Hej. Jag vet inte om det finns någon här inne som har samma problem som jag. Känner mig ensammast i världen med detta... Men det är så att jag är artist och dricker mig berusad på varje föreställning för att kunna genomföra den.. Detta har pågått i ca 5 år, efter att jag började få vidrig prestationsångest i samband med auditions/shower etc. Det var aldrig ett problem när jag var yngre, då jag älskade att "slå underifrån" och visa alla hur grym jag var. I takt med att jag blev mer engagerad för olika jobb, så har kraven på mig själv och ångesten ökat och mina prestationer blivit sämre. Den första tanken på att dricka inför en föreställning slog mig efter att en kollega sa "jamen du sjunger ju som bäst på fester typ, när du har druckit".. och jag tänkte "ja han har ju rätt..." På den vägen var det. Jag började dricka innan föreställningarna, sjöng bättre än nånsin och jobben kom som på löpande band, vilket gjorde att jag inte kunde sluta.. För en tid sen kom allt till en vändning dock, under fruktansvärda omständigheter... (som kanske är en blessing in disguise, när jag får distans till det..) Jag blev påkommen med att vara full under en show.. Aldrig haft sån ångest o såna skamkänslor i hela mitt liv.. Jag har ju hela tiden vetat att mitt "koncept" aldrig kan hålla för evigt, men har alltid stoppat huvudet i sanden o kört på tills den dagen det inte går längre.. Så samma dag som jag blev påkommen ringde jag en terapeut och har varit där tre ggr nu. Jag vet ju att jag kan uppträda utan alkohol i kroppen, men min kropp har vant sig så till den grad nu (dvs att uppträda full) att det känns som en fullkomlig omöjlighet att hitta tillbaka till den självsäkerhet på scen som jag hade när jag var yngre.. Vägen känns så otröstligt lång och jag funderar på att byta yrke, trots att jag älskar sången mer än allt annat... Senaste veckorna har jag dessutom dövat min sorg och ångest med mera alkohol.. Inte varje dag, men flera ggr i veckan.. Jag vill inte ha det så här. Men känner mig fullkomligt maktlös och orkeslös.. Har stora jobb framöver, men funderar på att avboka dem.. Vad ska jag göra...? Snälla hjälp mig... Går sönder snart...

För det första välkommen hit ☺️

Ditt dilemma är inte lätt.Drickandet blir inte endast ett beroende det blir även en vana.Man tar oftast till alkoholen av en orsak och först verkar de som en bra ide och även positivt. Och om de har visar sig bli bättre eller det kännas bättre så är det lätt att det blir en ond cirkel som tills slut blir endast till en negativ smörja.Och nu förknippar du ett bra framförande med alkoholen pga de har blivit en vana. Något som har fungerat förut men som nu förtär istället. Alkoholen har fått dig att tro att du inte klarar dig utan den. Den påverkar självkänslan och kritiserar vem man är och vad man kan prestera eller inte. Men de är bara en illusion där alkoholen lurar en och tro saker som inte stämmer. Du kom där du är idag pga din röst och beslutsamhet- Inte pga alkoholen.Du skulle förmodligen fått dessa jobb ändå-Men alkoholen får dig att tro annat.

Jag kan bara utifrån mina egna erfarenheter skriva att jag trodde att jag var mer stark,våglig och framåt när jag drack.Men ack vad fel det var. Alkoholen gjorde mig osäkrare och fick mig att få en annan självbild av mig själv och hur jag var.Hjärnan lurar en för att tro att man behöver A

Det finns ett program här på A-hjälpen som man jobbar med genom nätet.Och något avsnitt där är ang vanor och hur man bryter dom och beteendet..

Fortsätt skriv och dela med dig.När man är vilsen som du verkar att vara nu så kan det hjälpa att få ut det i text.Och här finns det många underbara och stöttande folk..Ge inte upp ?

välkommen hit! Känner så väl igen detta med scenskräck, trots att jag inte är i närheten av ditt jobb. Måste dock genomföra föreläsningar/presentationer emellanåt och tycker att det är jättejobbigt. Kanske till viss del beroende på att jag inte gör det varje dag.

Tycker att Miss_blondy sätter ord på mycket av det jag skulle vilja skriva. Tänker att samtalen med terapeuten är jätteviktiga. Hoppas verkligen att de blir fortsatt givande. Ser fram emot att följa din fortsätta berättelse.

Önskar dig lycka till! ♡ Kram

hjälpmig...

Gud så fint ni skriver Miss_blondy och Vinäger.. Och tack snälla ni för välkomnandet. Har aldrig nånsin förut pratat med någon som förstår till 100%. Endast tre nära vänner vet om mitt problem. Jag älskar dem och de bryr sig och stöttar mig och så, men de kan naturligtvis aldrig sätta sig in i exakt hur jag känner, eftersom de själva inte är i min situation. Men era ord är så otroligt ärliga och förstående bara, ni skriver totalt utan att döma, och jag har inte förstått fram tills nu hur värdefullt det är att få en sådan förståelse. Fick tårar i ögonen när jag läste, av lättnad och värme att äntligen bli förstådd på riktigt, hela vägen liksom.

Det här Miss_blondy, som du skrev, gick rakt in i bröstet på mig:
"Alkoholen har fått dig att tro att du inte klarar dig utan den. Den påverkar självkänslan och kritiserar vem man är och vad man kan prestera eller inte. Men de är bara en illusion där alkoholen lurar en och tro saker som inte stämmer. Du kom där du är idag pga din röst och beslutsamhet- Inte pga alkoholen.Du skulle förmodligen fått dessa jobb ändå-Men alkoholen får dig att tro annat."

Herregud, så HIMLA sant.. Det är A som fått mig att tro att jag inte kan, inte jag själv. Men så in i helvete svårt att övertyga sin tröga hjärna om att det är så också.
Men ska i dagarna även ta kontakt med en idrottspsykolog som jag fått tips om, vet många artister som går till sådana, då de ju är specialiserade på prestationer och ångest i samband med det. Mycket gemensamt "tänk" där med artistvärlden: Man får EN chans. Hoppa 2.40 nu, annars förlorar du. Gör det här framträdandet nu, ikväll, det går inte i repris, du kan inte sjunga om tonerna som blev fel. Osv.
Har även tänkt börja meditera. Nån som har erfarenhet av det? Dvs märker man nån skillnad, minskar panikångest o dyl? Och i så fall hur lång tid tar det innan det börjar hjälpa?
Ska även leta mer info och hjälp här på denna sajten, redan sett och läst mycket bra saker..

Än en gång tusen tack för era fina svar.. Betyder mer än ni anar..❤️ Jag är inte ensam..??

P.S. Kan man få typ "notifications" på något sätt när någon svarat i ens tråd? Eller måste man gå in och aktivt klicka på den här tråden för att se om någon svarat? Kramar!☺️

Tror verkligen att du är på rätt väg. Låter kanon med psykologen. Prestationsångest förstör för många, men kan tänka mig att det kan bli outhärdligt i ditt yrke. Tycker mig ändå kunna utläsa att du innerst inne vet att du med stöd och hjälp kommer att fixa detta. Tror stenhårt på dig!

Kan inte hjälpa dig vad gäller frågan kring meditation. Skulle gärna själv veta mer så hoppas du får svar som jag också kan ta del av.

Det enda du kan se om någon tråd uppdaterats är när du går in på forumet, dessa har då en svagt rosamarkerad text efter trådnamnet.

Lycka till! ♡ Kram

hjälpmig...

Är så sanslöst stolt och glad att kunna säga: i onsdags förra veckan gjorde jag mitt första nyktra gig på över två år....! Det var ingen stor tillställning, men perfekt att öva mitt nyfunna mod på. Kände mig som Bambi på hal is, och det var absolut inte perfekt på något sätt - men jag gjorde det!! Efteråt var jag fullkomligt utmattad och kunde inte ens känna mig stolt eller glad... Det var en sån enorm urladdning.. Stoltheten har kommit i efterhand. Min pianist som spelade (och som känner till hela min historia) sa att hon inte hörde nån skillnad, mot när jag sjunger "i vanliga fall", dvs när jag är påverkad. Kunde inte tro henne där och då. Jag var ju spänd när jag sjöng, "måste ha låtit skit", tänkte jag.. Men jag var inte särskilt nervös. (Hade tagit några betablockerare dock, men hellre det än att dricka.) Men ju mer distans jag får till det, desto mer inser jag, och känner, vilken enorm prestation det var från min sida.. Betänk då att jag inte sjungit nykter (mer än en gång) på fem år....!
Efteråt tog jag dock en stor stark... Var bara tvungen... för att "landa" i vad jag gjort liksom.. Men jag drack åtminstone inte INNAN giget, utan efter, vilket är en enorm seger för mig. Och dessutom, när jag ska sjunga, så handlar det inte om en stor stark innan, utan om starksprit..
Nu har jag ett stort projekt som väntar i sommar, utomlands, ska va borta hela juli-aug, och jag bävar lite inför hur det ska gå... Men jag har detta med mig i ryggen åtminstone, att jag KAN sjunga utan att dricka. Känner mig som sagt som en nybörjare plötsligt... Giget i sommar är ju MYCKET större än det lilla giget jag gjorde i onsdags.. Men jag tar en dag i taget. Min främsta plan är att inte dricka under repetitionerna. Bara det vore en seger i sig.
Önskar er alla en underbar sommar. Är så otroligt glad att jag fann detta forum, där alla förstår och ingen dömer. Tack för att ni finns.❤️

Grattis, vilken underbar upplevelse!
Önskar dig många fina spelningar i sommar och framöver.
Skön känsla att vinna över alkoholdjävulen??
Kramar???

Anxiete

anonymt forum så vet jag att många här hade kommit och lyssnat på ditt nästa gig . Du får ha en bild att det är vi som står i publiken ? bara värme strålar emot dej och om en ton eller två blir fel... tja vad gör det ? Jo, det gör dej alldeles perfekt i alla fall för tänk så mycket som blir rätt ? ?

Anthraxia

Avundas dig som kan sjunga!
Finns överhuvudtaget inget jag älskar mer än att sjunga - jag skulle kunna göra det dygnet runt om jag bara klarade mig utan mat och sömn. Ja...Och om jag inte var tondöv :(

Det är typ den största sorgen i mitt liv.

Du tror inte du kan bli lite "nykär" i musiken och utforska känslan av glädje och magi i att FÅ sjunga, och ta det därifrån?

Liksom ändra synen från "publik-prestation-press" till "kärleksgåva" typ?

...jag låter troligen svamlig nu, men ja - du kan sjunga, det är magiskt. Det kan inte behövas en kemisk berusning, om du kan gå in i den känslan :)

hjälpmig...

Fy fan va jag hatar mig själv just nu... Är full... Har just sjungit på audition i Tyskland.. Hade all intention att försöka göra det nykter... men ju mer det närmade sig, desto mer ångest fick jag.. hade med mig whiskey "för säkerhets skull"... Kändes bra när jag värmde upp rösten, men när det närmade sig var jag bara för blockerad, så började dricka.. och genast när jag dricker så släpper ångesten o kraven och jag känner mig bäst i världen. Jag sjöng, det kändes bra, men så efteråt så kom juryn fram o gav "konstruktiv kritik".. De tyckte jag hade dålig intonation (dvs falsk sång) och dålig kontakt m publiken.. Jaha.. Ok. Men då kan jag ju lika gärna gå o hänga mig själv. Det här går inte längre. HATAR pressen. HATAR att bli bedömd. Vill bara sjunga för att jag älskar det. Vill bara sjunga för att det är fucking SKOJ!!!! Hur jävla svårt ska det va?!!! Men nej - när man försörjer sig på musik professionellt, så får det faan inte va "skoj". Då är det blodigt jävla allvar. Dra åt helvete vad jag hatar det!! Finns ingen själ kvar nånstans. Bara "prestation". Är likadant i hela samhället f ö. Ingen får ha skoj, alla ska prestera. Fy fan, spyr på hela skiten... Vad ska jag göra istället? För jag kan inte hålla på med sången i detta tillstånd... Hur mycket jag än älskar det..? Och det gör så jävla ont att skriva detta... Jag kan inte leva utan sången... Men jag kan heller inte leva MED den.. Är så jävla hjälplös... Vill bara bli kramad.. känner mig helt jävla värdelös som inte kan fixar pressen... Jag vet att det är A som pratar nu, men går fan o hänger mig snart...

Usch! Vilken jäkla skitdag! Jag känner med dig. Om jag ska vara ärlig så känns det som att du försöker tvinga på dig en kostym som inte är sydd för dig. Som att, bara för att du älskar en sak (sjunga) så tvingas du att göra en massa annat också, som inte alls passar dina värderingar och vad du tycker om. Jag hör samtidigt att du ropar efter något annat, men har inte hittat dit ännu... Ibland kan det ta lite tid.

Om jag förstår det rätt så har du druckit nu. Då brukar ju sådana här negativa känslor också förstärkas. Om det är ok för dig så tänker jag att det kanske är bättre att vila på saken och att vi skrivs i morgon igen när du inte har druckit. Då tror jag att det blir lättare att se andra, nya perspektiv. Vad tror du om det?

Andas djupt och önskar dig en lugn fortsättning på dagen!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

hjälpmig...

Tack för fint svar.. Jo, det är ju alltid lättare att se nyktert på saken när man är nykter, så att säga.... haha.. Usch, nu är jag bakis o sitter här och tycker synd om mig själv.. Du har rätt, det är så: till artisteriet hör så mycket annat också - tyvärr - som inte har med konsten att göra.. Som pressen, bedömandet etc. Den delen av kostymen har aldrig passat mig, även om jag kunde hantera det bättre när jag var yngre och "mindre känd", när man slår underifrån liksom. Det är så paradoxalt: man ska sjunga om, och visa, känslor på scen, men Gud nåde den som är känslig privat!! Man ska va gjord av sten för att klara denna branschen. Usch.
Ja, ska försöka glömma denna dagen och ta nya tag imorn. Har första rep imorgon på stället jag jobbar på nu i sommar, och bävar inför att sjunga för kollegorna första ggn. Men ska ta några betablockerare och försöka ändå.. Wish me luck..
Kram och tack för att ni finns!❤️

De flesta yrken kommer med press och prestationskrav och bedömningar då och då. Det är inte alls kul jämt. Jag är till och från under stor press och har provat att döva det med sprit (öl), men det är kortsiktigt och leder till en kontinuerlig försämring eftersom känsligheten för stress, kritik och annat ökar. Jag gillar verkligen jobbet och det jag åstadkommer men då och då blir det för tungt.
Även någon som älskar att spela fotboll får ju också känna på att det är annorlunda när man gör det som yrke. (VM-referens:) Mer prestationsångest och press och krav men kul också sjävklart. Det är troligen inget du kan förändra. Men du kan hitta andra strategier för att hantera det. Lät bra med idrottspsykologen, kanske är precis vad du behöver för att tygla psyket och skaka av dig missarna. Jag märkt en markant skillnad sen jag slutade dricka, mer energi leder till mer träning och båda har gett mig mer självförtroende och ökad stresstålighet. Men du måste ge det ett tag och kämpa. Att behöva vara full för att klara av spelningar och repningar låter inte som en hållbar strategi, men du har kommit en bra bit på vägen. Kämpa på, ta en alvedon och nya tag!

AlkoDHyperD

Det har skrivits så många insiktsfulla och fina kommentarer som jag inte behöver upprepa utan bara instämma i.
Vill dela med mig av egna erfarenheter av att göra något man brinner för som sedan går över till prestationsångest.
För mig handlade det om idrott och tävlande som började med ett brinnande intresse och en livsstil. Tävlingssammanhangen var min ”levande dröm” och klubbkompisarna och även konkurrenterna var som min familj.
En säsong började jag få panik innan varje start och även en bit in på första momentet av tävlingen. Det sammanföll också med att jag börjat vinna en hel del och med det en ökad press. Jag längtade faktiskt tillbaka till när jag var nybörjare och bara tävlade för att genomföra.
Så stod jag darrig och panikslagen - i slutet av den säsongen - på stranden, innan starten, på ”hemmaplan”, favorittävlingen. Massor av folk runtomkring, massor av publik, pampig inledning.
Lyfte blicken och tittade mig omkring. Fokuserade på vad jag såg, det vackra, och tänkte plötsligt ”just nu befinner jag mig precis där jag vill vara, gör det jag älskar mest”
Där släppte paniken. Ångesten bara rann av mig och jag var helt lugn. Rädslan byttes mot förväntan. (har aldrig gjort ett sånt lopp som den dagen heller, aldrig presterat bättre eller haft en sån härlig känsla av styrka, tror det handlade om att jag mindes varför jag gjorde det jag gjorde)
Tillbaka till din situation, Hjälpmig...
Back to basics. Hitta känslan inom dig som du hade när du började. Fokusera på publiken. Ta in scenen. Älska det du gör och dem du spelar för.
Kram

hjälpmig...

Alltså... Herregud... vet inte var jag ska börja... Men är så jäääävla lycklig o stolt just nu!! Euforisk....! Det är nämligen så här.. Igår skulle jag repa för första gången med gänget i produktionen där jag är nu. Och vi skulle även ha musikalisk genomgång av stycket innan vi började. ALLA var på plats. Hela kören, solisterna, dirigent, regissör, pianist etc. Och ALLA skulle naturligtvis sitta o lyssna när jag sjöng. Ok, där har ni läget. Jag har inte druckit sen i torsdags, på den där förfärliga auditionen jag beskrev här ovan. På fredagen (nu hoppar jag i kronologin lite här..), dvs dagen efter min audition, skulle vi ha första musikaliska rep, med alla solister, alltså genomsjungning av hela verket. Jag tänkte "det går inte, om jag inte dricker, men jag VILL INTE dricka.." Så jag bestämde mig för att skylla på att jag var förkyld - vilket jag iofs också var, men inte såpass att jag inte kunde sjunga egentligen - men bara för att VARA i ett rum med främlingar som man ska "bevisa sig" inför, utan att ha druckit, är en utmaning för mig.. Sagt o gjort. Jag drack inte. Jag "markerade" som det heter när man "halvsjunger", dvs inte använder hela sin röst. Men jag stod där ensam inför dem och jobbade m dirigenten UTAN att ha druckit, trots att jag då markerade. Men bara det i sig, var ett gigantiskt steg för mig. Det har nog inte hänt på fyra år typ.. Och sakta men säkert under dagens gång kände jag hur jag började slappna av. Spänningarna släppte lite. Men tankar som "jamen det är ju bara för att du inte sjunger fullt ut som du kan slappna av" kom, men jag struntade i dem, och såg det som ett delmål på min resa bara.
Sen var jag nykter hela lördagen, kollade fotboll, övade lite sång, tog det lugnt.
I söndags också nykter, övade ännu mer, kändes faktiskt riktigt bra, även om jag kände att rösten blev rätt trött efter ett tag - det blir den när jag sjunger nykter, eftersom den där spänningen i kroppen ändå smyger sig på. Men jag sket i det. Var ändå stolt över att jag hade kunnat öva ordentligt.
Så i måndags då, dvs igår, var det alltså dags för det där första sceniska repet med hela castet. (Och nu är jag alltså framme där jag började det här inlägget.) Började värma upp rösten under dagen (det va kvällsrep). Och jag kände direkt att faan, jag är sliten pga det långa övningspasset dagen innan.. Skit. Tankarna började komma... "du måste dricka, annars kommer det inte gå, det vet du ju" osv... Satt på en stol i köket där jag bor, kylskåpet var två meter ifrån mig, där stod två stora starka. Och i resväskan på mitt rum fanns en flaska whiskey.. Kallsvetten började komma, paniken steg.. Alltså ni fattar inte, jag var sååååå nära att ge upp, gå o ta de där befriande klunkarna... Men för varje gång impulsen kom, tänkte jag "nej... en liten stund till bara.. jag SKA inte.. nu andas jag och tar några toner till.." Tankarna försvann inte, men jag lät dem komma, och jag lät dem vara i mig, jag tillät ångesten att finnas, istället för att försöka mota bort den eller fly från den, som jag brukar. Jag drog mig till minnes en bok jag läst, Lyxfällan, där ångesten beskrivs på följande sätt: man är på ett stormigt hav med sin båt, och vill inget hellre än att segla i hamn, men för varje gång man styr mot land kommer de där demonerna o stoppar en. Om man då istället för att fortsätta ut till havs, långt från demonerna, ser dem i vitögat, fejsar dem, säger till dem "ok ta mig då!! Va fan vill ni?! Visa vad ni har att komma med då!! Dräp mig om ni så vill, men jag räds er ICKE!!!" Denna bild dök upp i mitt huvud, och det kändes på nåt sätt som om jag bedrev exorcism, ni vet som i såna där skräckfilmer där prästen ska driva ut djävulen ur den besatta och skriker "vik hädan Fan!! Kämpa NN, du finns där inne, låt kärleken vinna, du är stark, stå emot den här Djävulen, den kan inte vinna om du är sann mot dig själv!" Och alltså... efter typ en halvtimme/trekvart av detta KRIG, som det var, och goda vs onda tankar, där jag besvarade "det kommer låta skit om du inte dricker" med "jamen då får det väl låta skit då!! Jag bryr mig inte om det låter skit!", så... plötsligt från ingenstans... så rann det bara av mig... Den jävla ångesten bara försvann....!! Kunde knappt tro det... Kände mig renad liksom.. Kände att nu är jag JAG, utan påverkan av nåt skit....! Går knappt att beskriva, har aldrig vart med om nåt liknande... Den styrkan jag hittade... vet inte var den kom ifrån.. Gudar, änglar, skyddsguider... nånting var det. Jag reste mig långsamt, fortsatte sjunga så gott det gick.. Och tänkte.. ok, jag har inte hundraprocentig röst idag, men det gör inget. Det absolut viktigaste är att jag genomför det här repet utan att dricka. Ingenting annat spelar någon roll. Ingenting.
Jag packade min väska med noter etc - och la INTE dit nån alkohol, vilket jag annars alltid gör "för säkerhets skull". Men "för säkerhets skull" betyder ALLTID att jag dricker. Och jag vägrade ha några frestelser med mig.
Jag anlände till repsalen. Alla var där. Även den andra sångerskan som jag delar roll med. Fatta att stå o sjunga inför en annan man ska dela roll med och bli JÄMFÖRD...! Det är det gräsligaste som finns. För man VET att ALLA jämför. Men jag tänkte bara "ok, då får de väl jämföra då. Jag skiter i det."
Repet började och jag sjöng. Först lite ostadigt, men jag tänkte hela tiden "det gör ingenting." Sen kändes det bättre, och jag lyckades t o m sjunga riktigt bra. Även om det fortfarande var långt ifrån min normalnivå, men jag gjorde det. Jag gjorde det. JAG GJORDE DET!!!!!!!!
Sen löpte repet på, det sceniska, med instruktioner från regissören osv. Och jag hade KUL!!! Och hela kören var så underbar, så himla goa människor...
Efteråt var jag enormt sliten i rösten, för det kostar på att inte sjunga helt rätt sångtekniskt. Men jag brydde mig inte.
Herregud.... när jag kom hem... den känslan, att ställa sig framför spegeln och se fräsch ut...! Slippa fråga sig själv "helvete, va gjorde jag, va sa jag, syntes det på mig att jag var full, märkte nån något, luktade jag sprit..?" osv... Alltså DEN känslan... O-BE-SKRIV-LIG....❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Och att vakna dagen därpå, dvs idag, FRÄSCH, utan att va bakis, utan ångest... Kan inte beskriva lyckokänslan i ord... Ni som upplevt det vet. Jag har läst många inlägg här som vittnar om samma känsla.
Jag är helt... mållös... över min egen styrka... Typ helt kär i mig själv!!?❤️
Sen har jag ju varit extremt trött i rösten idag, men idag fick jag vila rösten, för vi repade samma scen idag, och då körde den andra sångerskan, så det va helt perfekt. Jag satt bara bredvid och antecknade. Och mådde så FRUKTANSVÄRT BRA.❤️
Nu är det fortfarande lååångt kvar på min väg att vandra. Men jag tar verkligen bara dag för dag med detta. En seger är vunnen. En enorm seger. Att sjunga en FÖRESTÄLLNING utan alkohol har jag fortfarande inte gjort. Men jag tänker inte på det just nu. Dag för dag. Bara så.
Ni ska veta, alla som skrivit i denna tråd, hur mycket jag uppskattar och tar till mig det ni skriver. Och det du, AlkoDHyperD skrev om din upplevelse ang din prestationsångest i samband med din sport, har jag burit i hjärtat sen jag läste det. EXAKT SÅ känner jag/har jag också känt. Och det du sen beskrev, inför din stora dag när du fick sån ångest, men att du lyfte blicken upp mot publiken på läktarna och insöp hela atmosfären och tänkte "det är ju här jag vill vara, det är ju detta jag ÄLSKAR att göra" - DET har jag tänkt sååå mycket på dessa dagar. Herregud, jag är på en fantastisk plats på jorden just nu, i ett fantastiskt vackert land, med höga berg och storslagen natur omkring mig, med sol och värme varje dag, OCH jag får göra det jag ÄLSKAR... Det har sjunkit in i mig mer och mer dessa dagar...❤️ Dessutom är alla i hela teamet så fruktansvärt goa och trevliga, inga som helst divalater från något håll, bara vanliga, trevliga människor. Så vad finns det att vara rädd för? En missad ton? Fel sångteknik? Jamen bring it on då! För jag skiter i det!!!
"Det kommer komma bakslag", dyker upp då och då i mitt huvud.. Men då tänker jag bara "ok då får det väl göra det i så fall, men just nu njuter jag bara, och är helt kär i min seger.❤️
En oändligt stor kram till er alla där ute.❤️ Och kämpa på. Ni har det i er!!! Om JAG har det i mig, så har NI det GARANTERAT!!! Kärlek❤️❤️❤️

Sommarflickan2018

Va glad jag blir av ditt inlägg, det sprudlar av glädje och energi! Fantastiskt. Och grattis till dina framgångar, så härligt att du fixade det utan alkohol. ???

Stor kram!

Att läsa ditt inlägg var som att se en galet spännande thriller?
Som tack och lov slutade lyckligt?
Precis vad jag behövde..

Tack och fortsatt lycka till??

Kramar ???

Du, så himla bra gjort !!!! Och vilken pedagogisk upplevelse, egentligen. Det var som om högre makter skrev dej på näsan: ”du drack, och din audition gick inte bra” vs ”du drack inte , och ditt framträdande gick bra”. Jäklar anaska, där slet du alkoholjäveln från axeln, klöv den med macheten och gav resterna fingret !

John-Erik

Fenomenalt. Har inga ord..
Förutom just fenomenalt och bra skrivet/berättat och vilken thriller. Helt tagen. Helt...
Du kommer att fixa detta, så känns det spontant.

Kramar

John

AlkoDHyperD

Du gör det du älskar och du är där du vill vara. Och är den du vill vara❤️