus relation. Hon verkar vara helt fantastisk, och du med förstås! Grymt bra jobbat. Nu fortsätter vi på samma väg ?

Så kom den här dagen. Två månader nykter. Inte bara en vit månad. En insikt.

Igår var det familjerådgivning för att stämma av.
Det var givande. Min kvinna fick chansen att på neutral mark berätta om anledningen till hennes inneboende rädslor och oro som tar form av irritation.
Det börjar närma sig semester, och här föll myntet ned ordentligt för mig.
Det jag trott varit ett problem bara de senaste två åren har existerat så länge vi varit tillsammans. 13 år.
Under mötet satt jag och rannsakade mig själv under tystnad.
Det har varit ett problem under hela mitt vuxna liv. För fan?!
Jag har gått och intalat mig själv och bedragit mig själv så pass länge att jag inbillat mig själv att mitt drickande varit ”normalt”, med motiveringen att de flesta jag känner dricker likadant.
Där, under samtalet, blottar jag för första gången mig själv helt och totalt fullt ut för min kvinna. Alltså, hon vet allt om min senaste tids drickande. Allt om smygandet, drickandet på natten, på morgonen, dygnet runt och allt det där.
Det här var något nytt både för henne och framförallt mig själv.
Varje gång som vanliga människor knutit näven i fickan, svalt stoltheten, brutit ihop och blottat sina känslor för vem som helst; Ja, då har jag druckit. Jag har supit bort varje tillstymmelse till avvikande känslostatus.
Normaltillståndet har alltid varit ”normalt mående”.
Allt avvikande har jag alltså supit bort.
Ilska, ledsamhet, svek, ensamhet, oro osv.
Glädje, lycka, gemenskap osv har alltid setts som en anledning att fira.
Det har jag alltså också supit bort.

Min kvinnas oro grundar sig i att jag ska få någon briljant idé under semestern, helt i min vanliga anda och välja bort Antabusen och göra som jag alltid gjort.
Jag förstår henne så väl.
Pratade länge med henne om allt igår kväll. Om mina strategier. Hur jag ska göra. När jag ska göra det. Hon återfick lugnet inombords, hoppas jag.

Biggan sa för några besök sedan att jag måste jobba med min känslohantering.
I sann förnekelseanda förstod jag inte riktigt vad hon menade. Nu är jag dock öppen och lite mer insiktsfull.
Hon läser mig som en öppen bok, och jag är så jävla glad att jag träffat henne.
Jag längtar efter varje gång jag ska träffa henne. Jag har aldrig längtar efter att träffa min terapeut, men hon är verkligen en på miljonen.

För min egen sinnesro ska jag ta med min bästa vän till stugan och göra allt det vi brukar göra där. Nyktra.
Har vi lika trevligt, vilket vi kommer ha, så har jag dödat min romantisering av det enda stället på jorden och i vilket sällskap jag skulle överväga i tankarna att bli full.
Det är fortfarande den tanken jag inte kan skaka av mig, hur jag än försöker.
”Bara det är isolerat där under en helg så tar ingen skada”. Vattentätt argument för en alkis, va?

Jag börjar faktiskt komma tillfreds med mig själv, om vad jag är.
Tanken på att jag aldrig kommer dricka skrämmer inte längre skiten ur mig.
Jag har till och med kommit dit att det inte längre handlar om att jag inte kan dricka. Jag vill inte.
Nu är det bara ett livslångt åtagande med lagom underhåll för att inte falla dit igen.

Eftersom jag är en bekräftelsetorsk så ser jag verkligen fram emot kvällens möte där jag ska få basunera ut mina två månader på dagen. Inget i jämförelse med förra veckans 17 år, men för mig är det här en milstolpe utan dess like.

Jag heter Fredrik och jag är alkoholist.
Ha en skön helg! ❤️

Tack ska du ha!
Ja, vi vandrar verkligen sida vid sida. Det är riktigt stort, och jag är stolt över mig själv och jag hoppas du är lika stolt över dig.
Ha en riktigt fin helg!

Anxiete

Inte utan att det kommer en liten tår av glädje när jag läser ! Poletten har verkligen ramlat ner på dej nu , Fred Flinta , nä just det, Granit var det ?.
Hård är du i alla fall , mot a och mot a- djävulen . Känns som om du tog den på knock out i sista ronden.
Om du vill ha ett litet tips: fortsätt berätta för din kärlek hur du känner för a, hon kommer att behöva höra det en lång tid framöver för att få ett lugn inombords.
Sträck på dej och ta in vad du gör varje dag !! Kram ?

saris

har läst hela din tråd, Va GRYM du är! sånt här ger hopp. Du ska vara så stolt över dig sjäv..wow

Kan bara hålla med den Stora Vågen av beröm som öses över dig!
Vilken fantastisk resa du gjort på bara två månader!
Kram???

Tack för alla uppmuntrande ord och texter.
Alltså, jag är långt ifrån unik. Hade jag bara förstått hur djupt rotat mitt alkoholproblem var inför julen 2014 (mitt enda långa uppehåll i vuxen ålder) och hittat hit till forumet redan då så hade inte min resa varit så smärtfri som den varit.
Visst, jag brottas dagligen med tankar som jag har svårt att processa. Känslor som jag inte vet vad de beror på.
Jag måste helt enkelt börja om från den där gången när jag var 15 år och blev full första gången.

Alla ni som kämpar med näbbar och klor, faller men ändå reser er starkare;
Ni är de verkliga hjältarna i mina ögon!

Ellan

Till nykter tid och till nyktra insikter.❤️
Du gör det så bra och jag är glad för din skull för att du hittat en terapeut som passar dig. ”Jag måste helt enkelt börja om...” precis så gjorde jag. Började om och har genom många terapitimmar och stegarbetet gått igenom mitt liv. Jag önskade hitta en röd tråd igenom livet fram tills idag. Inte för att skylla min alkoholism på något, det aktar jag mig för, men jag ville förstå mig själv. Att se på sig själv med nyktra ögon, att genom andra få en förståelse för sig själv, det har varit tufft men så berikande. Jag förstår din frus oro, min man kände likadant. Det tar tid att bygga upp tilliten igen. Men genom att kommunicera, stå kvar i nykterheten och vara närvarande med våra nära och kära så kommer den tillbaka.
Jag tror på dig, håll i.
Kram
Ellan

Jag och Conny är dig hack i häl så snubblar du blir det till att du reser dig fort annars knappar vi in :)
Fint när man kan vara öppen och ärlig med sin partner, det skapar ju en mycket djupare koppling och man kan både ge och ta styrka.
Snyggt jobbat!
Stod just (igen) och stirrade på en folköl i kylen (inte hos oss) och tog ut den, förde den till munnen och ställde in den igen. Vet inte varför riktigt. Sen tog jag ut Trocadero Zero, den bästa upfinningen sen hjulet.
Trevlig lördagskväll!

Tack för dina fina ord!
Det är skönt att sakta men säkert få dessa aha-upplevelser. Två månader är ju en relativ tid, och jag kommer såklart tankemässigt gå på flertalet minor under det kommande året.
Jag är dock övertygad om att min nyfunna ärlighet gentemot min hustru är a och o för att hantera kommande motgångar. Det märks tydligt att hon känner sig lättad när jag tar upp mina tankar med henne.
Även om hon inte kan påverka på andra sätt än att lyssna. Hon är klok som en bok.
Jag fortsätter hålla i, och utan att reflektera speciellt mycket över det så kommer jag på att det idag är 9 veckor.
Ha det alldeles fantastiskt du med, Ellan! ❤️