dilemma

41 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
saris
dilemma

har ett dilemma som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till....Han har bestämt sig för att försöka sluta dricka/droga ett tag men det har inte gått så bra...nu har han självmant börjat ta antabus och ska på sitt första NA möte på måndag, jag är otroligt stolt över honom och glad för han skull och fortsätter stötta honom så som jag har lovat ... nu till dilemmat.. jag är emot alla droger av alla slag, alkohol, cannabies kokain osv... men nu säger han att han kommer sluta dricka MEN ta ett bloss nån gång i månaden när han blir sugen på att dricka och för att inte få sina " dampryck" som han kallar det...då han fullständigt tappar det och dricker o knarkar i dagar..... men då slutar han ju inte helt.... det är hans kortsiktiga mål, hans långsiktiga är att lägg av helt... hur ska jag förhålla mig till detta...? visst blir han verkligen inte lika hemskt och dålig om han tar ett bloss, men de ju fortfarande droger !!!! kluven.... jag vill stötta honom så mycket jag kan men så svårt när jag vet att han inte dricker men ist kan ta ett bloss....behövde ventilera bara..

saris
ångest

Hans nya mål är att sluta dricka helt, enligt han själv är det djävulens drog...han har självmant tagit antabus och ska på sitt första NA möte idag (om det blir av) han verkar rätt positiv till att sluta dricka, då det är i samband med hans drickande han tar tunga droger med...men nu till dilemmat..han ska sluta dricka MEN för att undvika sina " dampryck" som kan kallar det ( då dricker han o knarkar i dagar konstant) då ska han istället ta ett " bloss" några gånger ii månaden...men är det inte bara att ersätta sitt missbruk då? kan vara bra på ett sjukt sätt ändå med tanke på att hans kropp kanske reagerar om han lägger av med allt samtidigt..men ändåå, det är ju fortfarande droger..så kluven och har ångest inför detta med då jag tror att han måste lägga av med ALLT för att lyckas hålla sig ren..jag ser på honom och VET att han vill sluta leva såhär..kan det vara att han vill ha något kvar som trygghet? att han inte är riktigt redo...

Anthraxia
Svårt att säga...

Nästan omöjligt för mig att säga - men jag vet att det kan vara svårt att göra flera stora förändringar på en gång. Så länge inte de där blossen leder till MER och VÄRRE så hade JAG "tillåtit" dem, för att slutligen avveckla det också - men det är jag det...

saris
tack för svar

jag känner detsamma, jag vet att han inte kan lägga ner med allting direkt och jag VET att det är alkoholen som triggar igång att dra kola, tjack osv..när han har rökt då har det endast varit rökat och bara det..så jag har sagt det till honom, att då får det bara vara rökat och endast på helger..hans långsiktiga mål är ju att lägga av helt..men man undrar ju hur länge det håller och bara hålla sig till rökat. Jag vet att han är på rätt spår, hans tankar och funderingar ...man hoppas bara att han kanske fastnar för NA mötet och håller sig på det spåret för hans liv har verkligen spårat, att han själv säger till mig " kommer sluta med att jag dör, om jag inte lägger av" skrämmer mig..men kanske bra att han förstått det själv med.

saris
historien

Känner att det kanske är lika bra att skriva av sig om min situation och skriva allting från början till slut ( om det nu finns ett slut på detta) även för mig själv och kolla tillbaka till. håller det kortfattat. Jag träffade M 2015, jag hade aldrig sett honom eller hört talats om honom då han är 9 år äldre än mig. saker mellan oss gick fort fram då vår kontakt var så fantastiskt..jag valde att ta hem honom och presentera honom 6 mån in i förhållandet..detta gick INTE bra då jag kommer från en annan kultur och M är finsk och tatuerad och 9 år äldre...vi fick KÄMPA med att han skulle bli accepterad då det blev kulturkrock, men när de väl lärade känna honom och gav honom en chans så ÄLSKADE de honom, och de gör dem än idag. under denna svåra tid så märkte jag inte, eller jag tänkte inte på # oj han dricker varje helg! även om tankarna var där i det undermedvetna...ju mer accepterad han blev hemma desstu mer var vi med varandra, jag bodde hos honom mer eller mindre den tiden. det var då när vi bodde ihop jag fick upp ögonen för hans problem men fortfarande förstod jag inte vad det innebar.. då var det både droger och alkohol med inne i bilden.

sen valde hans mamma ( pillermissbrukare sen flera år ) komma på besök...hennes besök slutade med att hon bokstavligt talat flyttade in hos oss och var där i 6 mån...och då bröt helvetet lös, M började dricka nästan varje dag, han kome hem påverkad ifrån jobbet och fattade ingenting. jag försökte få saker att funka medan hans extremt onda mamma var på mig om ALLT och satt alltid HELT påvekad på morfin och gud vet vad, hon flyttade ALLA sina saker till lägenheten och började halv kasta ut mina saker... M var hemma mindre och mindre denna tiden då hans mammas mående tog på honom extremt mycket. till slut orkade vi inte mer då hon vid ett tillfälle ville strypa mig och när M skulle ta bort henne så (självmant) slänger hon sig på golvet och då hennes kropp är så skör pga av alla tabletter slår hon upp sina knän jätte mycket...vi försöker ringa amulans men då säger hon att hon ska ringa polisen och säga att jag har slagit henne...vi satt där i timmar medan hon blödde o försökte få henne till sjukhuset...en av många roliga historier med hans mamma.... jag försökte under den tiden som det var värst att vara mer hemma hos mamma än i lägenheten...jag gick ner 10 Kg och hamnade i depression, jag hade ännu inte riktigt förstått vad som fan pågick..tror jag var i chock. sedan av ett mirakel 6 mån senare när hans mamma hamna i sjukhus pga överdos tog vi ALLA hennes saker ut till hennes ex som hon hade bott hos i flera år och lämnade de där...där blev vi av med henne och saker och ting lugnade ner sig igen.. vi letade lägenhet för vi ville ha eget utan alla jobbiga minnen från den gamla.. och under denna tiden hade jag försökt få honom sluta me droger o alkohol genom vad ja trodde skulle funka genom piss prov och kontroll..funkade ett tag..vi flyttar in till vår lägenhet bor där några månader innan han spårar HELT och blir av med sitt jobb...han försvinner tors-sön för att supa och knarka medan jag bara går ner i vikt och hamnar längre ner i depression...hans drickande och knarkande att han blir av med jobbet leder till att han börjar sälja knark igen..han är helt inne i den världen igen. under hans nyktra perioder ber han dock om hjälp och gråter och säger att han inte vill leva det livet men att han inte kan sluta.

När han missade min födelsedag för att supa och när jag fick sitta ensam hemma på julafton när jag fixat mat o presenter osv fick jag nog. jag tog mitt pick o pack och flyttade ... vi hade ingen kontakt under tre månader och jag läste mycket och tog till mycket hjälp och började att må bättre och gick upp i vikt sakta igen. så hörde han av sig och ville ha hjälp och att han vill sluta men behöver stöd. jag VALDE aktivit då att jag ska stötta honom i detta OM han vill sluta... det ångrar jag inte en sekund för att han är min person, utan drickandet är han världens snällaste människa, och även när han har varit påvekad och full har han ALDRIG varit dum mot mig, dessutom så är han min bästa vän och hjälpte mig otroligt mycket då min familj var hårda och inte acceptera honom. Iaf det har gått en bra tid sen vi levde ihop och vi har varit hos soss tusen gånger men de är (ursäkta) skit och aldrig varit seriösa med skicka iväg honom... de sa tom en gång att han ser fräsch ut och inte som en alkis.... han har NOLL tro till systemet och de gånger han varit nära på åka iväg har hans bror (samma problem) och mamma övertalat honom till att han inte har problem , han har testat antabus, testat sluta själv...under tiden har han fått domar på sig, druckit dagar i sträck...hållt sig nykter kortare perioder men ändå inte lyckats. Vi har inget förhållande idag men vi båda har hållt oss till att vara ensamma för det är varandra vi vill vara med.. detta är så svårt för mig. även om jag nu har lyckats hitta mig själv igen och inte vara så medberoende och påvekas så tycker jag så synd om honom och vad han har fått utstå...allt från hans barndom och hur han hamnade där han är idag...jag förstår livet han lever med tanke på hans förflutna...min dröm är att en dag så lyckas han sluta så vi kan prova och ha ett " normalt" liv tillsammans så han får känna på hur det är att vara älskad och ha en familj.... sen är han 32 år idag och hållt på som han gjort i 10-15 år ..frågan är om han någonsin kan sluta. Han säger att jag är det enda stöd han har, den enda i hans omgivning som faktiskt VILL att han ska sluta och stöttar honom i detta...jag hoppas att mitt stöd räcker till för att han ska kunna dra sig själv upp när han tar sina återfall.... idag har han varit nykter i 7 dagar men då har han tagit "ett bloss" för inte dricka...och han har "avslutat" sina affärer för han vill lägga ned det samtidigt som alkoholen.. håller tummarna för honom

saris
" Nu ska jag gå på mötet"

Nu fick jag ett sms av honom där han skrev nu ska jag på mötet...håller tummarna för honom och ber till högre makter att han fastnar för detta och kombinerar detta med antabusen för att komma på rätt väg igen. han har så mycket fint att ge, han förtjänar det.

Anxiete
Hej Saris!

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva så jag skriver från hjärtat....
Det är tunga bekymmer du har på dina unga axlar, alldeles för tunga ,känner jag.
Du borde se att hela världen ligger framför dej , inte grubbla över hur han ska lösa sina problem för det är ju bara han som kan göra det valet !
Du har lämnat och ni har inte ett förhållande. Det är jättebra tycker jag för då kan du stötta när DU vill och orkar på DINA villkor.. Låt inte detta bromsa DITT liv för om han verkligen vill räta upp sitt liv då gör han det men som du säkert läst här så är det en lååång krokig resa som kan ta många många år.
Jag hoppas verkligen att han klarar det och att du börjar DITT liv under tiden. Är det meningen det ska bli ni så blir det så, men snälla rara: Håll distans tills han är klar med sej själv!
Kram på dej 🌸

saris
Det har inte varit lätt anxiete

detta är bara en mini del av det som har skett sen 2015..helt otroligt att jag fortfarande orkar men fan va jag har växt och lärt mig saker ... jag har sen vi gick isär sett att jag faktiskt har ett eget liv att leva och jag börjar bli rätt bra på det, hoppade på mina högskolestudier igen och gör mitt sista år nästa termin, skaffade ett deltidsjobb jag trivs på (då jag mådde så dåligt då och han hade bra ekonomi o försörjde oss då innan han blev av me jobb). Jag är rädd att jag kommer grubbla över detta så länge jag lever.. jag har förstått att det bara är HANS val även om det tog mig några år, känner mig inte skyldig till hans handlingar mer och det är endast hans val att han är där han är trots hans barndom o uppväxt så har man alltid ett val o vända på saken! jag känner precis som du säger att jag stöttar på mina villkor..tex när han går in i supar perioder så tar jag avstånd HELT och bara slutar svara. Att resan är lång och krokig för alla har jag förstått och jag har så mycket respekt för alla här inne, både de som försöker sluta och anhöriga som försöker stötta..tror jag nånstans inne har liksom bestämt att jag ska finnas där genom hans resa (men inte låta det hindra min egen resa) gör jag helt fel då ?

Anxiete
Vad glad jag blir

när jag läser att du ser att ditt liv är viktigast ! Att du studerar och och har ett jobb du trivs med, att du har framtidsdrömmar, det är så det ska vara!
Hur länge du vill stötta honom och vara med på hans resa kan du bara känna själv och det är inget beslut du måste fatta idag eller imorgon eller om en månad. När den dagen kommer, om den kommer ,då vet du !

saris
att inse

att jag faktiskt kan leva ett eget liv tog sån tid..när jag var som värst bröt jag med alla vänner, jag som älskade umgås med mina tjejer och gå ut och ha kul kunde knappt gå i trappor för jag var så undernärd pga av depression, jag tänker ALDRIG hamna där igen. Han ringde mig nu och skickade bild på Poletten han fått från NA och var otroligt glad och positiv och ska redan på ett möte imon, innan när han kunde säga att han ska " ta tag i det" blev jag glad för MIN skull, tänkte åh nu ska vi ha det bra igen, men nu blev jag glad för HANS skull, idag tänker jag istället åh han kanske kan fixa det ändå så han får ett bra liv, det tror jag har gjort jättemycket för mig. att hans välmående inte har med mitt att göra, även om jag skulle bli superlycklig om det kunde bli att vi fick ett liv ihop igen. men detta är hans resa och jag har mitt. Så skönt att få ventilera lite, tack anxiete <3

Anxiete
Din styrka och beslutsamhet

stärker honom eftersom han måste ta ansvar för sej själv ,det blir en positiv kedja istället för en negativ kedja
Bravo tjejen 👏🏻👏🏻

saris
Nu ringde

han och har en av sina " dampryck" då han är frustrerad över att bara sitta hemma och inte ha ett jobb o är i princip inlåst för han slutat sälja.. han sa saker som , får jag ingen hjälp så ska jag se till att jag hamnar i fängelse, där kanske jag får hjälp..jag bryr mig inte om något och det gamla roliga :) i såna här tillfällen så skiter han antingen i och börjar dricka eller så sker ett mirakel och det lägger sig. allt jag sa till honom var att han var hitta inom sig varför dessa "dampryck" kommer och försöka hitta roten till det för att förhindra att han känner så, sen även att det är bara en känsla och det går över...antagligen för han varit ren över en vecka nu..får vi se vad som händer...han skulle ringa en person han hade träffat på NA igår och ventilera, får man hoppas för hans skull att han får lite goda råd och lugnar ner sig. tycker så synd om honom som gick från att vara så aktiv och ha ett bra jobb som han verkligen tyckte om och var så duktig på, till att han känner sig så misslyckad och uppgiven..

saris
Idag

Idag känner jag mig uppriven och ledsen. var på min gamla högstadieskola som jag inte har varit på på 10 år..och där ser jag min gamla lärare som hjälpte mig genom en svår period jag hade i livet då, jag vet några år efter att jag gick ut att han hade blivit sjuk och fått cancer..försökte få tag på hans nummer i år men hittade inte honom...han såg mig från långt håll och ropar " drömmer jag" och det första jag gör är att springa fram och krama honom medan vi båda gråter. så mycket känslor jag som förträngt kom fram till ytan. det är inte först förrans jag torkar tårarna och kollar på honom som jag ser hur sjuk han är...han har opererat bort två hjärntumörer och en tumör i halsen så hans stämband är borta så han pratar med hjälp av en maskin..han går med en rullator och är inte ALLS den stora starka som jag minns...jag kollar på honom med gråten i halsen och ber honom att kämpa. vi står och pratar en lång stund och han berättar om vad han varit med om och att hans tid är begränsad...hans ord till mig var " slutar jag kämpa så dör jag, varje dag jag kämpar får jag leva" dom orden sitter i mig..tänker att de så med våra missbrukare med..slutar de kämpa emot så slutar det med döden för dem... Hans cancer har spridit sig överallt och han är extremt svag men vad gör han ? JO han jobbar fortfarande och har sin egen klass ..det där kallar jag för att inte ge upp. Får ont i hjärtat av att tänka på honom, men man fick ju sig en tankeställare..här har vi en UNDERBAR och fantastisk människa som dedikerat sitt liv åt sina elever och sitt yrke och hans dagar är räknade pga av en sjukdom han inte kan hindra men än idag så kämpar han och arbetar kvar.... så mycket känslor inombords och så känslosam idag.
M är iaf på sitt andra NA möte och har varit super hjälpsam och snäll då jag behövt gråta ut efter mötet med min lärare.. Ny dag imorgon..får se vad som väntar... lite nervös inför att VM börjar och en av hans favoritsysslor är att kolla på fotbollen och ta några öl, hoppas för hans skull att han inte sumpar sina 9 dagar genom att supa på fredag.

saris
ikväll

ikväll känner jag mig bara gråtfärdig och ledsen.. vet inte vad det är med mig...så mycket i huvudet kan inte ens tänka klart vill bara gömma mig någonstans där ingen hittar mig.

Anxiete
Hej🌸

Hoppas det känns bättre ikväll ?
Om inte så vet att jag tänker på dej , kram

saris
hej anxiete

Idag har jag fått sitta och gråta, ut och känt mig klar sedan börjat igen... har mina dippar ibland och de är inte roliga hamnar i sån spiral när jag blir ledsen och så fortsätter det så några dagar.. tack för du återkopplar... kram hoppas du får en fin kväll <3

Anxiete
Dippar är inte farliga

så länge man vet att man tar sej ur dem ... annars får man be om hjälp .... Var rädd om dej, du är det värdefullaste du har 🌸

saris
jag har bett om hjälp

innan och då fick jag efter en utredning diagnosen depression..fick ut antidepressiva och lugnande. de sa jag kan bli lite nere på de tabletterna i början men att jag ska fortsätta...jag fick självmordstankar efter 5 dagar..la ner DIREKT. svenska sjukvården är tyvärr inte den bästa...allt ska bedövas med mediciner osv..tar knappt alvedon idag om jag inte är jätte dålig, blivit anti allt som har med alkohol piller osv att göra... får bara ta mig genom detta som alla andra gånger, jobbigt bara när man är i det. och tack för dina fina ord, det ska jag

Anxiete
Skriv här

det kanske lättar lite ❤️

saris
igår

Drack han 4 öl och sa han kunde behärska det för det endast blev 4 öl och inte mer...men jag vet ju att nu kastade han sina 2 veckor ner i soptunnan för nästa gång blir det 10 öl. Han själv säger att han ska fortsätta kämpa utan alkohol..men med tanke på att han inte tog sina antabus i fredags så hade han planerat att dricka eller hur ?

saris
Hans bror

ringde mig imorse och hade världens ångest och berättade hur saker och ting faktiskt ligger till...jag som trodde jag kände honom. han har dolt så mycket för mig, är besviken på honom. Han har tydligen större problem än alkoholen då han tar kokain 3,4 dagar i veckan för o klara av dagarna..är chockad. vet han han tagit det i samband med alkoholen men inte att det har gått över till att han kan göra det flera gånger i veckan. pratade med honom och frågade honom varför han har dolt detta då jag behöver veta allt för att kunna stötta honom, hans svar är att han inte kan lägga ner allting bara på en gång och att han tar tag i alkoholen, förklarade då för honom att han inte kan ersätta sitt drickande med knarkande.. kändes inte som jag nådde fram till honom så jag bara gav upp...tungt att få höra det, men men säljer man droger och har ett drogproblem klart det slutar med att man sitter o tar sin egen skit. Han pratar jämt o ständigt om att han vill sluta och drar jävla föredrag för mig men vill han verkligen sluta då om han döljer sånt ? eller vill han sluta och vill inte att jag ska veta hur jävla stora problem han egentligen har ? känner mig besviken då jag lovat o stötta honom OM han helhjärtat vill sluta..tänk han inte vill och jag bara slösar tid på det ? lärt mig hålla avstånd och inte bli påverkad som innan men fy den kändes.

Anthraxia
"Helhjärtat"

Jag tror inte att någon som är beroende Någonsin "helhjärtat" vill sluta. Jag tror att de alltid har två viljor; dels den medvetna, som inser att det är skit och vill ha ett vanligt liv, och dels det som människorna på Optionssavelives kallar "lizard brain" som alltså är den del av hjärnan som undermedvetet faktiskt på fullaste allvar tror att den kommer att dö om den slutar.

Hur mycket det vakna intellektet än vet att det borde sluta så skriker det undermedvetna att "Vi kommer att DÖ om vi slutar"

Jämför med någon med grov OCD; det är knappast som att de VILL slå av och på lampan sjuttitolv gånger och tvätta händerna tills de blöder - men det är ett beteende de inte Kan kontrollera utan svåra problem och ångest och domedagskänsla.

Så tror iaf jag.

Amanda igen...
Jag förstår vad du menar...

Jag förstår vad du menar... Men OCD föds man med, kan man liksom inte rå för, det är en del av den man är. Jag är inte född alkoholberoende. Den dag jag tror det är jag förlorad, då kan jag lika gärna supa ihjäl mig.
Det tänker jag däremot inte göra eftersom jag är värd något bättre. Plocka bort alkohol ur ekvationen och jag är den JAG är. Det gäller alla alkoholberoende. Den tar över våra hjärnor likt en parasit, jämför inte med neuropsykologiska störningar för det ena har inte med det andra att göra. Jag förstår din frustration dock. Jag har slutat men min man har inte slutat. Vi är utåt sett en fullt fungerande, normal och beundransvärd familj men jag lever kvällstid med en lallande halvidiot (ibland hel...). Så jag förstår frustrationen men jag vet även hur tvånget att dricka känns. Som jag ser det är förståelsen mellan alkoholist och anhörig icke-alkoholist i det närmaste obefintlig och ouppnåelig. Däri ligger problemet. Men vill man inte leva med denna sjukdom och komplexitet ska man inte göra det heller. Den dag jag tröttnar på lallandet och idiotin lämnar jag. Det borde ni också göra. Når man som alkoholist aldrig djup insikt, på riktigt och på blodigt allvar, då blir nykterheten bara ett tomt löfte. Inse det innan ni spillt era egna liv.

Anthraxia
Enligt David Sinclair...

...som är typ den enda jag läst på ämnet, så jag kan ju ha missat något, så föds man inte som alkoholist. Det är, enligt honom, ett inlärt beteende. Man kan dock födas med en hjärna som är ovanligt BRA på att LÄRA sig den vanan (t.ex pga hereditet - vilket ju verkar logiskt med tanke på att det ofta går i familjen)

Jag tror dock inte att man föds med OCD heller - men jag tror på kompulsiviteten i bägge beteendena. Även om OCD verkar handla om serotonin, snarare än endorfiner - men jag är YTTERST lite påläst om OCD; det exemplet gavs just pga det tvångsmässiga i det undermedvetna, samt att ytterst få njuter av sina tvångsmässiga beteenden - precis som ytterst få alkoholister verkar njuta av att ge efter för sin inre tvångsmässighet när det gäller att dricka.

saris
Alkoholismen

Ligger ju i hans släkt, flera familj medlemmar lider av det, vissa dött av det och vissa varit nyktra i över 10 år...får mig och tänka att hans kamp blir jobbigare pga av detta för att det är genetiskt ? Jag har bestämt mig för att orka med detta då jag VET att han behöver någon där. Saken är att jag behöver strategier för att liksom finnas där på rätt sätt. Blir svårt för mig att veta vad jag ska säga då har tar återfall.. och tex nu vill hans bror att vi alla tre sätter oss ner och pratar för att han ska sluta med säljande och hans destruktiva beteende då det drabbar brodern med...och imed att han också vill lägga ner sitt drickande...vad säger man ? utan att anklaga så att han går i försvarsställning... det är det som är mitt dilemma, jag vet inte hur jag ska vara i de olika situationerna... tack för era svar

Stretched86
Jag tror han vill...Men säger

Jag tror han vill...Men säger han saker rakt ut så blir de ett tvång från andra... jag vill o kommer sluta dricka exempelvis men så fort jag säger de till nån nära så kommer känslan av totalt misslyckande ifall de inte går vägen... Den dag han har hållit sig ifrån sina beroende så länge att han känner att han klarar de själv kommer han stolt berätta det...men o hänga på nån skapar bara en prestationsångest o de kommer inte hjälpa... D e så jag har känt iaf ...hoppas de går vägen=)

Amanda igen...
Ja, så är det ju så klart.

Ja, så är det ju så klart. Man föds med en sårbarhet för det ena eller det andra.
Men stoppa där en stund och tänk till.
Sårbarhet för... Det betyder inte att alla funktionsnedsättningar är de samma. Jämför inte OCD med alkoholism. Det är detsamma som att jämföra ADHD med alkoholism vilket vore, enligt mig, galet. Alkoholism är däremot en högst trolig följdsjukdom på obehandlad ADHD.
Varför har jag älskat att bli full sedan första gången jag drack?
För att stormen i min hjärna lade sig och äntligen fick jag njuta av en lugn och stilla horisont...

Anthraxia
Så tar vi det igen då;

Jag har inte jämfört OCD med alkoholism - jag har jämfört kompulsiviteten och känslan av att inte ha kontroll/inte vara glad över sitt beteende.

Vill du läsa in något om bakgrunder och orsaker så är det inte mig emot - jag har oavsett tolkning fortfarande bara gjort jämförelsen mellan de två nyss nämnda sakerna.

Vad det gäller ADHD och alkoholism så är det ju sorgligt men sant - senaste siffran jag såg (som förvisso bara var en uppskattning) var att 1/5 alkoholister självmedicinerar för ADHD.

Min partner är troligen en av dem, och det är just därför jag inte är helt säker på att Naltrexone kommer att fungera för honom - men det är den han gått med på att prova, så det är där vi börjar.

saris
Hur

får man ut Naltrexone ? När vi har varit hos läkaren innan har de inte ens nämnt den

saris
Nu kom samtalet

Han kunde knappt prata, han hade druckit och tagit kola....han skulle ha varit på NA möte idag..orkar inte höra på honom när han är så, la bara på. " Klart jag får ta en öl, det är ju fotboll" ingen ide o ens försöka bry sig då förrens VM är över... trött på detta, man är ju rädd att hans botten blir hans död, han har motivation men FY vilken jävla dragningskraft han har till skiten.

saris
Har verkligen ansträngt mig

Har verkligen ansträngt mig för att undvika honom hela dagen igår och idag försöka prata lugnt med honom och tala om för honom att det var läskigt och höra honom så påverkad och att jag föreslår att han ringer sin kontaktperson på NA och pratar lite med honom, sen sa jag även att jag inte klarar av att höra honom i det skicket och att han får göra mig den tjänsten att inte kontakta mig när han är så, då jag också har ett liv att leva. sa även att jag stöttar honom när han vill ta upp kampen igen och kämpa och att han inte ska glömma bort sina 12 dagar som han hade. väldigt bra samtal kände jag iaf då han erkände att han hade skämts över att säga till mig hur saker och ting faktiskt låg till och att han fortfarande vill kämpa och vända på allt...blev inget bråk iaf och han gick inte in i försvarställning...kanske borde börja prata med honom såhär jämt trots att han gjort bort sig.. kanske rätt sätt att samtala på. Idag är jag ledig från jobbet och ska bara vara och vila och ta hand om mig själv, kanske kolla någon bra serie, äta något gott...mycket o vara tacksam över även om det strular ibland... min ångest attack som höll i sig några dagar med börjar släppa nu... kram på alla här inne som kämpar.

Sidor