har ett dilemma som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till....Han har bestämt sig för att försöka sluta dricka/droga ett tag men det har inte gått så bra...nu har han självmant börjat ta antabus och ska på sitt första NA möte på måndag, jag är otroligt stolt över honom och glad för han skull och fortsätter stötta honom så som jag har lovat ... nu till dilemmat.. jag är emot alla droger av alla slag, alkohol, cannabies kokain osv... men nu säger han att han kommer sluta dricka MEN ta ett bloss nån gång i månaden när han blir sugen på att dricka och för att inte få sina " dampryck" som han kallar det...då han fullständigt tappar det och dricker o knarkar i dagar..... men då slutar han ju inte helt.... det är hans kortsiktiga mål, hans långsiktiga är att lägg av helt... hur ska jag förhålla mig till detta...? visst blir han verkligen inte lika hemskt och dålig om han tar ett bloss, men de ju fortfarande droger !!!! kluven.... jag vill stötta honom så mycket jag kan men så svårt när jag vet att han inte dricker men ist kan ta ett bloss....behövde ventilera bara..

Anthraxia

Jag tror inte att någon som är beroende Någonsin "helhjärtat" vill sluta. Jag tror att de alltid har två viljor; dels den medvetna, som inser att det är skit och vill ha ett vanligt liv, och dels det som människorna på Optionssavelives kallar "lizard brain" som alltså är den del av hjärnan som undermedvetet faktiskt på fullaste allvar tror att den kommer att dö om den slutar.

Hur mycket det vakna intellektet än vet att det borde sluta så skriker det undermedvetna att "Vi kommer att DÖ om vi slutar"

Jämför med någon med grov OCD; det är knappast som att de VILL slå av och på lampan sjuttitolv gånger och tvätta händerna tills de blöder - men det är ett beteende de inte Kan kontrollera utan svåra problem och ångest och domedagskänsla.

Så tror iaf jag.

Jag förstår vad du menar... Men OCD föds man med, kan man liksom inte rå för, det är en del av den man är. Jag är inte född alkoholberoende. Den dag jag tror det är jag förlorad, då kan jag lika gärna supa ihjäl mig.
Det tänker jag däremot inte göra eftersom jag är värd något bättre. Plocka bort alkohol ur ekvationen och jag är den JAG är. Det gäller alla alkoholberoende. Den tar över våra hjärnor likt en parasit, jämför inte med neuropsykologiska störningar för det ena har inte med det andra att göra. Jag förstår din frustration dock. Jag har slutat men min man har inte slutat. Vi är utåt sett en fullt fungerande, normal och beundransvärd familj men jag lever kvällstid med en lallande halvidiot (ibland hel...). Så jag förstår frustrationen men jag vet även hur tvånget att dricka känns. Som jag ser det är förståelsen mellan alkoholist och anhörig icke-alkoholist i det närmaste obefintlig och ouppnåelig. Däri ligger problemet. Men vill man inte leva med denna sjukdom och komplexitet ska man inte göra det heller. Den dag jag tröttnar på lallandet och idiotin lämnar jag. Det borde ni också göra. Når man som alkoholist aldrig djup insikt, på riktigt och på blodigt allvar, då blir nykterheten bara ett tomt löfte. Inse det innan ni spillt era egna liv.

Anthraxia

...som är typ den enda jag läst på ämnet, så jag kan ju ha missat något, så föds man inte som alkoholist. Det är, enligt honom, ett inlärt beteende. Man kan dock födas med en hjärna som är ovanligt BRA på att LÄRA sig den vanan (t.ex pga hereditet - vilket ju verkar logiskt med tanke på att det ofta går i familjen)

Jag tror dock inte att man föds med OCD heller - men jag tror på kompulsiviteten i bägge beteendena. Även om OCD verkar handla om serotonin, snarare än endorfiner - men jag är YTTERST lite påläst om OCD; det exemplet gavs just pga det tvångsmässiga i det undermedvetna, samt att ytterst få njuter av sina tvångsmässiga beteenden - precis som ytterst få alkoholister verkar njuta av att ge efter för sin inre tvångsmässighet när det gäller att dricka.

saris

Ligger ju i hans släkt, flera familj medlemmar lider av det, vissa dött av det och vissa varit nyktra i över 10 år...får mig och tänka att hans kamp blir jobbigare pga av detta för att det är genetiskt ? Jag har bestämt mig för att orka med detta då jag VET att han behöver någon där. Saken är att jag behöver strategier för att liksom finnas där på rätt sätt. Blir svårt för mig att veta vad jag ska säga då har tar återfall.. och tex nu vill hans bror att vi alla tre sätter oss ner och pratar för att han ska sluta med säljande och hans destruktiva beteende då det drabbar brodern med...och imed att han också vill lägga ner sitt drickande...vad säger man ? utan att anklaga så att han går i försvarsställning... det är det som är mitt dilemma, jag vet inte hur jag ska vara i de olika situationerna... tack för era svar

Stretched86

Jag tror han vill...Men säger han saker rakt ut så blir de ett tvång från andra... jag vill o kommer sluta dricka exempelvis men så fort jag säger de till nån nära så kommer känslan av totalt misslyckande ifall de inte går vägen... Den dag han har hållit sig ifrån sina beroende så länge att han känner att han klarar de själv kommer han stolt berätta det...men o hänga på nån skapar bara en prestationsångest o de kommer inte hjälpa... D e så jag har känt iaf ...hoppas de går vägen=)

Ja, så är det ju så klart. Man föds med en sårbarhet för det ena eller det andra.
Men stoppa där en stund och tänk till.
Sårbarhet för... Det betyder inte att alla funktionsnedsättningar är de samma. Jämför inte OCD med alkoholism. Det är detsamma som att jämföra ADHD med alkoholism vilket vore, enligt mig, galet. Alkoholism är däremot en högst trolig följdsjukdom på obehandlad ADHD.
Varför har jag älskat att bli full sedan första gången jag drack?
För att stormen i min hjärna lade sig och äntligen fick jag njuta av en lugn och stilla horisont...

Anthraxia

Jag har inte jämfört OCD med alkoholism - jag har jämfört kompulsiviteten och känslan av att inte ha kontroll/inte vara glad över sitt beteende.

Vill du läsa in något om bakgrunder och orsaker så är det inte mig emot - jag har oavsett tolkning fortfarande bara gjort jämförelsen mellan de två nyss nämnda sakerna.

Vad det gäller ADHD och alkoholism så är det ju sorgligt men sant - senaste siffran jag såg (som förvisso bara var en uppskattning) var att 1/5 alkoholister självmedicinerar för ADHD.

Min partner är troligen en av dem, och det är just därför jag inte är helt säker på att Naltrexone kommer att fungera för honom - men det är den han gått med på att prova, så det är där vi börjar.

saris

får man ut Naltrexone ? När vi har varit hos läkaren innan har de inte ens nämnt den

saris

Han kunde knappt prata, han hade druckit och tagit kola....han skulle ha varit på NA möte idag..orkar inte höra på honom när han är så, la bara på. " Klart jag får ta en öl, det är ju fotboll" ingen ide o ens försöka bry sig då förrens VM är över... trött på detta, man är ju rädd att hans botten blir hans död, han har motivation men FY vilken jävla dragningskraft han har till skiten.

saris

Har verkligen ansträngt mig för att undvika honom hela dagen igår och idag försöka prata lugnt med honom och tala om för honom att det var läskigt och höra honom så påverkad och att jag föreslår att han ringer sin kontaktperson på NA och pratar lite med honom, sen sa jag även att jag inte klarar av att höra honom i det skicket och att han får göra mig den tjänsten att inte kontakta mig när han är så, då jag också har ett liv att leva. sa även att jag stöttar honom när han vill ta upp kampen igen och kämpa och att han inte ska glömma bort sina 12 dagar som han hade. väldigt bra samtal kände jag iaf då han erkände att han hade skämts över att säga till mig hur saker och ting faktiskt låg till och att han fortfarande vill kämpa och vända på allt...blev inget bråk iaf och han gick inte in i försvarställning...kanske borde börja prata med honom såhär jämt trots att han gjort bort sig.. kanske rätt sätt att samtala på. Idag är jag ledig från jobbet och ska bara vara och vila och ta hand om mig själv, kanske kolla någon bra serie, äta något gott...mycket o vara tacksam över även om det strular ibland... min ångest attack som höll i sig några dagar med börjar släppa nu... kram på alla här inne som kämpar.

saris

ibland tänker jag på om jag kommer någonsin hitta någon att leva med eller om det kommer bli M för att han kommer bli bra..sen blir jag rädd för att jag har blivit såpass skadad och traumad av allt jag har gått genom (trots mina unga 24 år) att ingen kommer stå ut med mig ..sen tänker jag att det kanske bara är han som vet hur jag funkar och står ut med mig. skrämmande tankar.. skrämmande också att veta att man är en helt annan människa emot vad man var för 3,4 år sen..har växt otroligt mycket och öppnat ögenen för andra människor och hur folk har det och lärt mig hantera olika saker och ting...men så mycket sorg jag bär med mig..hur ska det bli

och har livet framför dig! Säkerligen kommer du att träffa någon att leva med! För att va riktigt redo för att leva tillsammans med någon tror jag att det är bra om man är helt nöjd med att leva själv! Då blir man lättare ihop med någon av ren kärlek inte för att slippa vara ensam! Passa på att vårda dig själv och skämma bort dig själv nu när du lever ensam! Njut av friheten och gör sånt du själv tycker är roligt och njuter av! Någon gång där i framtiden så kanske du skaffar familj och barn! Härligt är det men man hinner inte med sig själv så mycket! Så passa på nu och var ”egoistisk” och lev livet! Och också så förtjänar en klok och fin tjej som du en stabil man som ger och tar emot kärlek! Kram

Vad bra att du skriver och reflekterar över din situation. Sådant du tycker är skrämmande och sådant du är tacksam för. Det intressanta (tycker jag) är att ofta sådant man är tacksam över fortsätter man vara tacksam för (bara man kommer ihåg att uppmärksamma dem och inte ta dem för givet). Medan sådant som man ena dagen tycker verkar skrämmande kan ett halvår senare ha pyst ihop och till en pytteliten oro, eller så har den försvunnit helt. Naturligtvis blir det inte alltid så, men oftast ändå tycker jag...

Just nu funderar du mycket på hur framtiden ska bli. Ingen av oss vet svaret på det. Men det positiva du bygger upp i ditt liv nu, är sådant du får vara tacksam för senare. Vilka frön vill du så idag som du får se växa och skörda senare?

Med hopp om en fin midsommar!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

saris

Mår så dåligt av när jag får de där samtalen där han i panik frågar mig vad han ska göra för han inte vill hålla på såhär, gör ont att veta att han gör det han gör för att fly verkligheten ...sen när han väl är i det så ångrar han sig. att han själv förstått att det inte håller och att han måste bort från det livet han lever kanske är bra och öppnar hans ögon för verkligheten. Så svårt att ta bara när någon som står en så nära är så självdestruktiv och mår såppas dåligt att den tvång dricker mm. Det är så synd att suget är starkare än hans vilja..värmer och kunna läsa andras resor här inne och hur de vunnit den kampen, hoppas det samma för honom så att han kan få lugn.

saris

Inte haft mycket kontakt sen i måndags.. jag vet vad han håller på med så det känns skönt..men samtidigt undrar jag vad han gör och om han mår bra. hoppas han kan resa på sig igen och fortsätta som han skulle med möten antabus osv.

saris

han är nere i skiten igen och har så jävla svårt att ta sig upp, ska man låta honom vara och låta han ta sig upp igen eller ska man säga något? vet ju att man inte kan GÖRA något ... känner mig så hjälplös, vet hur glad han var över o va nykter......

saris

det tog mig exakt 3 år att förstå att jag måste kapa med honom helt och det inte går att finnas där och stötta i hans tillfrisknande..för han har ju inte ens valt att lägga av än..hans rena perioder har varit för att göra mig lugn...Jag kommer öppna famnen den dagen han varit ren i ett år men nu säger jag hejdå. att höra honom säga att detta är hans liv och han har hållt på hela tiden när vi var ihop också och bara dolt de,t var droppen..vet inte vad som hände men jag liksom förstod ..jag förstod äntligen att jag inte kan rädda honom, det var en konstig känsla av lättnad och sorg. Har inte ens tyckt att det har varit jobbigt att inte veta vad han gör osv.. inte brytt mig om att svara när han hört av sig osv och det känns skönt. Han är och kommer alltid vara mitt livs kärlek och jag kommer alltid älska honom innerligt vart i livet vi än står..men nu har jag gjort allt jag har kunnat, har kämpat och pausat mitt liv i flera år, nu är det nog..är lite rädd för att han ska ge upp på livet helt och skita i allting, men då är det hans val..för han vet han kan ha ett normalt liv med mig om han lägger av..men jag väntar inte mer nu vill jag också gå vidare. Jag tar nu farväl till personen som har hjälpt mig som ingen annan kunnat, fått mig ledsen som aldrig förr men även gett mig kärlek och varit en bästa vän trots att han krossat mig tusen gånger om..jag hoppas av hela mitt hjärta att han tillfrisknar från sin sjukdom en vacker dag. kommer bära med mig honom i hjärtat vart i världen jag än är. Vet inte varför jag skriver detta egentligen..kanske som ett litet avslut..och kanske för att skriva ner det jag känner om honom. Hans ögon är det snällaste som finns och hans famn kommer alltid vara en trygghet, det är hemskt att hans problem tog över allt det fina vi en gång hade men jag hoppas att han är medveten om hur mycket tid och energi jag la ner på att finnas där, stötta honom, peppa honom genom detta och hur mycket jag älskar honom, det hoppas jag han vet.

...när man inser att livet har givit en andra kort på handen än vad man drömt om. Att behöva ge upp en dröm kan vara tungt. Å andra sidan, då kan man också börja bygga något riktigt bra av det man faktiskt har.

Skickar dig en stor varm kram!

/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

saris

Detta kommer nog göra ont så länge jag lever..men jag har verkligen gjort så mycket under bara tre år, känner mig 100 år gammal med allt jag har gått genom, det sliter så otroligt. jag gjorde allt, nu får jag börja så frön i mitt liv och hoppas att det blir bra..och bara hoppas det blir bra för honom med. han är min person ..kanske träffar honom i ett annat liv.
Tack Carina

saris

då är man väl tillbaka här igen, har varit här inne och läst men inte skrivit något själv. I torsdags så var jag iväg med honom och hans vänner och åt ute..sedan ville alla fortsätta "festen" på själva restaurangen var det hur mysigt och bra som helst, även fast alla drack..men han var under kontroll. sedan skulle de på efterfest. jag har aldrig under min tid med honom gått på efterfest för jag vet att det är där han flippar...jag bestämde mig för att gå med bara för att se vad de är de gör som är så jävla viktigare än att sköta sig. Jag var i chock. folk satt drack och knarka tills klockan var sju på morgonen och då drog vi ändå dit vid 1 ??? jag har aldrig sett något sånt. en helt annan jävla värld. och där satt människor som är högt uppsatta advokater politiker mm... alla satt och knarka ju? det värsta var ändå att han var den som var HELT väck och borta..jag satt ändå och försökte hålla mig t de få som inte påverkade och försöka liksom ändå vara där..det värsta var att alla hans vänner där var medvetna om hans vanor..de gömde tom spriten för att de inte ville att han skulle flippa totalt? men vaför går man ens med o dricka med honom från första början då ? försöker fortfarande förstå vafan de va som pågick...börjar ju tro att verkligen ALLA som bor i denna lilla håla håller på...