Hej.

Idag tog jag steget. Efter många månaders tänkande, mycket dåligt samvete och en ständigt klagande särbo och diverse idiotiska beslut var det som om någon (min särbo) slog mig huvudet i går när vi pratade om vårt förhållande. Inte bokstavligen men verkligen mentalt. Jag insåg vad jag höll på att förlora genom att förstöra mig själv och mitt förhållande för att jag inte kan dricka alkohol med måtta.

Jag har sedan över ett år tillbaka varit sjukskriven i olika utsträckningar efter att ha sprungit rakt in i den berömda väggen en dag. Det var dessutom inte första gången. Men den här gången tog det fullkomligt stopp. Jag fick dock otroligt mycket hjälp av mitt företag min särbo, psykolog, hälsocoach etc. Mot ett liv utan ångest, depression etc.

Problemet är att jag samtidigt, och redan innan, självmedicinerade rätt rejält med alkohol (vin) samtidigt som jag fick medicin mot depression ångest och sömn. Jag har gått på medicin i många år och har några gånger haft en vit månad efter en ruskig panikattack men det var länge sen nu. Jag har knappt haft en vit dag eller några vita veckor. Det blev inte bättre med sjukskrivningen heller.

Jag valde att vara lite ärlig hos det företag jag fick vård hos och det slutade med att de inte kunde behandla mig längre för de hade plikt att berätta det för mitt företag. Vilket jag inte orkade med. Så jag avbröt behandlingen men fick som tur var komma in på ett nytt ställe men skammen och rädslan för att säga sanningen hade satt sig.

På de nya vårdinrättningarna berättade jag bara lite och försökte att få det att låta som om det inte var så illa. Dessutom ljög jag många gånger om att jag knappt drack något alls längre fastän jag hade druckit dagen innan och skulle göra samma sak denna dagen. När jag slutade där (vid årskiftet) var jag eg inte ett dyft bättre och har egentligen bara blivit sämre.

För att göra en lång historia kortare... så tog jag idag steget och ringde till min läkare och sa som det var (storgråtandes). Hen fixade en tid hos psykolog redan några timmar senare och i eftermiddags var jag och träffade en fantastisk människa som inte dömde mig utan sa att jag var stark, modig och smart som berättade och kom dit. Hen och jag pratade och gjorde en handlingsplan för att komma igång snabbt. För det första skulle jag få en remiss till psykologer som jobbar med PDT (psykodynamisk terapi), för det andra skulle jag kontakta (hen kontaktade åt mig) kommunens alkoholistteraputer, för det tredje pratade hen med min läkare och kollade fortsatt kontakt, för det fjärde beställdes det prover för att ta reda på hur levern ser ut, d-vitamin, alkohol i blodet etc. Hen bad mig maila om de här sakerna inte kom igång som de ska och gav mig en mailadress (aldrig hänt innan, läkarfolk brukar inte gå att nå av förklarliga skäl). Hen bokade tid för återbesök så at inget föll mellan stolarna under semestern och lovade att höra av sig till alla ovanstående redan idag.

Jag tog mina prover (de kommer inte se bra ut men det är en sporre till att verkligen inte dricka mer) och åkte hem till min särbos ställe. Ringde och berättade för min särbo hur dagen gått. Sen ringer psykologen jag besökt och berättade att någon från kommunen skulle ringa redan idag. En halvtimme senare ringde de från kommunen och jag har fått en tid att träffa en samtalspartner redan i morgon för att se hur stora åtgärder som behöver tas.

Och nu sitter jag här. Urtrött som av en urladdning och av allt för mycket gråt men ändå hoppfull. Men inser att jag kommer behöva stöd för jag tror på intet sätt att det blir en lätt resa, även om jag bestämt mig. Dessutom är jag chockad över alt stöd jag fick idag men så otroligt tacksam att de tog det på allvar och att allt gick så snabbt, att vänta är det värsta som finns. Nu ska det bara hända ock jag ska göra jobbet. Men jag tog första steget. Jag vågade formulera mig och sträcka ut en hand.

Det jag är rädd för nu närmast är abstinens, jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig. Den senaste tiden har jag i genomsnitt druckit 1-2 flaskor vin om dagen (ibland mindre, ibland mer).

Hoppas ni vill följa mig och ge mig stöttning och jag ska försöka göra detsamma.

Hälsningar

Sommarflickan2018

"Ingen bryr sig", vi bryr oss. Du bryr dig.

Att du bryr dig är det som räknas absolut mest.

(Jag bryr mig också, Fasten vi inte setts. Du förtjänar att må bra, och vara nykter. Jag bryr mig)

Kram

Väldigt tråkigt! Glöm bara inte att du slutat för dig och för att du ska må bra långsiktigt. Försök att fortsätta träffa vänner så att du inte går in i en isoleringsbubbla. Jag tvivlar inte heller på att du grejjar det. Du har visat mycket styrka hittils!

Sommarflickan2018

Tack FinaLisa, Studenten och IronWill. Vad vore jag utan ert stöd?

Det är fruktansvärt tufft just nu och jag vet varken ut eller in. Maken gråter (fast nu jobbar han), jag gråter. Han säger massor av fina saker, att jag är hans bästa vän, att han vill att jag ska må bättre, att han finns där. Men det är ju inte samma sak. Och jag är så rädd att jag inte kommer fixa det här utan att jag faller tillbaka i ett destruktivt levende.

Jag har tyvärr ingen nära släkt, han var min familj, mitt allt. Och jag har svårt att tänka mig ett liv utan honom. Jag har fått hjärtat krossat innan men det här är annorlunda. Jag känner att jag försöker förbättra mig allt jag kan, kämpar som ett svin men får ingeting för det. Jag vet att jag gör det för min skull, jag vet det. Och inget hade blivit bättre om jag druckit alkohol. Men attans vad jag tänker på det nu, hur det skulle bedöva känslan (antagligen inte, snarare förstärka) och låta mig fly.

Det är dag 19 och det känns som om jorden rasar under mina fötter och jag har ingenting som hindrar fallet. Jag känner mig orättvist behandlad och förd bakom ljuset (han sa att vi skulle gå i familjeterapi vilket jag ändå såg som att det fanns hopp) och att han ger upp utan att han har försökt. Han tycker att han har försökt i ett och ett halvt år. Att jag varit sjuk under en tiden verkar inte spela någon roll. Jag vet bara inte vad jag ska göra, hur kan man vara bara vän med någon man älskar och trodde att man skulle bli gammal med.

För första gången sen jag slutade dricka infinner sig de absolut svartaste tankarna man kan ha, jag ser inte riktigt poängen med att finnas när alla bara lämnar. Om ingen älskar en, vad har man då att leva för?

Jag vet varken ut eller in...

Benguela

.. att när det kommer till kritan, finns det risk för att ”ingen bryr sig”. Jag är själv ett typfall av att ”ingen bryr sig”.
Vet du vad - jag har ägnat massor av tid i mitt liv för att att bevisa att ingen bryr sig. Jag vill absolut inte lägga sten på börda, och påstå att ”det är ditt eget fel”.
Bara öppna för att man kan fundera på hur mottaglig man är för den hjälp som finns.

Jag vet att min man tycker att han försöker ”stödja”. Jag vet att jag själv tycker att han är en självupptagen idiot som bara ägnar sig åt att vara ”fin”. (Du förstår nog nyanserna bra nog utan att jag förklarar).

I vilket fall; man är ensam. Men inte så ensam som man tror.

Jag hoppas att du hittar vidare.

Sommarflickan2018

Givetvis har jag bara mig själv att skylla. Det betyder inte att det är lätt eller att det inte gör ont. "Problemet", som jag ser det, är att jag har tagit all hjälp jag kan få. Och när jag väl gör det, när jag faktiskt behöver honom som mest, då väljer han att bryta. Jag har inte druckit på 19 dagar (idag) och han har sett en stor förändring men det räcker inte. Och även om det här inte är ett forum för trasiga förhållanden så är det ju något som påverkar ens mående och ens riskbenägenhet. Jag blir på allvar orolig över min reaktion och mina tankar.

Hade jag fortfarande druckit, inte haft kontakt med psykologer, läkare etc så hade det varit en annan sak. Nu känns det mest som att jag behöver ta tag i en tung börda till, utöver allt det andra jobbiga som måste bearbetas (depression, utmattning, ångest).

Jag har kompisar som bryr sig men det är liksom inte samma sak. Jag kan inte begära att de finns där för mig i ur och skur. Men någon man gift sig med, lovat i nöd och lust och som man gjort allt för, den personen trodde jag skulle orka mer, finns där längre och hjälpa mig när jag faktiskt kämpar mig ur beroendet. I alla fall ge det en chans.

Benguela

???life’s a bitch. Tänker på dig.

Så tråkigt att läsa om ditt förhållande. Något som försvårar, men du verkar ändå hyfsat säker i din kamp just nu. Uppfattar dig som insiktsfull och tycker att dina inlägg genomsyras av klokhet. Hoppas av hela mitt hjärta att du klarar detta, prognosen verkar god iaf. Tänker på dig lite extra nu. ♡ Kram

Ellan

Vilken extremt tuff sits du har hamnat i. Att behöva möta smärtan när hjärnan bara skriker flykt! Att be till något, vad det än är, fast vi inte vet om vi tror på något. Det har hjälpt mig många gånger. Be om kraft och styrka att bara stå ut i smärtan. Att den ska lätta, att stormen ska lugna sig. Jag tror på dig, och det behöver du känna. Att vi läser det du skriver och uppskattar dina ord.
Du kan, fast det gör så in i h-te ont så kan du. Stå kvar i det onda och inte fly. För du är värd det.
Kärlek till dig!?
Kram
Ellan

Benguela

... som är kvar. Hos dig själv.
Det är ändå du som skapar ditt eget rum. Det är ändå du som hittar hem.

Även om du längtar.

Sommarflickan2018

Tack för era stärkande ord. Jag känner mig inte så stark och klok men jag vet att jag är det innerst inne. Men det är väl så när smärtan tar överhand.

Idag är det dag 20 och jag ska fika med två av mina bästa och äldsta vänner, de vet allt men vi har glidit ifrån varandra det sista året (pga mig). Så tacksam att de finns där nu iaf, jag har varit hundra procent ärlig mot dem om alkoholen, tabletterna osv. Nu behöver jag deras stöd för att inte braka ihop helt och de finns där, fantastiskt.

Orkar inte skriva så mycket idag. Fick sova "hemma" inatt med min make eftersom jag inte ville vara ensam. Men nu drar han iväg till sin familj över helgen. Jag har en förhoppning att de ska be honom att inte ge upp utan att kämpa lite till men jag har ingen aning. Igår sa han iaf att han skulle fundera på om det var lönt med familjeterapi. Men bara fundera och det fanns inga löften eller garantier. Jag håller fast vid det som det sista halmstrået i en tornado.

Jag är så tacksam att ha hittat hit och kunna få erat stöd och era råd. Tack fina ni.

Kram

Sommarflickan2018

Så kanske det är, men det hjälper föga just nu tyvärr.

Sommarflickan2018

Har haft en väldigt bra dag trots all turbulens. Min vänner är så fina, kärleksfulla och fantastiska. Vi bor på olika orter och jag har varit dålig på att träffa dem, ändå finns de där för mig. Vi spenderade många timmar ihop med fika, brygghäng och sen hängde jag med två av dem för att bada (jag hade inga badkläder så jag satt mest och njöt av värmen, havet och att höra de skratta när de flöt omkring i plurret). Jag fick väldigt mycket energi och kärlek av dem idag så jag mår hyfsat.

Vi pratade en hel del om alkoholen och hur det sett ut och de lyssnade på mig när jag berättar om mina insikter, vad jag jobbar på för att fortsätta på min nyktra väg och de tyckte att det var så grymt bra och att jag jobbade på bra. Vilket jag gör. De känner ju dessutom mig så de vet att jag går in för saker med 200% energi och brukar fixa det jag bestämmer mig för. Dock är jag långt från frisk eller säker men jag är väldigt, väldigt övertygad i min bestämdhet att jag har slutat dricka alkohol och inte vill dricka igen. Jag vill aldrig ta ett glas för att bara prova om jag kan.

När jag slutade röka slutade jag direkt en dag och har inte rökt sen dess. Men jag kan ha drömmar där jag röker (fortfarande 14 år senare) och vaknar svettig och med hög puls, livrädd att jag faktiskt röker. Så skönt när en inser att det bara är en dröm. Hoppas kunna ha samma upplevelse med alkoholdrömmar.

Det jag dock blev lite oroad för idag, som jag läst här på forumet men inte riktigt har förstått, är att folk faktiskt tjatar på de som inte dricker att de ska ta sig ett glas, ifrågasätter dem etc. Jag trodde det var sånt som ungdomar sysslade med men min kompis berättade att hennes kille, som dricker en öl då och då men inte mer än så, var på en fest igår och flera killar var på honom och ifrågasatte varför han inte drack och försökte pusha honom. Han hade kört bil dit men hade nog inte druckit mer än en öl eller så även om så inte var fallet. Men först när de hörde att han körde blev han lämnad ifred. Då var det legitimt.

Fattar inte att folk verkligen gör sådana saker. Varför vill man att någon annan ska dricka, det är väl upp till var och en. Pga detta är han inte supersugen på att gå på fest och jag förstår honom. Vet inte hur jag kommer reagera om någon säger så till mig. Trodde liksom inte att folk betedde sig så. Jag är inte säker på att jag vill stå och förklara mig för folk jag inte är nära vän med och som dricker samtidigt som de ifrågasätter mitt ickedrickande. Jag vill heller inte komma med någon undanflykt för att den personen ska må bättre. Om jag känner mig själv rätt kommer jag troligtvis bli lite sarkastisk och ist ifrågasätta deras drickande. Men jag vet inte, jag lär märka hur det blir när jag hamnar i en sån situation. Tycker bara att det är helt ofattbart.

Jaja, små funderingar så här på lördagskvällen, min tredje nyktra lördag i rad. Känns så jäkla bra och det finns inte ett uns sug just nu. Jag är snäll mot mig själv för en gångs skull och oj vad det känns fint.

Kram på er.

Dricklagom

"...jag kommer inte fixa det bättre onykter."

Vet inte om du skrev det i bara farten, men det är ruggigt bra och klokt. Koncentrerad alko-visdom! Det tar jag med mig. Tackar!

Sommarflickan2018

Idag går jag in i min 21 dag och det känns fint. När jag tog beslutet för 21 dagar sen var jag totalt nedbruten med självmordstankar, personlighetsförändringar och en lång tid av egoism och depression. Jag har fortfarande kvar delar av depressionen men den har absolut blivit bättre utan alkohol, det finns inget vin som göder den med energi. Det känns fint att höra av mina vänner att de känner att mitt gamla jag har kommit fram igen.

Idag har jag bestämt att jag får ligga kvar i sängen hur länge jag vill, syssla med forumet och se på film. Jag började kolla på Flight igår då många på forumet rekommenderat den men jag orkade inte se klart. Dock mycket bra än så länge, igenkänningsfaktorerna är många.

@Drickalagom, jag svarade i din egen tråd men jag kan skriva det här också, tack för dina fina ord. Jag skriver alltid i "bara farten" men att skriva är mitt sätt att utrycka mig så det skrivs inget som jag inte tänkt på eller analyserat innan (iaf inte ofta). Och det som varit tydligt under mina tre veckor är att allt det jobbiga jag gjort har ändå varit enklare än vad det varit om jag hade varit onykter. Ingenting blir bättre av att jag dricker, verkligen ingenting. Kan liksom inte komma på en enda fördel. Antagligen för att för mig finns det inga fördelar (jag ska inte säga åt andra hur de ska tycka, tänka och känna utan talar bara för mig själv just nu), har har förstått det och kommer leva efter den devisen i resten av mitt liv.

Men jag är väldigt glad att du tog åt dig just den raden och uppmärksammade mig på den. Det var fint gjort av dig. Och jag hoppas att den kan hjälpa dig när/om du tvivlar.

Stor kram

Dricklagom

Den raden kommer jag att minnas, jepps. Igen, otroligt koncentrerat och mitt i prick. Tack!

Annars finns de trist nog även vuxet folk som tjatar om att man ska dricka och insisterar på att man är "en i gänget". Vilket jag tror det handlar om, att haka på flocken. Inte för att det hänt ofta för min del, men just med alkohol är det ju faktiskt inte alls roligt att vara nykter i ett gäng som druckit en hel del. Eller för den delen snacka med någon som är stupfull när man själv är nykter. Undviker definitivt fulla folk när jag är nykter och försöker respektera nyktra folk om jag har druckit. Det sistnämnda är dock inte helt lätt...

För att tacka nej vart jag glad över att hitta en lista:
Tack, men inte just nu eller inte ännu för jag har bestämt att jag dricker mindre i dag.
Tack, men inte just nu eller inte ännu för jag är redan berusad.
Tack, men inte just nu eller inte ännu för jag har en jobbig dag i morgon.
Tack, men inte just nu eller inte ännu. Annars sover jag inte ordentligt.
Tack, men inte just nu eller inte ännu för jag vill vara pigg i morgon.
Tack, men inte just nu eller inte ännu för jag har beslutat att skära ner på mitt drickande.

Går garanterat att förlänga, och plugga in sina favoriter. Bör nog sägas bestämt och med ett leende, sen blir det (förhoppningsvis) tyst. Snodde listan härifrån:
https://www.paihdelinkki.fi/sv/sjalvhjalp/alkohol/tips-att-minska-drick…

Sommarflickan2018

Usch, det har varit en tuff dag känslomässigt och jag försöker ta in att det liv jag trodde jag skulle ha antagligen inte kommer att finnas kvar om några månader. Det är så förbannat jobbigt att bygga upp sitt liv igen, jag har gjort det ett par gånger under min tid på jorden och det är inte lätt.

Jag ska på min första psykodynamisk terapisession i morgon och är spänd, nervös och nyfiken. Har gått en massa KBT innan och det har varit bra för stunden men inte i längden. Jag har antagligen en massa skit i bakgrunden som behöver komma upp till ytan, förutom min alkoholkonsumtion/självmedicinering. En pappa som aldrig varit närvarande, en mamma som dog i cancer, en bror som jag brutit med pga av hans psykiska mående. Egentligen inga släktingar kvar jag kan finna trygghet i.

Är alltid rädd att bli lämnad (förutom i förhållandet med min man men tji där fick jag) och att inte vara älskad nog, inte räcka till. Samma på jobbet, känner mig alltid som en bluff och därför gått in i väggen, blivit deprimerad och tagit till alkoholen för att lugna mig efter en dags arbete och nästa arbete satt igång hemma med att fixa för bonusbarn med mat etc.

När jag druckit alkohol i festliga sammanhang har jag oftast blivit väldigt uppskattad och kunnat anpassa mig till varje situation, prata med allt och alla och oftast haft rolig. På senare tid har det dock ibland gått över styr, som tur var är jag sällan på fest.

Ja, där har ni dagens ångestinlägg, hoppas kunna kunna somna ikväll, tur jag har sömntabletter, annars hade jag nog blivit tokig av allt tänkande, analyserande.

Klappar mig iaf på axeln för 3 veckor/21 dagar som nykter. Det är så jävla bra!

Kram

Wow!! 21 dagar är ju så fantastiskt!

Du kämpar så målmedvetet och är så fokuserad trots dina motgångar med mannen.
Men vem vet, kanske det finns någon mening med denna separationen också?

Man brukar ju säga att när en dörr stängs så öppnas en ny.
Och skönt att du har hjälp av dina vänner?

Skickar ett fång rosor till dig denna dag 22 ?????

Kram?

Wow, det är så peppande att kunna räkna veckor istället för "bara" dagar. Självklart är det dagarna som startar vår resa och "en dag i taget" är fortfarande det viktigaste vi har att förhålla oss till. Snart kan du räkna en hel månad! Önskar att du får känna lite kärlek och omsorg igen.

Att känna sig som en bluff på jobbet är ganska vanligt, tror jag. Det behöver man inte ha alkoholproblem för att göra. Ju högre kvalificerat arbete vi har, desto större är risken att vi är rädd för att bli avslöjade (trots att inget finns att bli påkommen för). En psykolog berättade att det är vanligt bland professorer, hur bra avhandling de än skrivit, är de rädda att den egentligen är bluff. Att intelligenta människor oftare känner så, varför kan säkert diskuteras länge. Nu kanske håg kom från ämnet lite, men är fascinerad av vår kropps/hjärnas mekanismer.

Hopas att du får en hyfsad dag, det är du värd. ♡ Kram

Vilken resa du redan gjort, och att du valt den nyktra och fräscha vägen trots de tuffa du varit med om.

Vi blir starkare för var dag vi tittar oss i spegeln på morgonen. Ögonen, som är själens spegel, blir vackrare och tydligare. Vi har varandra här, vi är aldrig ensamma.

KRAM ?!

Grym sommarflickan, du har byggt upp ditt liv förr. Du kommer fixa det igen.

Jag känner igen känslan och tankarna med att framtiden inte kommer bli som man trodde.
Likt du, var jag gift med min man.
Det kommer suga ett bra tag, men när något fint sker. Försök Verkligen att vara i stunden då ?

Stort stort grattis till 3veckor. Fy fan vad grym du är ?