Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

... för din omtanke! Förstår vad du menar med att man inte fattar varför det ska vara så svårt. Och jag tänker att om jag bara hade en vettig relation så skulle allt vara enklare. Men, det har ju du och många andra här och det verkar inte göra saken lättare så allt är väl bara bortförklaringar. Oavsett livssituation verkar det vara otroligt svårt att stå emot A-rösten, det är en kamp för oss alla. En kamp jag tycker vi satsar på att vinna idag i alla fall;)

Kram till dig!!!

Tack för dina fina ord. ♡

Jag är verkligen specialist på att skriva osynkade inlägg (de som följt mig länge vet att det är så... ?). Uppdaterar ofta samtidigt som någon annan.

Är också innerst inne glad över att jag tillåter mig att känna alla känslor, samtidigt som jag är ledsen över att de finns.

Är så glad för din skull, alla dina senare inlägg skänker hopp och glädje. Hoppas att det inte dröjer alltför länge innan mina förmedlar positiva känslor igen.

Ännu en uppdatering samtidigt som någon annan. Är i och för sig tacksam, då det tyder på aktivitet i tråden.

Förstår dina tankar kring en relation. För mig som seriöst har världens (!) bästa äktenskap sedan ca trettio år, blir tankarna tvärtom. Hur kan jag, som har det så bra, välja att dricka alkohol? Dessutom på de mest förnedrande sätt: slattar ur flaskor, klunkar ur vintetror (ja, de är ju lättast att vika ihop och få ner i en sopkorg någonstans).

Självklart är jag glad över att jag har min man, men det gör som sagt mina skuldkänslor större: "Jag borde ju kunna bättre, jag som har så fin stöttning..."

Nä, nu gör vi ett nytt försök! Det viktigaste är ju att aldrig ge upp. En dag är vi där vi vill vara. ♡

AlkoDHyperD

Då är det ju inte tillåtet att må som man gör. Otillåtna känslor skapar skam och behov att ta bort både ursprungsskänslan och skammen för att man känner som man gör.
Borde inte må såhär...borde vara tacksam....borde...
Nej, du borde inte någonting när det kommer till känslor, Vinäger!
Att vara optimst i grunden, se sig som sådan, kan faktiskt just i lägen då man inte kan vara optimistisk i sina tankar öka på kraven och minska möjligheten att ge sig själv tröst och omsorg.
Mantran fungerar sällan. Att upprepa positiva fraser skapar förväntan på att de ska fungera. Misslyckandekänslor om de inte fungerar. Ja, vi har ett villkorslöst värde som människor. Även när vi inte kan tro på orden.
Bara se dig. Med värme. Det räcker så❤️

I helgen drack jag i smyg fyra liter 14-procentigt vin på två dygn. Inte på grund av sug, utan ett slags tvång. Så mycket har det inte varit sedan vansinneshelgerna för ett par månader sedan. Ännu en gång har mitt dryckesmönster förändrats och jag hinner inte med att fixa några förebyggande strategier. Det handlar inte längre om stå emot ett sug och längtan efter ett par glas vin framåt kvällen, det här är något annat, så obehaglig. Jag är fruktansvärt rädd och förtvivlad och vet knappt ut eller in. Just nu hoppas jag att det är över för den här gången, det känns så. Nu får jag försöka komma på hur jag ska/kan klara mig framöver - igen! Men jag vill ju inte upp!

AlkoDHyperD, tack! Visst är det som du skriver. Jag vill ju vara den starka, den som hjälper andra, presterar på jobbet och naturligtvis måste jag ju vara optimist då. Jag orkar snart inte mer, hjärtklappningen ökar och med den många andra ångesttillstånd. ADHD, nedan skrev du till mig den 30 oktober, några veckor innan jag (då) på allvar tog beslutet att leva ett nyktert liv:

"Är det att din bild utåt, den duktiga flickan, skulle behöva målas om? (Till den mänskliga duktiga flickan, bärandes ett bagage i ensamhet pga fullkomligt mänsklig skam över att avslöjas)
Är det att du tycker dig svika andra, genom att ha dolt detta? (andra delen av meningen inom parentes ovanför)
Är det för att du tycker att du borde klara mer än andra och antingen veta bättre än att dricka för mycket, eller kunna sluta på egen hand och när som helst? (varför skulle din hjärna ha en helt annan struktur än resten av mänskligheten? Och varför har du inte redan löst problemet genom att sluta dricka eller begränsa det om det nu bara handlade om att vara tillräckligt duktig..)
Eller...vänta nu.
Det är ju inte du som valt att få alkoholproblem!!!
Vänd på det. Om någon berättade för dig, skulle du döma och se ner på personen, eller skulle du försöka stötta och tycka det var strongt att tala om det och vilja förändring?
Jag tycker att du ska visa dig så som du är, iallafall för dem du litar på. Vacker, stark, sårbar, i behov av stöd, kompetent 8nom vissa områden och vilse inom andra. Precis som de flesta människor med andra odr ❤️"

Detta gäller fortfarande, måste försöka tillåta mig att få vara svag, inte bara inför min man då jag kryper upp i hans famn och gråter, utan även inför mig själv i vardagen. Måla om min bild av mig själv, förväntningarna.

Jasmine, ännu en gång, tack för att du frågar. Många gånger betyder de korta raderna otroligt mycket.

Tyvärr hinner och orkar jag inte kommentera så mycket hos er andra, men jag försöker läsa. Kul (eller hur man nu väljer att se det) att se Ansa tillbaka igen.

Kram till er alla kämpar

..jag lider med dig.
Fy, vad jobbigt du har det.
Hoppas läget vänder och att du är tillbaka snart.
Du får programmera om hjärnan och göra en omstart..?
Kramar???

... du har mitt medlidande.. När jag dricker större mängder i ensamhet (kommer inte upp i de volymer du berättar om, men tillräckligt mycket) är det utan undantag för att fly från någon panik över något som hänt i livet, något som gjort mig riktigt ledsen. Istället för att söka tröst på ett konstruktivt sätt och tillåta mig att vara sårbar så dränker jag allt i vin. Det blir ett tvång och inte alls samma sak som att längta efter ett glas vin till maten.

Jag har tyvärr inte ännu hittat någon perfekt strategi för att undvika panikdrickandet, men jag letar.

Var snäll mot dig själv! Ta hand om dig! Vi finns här för dig! Kram <3

Hej ,
Har läst din tråd länge men aldrig skrivit här förrän förra veckan .
Känner så igen mig !
Drack oxå en bib på 2 dagar förra veckan . Absolut inte för det var gott , det skulle bara ner ! Höll på i 9 dgr .
Varför ? Vet inte riktigt . Var ensam hemma , ville bara ’försvinna bort’ vara i min bubbla .
Som du skriver , man blir så rädd för sig själv . Att självskadebeteendet är så starkt så den tar över hela livet .
Varför ??
Hoppas verkligen det är över för dig ( o mig) för den här gången .
Du ska veta att få läsa din tråd den här tiden har pushat o hjälpt mig mycket .
Nu kämpar vi på !

Hej igen ,
Läste min egna tråd o inser att jag skrivit ungefär samma till dig där .....
minnet är ju inte så bra , men hellre en rad för mkt än för lite ... ??

Om det känns bättre så är jag också rädd. Rädd för ett dryckesmönster jag absolut inte känner igen... det ska bara ner. Och det även fast jag vet att det är olämpligt, farligt, risk för upptäckt. Men jag måste fråga... du har två liter vin hemma... varför?
Jag har gjort bort mig den sista tiden och köpt för fler dagar. Det är där jag kan begränsa, vid inköpstillfället. Visst det är trist när det är slut och man vill ha mer, men Gud så skönt det är dagen efter, eftersom man inte klunkade i sig även dag 2:s ranson. Och det är där det är lättare, innan man köpt. Då kan man bestämma sig, för att inte köpa. Har jag handlat så bränner det som eld och jag är totalt fixerad tills det är urdruckett. Så är det nu... så var det inte tidigare. Känner att vi är så lika i vår optimism på nåt sätt. Övertygade om att vi ska greja det här och det kan vi. Det är därför det förändrade dryckesmönstret blir så alarmerande. Jag känner verkligen inte igen det. Förstår det inte. Det är helt galet. Och den enda förklaring som jag har kommit fram till är att jag inte hinner bli nykter. Omdömet är helt satt ur spel. Funderar på hur alkoholen egentligen påverkar och hur länge den har effekt på hjärnan. Res dig upp igen, Vinäger. För mig har stormen blåst över och jag tror nu att jag går emot en längre nykter period. Häng med du också!

Hej,

Jag är ny här - det här är mitt första inlägg över huvud taget.

Har sträckläst tråden och känner igen mej i aspekter av allas berättelser. Tack för att ni finns !

Vill varmt rekommendera My Skarsgårds helgkurs. Den gav mej verktyg för att iallafall *förstå* den vetenskapliga/medicinska delen av mitt alkoholberoende. Jag dricker fortfarande men nu kommer en 6-månaders period av nödvändig total nykterhet då jag måste få tillbaka mitt förlorade körkort.

Beundrar den fina ton och värme som uppenbarligen finns här och önskar jag hade hittat hit tidigare - lite som på AA-möten. Jag har varit på 2; ett i februari och ett för några veckor sedan.

Jag sörjer fortfarande att jag inte kan dricka som jag vill och har ett psykologiskt sug. Men det är nu en fråga om liv eller död för mej. Inte för att jag är fysiskt alkoholskadad, men för att jag insett att mitt psykiska sug har en fysiologisk förklaring och fysiken i hjärnan övervinner hela mej eftersom den bryter ned psyket via alkoholen. Men jag kämpar !

Och ja, ”högpresterande” medelålders kvinna, även jag...

Kramar ! Ni är alla otroliga !

Vännen..
Det smärtar att läsa om din rädsla över helgen.
Ibland behöver vi ingen djupare anledning för att göra det vi tycker vara en bra idé.
Ibland vill vi bara bli fulla, och ibland står vi emot. Ibland inte.
Döm inte dig själv för hårt bara. Okej?
En stor tisdagskram till dig! ❤️

Oj, vad mycket fin respons! Tack alla, det värmer verkligen! ♡♡♡

Välkommen hit Nurture, du har hamnat helt rätt. Wow, att du orkade ta dig igenom tråden. Men förstår att du känner all omtanke här. Den är otrolig. Tänker och hoppas på dig lite extra inför din utmaning. Tack för tips också, alltid välkommet. Gamlahäst, om jag inspirerat dig blir jag bara glad, det kan jag höra många gånger. ♡ Även om jag just nu känner mig åt andra hållet vad gäller just inspiration... Sisyfos, vi måste ju trots allt vara optimistiska, vad händer annars? Granit, jag försöker, men är nog lite överanalyserande. Jasmine, FinaLisa och Vaniljsmak, era outtröttliga kommentarer peppar mig alltid. ♡

Mitt yrke innebär alltid tokmycket jobb - och med det ofta stress - just den här perioden och i år är det extra allt... Men jag gillar samtidigt utmaningar, så det är en balansgång. Fördelen med sena kvällar och intensiv planering är att tankarna på A hålls stångna.

Angående att ha A hemma, det funkar inte alls. Då upptar det all min tid, precis som några av er beskriver. Hemmets alkohol är fortfarande inlåst och M har nyckeln, dock tyvärr inte till Systemet... I fredags köpte jag "i förbifarten" två enliterstetror, naturligtvis de starkaste jag kunde hitta. (Undviker starksprit som pesten, då det är mycket svårare att kontrollera.) Drack en under tre timmar på kvällen. Vaknade tidigt och fick för mig att ta lite ur nästa. Fick sedan panik över att det var den sista så tog en cykeltur och köpte två till. För säkerhets skull. Jo, tjena... Under söndagskvällen tog den sista slut. Tack och lov!

Min akuta rädsla är borta. Jag är så nykter det bara går. De fysiska efterföljderna har bleknat. Magen är snällare och hjärtklappningen något mildare. Är också lite mindre dömande mot mig själv. Fortsätter att tänka ut strategier och försöka hinna lokalisera känslan och hinna förebygga den innan jag står på Systemet.

Just nu känns det riktigt bra (herregud vad jag svänger i humör och tankar...)! Men just dessa håller jag gärna i så länge det bara går. Kör en gammal klyscha: Hoppet är det sista som överger en!

Ha det gott! Kram ♡

Svängningarna i humör och tankar känner jag igen alltför väl. Men, för egen del har jag bestämt mig för nykterhet en lååång tid. Jag måste stå fast vid det nu. Önskar dig en så lång nykter tid som möjligt. Kram på dig och ha en fin dag!

AlkoDHyperD

Så också den man har för sig själv. Rädsla är stress, stress skapar sug och stänger av pannlobshjärnan. Impulsen att fly har fritt fram att ta de flyktvägar som finns tillgängliga, de snabba och gamla invanda m a o.
Moment 22.
Rädsla för att dricka triggar mer drickande.
Om man inte stänger den flyktvägen tills behovet att fly minskar.
Och naturligtvis är det oerhört ångestskapande att möta en stängd dörr när man flyr i panik.
Alltså är det just att stänga dörren som får alla larmklockor att ringa.
Vara nykter för alltid? Va!? Låsa och slänga nyckeln till den enda ”räddningen” (det här behöver inte vara en helt medveten tanke)
Jag tror att det är så periodsupandet kan uppstå. En hypotes bland många, något jag bara kom på när jag läste de senaste inläggen här.
Dörren måste vara på glänt, iallafall någonstans längre fram, efter ett tag, när vi varit nyktra en vecka/månad/år...för att det är för ångestskapande annars...överväldigande ångest är svår att våga tillåta...och under tiden byggs rädslan upp, för vi är smärtsamt medvetna om att flyktvägen också är förenad med fara.
Jag är rädd för vad alkohol gör med mig. När jag vet att det finns tillgängligt kan jag känna rädslan. Innan mitt senaste tillfälle då jag drack var jag livrädd hela vägen till systemet. När jag ser en flaska sprit (i sammanhang där det skulle vara möjligt för mig att dricka den) kan jag uppleva något som liknar flashback vid PTSD. Det klingar av när jag tänker att den dörren är stängd. När jag skiljer på rädslan för alkohol och rädslan för mig själv.
Ibland, om jag är i ett sinnestillstånd som tidigare triggat drickande, kan jag känna sorg när jag tänker den tanken, att dörren är stängd. Sorg är bättre än rädsla.
Förstår dig, Vinäger, har varit där du är
Kram