av Gäst

MIn man dricker

marmar
sön, 2010-03-14 - 09:20

Ja va ska man göra!
Det är så svårt har haft många veckor med mannen berusad varje kväll. åter en morgon när jag sitter o tänker hur ska jag prata med honom, få honom att skaffa hjälp. Jag vet att han inte heller vill ha de så här. just nu ligger de gömda tomma ölburkar lite överallt i huset o öppnade halvdruckna vinflaskor men jag tänker inte ta bort dem denna gången, ja skiter i det nu, de hjälper inte han måste själv komma till insikt!
Fy fan vad jag hatar de här o hur dum är jag!!

marmar
sön, 2010-03-07 - 09:48

Vet inte vad jag ska göra har en man som dricker nästan varje dag. han sköter sitt jobb o på dagarna är han världens bästa man o pappa till sina barn. Men helt plötsligt på kvällarna så har han fått alkohol i sig, o är en helt annan person. På helgerna blir de ofta så mycket att han somnar på toan, golvet mm. jag kan inte dölja detta för våran son som bor hemma han är 15 år, men han säger inget om de men jag ser att han blir orolig. Hans pappa har tagit upp de med honom några gånger när de har varit som värst, o då har han skärpt till sig ett tag. Han är ofta medveten om sitt problem med alkoholen o kan under en period prata om missbruket o hålla sig ifrån de, men sen så har han inga problem helt plötsligt utan säger att han dricker som alla andra!!!

marmar
tors, 2010-03-11 - 09:47

Mår skit idag! skulle se på film med sonen o äta något gott igår. Han ringde till mig på jobbet o sa handlar du idag så kan du väll köpa räkor, kände med en gång att då ska han dricka vin till. klump i magen.
När jag kom hem så va en vin flaska borta, men jag märkte inget på honom, jag träna lite o när jag duschat så va maten klar o två vinglas upphällda, ja sa inget sonen va med. han försvann med jämna mellanrum ut i köket o snart va han ganska packad o somnade i soffan. han skulle gå o lägga sig o ut i garaget o köket för att smyga med drickan. jag o sonen ja oss han kom sen har luktat som en alkis hela natten,

Det som gör mig argast är att han gör våran 15 åriga son så orolig o besviken. Han säger så konstiga saker till honom som han inte ens komenterar. Som igår sa han till honom du är ju inte med i matchen.

Hans missbruk har pågått i ca 13 år. han har vid två tillfällenupp i ca två veckor o då har vi alla
mått jätte bra. jag orkar o har ingen att dela med mig av våra problem. hans släkt har vänt oss ryggen helt o min har en annan tråkig händelse att bearbeta nu,

anonym
fre, 2010-03-12 - 09:33

Jag har samma bekymmer med min man. vad ska man göra. Jag känner mig så handlingsförlamad. Det hjälper inte med prat eller bråk eller med något. Och allt detta ljugande. Lögner om att det är slut att det är över att det inte ska hända igen. Vad förnedrande det är att bli ljugen rätt upp i ansiktet om och om igen. Jag vill inte leva så här. Det är bedrövligt att man inte kan ha kontroll över sitt egna liv ens. Vad gör ni? Vad kan jag göra?

Kvinna-mamma46
lör, 2010-03-13 - 09:54

Hade det hjälpt dig Mickey?

Jag är lite kluven, tänker ofta på hur det hade gått om min man sagt att jag fick välja... har en rälig känsla av att jag kanske hade valt att flytta, satt mig i en lägenhet och supit bort mitt liv.... Hade inte varit kul för mina barn, föräldrar och andra nära och kära. Kan se mig själv som en medelålders fyllkaja på hängandes på barerna i stan. Fast man vet ju inte, kanske hade jag tagit tag i mitt liv då.

Nu hände det ju andra saker som gjorde att jag slutade, jag tackar vareviga dag för detta!

Jag förstår hur jobbigt alla ni anhöriga har det, ni ska vara rädda om er själva och ett tips: släta inte över, underlätta inte, gör det inte lättare för den beroende att dricka.. vi är världsmästare på att ljuga, inte minst för oss själva. Alkoholen har hjärnan i ett starkt grepp. Jag kunde som exempel dricka två flaskor vin en kväll, utan att misslyckas, utan att göra bort mig. Maken såg bara den ena flaskan. När han sedan sa att det är ju helt ok när du bara dricker lite, som du gjorde igår, då trodde jag på det. Full kontroll och hade ju egentligen BARA druckit en flaska. Den andra trängdes undan långt ner i det undermedvetna. Och då var det ju helt ok att dricka nästa lediga kväll oxå..... Man är faktiskt jätteknäpp i sitt tänk. Frontalloben där omdöme och impulskontroll regleras är bortdomnat av alkoholen.

Min man ansågs sig inte vara ett dugg medberoende men när jag lärt mig massor på AA och genom litteratur så kunde jag påpeka en massa:

Han körde alltid våra barn till olika aktiviteter.
Han körde mig till jobbet på helger då jag inte vågade köra bil för att jag var bakis.
Utan att ifrågasätta..
Han godtog att jag sov till middag. Gick på mina lögner om att det var skiftande arbetstider som gjorde mig trött.
Han lyssnade inte när jag sa att jag inte ville till Danmark eller tyskland och köpa hem lager... fast detta var väl förnekelse mer än medberoende kanske.

Ja det är inte lätt, men lär er så mkt som möjligt så ni kan genomskåda lögnerna och undanflykterna och tänk på er själva först och främst. Och barnen så klart!

Önskar er kraft och mod.

Pia

Märta
lör, 2010-03-13 - 12:05

Hej Pia

Tack för ditt inlägg, faktiskt väldigt intressant. Men du, vad fick dig att lägga av? Jag kan inte se att det finns någon annan utväg än att lämna den som dricker, den som äger problemet men vägrar ta ansvar för det.

Kram Märta

Kvinna-mamma46
mån, 2010-03-15 - 07:48

Hej.

Ska försöka att kort förklara vad som hände när jag slutade dricka för gott. Jag har tre barn, mellanpojken insjuknade i en svår sjd när han var åtta, vi visste inte om han skulle överleva på 1,5 år. Minstingen insjuknade under denna för oss svåra tid i tvätt-tvång och ångest. (storebror var mkt infektionskänslig) Mellanpojken är frisk igen går nu bara på kontroll 1 g/år. Lillebror har fortfarande OCD som i tonåren utvecklades till BDD (inbillad fulhet) och blev helt besatt av sin hud. Till slut satt han i ett mörkt rum hela dagarna, beställde olika preparat mot finnar och hade en otrolig ångest och självmordstankar. Hela denna tid var det mig han hade som bollplank och bekräftelse, det var ofta flera frågor i minuten.. har jag finnar, syns dom, går dom bort? Och vad jag än sa så var det fel.
Efter hans första inläggning på BUP blev han lite bättre, fick prova en annan medicin och träffade även en tjej. Började gå ut när det var mörkt. Vi var lite orolig men mest glada att han var bättre och i alla fall kunde gå ut och umgås med folk, även om det bara var i mörker.
Det blev katastrof. Gängbråk, hot, slagsmål, snetändningar på fyllan, polis, förhör, fyllecell, soc, Bup om vartannat. Det kom gäng hem till oss som skulle döda vår son. Byn var i gungning och soc och polis satte in extra resurser. Det var tidningsrubriker hela tiden om 17-åringen i vår by.. jag kände mig pestsmittad och det var en pina att visa sig i affären. Min son ser helt frisk ut, och tuff och kaxig, så inte många visste att han var sjuk.

Det hände liksom saker vareviga vecka, ibland flera ggr. Han slogs, andra slog ner honom. Sen blev det rättegångar och villkorlig dom. Det var så sjukt jobbigt, ingen hjälpte oss heller, vi tom ringde soc och bup och bad om tvångsvård för vi var skiträdda att han skulle skada någon allvarligt. Till slut efter att jag jobbat två nätter, inte sovit en blund därför att polis och soc dök upp på morgonen, så drack jag vin på kvällen, sonen kom vid midnatt och skulle ut trots att han hade kompisar hemma och då brast allt. Jag försökte ta mitt liv, hade haft det som en sista utväg i ca två års tid i tanken och hade samlat på mig massor av tabletter. Ingen i familjen märkte något, jag skyndade mig iväg och tyvärr så kraschade jag bilen tydligen, minns inget, vaknade på sjukhus något dygn senare.

De två sista åren hade jag egentligen inte druckit så mkt. Jag höll uppe i 11 mån för att se om jag kunde bli ett bättre stöd för min son... sen drack jag ibland, varvat med en antabus då och då för att hålla det i schack. Så gav jag bort mina antabus till en släkting, frun bönade, de hade problem hemma och då eskalerade mitt drickande igen.

Jag var grymt nere efter att ha misslyckats, ville bara inte vara med längre. Men blev chockad av alla starka reaktioner, inte minst hos mina barn. Jag trodde alla fattade hur dåligt jag mådde... Fick reda på att jag tydligen var väldigt bra på att låta som jag hade kontroll... Barnen tvingade ur mig löftet att aldrig göra så mer. Och det lovade jag. Och kapitulerade även inför alkoholen. Visste att utan alkohol i kroppen skulle aldrig tanken gått till handling. Så jag tog emot all hjälp. Bearbetade sorg, medberoende, mig själv, mitt alkoholbegär, genom alla de sätt som jag tidigare skrivit om. Och som läkaren sa... jag var helt utbränd och deprimerad av hemsituationen och av alkoholen.

ja, förlåt om detta blev långt. Det bara bubblar över, jobbigt att skriva om men ändå så vill det ut.

Det var mkt att reda ut efteråt, vissa skyllde allt på min son, att han drivit mig till detta. Men vi pratade mycket och skulden är ingens, vi var inne i en ond cirkel och nu var den bruten.

Vi mår alla mycket bättre. Min man och jag stöttar varandra när vi blir oroliga över sonen, men låter det inte äta upp oss. Han är snart 20 nu och har ansvar för sitt eget liv. Han har även fått bättre läkare, bättre medicin och mår bättre. Han får bo hemma så länge han sköter sig socialt.

Hör ni så likt det är.. medberoende som medberoende.. :)

Ja, jag håller med om att man ska lämna alkoholisten om han/hon inte vill/kan ta tag i sitt liv. Jag har liksom inga bra svar på något känns det som, alla är olika och mänskligheten är ju komplicerad. Men se till att tänka på er själva i första hand, alla har ansvar för sina egna liv, hjälp till självhjälp är det bästa enl min mening.

Kram

Märta
mån, 2010-03-15 - 12:42

Hej igen

Tack för att du delar med dig, men du, vilken kamp ni alla har tagit. Det är beundransvärt att ni tagit er igenom allt och forfarande står mitt i livet och vill leva. Jag håller också med dig att det inte finns ett enkelt svar på något när det gäller vår sorts problematik men jag tror att dent bästa man kan göra för alla parter är att värna om sig själv i första hand. Annars är man varken till glädje för sig själv eller för någon annan. Och livet är faktiskt en gåva.....

Kram Märta

Märta
tis, 2010-03-16 - 18:17

Pia

Vi peppar alla varandra på olika sätt, men det är inte lätt att lämna ut sig till främmande människor via internet. Det är helt fantastiskt att du vill dela med dig om dina erfarenheter. Det hjälper så många att få stöd och hopp. Vilken kvinna du är, vilka kämpar ni är i din familj.

Tusen kramar/ till er alla Märta

SuzyQ
tors, 2013-12-19 - 19:20

Det finns många olika sorters alkisar verkar det som..min man har inga problem att hålla sig utan i flera veckor och har inget sug när han är nykter. MEN ibland när han har druckit en kväll så börjar han redan morgonen efter och sen är det kört. Det kan pågå, som nu, i flera dagar i sträck och han skämmer ut sig så totalt. Har annars ett bra jobb med bra betalt vilket han sköter och han är världens bästa man, pappa och morfar. Nu har det blivit katastrof fullständigt. Senaste året har allt eskalerat bortom allt vett. Jag är helt förtvivlad.

Hur dåligt kan man må innan man faller död ner? Och mina tonåringar som måste se och höra hans svador när han är packad. Då skriker han om vilken jävla nolla jag är, vilka kompletta idioter mina föräldrar är, min bror och mina barn är inte vatten värda. Jag blir förbannad då och försöker få honom att vara tyst men det går inte, han ger sig inte. Det är som förgjort att bli av med honom. Han kan gå och lägga sig en stund men är snart tillbaka och skriker ovett och slår i dörrar och beter sig illa. Det är som två helt olika människor hans nyktra kontra den fulla.

Vi hade en underbar fest hemma i lördags med många gäster och allt flöt på så himla perfekt, ingen fylla utan lagom och jag var så glad. En nattfösare för honom och en vän som sov över, ett glas vatten för mig, och sen var det som att trycka på en knapp. Han blev helt förändrad, började skrika och veva med armarna och sparkade mig i magen och knuffade mig två gånger. jag låste dörren till sovrummet och han sov på soffan. Dagen efter var allt bra och det kändes bra till och med, vi städade undan och gick på en promenad och under tiden märker jag hur han blir fullare och fullare medans vi går. Jag ber honom att gå på egen hand och jag går en längre promenad. Väl hemma så känns han full men vi lagar mat, läser tidningen och ser på tv. Jag fixar ett glas glögg till oss, vi äter och delar på en flaska vin till maten. Han blir bara fullare och fullare, jag frågar hur är det möjligt, vad dricker du? Förstås ett nekande svar. Han blir otrevlig och elak, somnar i soffan och jag går och lägger mig. Han kommer senare och då är han helt plakat och börjar snurra i sängen så det går inte att ligga kvar. Jag får gå till soffan och sova. Dålig natt kan jag säga.

Nästa morgon är han snäll och gullig och vi åker tillsammans med tunnelbanan mot stan på olika ärenden och han jobbar tydligen någon timme och sen går de och tar några bira. Han kommer hem 23.15 när jag redan gått och lagt mig. Full. Han sover på soffan. Nästa dag åker jag iväg, han far till jobbet säger han, och när jag kommer hem på eftermiddagen så är han pruttfull IGEN! Han börjar skrika om vilken jävla idiot min dotter är, hur han inte tycker om henne längre, att hon är dum i huvudet osv. Jag knuffar/föser honom mot hallen och säger att han ska vara tyst och gå och lägga sig. Då slänger han upp armen med knuten näve som tar på min lägg och jag får blodvite och svullen läpp.

Nog är fan nog. Jag ringer polisen. Han drar iväg. Polisen kommer och pratar och rapporterar till åklagaren. Han ska plockas in men de hittar inte honom så de ber mig ringa när han kommer hem. Jag ringer när han kommit men tycker att de kan hämta honom dagen efter men de dyker helt plötsligt upp och hämtar honom och han får spendera 16 timmar i sträck på häkte.

Då tror man att han ska få sig en tankeställare, verkligen. Men icke. Han går direkt till puben och super sig redlös. Kommer hem och är så jäkla full, snor ändå en flaska vin från mitt vinställ och springer hela natten och gråter och snyftar om hur hemskt det var på häktet. Det är det enda han fokuserar på, hans egen jobbiga upplevelse, inte VARFÖR han hamnade där. Jag låter honom komma till sängen sen och håller om honom och han somnar till slut. Min natt är hemsk.

Dagen efter åker jag iväg och han åker med cykeln på sitt håll och vi har telefonkontakt hela tiden. Det låter bra, han lovar om och om igen att han inte dricker och jag skyndar mig hem och hittar honom ännu mera full. Han säger att han ska åka till sin pappa och vidare till en bror på annan ort. Ännu en gång har jag stått där som en jävla idiot och litat på honom, trott på hans lögner. Hur dum är inte jag? Herregud det är snart jul och mitt liv, hans liv, mina barns liv är helt upp och ner. Jag har aldrig varit så ledsen på hundra år. Vidrigt.