Hej. Jag är en 19 årig tjej.
Detta är första gången jag skriver här. Efter att ha kollat igenom olika trådar kände jag en stor trygghet, värme och hjälpsamhet på denna sida och tänker att det är ett bra ställe för mig själv att skriva om mina problem och kanske få stöd o hjälp.
Jag började dricka alkohol första gången för ungefär 1,5 år sen, då jag var runt 17 år. Tidigare har alkohol alltid varit enormt ångestladdat för mig då jag lidit av ångest och kräkfobi och stora kontrollbehov hela mitt liv och endast kunnat dricka någon klunk alkohol och sedan varit livrädd för att tappa kontrollen/spy etc. När ångesten sedan minskat genom medicinering gick jag på en fest och blev full för första gången, en väldigt speciell känsla som både var lite läskig men framförallt väldigt kul. Redan andra gången jag drack började jag bråka lite med mina vänner, dem ville dra hem men jag ville aldrig att det skulle ta slut och ville fortsätta dricka och festa.
Det första halvåret av festande bestod av att jag varje gång jag blev full gjorde bort mig jätte mycket, fylleskrev till folk jag var intresserad av och ville hångla med alla och allmänt betedde mig riktigt jobbigt, men hade enormt kul och älskade att festa och vara full, det blev det enda jag såg fram emot i livet och mådde så bra en stund i berusningen och ville aldrig bli nykter. Hade alltid enorm bakisångest dagen efter och skrev förlåt till alla jag varit jobbig mot. Hände även att jag inte var där för vänner som mådde dåligt när jag var full för jag ville så mycket dansa och vara överallt och dricka och aldrig dra hem.
En kväll drack jag en halv flaska vin själv hemma, trodde inte att något skulle hända innan men blev extremt full, fylle skrev till mina vänner, var påväg ut till stan ensam för o festa, slutade med att jag bölade sönder och att mina förändrar hämtade mig på tågcentralen.
Jag fortsatte dricka under sommaren, min relation med mina föräldrar blev piss dålig, jag ljög och höll inga överenskommelser, drack alltid för mycket, ville aldrig gå hem, ångrade alltid allt, hade mass blackouts, men fortsatte, för det var ju så jävla kul och en sådan frihet.
(Ska tillägga att jag lider av depprision sedan flera år tillbaka och alltid lidit av ångest/panikångest, och denna sommaren var även min bästa vän väldigt allvarligt sjuk och allt var åt helvete och alkohol var det enda som inte var ett lidande i någon kort stund)
Så en kväll efter en fest, då jag var alldeles alldeles för full, trillade jag in i en glasdörr, började blöda från huvvet, fick åka till akuten där jag hade enormt hög promille och fick röntgas. Väl på akuten skrek jag efter min bästa vän blandat med att jag skrattade konstant. Tillägg här är att jag hade en jätte viktig grej att komma i tid till nästa dag som betyde mycket för mig. Mina föräldrar var med på akuten och förstås hemskt ledsna och oroliga för mig.
Här bestämde jag mig tillsammans med mina föräldrar att inte dricka mer, min pappa anmälde mig till nykterhetsorganisation.
Jag var nykter ett tag men började sedan dricka igen.
Alla gånger det gått fel kan jag inte ens räkna på mina fingrar, jag har rökt på under fyllan fasten jag vet om att det ger mig enorm panikångest, haft sex med människor endast pga fylla och obryende, hamnat hos alla möjliga främmande människor, gråtit, gjort galna saker, varit ledsen, trott jag varit super lycklig, velat dö osv osv.
Ett halvår senare hamnade jag på akuten igen, denna gången efter en middag hemma hos en vän, där jag druckit starksprit och vin, sedan vinglat hem, träffat min mamma som varit besviken, börjat bråka och sedan svalt massa alvedon med intention att i fylleledsamheten inte vilja leva mer.
Drack efter detta inte på en månad för insåg att jag fan kan göra vad som helst i blackoutsen och att jag nästa gång kanske lyckas med olika försök som jag gör pga totalt obryende i berusade tillstånd.
Började efter en månad som nykter dricka försiktigt och ”stabilt”, något glas vin någon kväll, någon öl. Blev alltid ledsen o ville alltid ha mer, extremt svårt att inte fortsätta dricka, extremt svårt att hålla sig hel nykter. Att hålla sig nykter i sammanhang där alkohol fanns tillgängligt gjorde mig så ledsen att jag började gråta emellanåt.
När ja väl börja dricka igen funkade det bra ett tag och jag blev inte för full, men senare eskalerade det och en kväll när alkohol fanns tillgängligt i stora mängder gick det åt helvete gjorde massa dåliga saker som jag inte kan förstå i min värld varför jag gjorde, börja bråka med min nära vän, fick grova skuld känslor (vilket ihop med att vara full gör mej enormt destruktiv) sa att jag skulle resa utomlands o försvinna, började slå mig själv så jag fick en stor blåtira, blev hämtad av mamma, mådde på botten nästa dag.
Bestämde mig för att aldrig dricka igen, var nykter i 2 veckor.
Hamnade sedan på en väns fest efter några glas öl, här fanns mängder av stark sprit vilket jag, utan någon tanke på konsekvenser, drack. När jag väl kom hem hos min nära vän tillsammans med en annan nära vän, spydde jag ner hela hennes lägenhet, trillade runt, var enormt personlighetsförändrad (minns själv knappt något av detta men fått berättat) , fanns inte någon del av min egen personlighet kvar, var manipulativ, satte mig själv i offerroll, började bråka med mina två nära vänner, gjorde allt för att dem skulle bli arga, sa idiotiska, verklghetsförvrängda saker. Blev enormt destruktiv började slå på mig själv, skrek och gjorde allt för att ta mig ut, mina vänner höll kvar mig i lägenheten för att de inte ville jag skulle skada mig eller hamna i fara, ringde mina föräldrar, blev hämtad, var på botten nästa dag.
Det senaste hände för en vecka sen. Som tur är har jag kvar alla mina nära vänner, de säger att de förstår att det jag gör i blackoutsen inte är jag utan en totalt personlighetsförändrad idiot, de förstår att jag aldrig skulle bete mig så i nykterhet och att jag inte kan hantera alkohol.
Detta blev extremt långt nu men det jag ville komma fram till är att jag inte kan/får/bör/vill dricka igen men att jag är så rädd för mitt eget beroende, för att jag inte kan hålla mina löften. Har bestämt att jag inte ska dricka igen, men efter ett tag när minnet o ångesten kring alkohol börjar blekna kommer tankar så som ”men en öl me vänner i ett nice sammanhang” osv upp. Men jag måste komma ihåg att jag kan försöka lura mig själv hur mkt som helst med ”jag tkr om smaken” ”jag vill bara vara lullig” men sanningen kommer alltid vara och har alltid varit ”enda anledningen till jag dricker är att jag vill fly från mina känslor, när jag blir lullig vill jag aldrig bli nykter igen, och jag dricker bara för att bli enormt full och när jag blir enormt full blir jag det mörkaste mörkret och förstör ALLT i min väg”
Har ni tips på hur jag ska tänka, hur jag ska hålla mig borta, vad jag ska göra?
Och är jag alkoholist?
Kärlek till er som orkat läsa all denna skiten, Kram från mig.