Jag orkar inte längre. Jag har alltid haft problem med alkholen. Utifrån har det nog inte sett ut som det, men det är när jag är själv som det är svårast. Jag klarar det tyvärr inte själv, så imorgon har jag bestämt mig för att gå till vc och prata och be om antabus.
Jag har levt med mitt så kallade dubbelliv nu i snart 5år. Jag har haft mitt vanliga jobbliv, förhållande, mina vänner och min träning. Sen har jag haft mina gömmor, mina kvällar och även vissa dagar. Det är inte okej att gömma whiskey i en petflaska i garderoben som man plockar fram så fort jag är ensam. Jag känner sån otrolig skam och det kväver jag med alkohol. Jag dricker inte varje dag, men en eller två ggr i veckan är för mycket för mig. Och sen har jag mina fall däremellan när jag super ner mig total för att sen somna på soffan.
Jag vet inte hur min sambo inte kan förstå, eller förnekar han det. För att komma hem till en däckad flickvän som svamlar när hon pratar borde väl vara ganska tydliga tecken på att något är fel. Jag skyller mycket på min ångest, som jag alltid haft det tufft med. Att jag får såna ångestattacker att jag blir som en annan människa är ingen lögn, men det är långt ifrån hela sanningen.
Jag vet inte om jag ska våga berätta för honom om allt än. Jag sa att jag skulle vilja börja med antabus igen (japp det här är andra gången jag vill göra ett ärligt försök) Men ha blev mest förvånad och sa att jag bara kunde försöka dricka lite mindre när jag dricker eller att jag kan ”bara ha en vit månad”
Men jag var väldigt tydlig med att jag inte vill kunna ha en chans att kunna dricka, för det här måste få ett slut nu. Så tacksam över att jag trillade in på den här sidan , tack för jag fick skriva av mig lite.