Hej allesammans!
33 år gammal man här som spenderat mycket tid de senaste dagarna och läst många gripande berättelser. Vissa känner man igen sig i, andra inte
Jag kan utan problem gå lång tid utan alkohol, har inget sug en vardagskväll efter jobbet men kan inte dricka måttligt utan blir kanonfull och kan göra bort mig som få. Så här har det väl varit de senaste 15 åren, självfallet är gångerna man gör bort sig totalt, undantag snarare än regel men det borde inte ha fått ske mer än 1..2..3... 4? ggr i ungdomen innan det borde varit nog
Jag vet ärligt talat inte om jag anser mig vara alkoholist men kan inte hantera alkohol och får livet förstört utav den... Går det ihop?. Jag vet att jag hör hemma på detta forum i alla fall. Senaste gången jag drack var för 2 dagar sedan då jag tog ett par öl till Sveriges VM match, inget särskilt hände då jag var ensam.
Dagen efter hade jag den sedvanliga ångesten, vet inte hur många gånger jag sagt till mig själv "kom ihåg känslan du har just nu, glöm inte bort den". Sedan mår man bättre och efter nån vecka eller veckor senare är det dags igen, brukar bli 6 eller 7 50cl starköl när jag dricker hemma vilket jag oftast gör. Livet runtomkring är dock annorlunda, min sambo har fått nog av hur svinigt jag behandlat henne och de vidriga saker jag sagt på fyllan men även i nyktert tillstånd. Hennes kärlek är kanske helt död nu. Ofattbart hur tålmodig hon har varit genom åren... Vad hon stått ut med får mig att förakta mig själv djupt.
När jag tänker på vad jag är för slags människa får jag hjärtklappning och känner en enorm skam. Jag har sagt de mest hemska saker samtidigt som jag kan vara mycket snäll och har stor empati. Behöver inte lista de positiva sakerna men bortsett från det mörka (som ju är det centrala) så kan jag vara rena svärmorsdrömmen och jag prioriterar gärna hennes behov framför mina egna . Ingenting ger mig större lycka än att se henne lycklig (ironiskt då att jag också givit henne så mycket hjärtesorg) . Jag har haft en problematisk uppväxt och psykiska problem mer eller mindre hela livet. Fått diagnosen dystymi, grubblar mycket men är medveten om min problematik. Inte direkt en person som borde tillföra en vätska som förändrar måendet.
I söndags kollade jag Youtube och fick mitt "eureka moment". Någon kanal som hette The alcohol mastery tror jag. Jag förstår att jag kommer aldrig mer kommer kunna dricka i mitt liv. Han sa en sak som verkligen etsade sig fast i min hjärna, i Sverige benämns den väl "alkodjävulen". Något sådant finns inte enligt Youtubern (nykter alkoholist) utan vi lägger skulden på någonting utomstående för att undkomma ansvar. Det är vi själva som gör valet att hälla i oss alkoholen. För mig var det en viktig insikt.
Den 7:e juli var den sista gången som jag drack alkohol. Jag hoppas att detta ska kunna rädda mitt förhållande men om det inte gör det så måste jag ändå sluta för att den som måste dras med mig är jag själv. Trött på att vara Jekyll & Hyde
Har ju hänt att man inte druckit på 1 månad men jag har aldrig medvetet tagit en vit månad. Kanske det är naivt av mig att tro att jag ska kunna gå från att missbruka alkohol under så många år till att bara sluta helt plötsligt. Vad jag helt säkert vet är att allt annat än att sluta helt är dömt att misslyckas. Detta är första gången i livet som jag till 100% har kommit till denna insikt, mitt liv kan tyvärr inte ha ett inslag av alkohol. Vad jag är rädd för är att bli bekväm om jag mot förmodan lyckas behålla min älskade. Att känslan av hur allvarligt läget är nu och att avsmaken inför min egen person med alkohol i kroppen ska klinga av med tiden.