Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Här snubblas det inte! ?
Nä, men man vet fanemej aldrig.
Det enda jag vet med säkerhet är att jag är fullt medveten om min beroendesjukdom och att jag inte har någon som helst lust eller vilja att dricka.
Nu, idag.
Hur det är imorgon kan jag inte svara på.

Starkt som fan av dig att inte göra något mer med folkölen!
Det är såna där små saker som stärker oss rejält. Vetskapen att vi faktiskt kan exponera oss för skiten, men vi kan stå emot.

Ha en fin dag, kamrat! ??

Att som en blixt från klar himmel inse att man inte känner sig själv överhuvudtaget.
Den jag trodde att jag är i själva verket inte är ”jag”.
Det enda jag med säkerhet är att jag har en beroendesjukdom som jag kommer få leva med resten av mitt liv, vare sig jag vill eller inte.

Det ur en positiv synvinkel för att du upptäcker nya bra sidor av dig själv som varit dolda i dimman? Eller är det att du har en beroendesjukdom?
Jag insåg häromdagen att jag i princip inte kommer ihåg mitt nyktra själv, jag har ju druckit regelbundet sen gymnasiet så det är en resa att finna hur man är utan det. Jag vägrar också låta sjukdom/beroende/missbruk definiera mig. Det är bara ett attribut, det är inte jag. Men hur som har du ju en spännande resa då att lära känna dig själv och ett bättre själv till råga på allt. Du har kommit långt hittils!

Beroendesjukdomen har jag varit fullt medveten om en tid nu.
Det som skrämt mig idag är att jag är så fruktansvärt vilsen när jag börjat djupdyka i mitt inre.
Jag har börjat ett nytt kapitel i min resa, och nu har jag börjat utforska mig själv och hur min uppväxt format mig.
Ganska skrämmande att inse att jag inte minns just någonting från min barndom, och alla händelser efter 15 års ålder (positiva och negativa) helt sonika supits bort i olika omfattning.
I det långa loppet kommer det här att stärka mig enormt, men i skrivande stund känner jag mig både tom och rädd.
En dag i taget.

Anders 48

Å grattis till dina 9 veckor. Wow liksom!! Kan bara komma något gott ur att lära sig känna sig själv igen. Smärtsamt kan det också vara - men jag tror att det bara ger styrka i det långa loppet..... heja dig!

Anxiete

läser du din tråd nån gång från början? Det är otroligt vad som kan hända på 9 veckor , vilka steg som går att ta när man släpper livbojen och kastar sej ut i det okända! För okänt är det, t om för dej . Du har ju fått en ny bästa kompis att lära känna, dej själv .
Ta det varligt, ny vänskap kan vara lite skör i början.
Introducera honom för dina nära o kära. Han kanske är lite blyg och tafatt först men jag är säker på att han finner sej tillrätta snabbt.
Ge honom lite tid, han kanske inte alltid reagerar som du tycker men om du lyssnar och tar in vad han vill så kan ni säkert hitta en bra väg.
Var rädd om honom, ni ska vara vänner resten av livet! Grattis till din nya bästa vän ??

Det är lätt att bli känslomässigt översvämmad nu när kroppen börjat landa i att inte konstant bli förgiftad.
Jag har inte läst det jag tidigare skrivit, men det kanske jag ska göra för att påminna mig om vad jag har gjort för mig själv.
Vi började djuploda på gårdagens terapi, och just då var det inget konstigt. Jag blev mest ställd över att jag inte kunde svara på vissa frågor. Ju längre dagen gick, desto mer märkte jag att hjärnan jobbade på högvarv och försökte gräva djupare och djupare. Blev fysiskt trött och riktigt nedstämd på ett sätt jag inte känt på många år. Visst, sorgen gör sig påmind med regelbundna mellanrum, men det här var något annat.
Nu efter en natts ganska dålig sömn har jag fått skingra tankarna lite, men jag känner mig fortfarande vilsen.
Ingenting omkring mig har förändrats, utan jag sitter med mitt morgonkaffe och småttingarna tittar på tv innan det är dags för dagis. Allt rullat liksom på som vanligt, men jag måste hitta nya vägar att hantera tankarna. Jag måste prova nya vägar för att lätta på trycket och undvika alla former av snabba genvägar, för det går ju bara utför.

Tack för en uppiggande och insiktsfull text, Anxiete!
Hoppas du får en fin dag!

nydag2018

Jadu, nog är det mycket att fundera på. Mycket som förändrats samtidigt som livet ändå är detsamma. Nu när man ser saker ur ett nyktert perspektiv så får det ibland en annan innebörd. Oavsett så får vi nu möjligheten att ta itu med det, nu när inte all tid läggs på att vara full eller bakfull, och förhoppningsvis finns där en väg som är ämnade åt oss.

Vill även passa på att önska dig en riktigt fin och vit midsommar ihop med din familj.

Stor kram!

Det är fint som snus!
Midsommar spenderade jag med familjen i stugan. Lugnt, skönt och framförallt alkoholfritt!
Kan inte komma ihåg sist jag var nykter en midsommar, men det är längesen.

För 70 dagar sedan hade jag åstadkommit otroligt mycket som för mig var etiskt och moraliskt omöjligt.
Den där bottnen.. När man föll och plötligt ligger man där och det enda man riktigt vet är att nu är det kört. Om inte.

Ska på mitt första stegmöte ikväll. Trodde ju att jag hade full koll på läget och en stabil nykterhet. Jösses så fel jag hade. Nykterheten är konstant, men allt runtomkring ställer till det.
Fortsätt kämpa.
Idag är jag nykter.

Anxiete

som jag tror.... beroendepersonligheter är ” hudlösa” ? Det vanliga människor lägger bakom sej och inte tar in , det tar du och jag och alla andra här på forumet in ? Vi söker och gräver och stannar inte när det tar emot utan allt absorberas.... Någon skrev: tänk om jag kunde varit som min far. Jobba, äta middag, tv ... i 40 år, inget som rubbar cirklarna....
Jag väljer att tycka att världen hade varit en sämre plats utan oss, för så mycket klokhet och visdom och ödmjukhet här finns inne är svårt att hitta någon annanstans
Ha en bra dag ?

Jag fick det klokt förklarat av min fantastiska Biggan att känslobarometern som vanligt folk kan ventilera lika naturligt som du och jag andas måste ventileras även av oss. Blir den full hittar vi vägar som är tydligt destruktiva, och för mig var det att dra en kasse Bellman vid varje barometer-topp. Sakta smög det sig på och plötsligt satt jag där, fast, utan att själv förstå det.
Blickar jag tillbaka nu så ser jag mönstret så tydligt och jag minns så väl alla dessa tillfällen då jag borde gjort något annat, men istället valde den enkla vägen.
Nog är det så att vi alstrar allt som rör våra egna liv och lägger på oss alldeles för mycket.
Det gäller att hitta andra vägar än de som redan finns på våra kartor då de uppenbarligen inte leder någon vart.

Ha en fin dag du med!

Några dagar in på semestern. Ledig själv med ungarna då frun jobbar ytterligare en vecka.
Jag är ganska så rädd för att vara själv med ungarna. Eller rädd är nog fel ordval. Mest nervös över hur dagarna ska gå, allra helst nykter.
Jag vill så jävla gärna vara en bra pappa och ibland kan jag känna att jag överanstränger mig för att allt ska bli så bra och roligt som möjligt. Ofta slutar det inte riktigt enligt planen, men vi har det väldigt trevligt i slutändan.
Idag har vi ingenting planerat annat än att gå ut och leka i trädgården, äta jordgubbar, fylla den uppblåsbara poolen med vatten och bara vara.

Imorgon kommer städfirman och städar mammas hus. Var dit igår kväll och mätte hålet efter kakelugnens skorsten och insåg att det fortfarande är MASSOR kvar att plocka undan innan en städning kan utföras på ett bra sätt.
Inbillade mig att det inte bara var jag som spontanåkte dit och fixade, men min syster har inte gjort något sen sist jag var där för en vecka sedan.
Känns lite bittert faktiskt.
Att jag som lillebror ska behöva ”påminna” min vuxna syster att saker inte utförs av sig själva, fråga vad som behöver göras inför städningen, ständigt vara den som tar tag i saker, tar kommandot, tar kontakt med myndigheter, kör lass på lass till tippen, kör låda efter låda hem till mig för vidare sortering osv.

Började gro och koka lite inom mig igår. Pratade med min kvinna, och efter det pratade jag med min syster.
Hon åker dit idag och plockar.

Inte det minsta konstigt eller svårt, eller hur? För vanligt folk.
För mig var det ett enormt steg. Släppa kontrollen, be om hjälp och få den.

En dag i taget, vänner. En dag i taget.

Efter en fin och nykter dag tillsammans med två av mina favoritmänniskor, har jag kommit fram till följande:
Jag känner inte längre att den första tanken vid motgång är en fylla.
Jag kan fortfarande romantisera tanken på en fylla. Gärna Bellman 6,0.
Jag är beroende. Jag ÄR alkoholist.
Jag har fruktansvärda problem att visa mina känslor.
Jag vet inte vad hälften av känslorna betyder.
Grundteorin vi jobbar med är min rädsla för att bli övergiven. Det var där det startade för 34 år sedan - min största fasa.
Tack vare mitt drickande har jag bedövat allt vid alla tillfällen under mitt vuxna liv.
Nykter känner jag allt - jag vill skrika och gråta, men just nu känner jag inget sug efter alkohol.
Sorgen inom mig gör ondare och ondare - Jag är klart ärrad efter mammas död.
Mötena hjälper mig och jag har kanske hittat sponsor - Jag ska fråga chans på fredag.
Jag är så jävla tacksam över min familj och mina vänner som visat sig stå orubbliga vid min sida trots att jag inte brydde mig ett skit under en lång period.

Jag vet inte längre om jag hör hemma här under denna forumdel, men det är här min dagbok finns. Kanske går den att flytta?

Tack alla ni som finns här och för era inlägg. Ni är underbara! ❤️

Emma79

Och din ödmjukhet inför allt verkar oändlig. Det är väl så när man börjar se livet från ett nytt perspektiv. Inifrån, underifrån kanske.

Ha en fin sommar!

Emma

Tack, mina vänner!
Vissa dagar är bra, vissa mindre bra. Det är som en bergodalbana.
Det är väl så det är i livet, men jag är ganska ovan att göra allt det här utan att dricka.
Jag måste dock säga att jag trivs enormt bra med mitt nya liv, och jag har verkligen chansen att göra något bra med mitt liv tillsammans med dem jag älskar.

Det som började med timmar, som sedan blev morgon / förmiddag / eftermiddag / kväll / natt blev till veckor.
Kampen i början kändes oövervinnerlig, men jag hade fallit så djupt att fortsatte jag skulle det slutat illa. Riktigt jävla illa.
Första dagen på min andra veckas semester, och imorgon packar vi bilen och husvagnen för avfärd.
Även detta är nytt för mig. Ingen stödbensöl, ingen öl i jackfickan när man går sovpromenad med pojken, inget smygdrickande när alla andra somnat.

I fredags ledde jag traditionsmötet. Det kändes nervöst, men ändå inte.
Jag är nykter och vill vara nykter.
Otroligt skön känsla.

Trevlig sommar alla vänner och hjältar!