Sa jag för 5-6 år sedan. Drack hellre alkoholfritt för att jag verkligen ogillade att vara berusad.
Idag är det allt jag tänker på, hur, när och vad jag ska dricka för att bli berusad.
En ren mantra direkt när jag vaknar på morgonen.
Kom till någon form av insikt förra veckan om att jag fan är missbrukare.
Efter den insikten har jag druckit dagligen.
Sluta dricka, gå utanför lägenheten, vara mer aktiv med mitt barn som är hos oss varannan vecka.
Nu åkte mitt barn och min sambo iväg för att bada och cykla, medan jag sitter kvar hemma och mår smått illa efter att ha druckit närmare en flaska vin inatt (fram till 3-4 på natten).
Det värsta med mitt missbruk och mina alkoholvanor är att jag är rätt tolerant. Jag blir lullig av en öl, men kan hinka hur mycket som helst. Finns aldrig ett stopp. Det som är ännu värre är att jag inte blir vinglig, jag sluddrar inte eller något. Så utåt märks det knappt.
Sambon påpekade för ett tag sedan att jag pratar väldigt mycket när jag druckit, så nu har jag det i bakhuvudet, att inte prata så mycket.
Dricka 6-10 öl utan att sambon märker något, och dricka en alkoholfri öl lite då och då för att förklara vart "lukten kommer ifrån".
Lyckligtvis är jag mer påverkad av vin, och det märks direkt om jag druckit det.
Jag är samtidigt bipolär typ 2/borderline, så när jag dricker så triggas alltid en hypomani, så belöningssystemet går ju amok.
Minnesluckor och spontant beteende tillhör också, sitter och skriver så konstiga jävla saker till folk.
Jag vet inte vad jag vill få ut av detta, registrerade mig nyss och ville skriva lite.
Men jag har kommit till en stor insikt, eftersom att jag har hamnat här.
Nu måste jag ta tag i detta.
Jag har en familj att tänka på, jag har inte ens fyllt 30 och jag har börjat sabotera mitt liv, jag kommer aldrig må bra på det här sättet.
Dags att faktiskt försöka?