10 dagar 20 timmar 23 minuter.
För ungefär två veckor sen så kom den där dagen som jag fruktat i flera år men ändå struntat i. Botten. Absolut botten.

Många nära missar då jag kommit undan en hårsmån från katastrof. Somnat på hallgolvet, gjort bort mig, blivit dumpad i en taxi av polare, nästan varit otrogen, haft minnesluckor, supit bort prylar. Ångest.

Så djävla självklart så här i efterhand. Alla tecken fanns ju där. Frun som gömt alkoholen hemma. Barnen som visat oro över mitt intag. Gång på gång satt tre öl som max för att sen vakna upp med näsan på ringklockan hemma och bli avklädd av frun (antagligen med den där oroliga blicken, men det såg ju inte jag). Ilskan från mig när hon påpekar att jag kör på för hårt. Kompisarna som tröstar med ”jag har inte uppfattat att du har problem. Två öl tack.”

Men som sagt där satt den. Inpräntningen i själen som säger att jag är inte den jag tror. Inte den där fantastiska killen/pappan/maken/kompisen, utan han där bakom, han med problem. Riktiga problem. Tung insikt. Ångest som aldrig vill släppa.

Har inte kommit till stadiet att dricka varje dag men den lär inte vara långt borta. Men har insett att enda chansen att klara av att begränsa mitt intag är om all alkohol i världen tar slut varje gång jag tagit tredje bärsen. Hållt mig hyggligt till 2-4 dagar i veckan. Nu hör det till saken att jag är grymt social och älskar människor, och det blir så mycket roligare med alkohol. Själv är inte lika kul men visst det händer. Jag har lidit av depression sedan många år och alkohol med vänner är enda stunden då allt känns precis som det ska vara. Att man är helt på rätt plats och allt är möjligt.

Har ingen som helst lust att skriva om vad som hände, men det var illa (om än inte olagligt). Hollywood-illa. Sånt man läst om och ryst, svensk radhusångest med blodpudding.

Dock har jag en enda chans att rätta till vad jag ställt till med. Jag tänker ta den. Är inte ens ett alternativ att börja dricka igen, då är det en helt annan typ av liv jag har framför mig.

Men ändå... kanske om något år igen...

10 dagar 20 timmar 41 minuter.

Logiskt så känns det helt klart som jag är på rätt spår. Emotionellt...inte så mycket.
Funtar på ett AA möte idag för att få upp motivationen. Har en ”låg” dag idag generellt, och då kommer mitt sug igång. 2-3 öl skulle lätt smälta bort hinnan av problem och elände och ge en paus. Ända fram tills ruset avtar och behöver fyllas på. Jävla skit vad svårt det är att stå emot!

Så förrädiska, lockar med ljuvlig avkoppling men lurar in oss i ångesten avgrund - gång på gång! Genomskådat allt har vi gjort för längesedan. Det är på tiden att vi slutar lyssna. Ändå fortsätter vi.

Jaja, det är ju därför vi är här...

Hoppas att du orkar stå emot.

Trevlig helg!

Tack Vinäger, jag håller emot. Just nu känner jag mest att det saknas en stor ingrediens. Jag får inte riktigt fram den där ”kärleken” till nya och gamla bekantskaper som alkoholen hjälper mig med, och redan fått en kommentar om att jag kommer att bli tråkigare. Fick det av en person som eg inte vill illa, utan bara säger vad hen tycker i tid och otid. Bara som ett konstaterande. Synd bara att det är det jag känner själv. Så jag försöker hänga med, men energin finns liksom inte där. Vill redan gå hem men heller inte vara tråkigare. Jag brukar alltid vara kvar sist men det finns inte en sportmössa att jag är det nykter. Så jag får anta att tråkigare kanske är ett attribut jag får lägga till på listan.

Starkt av dig!
Jag kan tänka så här om mig själv:
Tråkig och nykter eller full och må skit.
Valet är enkelt. ??

Fast jag tror man kan träna upp sig på att ta fram sin roligare sida också?
Men man får nog ge det lite tid för vi har ju inte varit så vana att festa utan alkohol.
Ha en skön söndag☀??

AlkoDHyperD

Kärleksfull lullighet, vem har inte både känt den och erfarit den från andra?
Vad är det då som känns så fel när man möter den nykter? Det där som ger lite avsmak och får en att backa ett steg från personen?
För att kontakten inte är där. Se en berusad i ögonen. Dimman som bryter kontakten.
Inuti dimman känns det skönt. Inte konstigt vi vill dit. Men när dimman lättar står vi där igen och känner allt den skyddat oss ifrån.
Om du upplever dig, och upplevs som, tråkig utan alkohol är det kanske för att du är utanför den dimmiga världen medan sällskapet är inuti dimman. Blir kanske lite ensamt

Tofslan

Äkta vänner och familj borde vara glada för att du slutar dricka denna hemska, beroendeframkallande drog som bidrar till så mycket skit i världen. Nu känner jag ju inte den här personen men folk som yttrar sådana saker som att man blir tråkig av att inte dricka, har oftast problem själva. Jag brukade tycka nyktra personer var skittråkiga men nu tycker jag de är beundransvärda och något att sträva efter. Om en person inte dricker så blir många obekväma, de tvingas tänka på sitt eget bruk av alkohol och ALLA vet att alkohol egentligen inte är bra för någon.

Sen kan jag tycka att du inte behöver gå på fester bara för att visa att du inte är "tråkig". Om du vill gå och har rolig nykter så gör det! Men gå inte bara för att bevisa något för andra. Jag tror att vi kanske måste gå vidare från vissa situationer som bara var kul när vi drack. Jag tror att vissa fester skulle klassa in på min lista... det får du ju bestämma själv. Sociala tillställningar kan absolut vara roliga, eller roligare, när vi inte dricker men jag menar tillfällen dit vi BARA gick för att dricka alkohol.

Det jobbiga är på fester/konferanser etc. med många nya, där alkoholen hjälper mig att ta bort självmedvetenheten. Granskandet efter varje konversation om vad jag sagt, gjort och hur den andra antagligen uppfattade det. Det tillåter mig att ta ut svängarna mer. Men och ett stort men (!) är ju alla gånger som svängarna leder ut i diket. Fy fan de vill jag inte ha tillbaka.
På jobbet fungerar min kompetens som sköld mot mycket då jag är en auktoritet på mitt område, men på fest är jag ju ”bara” jag och måste visa kvalitéer som inte är kompetensbundna. Charm, kvicktänkthet, öppenhet, tillgänglighet, humor, etc. och det kräver så (jävla) mkt jobb utan A. Men som sagt vill jag ju vara med andra och ”platsa”.
Men ovan är inte en sorts debatt om jag borde dricka eller inte (nej, nej), snarare en redogörelse för de underliggande problemen som lett mig hit.

Hej IronWill! Jag tänkte hälsa på i din tråd då du hälsat på mig? Jo, vi har nog en hel del gemensamt. Det du skriver om att vara en god soldat och vara pålitlig... känner igen det mkt men vet inte om vi är det av samma anledning, jag vet att jag alltid lyckas göra människor beroende av mig, njuter av att rädda dagen, men på min förra arbetsplats vägrade de??cheferna lät oss alla förstå att alla var mer eller mindre utbytbara och det retade gallfeber på mig. Jag var fruktansvärt frustrerad och kan än idag inte förklara deras beteende på något annat sätt än att de helt enkelt var idioter, korkade. De förstod inte hur mycket min lojalitet var värd. Anser visserligen detta fortfarande men det är inget jag lägger någon kraft på (sedan jag och min man slutade jobba där har det gått utför för dem så jag måste väl erkänna att jag ändå är en smula skadeglad...) DOCK☝?: Jag ser numera upp med detta beteende bättre än förr, jag väljer vilka jag ska ge min fullständiga lojalitet, har lärt mig att auktoriteter är inte per automatik vet vad de håller på med. Jag har också blint litat på auktoriteter men gör det inte längre.
Hursomhelst förstår jag vad du menar och jag förstår också exakt det där med att dricka för att slippa den jävla självmedvetenheten. Har alltid granskat mig själv med lupp utan att någonsin egentligen fatta vad det är jag ser. Jag har mött så många människor som beskrivit mig på ett sätt som gör mig helt förvirrad, jag ser inte det de ser. Nu försöker jag bejaka den bilden andra människor har av mig för den är mycket trevligare än min egen? Vad jag menar är att vi dömer oss själva för hårt. Alltid.
Social fobi har jag dock inte men kan gott och väl förstå att alkohol hjälper. Men till syvende sist måste vi försöka acceptera hur vi är. Jag är själv långt ifrån men är fast besluten på att komma dit, att acceptera vem och vad jag är och tycka att det är helt ok. OCH leva efter det.
Jag tycker du verkar vara en väldigt fin och insiktsfull individ som är värd att må bra!! Tror säkert att du är både charmig och kvicktänkt men du har bara svårt att visa det i alla situationer. Så är det bara. Vi kan inte vara ”rätt” i alla lägen. Jag hade gärna gått på personalfest ikväll men jag är helt enkelt inte socialt kompetent nog för att gå på fest med endast nya kolleger jag inte känner, inte nykter, och med alkohol i kroppen hade det gått käpprätt åt helvete... Flörtat med vissa manliga kolleger/chefen och antagligen skämt ut mig på livstid så: nej tack, jag är hemma med mina barn och äter upp de miljoner jordgubbar vi plockade igår??
IronWill, vår tid att inte vara tråkiga kommer, just nu kämpar vi mot alkoholen vilket är oerhört slitsamt. När vi fått distans till vår kamp tror jag det ger sig, allt handlar ju tack o lov inte om att vara rolig på fest eller hur?
Kram till dig, vi fixar detta?❤️

Jag har precis lyssnat klart på This Naked Mind” som Tofslan rekomenderade. Mycket att smälta, men känner mig säkrare än någonsin på att jag är klar med alkohol.

I morse var jag hos läkaren för en annan grej men tog upp att jag slutat dricka för en dryg månad sen. Vet inte riktigt hur jag ska tolka hans reaktion. ”Men så mycket drack du väl inte?” Och ”Det kan ju vara bra med en nykter period och fundera lite”. ”Nej jag är färdig med det där” sa jag. Och förklarade hur mycket jag drack. Men han verkade ändå mer se det som bra att jag drar ner ett tag. Inte den totala livsomställning det är för mig. Men han kanske sett för många som lovat dyrt och heligt. Eller så oroar han sig för sitt eget intag. Ironiskt att han hade en planch med standardglas och en lapp med nummer till beroendestöd...

Men oavsett så känns det skönt att ta ett beslut: Jag är en person som inte dricker. Inte att jag kanske dricker efter 3 mån, nästa år, eller kämpar med att dra ner, eftersom jag är rädd att jag då ser det som att jag ”tar mig igenom” de nyktra perioderna i stället för att ändra mitt liv.

Jag är dessutom livrädd för den där första ölen. Hur bra jag skulle må och hur många som skulle följa efter den första och konsekvenserna. Men oavsett om jag beslutat aldrig mer, så tar jag en dag i taget men försöker anpassa dagen till att bli bra och rolig, som en del i en lång kedja av dagar då alkohol inte alls är kopplad till min lycka eller olycka.

Dock är det fredag och ”bara en eller två” dyker ju upp någon eller några gånger i timmen. Men då läser jag om er kamp på mobilen och det blir hanterbart.

Är nu inne på dag 35. Senaste veckorna har jag sovit kasst. Vaknar i alla fall 2 ggr per natt och blir förbannad över det. Trodde (läste) att sluta dricka skulle ge bättre sömn, men i mitt fall verkar det tvärt om?
Jag vet att alkohol sabbar djupsömnen under senare delen av natten men det här känns faktiskt värre.
Dock väger de andra positiva effekterna upp mycket, men jag blir lättretlig när jag inte sover bra. Nån med liknande erfarenheter eller tips?
Tränar inte när inpå sömnen och dricker inte kaffe efter 18. Brukar ta en kopp efter middagen men det har jag alltid gjort utan problem, men kanske att alkoholen kontrar den även om jag inte drack varje dag. Fan.

Ellan

Hej,
Har precis läst igenom din tråd och du gör ett fantastiskt jobb med dig själv. De första veckorna kan för många av oss vara hemska. Men du står kvar!!!
Ang sömnen... under mitt första år i nykterheten kom saker och ting i skov. Bland annat problem med sömnen. I början fick jag panik och hjärnan drog igång på högvarv men till slut fick jag helt enkelt acceptera det. ”Jaha nu har vi en sån här period då sover jag mindre”, låter kanske knäppt men det gjorde mig mer avslappnad och nu kommer det inte så ofta längre. Det är ju så förbaskat mycket som ska läka inom oss som vi inte är medvetna om. Så istället för att leta efter lösningar kan det vara lugnande att bara ”gilla läget”. Sömnbrist håller naturligtvis inte i längden men i perioder överlever vi trots färre timmar.
Håll i detta nu!
Kram
Ellan

Vaniljsmak

Är även ett problem för mig så där har jag inga råd. Sover någorlunda när jag tränat hårt men de klarar jag inte av att höra varje dag.

Hur går det annars?

Vaniljsmak

Är även ett problem för mig så där har jag inga råd. Sover någorlunda när jag tränat hårt men de klarar jag inte av att höra varje dag.

Hur går det annars?

Läs, skriv, promenera, cykla, fundera.
Alltså, jag har problem åt det motsatta hållet. Tre ungar i varierande åldrar som hjälper mig att bli näst intill redo för respiratorn kvällstid.
Krydda det med att i söndags ha kört 2 ton murstock till soptippen. Med facit i hand är en alkoholiserad och totalt otränad 38-åring ingen som ska göra en sån insats på egen hand. Kroppen har gått i förtidspension.

35 dagar. Nu går det av bara farten! Starkare för varje dag!!

Grattis till det superjobb ni alla gör med att hålla er på banan.

Anledningen till att jag ens hittade det här forumet är att jag drabbats av periodvis riktigt katastrofal trötthet efter att jag slutat dricka. Sån där paralyserande som gör att jag undrar om jag har nåt fel på sköldkörteln, cancer eller nåt.. Det känns lite piggare idag dock.

Jag gick en kurs i hur alkoholen påverkar kroppen fysiologiskt och läste mina anteckningar från den igen igår. Sannolikt är hjärnans belöningscentra så påverkade att nu när hjärnan återhämtar sej från att hantera alla dessa påslag av signalsubstanser som alkoholkonsumtion genererar, får den lite tid att läka, och läkning är enormt energikrävande. Mat och vila funkar.

Jag glömmer att det finns fysiologiska förklaringar till trötthet och depression. Jag har glömt vad normal trötthet och ett normalt sömnmönster är. Jag måste ge mej själv tid att komma dit.

Styrkekramar till alla.

Sömnen fortsätter att vara problematisk. Brukade vara känd för min förmåga att (även nykter) kunna sova tungt och vart som helst, så det är jobbigt att sova som prinsessan på ärten.

Annars, ja... lyssnade på 28 day alcohol free challenge som ljudbok. Trots att jag nu klarat längre än det så hade de väldigt många bra budskap och tankar som jag tog till mig och jag kände mig starkare av att lysna på den. Dock lite kluven till deras relativt dyra modell om man vill vara med på 1 year.

Blev satt i en situation där jag behövde sticka ut genom att inte ta en öl. Var mycket jobbigare än jag trott och jag fick verkligen jobba på att se ut som det var helt naturligt. Jag hade inget ”giltigt” skäl i den situationen och jag kände inte de andra speciellt bra och hade ingen lust att ta någon diskussion om det. Dock var det ingen som gick in på det närmare än besvikna jaha (inbillar jag mig iaf).

Gått ner ganska mkt i vikt. Var inte direkt överviktig förr men jag klagar inte. Inte bara alkoholens frånvaro utan den ökade energin som medfört mer träning och promenader.

Jag funderar mycket på vad jag ska säga till folk i min omgivning. Har berättat för familj och nära vänner, men jag tänker på kollegor och folk i perferin. Jag vill helst inte diskutera det eftersom det är mellan mig och ölen (mest ölen). Jag skäms inte över det specifikt men jag vill, pga min fobi, helst inte vara huvudföremål för en bred diskussion och behöva bli granskad efter tecken på exakt hur stora problem jag haft och annat eftersom jag säkerligen kommer att inbilla mig 30% extra blickar på det. Så kan jag inte slappna av och så blir det än mer mödosamt att socialisera med folk jag inte känner väldigt bra.

I övrigt är det väl en del fokus på att klara midsommar nyktert. Att jag klarar att vara nykter är jag övertygad om. Men att klara av att inte låta avundsjuka på de som dricker, och eventuella kritiska kommentarer göra mig på dåligt humör är en annan sak. Tänkte jag skulle fokusera på barnen, de vet ju inget annat men har kul ändå.

Jag har säkert mindre fysiskt sug än flera andra här, vilket jag såklart är tacksam för. Det kommer och går, men det stora problemet är nog inte varje gång jag inte dricker utan mer ett helt liv utan alkohol som är overkligt. Jag tänker/funderar/grubblar ganska mycket vilket antagligen är vad som gör mig deprimerad emellanåt, det är både en styrka och en svaghet. Och nu är det plågsamt eftersom jag inte har min trogna ”shut-up-brain-liquid”. Kanske skulle ge mindfulness en chans (till). Men varje gång jag testat hittils så har jag inte ens märkt att övningen är slut för jag har tänkt på annat.

Slutligen, jag kommenterade någon annans minskade sexlust i en tråd, men har nu märkt att jag faktiskt också blivit mindre intresserad av sex över lag. Alltså intresset har minskat även jämfört med tidigare nyktra dagar. Absolut inte så att det blivit ett problem men det har definitivt minskat. Varken bra eller dåligt men det är för mig en intressant observation, hoppas det inte minskar mer bara.

Hoppas ni alla får en nykter men trevlig midsommar! Jag hoppar in under midsommarafton för styrka :)

Besviken. Jag trodde att mitt dåliga humör som kommer vissa dagar berodde på efterdyningar av alkohol. Kanske inte alltid baksmälla men att jag ändå var låg i flera dagar efter. Nu på dag 43 märkar jag att dessa dagar forsätter att komma ändå. De verkar alltså ganska losskopplat från alkohol. Trist nog verkar alkoholen också vara det enda sättet att komma ur det och bli uppåt i stället.
Är som att stubinen kapas till en tiondel av det normala under ett par tre dagar. Som en hinna av irritation över allt. Jag gormar i bilen, framför fotbollen, och ger spydiga kommentarer till servicepersonal som jag uppfattar gör ett dåligt jobb. Då är också min social fobi ganska obetydlig.

Jag vill inte vara så, jag hatar det. Jag blir också förbannad på mig själv för att jag är förbannad och så blir jag ännu surare. Det känns ibland lite ”kemisk”, som en brist på något ämne eller som adrenalinet spårat ur. Det räcker inte att räkna till 10 eller att meditera. Har lärt mig att vara så tyst som möjligt under dessa dagar för att inte såra familjen. Men det vore så skönt att bli av med det.

Någon som har några tips för den här typen av problem?

/arg vit man

Hej,

Du skriver så fint. Vill bara säga att ’ha tålamod med dej själv’. Även om det är dag 43 (eller 58, eller 132) så är det ju så att du säger farväl till en betydande del av ditt liv. Jag känner iallafall sorg över det. Tacka fan för att man blir ledsen när man blir av med sin snuttefilt.

Var snäll mot dej själv. Du kan inte förväntas vara gladlynt jämt.

Styrkekram !