Har inte varit här på länge, inte sedan semestern, eller strax efter. Jag har inte räknat burkar, inte brytt mig om hans drickande överhuvudtaget, helt enkelt inte orkat, gett upp. Tyckte att det var bättre ett tag, men jag kanske bara blundade. Men nu är det jobbigt igen. Han smygdricker i garaget och tror att jag ska tro att de öl han tar med in är de enda han dricker. Men dessa lögner, detta smygande gör mig galen. Tror han jag är dum? Jag har konfronterat honom så många gånger. De första gångerna blev han ledsen och ville förändra allt, men nu bryr han sig inte om vad jag säger längre. Han säger bara kanske att vi borde skilja oss. Jag är rädd för ensamheten. Vill inte vara ensam. Hur ska jag klara det ekonomiskt? Var ska jag bo? Orkar inte ens tänka på det.
Han är iväg på helgerna och spelar golf, den delen jag träffar honom på helgen så dricker han, fastän han vet att jag hatar när han dricker. Han bryr sig inte. Jag försökte att vi skulle flytta och börja om på nytt, dels för hans skull men även för min skull. Jag har inga vänner där vi bor och jag har inget som binder mig där. Hans svar? Jag kan hjälpa dig leta efter ett boende.... inte tal om vad vi kan göra för att jag ska bli lycklig. Vi har inte haft sex på ett helt år nu. Jag vägrar så länge han är full. Eftersom han dricker i stort sett varje dag och är full varje helg så blir det inget. Hjälper väl inte upp vår relation men jag kan helt enkelt inte eftersom jag hatar honom när han dricker. Han hinner inte hem på helgerna innan han sprätter den första, antingen i smyg i garaget eller inne. Ljudet ger mig rysningar.
Jag vet att jag får skylla mig själv. Valet finns ju att gå men ni som har barn vet säkert hur det känns. De är stora och flyttar snart ut men så länge de bor hemma vill jag inte flytta. Så nu har jag gnällt lite. Känns alltid bättre efter man har fått lätta på hjärtat lite. Ingen annan vet om min situation. Jo en kompis från förr som inte bor här. Vi träffas bara en gång om året, så då rinner allt ur mig.

Många av de frågor du ställde, ex om du innerst inne vill lämna, kan bara du svara på! Men det handlar nog mycket om att hitta styrkan och modet att våga svara sig själv ärligt! Man blir trygg i otryggheten på något konstigt sätt! Jättesvårt att ta sig ut ur men det går!
Andra, mer ekonomiska, frågor kan du få hjälp med på din bank! De kan hjälpa dig att räkna fram dina möjligheter!
När det gäller terapi så vände jag mig för ett antal år sedan till Vårdcentralen och fick terapi därigenom. Kostade 100kr/gång eller något sådant. Så skönt var det att någon som inte kände mig lyssnade helt fokuserar på mig och inte korrigerade, värderade, ifrågasatte det jag sa och kände! Lyssnade och sedan ställde frågor som jag själv fick hitta svaret på inom mig!
Om han är alkoholist eller inte? Känns ju ganska solklart att han är när man läser dina inlägg! Men egentligen, spelar det någon roll när du ska bestämma dig för att lämna eller inte? Trivs du med honom? Känner du dig älskad och respekterad? Trivs du med hans alkoholkonsumtion oavsett om han är alkoholist eller inte? Har du ett trivsamt liv med honom?
Sen lär man ju sina barn saker även genom att INTE lämna ett förhållande som inte är bra! Något jag själv funderar på och oroar mig mycket för just nu: vad har jag lärt/överfört på mina barn omedvetet! Kram och massor med styrka till dig!

Anthraxia

...När du säger att barnen tycker att pappans drickande är normalt; det var (så vitt jag fått fram) så det började för min partner...först var han bara en vanlig pojke, sedan drabbade ett trauma hela familjen, mamma började dricka VÄLDIGT mycket, och nu tycker han att en BiB om dagen är normalt. Skitförbannad blir han om jag ifrågasätter mamman också. Trots att hon själv pratar om vita månader hon inte "kan" ta, och att hon "måste" ta en drink för att laga mat, och att det ALLTID står ett glas vin i slasken hos henne.

Nå. Det skulle inte handla om mig nu - men är du Säker på att dina barn är ok, om de tycker att alkoholmissbruk är "normalt"?

Inte mycket du kan göra åt det, såklart :(

Tösabiten

Jag skriver inte att mina barn tycker hans beteende är normalt. Det stör dem inte och de bryr sig inte så mycket. De bor hemma men spenderar inte så mycket tid med oss. Jag är deras mamma och vet hur de mår. Som jag skrev pratar vi jätteofta om detta. Min ena son dricker inte alls och den andre dricker vid enstaka tillfällen. Om jag ser till deras jämngamla kompisar så hanterar de alkohol på ett bra sätt. Avskräckta av sin pappa? Ja kanske det eller så har de mig, sin mamma, som förebild som knappt aldrig drcker, men det händer. Så nej de tycker inte hans beteende är normalt, men de är vana vid det. Jag blev nog lite ledsen av det du skrev.

Tösabiten

Du skriver alltid så kloka saker och ger mig så bra tips och råd. Dina frågor du ställer idag är så bra! Du förstår hur jag mår och om det beror på alkoholen eller inte det spelar ingen roll. Nu har mitt avståndstagande till honom börjat på grund av drickandet. Men hans beteende mot mig kan jag inte rå över eller styra. Jag måste bara göra mina val utefter det.
Mina barn är så pass vuxna att de förstår vad jag säger och menar när vi pratar om situationen. Jag hoppas att de lär sig att jag aldrig överger dem även om jag måste sätta mina egna problem åt sidan. Att jag älskar dem villkorslöst. Att jag alltid finns där för dem.
Jag ska nog kolla upp med vårdcentralen och se vad de säger. Låter som en bra plan.

Anthraxia

Förlåt - jag läste, eller snarare tolkade, fel.
"De tycker inte att han är alkoholist" betyder naturligtvis inte att de tycker att hans drickande är normalt, men av någon anledning tolkade jag det så. Jag ber om ursäkt för den blundern. Troligen jag som är lite överkänslig just iom den relation jag beskrev ovan med mor/son.

Tösabiten

Anthraxia. Jag förstår att du bara vill väl. Och jag är väl extra känslig där jag befinner mig i livet just nu. Fixar tydligen inte när någon försöker hjälpa. Samtidigt tycker jag att jag gör allt jag bara kan för mina barn. Då blir det jobbigt när någon tycker man gör fel. Men meningen är ju att vi finns här för varandra! Så jag lyssnar på vad du säger!

Anthraxia

Jo, tyvärr så är det väl lite så för oss allihopa - vi lever med mycket stress och ångest och ilska och så vidare, då är det nog lätt att det blir fel. I alla fall så ber jag om ursäkt för att jag drog konstig slutsats. Och alla vi här på forumet finns till för varann i fortsättningen också :)

Blåklocka

Du verkar ha en plan och har gjort bedömningen att ett uppbrott just nu inte är vad du vill med hänsyn till att du har barnen hemma ett tag till.
Det är väl jättebra tänker jag, just att du funderat över vad, när och om du ska bryta upp och lämna din alkisman.
Jag håller med Nordanäng om att det verkar onödigt på något sätt att försöka prata med din man om hans drickande. Han vet ju vad du tycker och känner men kan inte ta hänsyn till dessa( dina) behov eftersom han är sjuk i sin alkoholism.
Släpp det, men börja rikta fokus mot dig själv och barnen. Hur vill och kan du leva DITT LIV under rådande omständigheter?
Släpp tanken och hoppet om att din man ingår i detta så länge han dricker.
On du kan frigöra all den energi och kraft som detta slukar kommer du att må bättre. Kanhända kommer din yngste son också han att må bättre om du kommer till ett läge där du kan bry dig om dig själv istället för att få mannen att vara något han aldrig kommer att vara- inte utan att han själv tar tag i sina alkoholproblem.
Försök att träna dig på att vara ärlig och mindre undfallande i din relation till mannen. Han dricker säkert många gånger för att fly undan sin känsla av att vara en värdelös make och pappa och det kan ev minska om du bara utgår från dig själv och vad du behöver. Han kanske då känner sig mindre dålig och möjligen kan möta dig på något plan.
Som det är nu, då han antagligen gör om sanningen så att det är ditt surande, ditt missnöje som gör att han måste dricka.
Detta är såklart bara undanflykter. Fast för honom är det en sanning och därmed ett skäl till att dricka hela tiden.
Praktiskt så tänker jag att du ska åka bort under din semester utan att räkna med din man. Säg bara ...”att nu behöver jag göra det här- du får göra det du verkar behöva, men då vill jag inte vara med dig”. Sen får du helt och fullt ta egenhjälo med tex terapi då du antagligen drivs av skult ich dåligt samvete osv. Men du behöver ta hand om DiG.
Kram och lycka till!
Gör ett statement redan idag. Det behöver inte vara något stort, men pröva!
Jag lovar dig att du kommer känna sådan frihet bara genom att värna dig själv och att du är huvudpersonen i ditt liv. I din mans liv är du nog tyvärr just nu en jobbig bromskloss som hindrar honom i det han valt som viktigast i sitt liv.

Tösabiten

Visst måste han dricka p g a att jag är sur och otrevlig. Det tror jag till och med att han sagt på fyllan någon gång. Jag har bokat in några dagars vandring med mina hundar och en kompis från min tonårstid. Vi träffas varje sommar och går i 3-4 dagar med våra hundar, käkar gott och pratar. Hon är nog den enda vän jag har och henne träffar jag inte så ofta. Tyvärr. Önskar jag hade haft någon att åka på en semesterresa med. De jag känner och får anses som mina ”vänner” åker med sina familjer eller sina döttrar. Mina söner vill inte åka med sin mamma så då blir det själv. Det känns så där att åka iväg själv. Har valt att inte göra det än så länge. Min man ska åka på två golfresor, en i sommar och en i höst. Detta gör att han inte är intresserad av att göra något med mig. Kanske är ömsesidigt, men att sitta hemma hela semestern förutom min lilla vandring blir ganska tråkigt. Han spelar golf på dagarna och dricker på kvällarna. Min semester suger. Har dessutom inte råd att åka någonstans. Kag har också två hundar som jag inte lämnar ensam med honom på semestern.
Igår var vi bjudna till grannarna. Min man var rätt onykter redan när vi gick dit. Väl där blev han väl inte direkt nyktrare. Sedan höll han låda och pratade om sig själv hela kvällen. Sååååå tråkigt och jobbigt. Mina grannar ler och tittar på mig när den ena grodan efter den andra ramlar ur munnen på honom. Idag nu när han är nykter vill jag bara skälla ut honom och fråga om han inte skäms, för det gör jag. Men som ni alla tipsar om försöker jag låta bli att diskutera det. Men det är svårt. Jag vill göra honom illa genom att säga saker till honom. Fattar att det är barnsligt men så känns det. Trots att vi har det riktigt dåligt i vårt förhållande nu, även när han är nykter, så pratar han som om vi ska leva tillsammans för alltid när vi pratar med andra och han är onykter. Jag vill bara skrika rakt ut att jag lämnar dig så snart jag bara kan. Men en dag, då ska jag få vara lycklig. Är bara rädd för att jag kommer bli väldigt ensam.

Blåklocka

Förstår din ilska. Men vet du, det är du som sitter med makten i dina händer. Då du är redo kommer du att få ett fantastiskt liv där du slipper släpa runt på en man som är pinsam och inte ger dig så mycket stimulans.
Ang att han verkar tro / låtsas som om ni har något gemensamt så kan du ju börja träna dig i att säga till honom sakligt och utan att anklaga honom ” att jag har inget utbyte av att umgås med dig. Du får/ kan göra som du vill men jag har bestämt mig för att göra....” ja det du nu vill göra

inklusive jag själv skräms av tanken på ensamhet! Nu är jag själv och känner mig mindre ensam nu än när jag var ihop med mitt ex! Precis som du skriver Tösabiten, så pinsamt inför andra att ha ett fyllo som pratar om sig själv och säger saker man inte borde! Blev tusan isolerad av det! Och hade man folk hemma var han ofta så full att man fick springa som en galning och rodda allt! Det ÄR ett dilemma det där att leva ensam och vilja göra saker på ex semestern. Men man får planera lite mer och också våga ta initiativ! Och så tar man gärna för givet att dom som lever i förhållanden bara vill va med sin partner på semestern! Jag har länge haft en dröm att bestiga Kebnekaise...men själv nä! Jag funderade igenom vem av mina vänner som skulle passa in! Insåg att jag faktiskt vandrat dagsturer med en kompis varje år! Hon lever i ett lyckligt förhållande och jah tänkte att hon säkert inte vill men frågade henne ändå! Hon blev superglad så nu är det bokat, midsommar 2019 bär det av! Du kommer att skaffa nya vänner Tösabiten, och ta upp gamla bekantskaper! Dina hundar är ju en jättebra utgångspunkt! Finns ju massor av klubbar för just hundägare! Du kommer att få mer energi och ork!

Tösabiten

Det är väl skrämmande. Just den känslan att ingen kommer hem, ingen som frågar något. Det kommer kännas konstigt men kanske skönt också. Jag känner en del som lever själva och där barnen har flyttat ut. De verkar bara må bra. Så jag hoppas det ska bli bra den dagen det är dags. Ja man får väl skaffa sig vänner på jobbet och som du skriver med hjälp av hundarna. Men kag är ändå rädd för det. Min plan är att flytta från det samhälle jag bor i nu. Då kommer jag mista de vänner jag har här. Starta om helt känns läskigt, men kanske blir bra för mig.

Tösabiten

Antar att det inte bara är jag som tycker att semestern blir helt förstörd när man lever med en person som tycker det är helt ok att dricka sig berusad varenda förbannade kväll. Dessutom har han tagit fem veckors semester. Han har varit iväg tre nätter med kompisar, jag tre nätter med en väninna och nu har vi haft två nätter hos vänner. Det har varit skönt att vara iväg på vars ett håll. Det kändes lite ok på vår lilla gemensamma resa. Vi kom hem tidigare idag och sedan dess har det druckits öl. Märks så tydligt när vi sitter tillsammans och ska äta. Han pratar rena rappakaljan och det är sååå trist att prata då. Han är som en tvååring. Imorgon ska jag åka iväg själv till havet och sedan hälsa på mina föräldrar. Ska bli skönt. Försöker göra saker på egen hand, men det blir så ensamt. Har fyra veckor av gemensam semester kvar. 28 dagar då det ska sluddras. Vet inte vart jag ska resa. Har två hundar som jag måste ha med mig. Kanske ska hyra en stuga någonstans, men det är så dyrt när man ska betala själv. Åh vad svårt allt är. Letar lite eget boende men inser att min ekonomi inte är den bästa.
Så nu har jag fått ur mig lite irritation.

Där igen

Hej Tösabiten! Har läst de senaste posterna och känner precis igen mig. Rädslan för ensamheten och tankarna på livet på flytt. Jag har precis flyttat ut på landet, köpt huset själv, men är utan jobb. Det var meningen att jag skulle göra allt tillsammans med sambon. Nu blev det inte så. Jag har börjat vänja mig vid tanken att det kanske bara blir jag. Ensamt här, men det var det egentligen redan innan. Skönt att få lite lugn och ro (än så länge). Så uteslut inte möjligheten. Dina beskrivningar av allt tjabbel om drickande var träffande. Ta hand om dig!

Hej Tösabiten! Kan tänka mig att det känns ensamt ibland, samtidigt så bra att du beslutar för att spendera egen semester så du får återhämtning utan att behöva konfronteras med alkoholen hela tiden. Men en fråga jag undrar när jag läser, har du berättat att du väljer att fira vissa dagar själv pga hur du påverkas av alkoholdrickandet? Har du förmedlat hur det känns för dig att äta middag med honom när han druckit? Om du inte har gjort det, hur tror du att han skulle reagera OM du gjorde det? Och om du redan gjort det, hur reagerade han?

Varma hälsningar och önskar dig sköna semesterdagar där du kan vila huvud och kropp!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

InteMera

Jag har också en man som verkar anse att semester är lika med att få vara full och strunta i allt. Jag har börjat boka min semester med barnen skilt från hans, så vi kan göra vad vi vill de veckorna. När han sen är ledig är han mest i olika grader av fylla i garaget. Det värsta är att man själv är på jobbet och konstant mår dåligt när man inte vet hur full han kommer vara när man kommer hem. Tål inte ens mer när han bara är lite småfull och ska skoja, blir bara irriterad och äcklad redan av blotta lukten. Och så tycker han jag förstör hans semester...

Men det blir ju så att när jag är ledig sköter jag allt och roar barnen med resor och utflykter, när han sen blir ledig sköter jag mitt jobb, och allt hemma och barnen roas på kvällen av mig för pappa vill helst vara ifred och dricka när han är hemma ledig och sällan i körksick så nån mat blir inte heller handlad så allt faller på mig. Men vilket liv det blir när jag nån gång frågat när jag ska få koppla av ens en dag, då får jag höra vad missunnsam jag är för hans avkoppling och att jag får skylla mig själv som vill göra allt själv. Vill och vill, måste snarare eftersom han inte deltar.

Bästa dagarna är när jag och barnen sover borta nånstans, då man inte behöver våndas över vad som väntar hemma till kvällen. Semester är plågsamt med en alkoholist i familjen, allt krtsar kring hur man ger barnen en glad sommar med så liten påverkan som möjligt av hans drickande.

Tösabiten

Trist att era planer på att flytta till landet tillsammans sprack. Samtidigt blir jag avundsjuk. Jag vill också bo på landet helst själv. Men förstår att det kan bli jobbigt ekonomiskt, speciellt om man är arbetslös. Kan förstå att det är lite ensamt, men precis som du skriver så är man rätt ensam i ett förhållande med någon som dricker. Jag kommer fortsätta leta boende. En dag så kanske mitt drömhus dyker upp och kanske kan jag fixa ekonomin då.
Ta hand om dig du med, jag tror du kommer få det toppen i ditt hus! Kram

Tösabiten

Ja det är skönt att få lite egentid på semestern men jag måste ju vara hemma med. Jag har inte sagt varför jag gör det. Vet inte om han fattar. Vårt förhållande är ju allt annat än bra så han tycker nog det är skönt när jag är iväg. Ingen som ser eller tjatar. Men däremot har jag sagt att jag inte orkar med honom vid middagar när han pratar strunt. Jag har sagt att jag går undan och inte vill umgås. Då brukar han låta mig vara, men hur kul är det att sitta ensam? Han kan liksom inte tänka sig att hoppa över några öl så vi kan få en bra kväll tillsammans. Det finns inte på kartan för hans del. Kom hem från min dagstur och känner hur kort jag är mot honom. Han hade gjort sig till och gjort ostbricka till oss. Jag vet att han druckit öl innan vi äter detta. Han dricker öl till ostbrickan och nu gick han ut och satte sig på altanen så han kan fortsätta dricka utan att jag ”ser”. Orkar inte bry mig. Idag skulle jag vilja berättat hur gårkvällen kändes men hann inte riktigt innan jag kände att han hade börjat dricka öl. Men jag har tagit upp det massor av gånger och det rinner av honom som man häller vatten på en gås. Han hör, men säger inget och ändrar inget. Han ska dricka sina öl, det är ju semester, punkt slut!

Tösabiten

Ja det är skönt att få lite egentid på semestern men jag måste ju vara hemma med. Jag har inte sagt varför jag gör det. Vet inte om han fattar. Vårt förhållande är ju allt annat än bra så han tycker nog det är skönt när jag är iväg. Ingen som ser eller tjatar. Men däremot har jag sagt att jag inte orkar med honom vid middagar när han pratar strunt. Jag har sagt att jag går undan och inte vill umgås. Då brukar han låta mig vara, men hur kul är det att sitta ensam? Han kan liksom inte tänka sig att hoppa över några öl så vi kan få en bra kväll tillsammans. Det finns inte på kartan för hans del. Kom hem från min dagstur och känner hur kort jag är mot honom. Han hade gjort sig till och gjort ostbricka till oss. Jag vet att han druckit öl innan vi äter detta. Han dricker öl till ostbrickan och nu gick han ut och satte sig på altanen så han kan fortsätta dricka utan att jag ”ser”. Orkar inte bry mig. Idag skulle jag vilja berättat hur gårkvällen kändes men hann inte riktigt innan jag kände att han hade börjat dricka öl. Men jag har tagit upp det massor av gånger och det rinner av honom som man häller vatten på en gås. Han hör, men säger inget och ändrar inget. Han ska dricka sina öl, det är ju semester, punkt slut!

Rymmaren

Är ju ganska ny här och sitter och läser när det känns tungt och så många aha som dyker upp hela tiden och insikt att det inte bara jag som levt eller lever i detta kaos som det blir.
Jag har precis lämnat min alkoholist...... och beslutet tog jag för barnens skull. Yngsta sonen har haft klippkort hos kuratorn på skolan och dottern talade om att hon flyttar själv om inte jag gjorde nåt. Det gör ont och jag oroar mig en hel del över allt möjligt, men det är bara att ta en dag i taget nu.
Och Tösabiten, känner så igen all denna ilska,irritation och frustration som till slut är det enda som finns kvar! Alla vi drabbade är egentligen så värda ett lugnt och bra liv. Sköt om dig och hoppas du får en lugn helg nu❣️