Hej,
Detta är nu mitt första steg från att bara googla och läsa om andras problem och tankar. Jag har verkligen problem med mitt drickande, har druckit i så många år, ofta flera glas vin per dag. Jag älskar uppenbarligen att dricka, oftast själv och när jag grejar och städar, det blir så mycket roligare då... Men jag mår ju inte bra av det, och jag skäms så när jag tror att det inte märks och alla tomma flaskor och boxar som jag smyger ner i soporna så att mannen inte ska se att allt bara tar slut... Om inget vin finns hemma tar jag någon gammal spritflaska från skåpet och blandar med cola. Alltså det är helt sjukt! När jag tänker efter fattar jag inte hur länge jag druckit såhär på vardagskvällarna. Tar emot att "avslöja" för mycket, men börjar såhär och funderar, medans jag skakar på huvudet, om jag faktiskt ska lägga av helt nu fast det är semester på G, med vanligtvis mycket go rosé... Vill må bättre, komma igång med träningen igen och väcka liv i min trötta värkande kropp. Finns verkligen ingen jag vågar tala om det här med. Vet bara att jag vill verkligen må bra utan ångest, ånger och blodsmak i munnen. Tack så länge <3

Det finns ju inga genvägar till att bli av med ångest som orsakas av alkohol.
Det enda är att inte dricka...
Men att komma till det beslutet är en krokig väg för många. Inklusive mig själv.

Men jag tror du har mycket nytta av att skriva av dig här på forumet för du är inte ensam om att smygdricka och smussla. Att dela dessa upplevelser med andra gör att skammen lättar och man kan börja tro på att det går att avstå alkohol.

Det finns så många positiva berättelser här om hur skönt det är att ha besegrat alkoholdjävulen och det är ju dit man vill komma själv också.
Håller tummarna för dig!??
Kram???

Blåmesen

Tack för svar. Spännande det här, å känns som att jag gjort något mer nu än att bara tänka för mig själv. Jag är grymt bra på att analysera mig själv och vet vad jag bör göra om ditten å datten, men likförbannat låter jag mig själv förfalla till något jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Har ju alltid tänkt att jag ska då aldrig bli som min alkoholiserade far, med en hjärna som förstörts och en lever i den värsta farozonen. Ha! Har alltid älskat att röra på mig och hålla mig i form, men tappat all motivation sedan ett bra tag tillbaka. Men tänker, att om jag kommer igång igen med träning, och känslan av nyttighet man känner när man tränar eller gör hundpromenaderna till svettig powerwalk, den är så underbar. Och då vill man ju dricka massa vatten efteråt och bara känna hur nyttig och hälsosam man är. Eller...? Det är nog mitt problem, tänker alltid för att jag ska uppnå en sak, måste jag även göra en annan...å då blir det oftast inget gjort ändå.

höstlöven

Vad bra och starkt att du tar nästa steg och skriver på forumet. Det visar verkligen att du är redo och vill må bättre. Det finns inget värre än att vara ensam med sin skam och tro att man är ensammast i världen. Finns så många av oss med samma situation. Skönt att få pepp och stöd och få känna sig normal.

Känner igen mig mycket i det du skriver och hade/har samma beteendemönster. För min del har jag lång väg kvar men har lyckats ta mig ur det värsta (tror jag). Tycker dagbok är ett bra verktyg och forumet. Motion förstås och jag har också gått på AA möten som har varit jättebra även om jag var livrädd att ta det steget.
Lycka till och fortsätt skriva. Så skönt att slippa alkoholen.