Nu så, tänkte jag skulle berätta för er att jag nu varit nykter sen andra januari, d.v.s 163 dagar om jag inte räknar fel - vilket ju är en del - jag söker respons och tankar om mina tankar, och döpte alltså tråden som jag gjorde.

Hur känns det kan man tänka?

Spontana tankar dyker upp, naturligtvis är alla fysiska abstinenssymptom helt borta, vilket är skönt.
Saknar minst av allt den specifika typ av ångest det ger - helt otrolig typ av ångest som jag nu kan se hos andra alkoholister på stan ibland - vilket jag visserligen kunde förut också men det är en extra sorglig ångest.

Sen är det skönt att slippa välja mellan att köpa 3:5% öl eller åka till akuten för abstinenssymptom - eller, som det faktiskt blev den enda gången jag åkte till akuten för abstinens - ligga där och känna sig äcklig och svettigt panikslagen med en puls på runt 180 med benzo och beta-blockerare, trots att jag faktiskt uppriktigt försökte trappa ner, jag gjorde bara det alldeles för snabbt, trots att det var whisky den gången - nåväl - det är snart 2 år sen. Bra gjort sjukvården, tack så mycket.

Har slutat på eget bevåg med antidepressiva också, så här med lite eftertanke så var det kanske inte så smart - men en stund till ska jag försöka , det har trots allt bara gått en månad eller så.

Man borde tycka att jag skulle vilja hålla mig borta från alkohol hela livet, men ibland får jag den där falska Ernst Kirsteiger-aktiga bilden av verkligheten att "det vore väl mysigt att sitta och dricka lite?" - Naturligtvis, så rätt så rätt - det är bara det att jag har i princip aldrig bara suttit och druckit, det blir alltid för mycket - kan inte minnas konkret hur många gånger det inte blivit så, men det kan inte varit mer än 5 gånger, då jag tänkt "Det gick ju bra, fan vad stolt jag är - det blev inte för mycket den här gången, du gjorde dig inte till åtlöje och du spydde inte ner kläderna, faktum är att du inte ens spydde alls" - och det var uppriktig stolthet, dom gångerna minns jag med glädje - och 5 max 10 gånger av 2500 gånger är inget att hurra för.

Nu blir det här inlägget längre och inte som planerat, jag skulle fråga om er nyktra tillvaro, så jag ska se om jag minns några saker som jag tänkte på innan jag egentligen startade skriva det här:

Idag, och några gånger förut, har jag tänkt - helt utan skämt eller melodrama: "Man kanske skulle ta och supa ihjäl sig?" - vad är det för nåt? Jag har ju redan sett skadliga effekter i mig själv men främst i andra, släktingar som dött eller halvdött, förstört tänder, minnen och relationer.

En annan sak som förvånade mig , är att jag faktiskt gått upp 8 kilo sen jag slutade dricka , så mycket jag hört om alla som blir smalare - MEN - jag antar att de också åt snabbmat och sådant - jag har aldrig varit en sån människa som, när jag dricker, blir sugen på något annat än bara en till öl - aldrig brytt mig om mat och sånt på fester. Jag är inte direkt fet men nu känner jag att godisätandet får vara slut - för annars har jag helt plötsligt ett helt annat problem - dessutom börjat på gym nu så det problemet ser jag bara som en liten pyttegrej - men likväl, lite förvånande är det, då jag i genomsnitt går 1,5 mil om dagen, och har gjort i stort sett mitt hela vuxna liv, förutom perioder då jag supit så mycket att jag inte kunnat röra mig, vilket var några dagar i månaden - och under lätt abstinens naturligtvis - under normal abstinens så blev ju armarna till dansande dockor av rastlöshet, som ni nog känner igen - fruktansvärd motorisk rastlöshet som under nykterheten nu bara kommer några gånger i veckan och inte alls lika intensivt och långvarigt.

En tredje sak, ett faktum som gjorde mig väldigt ledsen: Vissa bryr sig inte, trots att de själva varit i samma sits, och det är sorgligt. Det fick jag lära mig när jag var i ett sårbart stadium innan jag tog beslutet att "ta en paus" i minst 45 dagar (mitt tidigare rekord). Jag frågade en äldre bekant som själv slutat dricka för många år sen och går på nykterhetsorganisationer och så vidare om råd och försökte komma till rätta med allt. Det han sa var ungefär "dina frågor vill jag inte svara på, du får klara dig själv, lycka till" - och det var ett svar som jag inte väntade mig. När man våndats så mycket, och formulerat vad man tyckte var korrekt och det var mycket svårt. Det var HAN som hade antytt att jag kunde komma till honom och prata, och det var just därför jag gjorde så - och allt det var för honom var tomma ord.

Vad vill jag säga med det? Håll er till forumet? kanske inte så dum idé - anonymt och du behöver inte dämpa dina faktum eller tankar om dig själv, ut med allt bara.

Så tack alla ni som svarat sympatiskt under de perioder jag varit här, och även om jag håller mig borta ibland så vet jag hur det känns och tänker på er ibland, trots att vi är främlingar. Jag vet att ni gör vad ni kan och jag gör vad jag kan - och mer än det kan vi inte.

Slutfråga: Vad har jag att vänta, fallgropar, har ni råd att ge? Är jag farligt negativ eller realistisk om jag tänker att jag kommer att halka dit igen? Även om mitt mål aldrig riktigt har varit att vara nykter hela livet.

Ha en fin kväll!

Li-Lo

Så fint att höra att du varit nykter så länge. En bedrift.

Så tydligt du beskriver de utmaningar du står inför nu. Du nämner såväl din psykisk som fysiska hälsa, stöd av omgivning och ibland påträngande tankar på alkohol och funderingar om livets meningsfullhet. Kanske finns det utrymme och kraft i dig nu att ta dig an dessa frågor nu när du varit alkoholfri så länge. Jag tror att många känner igen sig i det du berättar och jag hoppas att tråden tar fart.

Tack för ditt öppna inlägg.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Conny15

Den största fallgropen tror jag är att man inbillar sig att man inte har problem med A och använder sitt lyckade uppehåll som bevis för den tesen . För egen del vet jag att det ^skulle^ kunna gå att dra till det en kväll men det är en rysk roulett med mer än halvfullt laddat...

Ignoramus

Suget ligger kvar och verkar förvärras för varje dag - under kontroll på dagarna men så här dags, runt 7-11 på kvällen så är det som värst.
Tur att systemet är stängt och att jag aldrig varit en krog-människa.

Anthraxia

L-glutamin. Jag VET inte om det fungerar, men det SÄGS ta bort suget iaf tillfälligt för vissa.
Det kan knappast skada att prova, om du nu har problem med sug.

Drömmer om min 163:e dag :)
Fyf vad otrevligt gjort av din gamla bekanta. Kan det ha varit så att han själv börjat igen i smyg och inte kände att han hade energin? Annars kanske en dålig dag bara. Häng inte upp dig på det och älta det. Var stolt över din egen bedrift.
Gick du på citalopram? Jag har funtat på att lägga av också för att se vad som händer men i så fall är det nedtrappning som gäller. Får ”elstötar” i hjärnan annars.
Men jag vill nog också ha 163 dagar under bältet innan det blir aktuellt. Bra jobbat och fortsätt i den riktningen, ger oss andra hopp.

Ignoramus

Jag har testat en hel del antidepressiva mediciner, Cipralex, Mirtazapin, Fluoxetin och nån mer som jag glömt namnet på - den som funkat bäst är Voxra, och det är den jag slutade med nu. Den fungerade bäst, men det betyder inte att det fungerade bra. Hade den fungerat bra så hade jag inte känt behovet av att "bättra på" medicinen på morgonen med starksprit. I allmänhet är det en dålig idé att blanda antidepressiva med alkohol, och i synnerhet Voxra. Men det är så lätt att tänka kortsiktigt - och jag vågar generalisera och gissa på att de i det här forumet för det mesta tänker mer kortsiktigt än andra människor.

Fast det är mycket bakom antar jag, medicin är ju trots allt bara en liten skjuts - är man fortfarande villrådig och utan stöd så kommer det inte att hjälpa nämnvärt med att styra upp livet.

Ta det försiktigt med nedtrappningen bara, rekommenderar inte att trappa ner allt på en gång, om du fortfarande har abstinenssymptom med alkohol, utan en sak i taget annars kan det bli total kaos i kroppen. Själv hade jag ju hållt upp med alkohol i 3 månader eller så när jag började trappa ner medicinen. Första gången jag varit så förståndig - med alkohol i bilden blir det i alla fall för mig "vem bryr sig om psykmedicin eller att trappa ner, jag slutar på en gång" och går över helt på öl. Smart.

Faktiskt är det först nu som närminnet börjar bättra sig igen - efter så lång tid, skrämmande men sant. Snart är jag på full kapacitet. ;)

Jag känner mig mer positiv just nu än igår, och det är alltid nåt.

Det funkar så länge det funkar helt enkelt.

Tack för svar, det var välbehövligt.

Ignoramus

Fortfarande nykter men lika nära spriten ändå. Har sett för mitt inre hur jag gått och köpt whisky ett trettiotal gånger den här veckan. Har inte gjort det än.
Det är en önskan antar jag, en innerlig önskan, och när jag blundar och andas in kan jag känna doften.

Funderar på om jag ska höra av mig till psyk och fråga om de kan hjälpa mig hantera det här eller om jag försöker lösa det själv eller bara struntar i det och går och köper den där flaskan.

Försöker ge mig själv små löften och planera småsaker för att hantera vardagen - har börjat köpa saker nu - mitt liv är tomt och jag försöker, men allting tar tid och kraft, för mycket kraft och tid - jag flyter omkring.

Börjar fundera på andra droger att stödja mig på, det är ju skrattretande. Har morfin hemma, det kanske hjälper - morfin är underlägset alkohol, inget snack om saken. Det ger inte samma klara dimma, ni vet hur jag menar. Nåväl. Nu har jag varit barnslig nog för ikväll - dags å sova.

Puss & Kram.

Hej I,

Jag funderar på ditt senaste inlägg. Antingen är du faktiskt nära att ta ett återfall och då är en kontakt med en alkoholmottagning en riktigt bra idé. Eller så är det "bara" det berömda suget som satt in. Ett sug går över, det gäller bara att genomlida det. Vilket det är kan bara du veta. Men det är kanske lite för tufft att sluta med antidepressiva samtidigt som alkoholen? Och då menar jag inte att du ska börja dricka igen. ;-) Istället tänker jag att du borde kontakta din vårdcentral istället och ärligt förklara (hela) problematiken. Du fick väl dina antidepressiva av en anledning och det är inte bara och sluta så där hux flux. Har du fått någon hjälp med det som var anledningen till medicineringen? Jag åt sådan medicin i typ fem år och sedan slutade jag tvärt en dag. Det tog ett halvår innan jag började känna mig som människa igen (hjärnan slutar och producera serotonin och måste börja med det igen). Det var fruktansvärt och jag drack mer och mer under den tiden i någon form av självmedicineringssyfte. INTE bra kan jag säga.

Du skriver: "Funderar på om jag ska höra av mig till psyk och fråga om de kan hjälpa mig hantera det här eller om jag försöker lösa det själv eller bara struntar i det och går och köper den där flaskan." Om du väljer alternativ 3, så kommer allt bara blir mycket sämre för dig, så det är väl egentligen ingen lösning? Alternativ 2 är kanske lite för tufft nu. Det är mycket du riskerar. Alternativ 1 låter bra, fast kanske inte psyk, utan alkoholmottagning alternativt vårdcentral.

En annan sak som du skriver i ditt första inlägg. Viktuppgång. Godisätande. Välkommen i klubben. ;-) Något måste man ju får döva lite känslor med och godis är f-n så mycket bättre än alkohol! :-D

Kämpa på! Styrkekramar

Ignoramus

Snart inne på den hundraåttioförsta dagen, känns okej.

Tar kosttillskott för att se om det motverkar suget, det verkar inte så.
Det värsta av suget kommer sent på kvällen fortfarande, även om jag ett flertal gånger gått förbi systembolaget under veckorna det här helvetiska suget håller i sig så har jag ännu inte varit inne och handlat någonting.

Hälsomässigt är allt okej, även om jag fortfarande saknar direkt drivkraft till någonting annat än att bara existera.
Det får mig att tänka på en titel av Wallace Stevens, "Om Att Bara Finnas" - är det inte värre än så, så får det väl gå ett tag till.
Har länge funderat på om jag skulle göra en hälsoundersökning angående detta, men jag drar mig för att gå dit - det är antagligen bara psykiskt.

Sitter och beklagar mig så här nära midnatt, jag skulle inte vilja påstå att det är självömkan direkt, snarare självreflektion - men vem är jag att bedöma det?

Imorgon är det söndag, eller innan jag somnat kommer det att vara söndag, så när jag somnat och vaknat så gör jag allt på en söndag, verkligen inte illa pissat att somna vakna och bestyra under en dag där allt är stängt och igenbommat.

Kvalstermaränger - så, nu var det sagt. Vad nu det vill betyda. Varför svamla så här? - För jag kan. Vem är det till glädje? - Tillfälligt, mig, långvarigt, ingen - bara nåt cybergrus i tårkanalen.

I sommar har jag småsaker planerade.

Sov gott, trollungar.

Ignoramus

Tillbaks igen
Nu tillbaks igen
igen nu tillbaks.

Ingen sprit idag.
Idag idag idag.
Ikväll - inget.

Dags att göra nåt annat.
sov gott, och sånt.

Ignoramus

Jag vet inte om det här är negativt eller positivt men jag börjar planera för hur jag ska hantera ett eventuellt återfall.
Mitt antagande är att det alls inte är bra. Som sagt har jag varit nära länge nu, och jag ska försöka klara 200 dagar - längre än så har jag inte planerat för tillfället.

Det jag i alla fall tror nu, är att om jag börjar igen, så blir det inte en dag utan minst tre dagar i rad, för så har det alltid varit för min del - bara en dag är meningslös. Jag behöver en kemisk omstart, och jag vet inte varför det är så.

Hur kan jag hantera det på bästa sätt?

Över helgen klarar jag det, för imorgon har jag fullt upp och på söndag är det som bekant stängt - börjar jag igen då tänker det inte bli någon sketen folköl.

AlkoDHyperD

Med starksprit? Då är nog risken rätt stor att du verkligen skadar dig.
Varför vill du det?
Jag läste ett tidigare inlägg om tanken du hade på att supa ihjäl dig. Känner igen det.
Känner igen hur man kan vara medveten om självdestruktiviteten och ändå på något sätt välja den.
Lockelse och rädsla samtidigt.
Du verkar ha väldigt mycket existentiella funderingar. Känner du dig ensam?
Kram

Planera inte, ta en dag i taget. Sikta på året. Låter som du har det tufft och jag kan tänka mig att det går lite upp och ner i perioder men jag tror att när du börjar komma upp i ett år och längre så har du skapat en sån distans att det bara blir lättare och lättare. Låter som att ADHD har en poäng? Har du någon att diskutera livet med? Du är ju en hjälte som bara radar upp pinnar, men försök fylla dem också med saker som gör dig glad. Annars är de ju just bara det, pinnar.

Ignoramus

Den jag hade försvann och en naturlig utveckling för mig var att dricka mer - vilket i sin tur ledde till komplicerade ensidiga dialoger och mer galghumor som jag har haft mycket roligt med. Tillslut slutade det vara roligt naturligtvis.

Jag försöker styra upp min existens så gott jag kan just nu - ibland känns det genomförbart, och ibland inte - åt vilket håll det lutar beror på humör, vilket håll det tippar så att säga. Jag måste säga att jag är smått förbluffad ändå att det gått snart en månad sen jag startade tråden och ingen som helst alkohol.

Idag tänkte jag på de mer sorgliga aspekterna av mitt alkoholmissbruk och längtade inte tillbaka. Något så smått som att vakna i panik, för jag hade somnat och hade bara någon deciliter gin kvar - det var lördag och systemet stängde sex - nyvaken och antagligen i behov av både dusch och klädbyte, med bara nån halvtimme kvar till stängning sprang jag i kallt höstmörker, och kom dit en kvart innan stängning, andfådd och svettig.

Eller när pengarna var slut och jag fick ställa mig och föra över via telefonen från sparkontot för en liten flaska vodkas skull, eller att nästan bli nekad försäljning för att jag luktade gin - på väg hem naturligtvis lättad och konfunderad att de inte ville sälja till mig först - jag var ju inte berusad, och fortfarande tror jag inte att jag var det - men när man druckit i fan vet många dagar i rad så har man inte direkt koll på hur man ter sig för andra människor.

Hugo

Dags att ta tag i livet. Nu är det dags att krypa ut ur gömman och verkligen försöka

Ångerfull 4ever

Längtar tills jag har lika många vita dagar som du. Håll ut!

Ignoramus

Ytterligare en vecka som passerat helt nykter - hade jag aldrig trott när jag skrev inlägget för över en månad sen.
Den värsta krisen känns som om den har gått över för tillfället - någon tanke då och då men jag kan säga helt ärligt att vissa dagar tänker jag inte ens på alkohol - dom är inte många och i kontrast finns dagar när jag nästan konstant tänker på det, men just nu är (vatten)glaset halvfullt.

Här sitter jag och bara duger, i värmen.
Det får vara bra så - ny dag imorgon, nytt spadtag.

Bäst att sluta inlägget nu innan jag blir klämkäck och klichéartad.

Puss å kram på er!

Ignoramus

Har en massa negativa tankar just nu.

Jag har försökt att styra upp livet så gott jag kunnat, samma gamla känsla gnager i hjärnan på mig.
Ingenting förändras av sig själv. Det jag har förändrat är mitt drickande, inget annat.
Inga försök tycks goda nog, och i det stora hela har ingenting egentligen förändrats.
Samma gamla skit, rent ut sagt. Jag skulle vilja skylla ifrån mig, men det kan jag inte.
Jag har ingen motivation, ingen viljestyrka, ingen karaktär att tala om.
Lallar omkring bara, jag väntar inte ens på bättre tider, för som jag sa:
Ingenting förändras av sig själv.
Det känns som om det gör varken från eller till om jag dricker eller inte.
Och det gör det inte heller. Vet inte vem jag försökte lura.
Ständigt som ett jävla mantra:
Ingenting förändras av sig själv.
Men vad fan ska jag göra?
Lust att spy ut alla jävla tankar som galla och börja om igen.
Men det löser sig väl, eller också inte.
Som jag ser det just ikväll, inte.

Nu har jag gnällt lite som en av kungarna i sandlådan.