Vet inte vad jag vill fråga om, känner mig så manipulerad. Varit tillsammans med min man i 16 år. 2 små barn, den ena precis nyfödd. Min man har alltid tyckt om att dricka öl och vin till både vardags och fest. För 6 år sen eskalerade det. Han drack för mycket och för ofta. Efter en otäck händelse då, drog han ner betydligt. Vi fick vårt första barn för 5 år sen och det uppdagades efter något halvår att han smög i väg till puben direkt efter jobbet och drack öl. Låtsades vara på jobbet. Kris i relationen och löften att det aldrig skulle hända igen. Exakt samma sak hände 2 år senare. Kändes som marken under mig försvann, kände mig så lurad och bedragen. Där gick jag och lillpojken hemma och längtade efter pappa med middagen redo och så satt han i smyg och drack öl! Vi gick i parterapi och han i beroendeterapi, efter den gången. Enligt min man klassade beroendetetapeuten honom som riskbrukare och inte alkoholist och trodde på min makes plan att inte behöva bryta helt med alkoholen. Ytterligare 2 år gick, jag har känt mig obekväm med att han dricker. Han säger att jag ska släppa det, han sköter det här, jag kan lita på honom. Det är normalt att dricka några öl eller några glas vin. Det är jag som har en skev syn på alkohol och jag som har ett kontrollbehov. Så igår, efter en tids misstanke, inser jag att han smygdricker i verkstan. Så klassiskt, så sorgligt. Jag blev så otroligt sorgsen. Vem är han? Min man sen 16 år tillbaka ljuger, smyger och manipulerar... mig, hans bäste vän och mamma till hans barn. Känner mig så sorgsen och uppgiven. Det här tar aldrig slut. Han säger "kan du inte bara låta mig vara den jag är? 2-3 glas är väll inte så farligt. Jag är bra på andra sätt". Han vägrar sluta och det är så sorgligt.
Jag vill lämna honom men vi har 2 barn. Vad är bäst för dom? Det är ju framförallt det att han lurar och bedrar mig men barnen far inte illa, som jag uppfattar det. Han blir inte full när han dricker men så klart vill jag inte ha det så här. Känns som att man inte kan göra ett skit åt det. Om vi skiljer oss får barnen betala priset med varannan veckas boende osv. Känner att det är bättre att jag offrar mig och stannar. Jag vet inte, jag vet ingenting.

anonym21137

Förstår verkligen din oro och frustration i situationen. Jag jobbar just nu och min sambo är föräldraledig och hemma med barnen. Jag har vid flera tillfällen kommit hem till en mycket påverkad man (även om han tror att jag inte ser/märker det). Jag älskar honom högt, men känner mig sviken, lurad och hemsk som inte funnits där för mina barn eller honom. Jag ser på dem att de är oroliga när pappa "är konstig", även om han är den snällaste i världen och inte skulle göra en fluga förnär.

När jag ställt honom mot väggen med detta börjar han med att låtsas som att han inte vet vad jag talar om, för att sedan ljuga om att han inte alls druckit till att slutligen försvara sig med att "det var inte så farligt", "du är för kontrollerande" osv... Men nu, senaste gången det hände, bestämde jag mig och gav ett ultimatum. Antingen så får han sluta dricka när han är ensam med barnen eller så får vi separera och jag tar barnen tills dess att han mår såpass bra att han kan hålla sig nykter runt dem. Han bröt ihop, grät och bad om min förlåtelse. Bad mig att inte lämna... Lovade att inte dricka när han är ensam hemma med barnen någonsin mer.

Samtidigt vet jag att han inte mår bra, ser i hans ögon att han vet att han sårat och skrämt. Jag ser hans smärta, hans ångest... Men hur ont det än gör i hjärtat så måste jag säga ifrån, om inte för min så för barnens skull. Jag behöver få ro, barnen behöver få två trygga föräldrar och han behöver hjälp som jag inte kan ge...

Hittills har han hållt sitt löfte, vilket änsålänge bara är två månader, men länge för honom. Jag stöttar så gott jag kan.

Vet inte om min historia kan hjälpa dig, men jag förstår kanske lite hur du känner, förstår besvikelsen, oron, sorgen. Stanna eller lämna? Omöjligt att säga... All kärlek till dig!

Skipper2

Vi var till psykolog. Hon var rättfram och sa "han vägrar ändra sitt drickande mer så det är detta du har att förhålla dig till". Jag känner mig som en gisslan i min egen relation. Känner mig som kuvad. Att han bara gör som han vill, öppet eller i smyg. Så egoistiskt. Och vid sidan står jag och känner mig som en dörrmatta. Jag behöver inte känna så, säger han. Det är inte så farligt att jag dricker, säger han.
Men hur ska relationen kunna fungera om alkoholen alltid är högsta prio? Ska vi leva parallella liv här hemma? Jag fattar inte hur man gör! Hur ska jag ens kunna tycka om honom??

Anxiete

är att dra dina egna gränser. Vad är acceptabelt för dej och vad kan du göra för att nå till dit?
Kan du kräva ärlighet av honom ?” Om du tänkt dricka i helgen så ser jag gärna att du åker iväg någonstans och gör det så att jag och barnen får lugn här hemma”
”När du tänkt dricka så vill jag gärna veta det så jag kan planera för vad jag och barnen ska hitta på ”
Börja planera saker utan honom” Jag trodde inte du ville följa med för du ska väl dricka?” Osv... Ta befälet över ditt liv! Lätt sagt, svårt att genomföra ... Jag jobbar själv på den biten och små,små steg för mej och mitt välmående är guld värt !
I början känner han säkert att det är skönt, hon har slutat tjata men sen smyger osäkerheten sej in , räknas inte jag längre ? Hans val ......

Skipper2

Det är så svårt, så svårt. Jag har så svårt att tycka om honom nu. Jag vill knappt prata med honom men jag försöker. Vår stackars 5-åring märker ju den dåliga stämningen, vill inte att han ska växa upp i en familj med obehaglig stämning att förhålla sig till. Så tänker jag att jag orkar inte bråka, nu går jag vidare. Men så hör jag en öl öppnas och det bara kokar inombords och hjärtat gråter. Den här jävla alkoholen är som ett mörkt moln över oss. Hur gör man för att leva med en alkoholist utan att känna så starkt hat?

saris

känner jag med varje gång jag vet att han dricker eller har planerat att dricka men sen försöker jag tänka, att han egentligen inte vill hålla på så för att han är ju egentligen sjuk, att han inte kan stå emot är inte hans fel. sen är det ju jättesvårt, man blir så kluven men jag tror inte din man vill dricka framför barnen osv...han är bara sjuk! försök att göra grejer tillsammans med barnen och tänka på er även om det är svårt när man bor ihop och är tvungen och se hur det dricks. uppmuntra hans nyktra jag och var "off" och skit i honom när han dricker så att han förstår att han inte blir accepterad när han dricker..det kanske sätter igång något i hjärnan på honom...hoppas det löser sig och att han vaknar upp och vill ta tag i sina problem..kram

Tack för att du skriver och berättar hur du mår. Jag kan lova dig att det sitter fler i liknande situation och läser din tråd och känner igen sig. Känslan av att sitta fast, att inte se några utvägar, att man är tagen i gisslan. Du skriver också att psykologen ni träffat sagt att din partner i nuläget inte kommer förändra sitt drickande, så det här är det du har att förhålla dig till. Barnets upplevelse är viktigt för dig, du är orolig för hur det påverkar hen och du kämpar för att hantera dina egna känslor så hen inte påverkas. Du upplever att du känner dig tagen i gisslan. Men om vi vände på det, vad har du för möjligheter i stället?

Du skriver viktiga frågor som kan vara bra att bolla med andra. Det är bara du som har svaret men ibland kan det hjälpa att få motfrågor så jag testar det. Om du vill får du gärna skriva ytterligare inlägg och besvara frågorna.

"Men hur ska relationen kunna fungera om alkoholen alltid är högsta prio?" - Ja, är det möjligt? Vad känner du när det gäller just er familj?

"Ska vi leva parallella liv här hemma?" - Kan det vara en fungerande lösning för dig och barnet? Vad är plus och minus med den lösningen? Hur skulle det praktiskt gå till?

"Hur ska jag ens kunna tycka om honom?" - Är det något som man kan ta logiska beslut om? Jag tänker, andras beteenden kommer alltid påverka huruvida vi tycker om och uppskattar dem eller inte. Om det väcks varma känslor eller andra känslor. Jag vet att ni redan varit till psykolog - men jag skulle gissa att om ni vill rädda er relation då behöver ni båda kämpa för att skapa varmare känslor mellan er. Kan det vara till hjälp att gå på familjeterapi?

Ursäkta, det blev ett batteri med frågor. Du svarar naturligtvis bara om du vill!

Annars önskar jag dig och familjen en lugn och fin midsommar!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mimmi k

Min man dricker. Han kan vara berusad kl 14 en vardag och ringa mig. Jag hör på rösten att han druckit.
Han har aldrig varit våldsam men kan bli gapig och elak han sluddrar och har dålig balans. Ibland ger han sig iväg tappar kontokort eller visar sig berusad på stan. Vid ett tillfälle blev jag uppringd av en person som var orolig för hans drickande. Kan kan dricka på middagar och vara den enda som raglar runt.
Jag konfronterar honom varje gång detta händer ca 1 gång i månaden och han nekar alltid.
De tillfällena slutar med att vi sover i skilda rum och sen går det över.
Men jag orkar inte längre. Vad ska jag göra ? .

Skipper2

Jag känner mig sedd här på forumet. Det känns väldigt bra att ni ser mig, så att säga. Här hemma känns det som att allting bara kretsar kring honom.

Jag försöker att bjuda på mig själv och inte vara så arg men så hör jag ljudet av en öl som öppnas, och en till, och ett glas vin och jag får bara mer och mer ont i magen. Igår, tex, drack han 4 öl och ett glas vin under em när vi (jag och våra 2 barn) var hemma. Han blir inte märkbart full på det men så klart luddig i huvudet och det är ju precis det han vill också. Jag vet inte.... om jag försöker se på det objektivt utan att ta hänsyn till allt som har varit så kanske man kan ha det så här... han leker med barnen, lagar middag osv trots att han druckit så mycket. Men det skapar en stor oro hos mig eftersom han succesivt kommer behöva öka dosen för att uppnå den här luddigheten. Jag oroar mig också att jag missbedömer hans berusningsgrad, tänk om han i luddigheten råkar skada barnen. Känns som att jag måste hålla koll på honom och ständigt bedöma berusningsgraden när han dricker och det skapar en stress hos mig och en distans oss emellan. Jag känner det som att vi är allt annat än ett team.

På ett sätt lever vi redan parallela liv här hemma. Jag har blivit en trist och präktig person och han kör hang loose-stilen. I och för sig så delar vi mycket på vardagssysslorna. Det är så svårt att bortse från historiken. Det är väll den man ska lära sig av.

Jag känner att varma känslor väcks inom mig gentemot honom men de dör på en sekund när jag hör hur han knäcker första ölen. Hade det inte varit för barnen så hade jag inte velat stanna med honom. Jag känner mig som kuvad, att jag måste ta den här skiten. Jag känner mig så klar med det, känner mig värd nån så mycket bättre alternativt bara få vara i fred. Bry mig om mig själv. Slappna av. Men jag vill inte lämna barnen hos honom varannan vecka för då finns det ingen nykter vuxen med dom. Jag är ändå deras trygga hamn här hemma och vår äldsta vänder sig i princip alltid till mig i första hand. Så för barnen är nog detta bästa lösningen. De får ha både sin mamma och pappa på heltid och att jag är ständigt nykter. Fast då måste jag komma bort från ilskan för jag vill inte heller att mina barn växer upp i en familj där jag blänger på deras pappa och har ett allmänt kärlekslöst förhållande...

Hej Skipper2,

Välkomnen hit och så intressant att läsa ditt perspektiv.

Jag är mamma till 2 barn, 12 och 16, och under en period 2016 då jag mådde fruktansvärt dåligt drack jag för mycket. Mina barn märkte det. De är ju vakna och rätt mogna. Jag har anpassat mej därefter. Den minsta kräver att om jag dricker (vin - blir inte mycket annat), så står flaskan på bordet och jag dricker i ett vinglas.

Numera dricker jag mkt sällan och ifall jag dricker gör jag det när jag är själv ( ungarna är hos sin pappa ) och jag kör fn inte bil.

Min exmake har ingen bil han heller. Dock frodas våra ungar och om ngt händer är vi omgivna av grannar och det finns 112.

Hoppas att du finner stöd i det här forumet. Min spontana tanke är att du kanske kan uppmuntra din karl att dricka öppet. Ingen mår bra av smyg ( ref min dotter ). Kanske behöver han hjälp och stöd att förstå sitt brukandemönster och då kan ni gå framåt i ärlighet. Som du beskriver honom är han inte en dålig pappa. Jag förstår din rädsla och har stor respekt. Det finns ingen skam större än den i mitt liv, att yngstan fortfarande 1 1/2 år efter min period av sömn- och alkoholproblem fortfarande tassar nerför trappan för att kolla att jag inte somnar i soffan.

Hoppas ni finner en bra väg framåt som föräldrar.

Styrkekram

Skipper2

Glöm det... idag, en måndag, halsa han direkt ur en romflaska kl 15 på eftermiddagen eftersom han "behövde något snabbt".... mitt hjärta går sönder.

Troll65

Smygande, smusslande, lögner och svek...ja listan kan göras lång. Det gör verkligen så ont i en att veta vart prioriteringarna ligger, vad som är viktigt. Att hela tiden få konfronteras med hur min sambo "rättfärdigar" allt för att anse sej ha en anledning till att dricka. Om än han inte dricker mycket och inte helt varje dag så förgiftar och förstör det vår relation, för hans jakt på att finna anledning till att dricka ex stress över vårt förhållande osv gör att det förgör det fina. Han valde att efter 8 år utan en enda vit dag ett liv utan alkohol och plötsligt var han inte längre avdomnad och känslorna för mej blev "på riktigt". Då jag har många år att ro en tung båt själv med honom sittandes i så kändes det ju helt fantastiskt att äntligen få se hans "rätta" sida och kärleken blev starkare än någonsin. Så sakta men säkert gled han tillbaka, idag efter konfronterande med lögner/hymmel o smygdrickande så är vi tillbaka på ruta 1. Min maktlöshet och ledsamhet finner inga ord längre...om än jag har massor av kunskap kring medberoende och har erfarenheter, det gör mej så ohyggligt ont att han igen väljer att bli avtrubbad och passiv känslomässigt, och ej att förglömma allt handlar om att HAN må få göra som han vill, han ställer krav på det mesta och jag ska varken snoka eller ha åsikter för det gör bara att han ännu mer vill vara i sin bubbla för HAN blir så stressad. Finns varken förståelse, empati eller annat vilket inte alls är konstigt...men shit vad det GÖR ONT...TACK för att du delar med dej av din historia...kommer spendera massor av tid här inne, kanske får man andas och skratta igenkännande en stund och inte känna sej så ensam <3

Anxiete

Du lär känna igen dej massor här ... vi är många medberoende som skriver, gråter och skrattar men framförallt så blir man starkare när man får en massa åsikter och bekräftelse !
Läs gärna på beroendesidorna också , det ger mycket insikt.
Om du vill så starta en egen tråd så är det lättare att hitta och stötta dej , kram ?

Skipper2

Det känns så hopplöst. Vaknar med en klump i magen som bara växer sig starkare och starkare över oron om han ska dricka, när han ska dricka. När första ölen väl dricks så lugnas klumpen i magen lite, sjukt nog.
Han hade 2 vita dagar "för min skull" och det kändes så bra. Ser han inte hur mycket bättte vi har det då? Sen väntar jag bara på nästa besvikelse... är nästan som besatt av när han ska dricka nästa gång. Hatar det! Vill inte bry mig men hur ska jag stänga av det? Borde tänka att han alltid dricker så slipper jag gå och tänka på det men det gör mig så ledsen att tänka att han alltid dricker...
Han säger "sluta tycka att det är ett problem att jag dricker så är allt frid och fröjd" och jag säger "sluta dricka så är allt frid och fröjd". Vad ska jag ta mig till?? Hur ska jag tänka? Det här är så dränerande!

Anxiete

gått igenom samma oro som du gör . Att hela tiden vara på spänn för att veta , för jag tror det handlar mkt om det, att veta om han druckit eller ej. Jag höll på att knäcka mej själv tills jag ”tog mej själv i kragen” och bestämde mej för att nu skiter jag i när han dricker ! Inte om utan när.... det blir ju lite som du skriver, jag utgår från att han druckit, allt annat är positivt (sjukt,jag vet) MEN det har hjälpt mej att släppa på kontrollen och må lite bättre. Något som också hjälpt mej är att jag är väldigt rak mot honom ang alkohol . Ställ frågan: Kan du köra, vi behöver mjölk t.ex ? Får du ett nekande svar då undrar du såklart varför och då blir han tvungen att själv säga att han druckit istället för att du ” anklagar” och är ”sur o besvärlig” Kan han inte så ok, då är vi utan mjölk för jag hinner inte....Ingen klander, bara ett konstaterande!Låter kanske flummigt men här har det hjälpt oss båda, han dricker mindre och jag tjatar mindre. Klumpen sitter fortfarande i magen men den har krympt lite.
Jag intalar mej själv varje morgon att idag ska jag ha en bra dag, jag är värd att inte lyssna efter burkar som öppnas eller leta tomflaskor. Jag kan leta och lyssna imorgon men inte idag... Små pyttesteg åt rätt håll ....
Kanske ingen hjälp alls men det funkar för mej! Kram?

Anxiete

Jag får ofta höra att jag är ”löjlig som bryr mej, det är väl inget att få ont i magen av, så farligt är det inte” osv ... Jag försöker att inte bli arg(så svårt) utan jag svarar bara: Kan du bestämma hur jag känner , hur jag ska reagera eller hur mina känslor är ?? Nej det kan ju såklart ingen, slut på diskussionen!! Det hjälper också, jag får känna precis som jag gör utan att någon kan säga att det är rätt eller fel för känslor styr man inte! Det biter lite när han måste erkänna att ingen kan styra vad någon annan känner !

Skipper2

Dina ord betyder så mycket. Blir alldeles tårögd. Jag förstår precis hur du menar och ska försöka göra så. Och tack för din bekräftelse på att jag får känna som jag gör och han tycker, precis som du skriver, att jag är löjlig.

Anxiete

tycker att han är ”löjlig” som dricker så då blir det oavgjort i den striden ?
Jag vet att alkoholism är en sjukdom och att den beroende naturligtvis inte vill ha det så men att det ska vara så förbannat svårt att ge de närmaste lite uppskattning ( inte bara fylleuppskattning) Att våga tala om att de vet att de gör fel mot sin familj men att de just nu inte klarar att bryta sitt beteende. Det hade betytt så mycket att få den bekräftelsen , för även om många beroende lever i förnekelse om sitt missbruk så är jag säker på att de vet att det blir fel mot dem de har närmast.
Inget förlåt för det betyder inget till slut utan bekräftelse på att jag som medberoende är inte löjlig, dum, korkad ....

Samtal med mitt numera nyktra ex så säger han att det går helt enkelt inte att avstå.
Viljan,förmågan suget är och förblir starkare än det sunda förnuftet.

Just att man låter förminska sig själv till mindre värd än en dryck gör en förtvivlad.
Man vill skrika, slå sparka för att den som dricker ska förstå.

Men Nej, oftast gör de inte det.
Och han var och är en fruktansvärt snäll människa som alltid satte andras behov före sina egna.
Utom i just detta, för han förmådde inte.

Anxiete

att jag faktiskt kan få bekräftelsen jag vill ha ibland! Inte i de mörkaste stunderna men när vi kan sitta och prata utan ilska och anklagelser hit och dit då kan han säga det man behöver höra: ”Jag har stora problem, jag klarar inte att bryta helt just nu men jag vet om mina problem” det räcker långt för då känns det som om en liten ljusning.

Skipper2

Bestämde mig för att helt fokusera på mig nu. Göra sånt som får mig att må bra osv. Han får ta hand om sin skit så försöker jag sluta vara så besatt av honom och hans drickande. Gjort så i 2 dagar och har mycket mindre ångestklump i magen men samtidigt känns det så förljuget. Precis som att jag accepterar hans drickande och nu lever i förnekelse istället. En bra dag som denna får jag till och med för mig att det kan nog funka att han dricker lite. Samtidigt vet jag ju att hux flux blir det för mycket igen. Smusslas, ljugs och göms. Jag vet det. Men hoppas så på något annat.
Jag känner mig fortfarande så vilsen. Ena dagen känns det som att jag är på väg att förlora honom helt till alkoholen. Andra dagar känns allt normalt och jag tänker på allvar "det är ju inte så farligt att han tar några öl". Det är så sjukt!!
Så klart anser jag att han ska sluta helt men han totalvägrar det. Så hur ska jag förhålla mig till det här utan att själv bli ännu mer medberoende där jag typ stoppar huvudet i sanden?