Hej!
Jag halkade just in här och stannar och ser mig omkring. Efter att ha skummat förstår jag att jag ska vara tacksam för att jag inte haft de fysiska abstinensbesvären. Idag är min 22:a nyktra dag och det har gått förvånansvärt lätt hittills. All styrka till er som kämpar med att hålla er nyktra! Nu tvivlar jag inte på att det kommer att bli en kamp även för mig så småningom. Jag är livrädd för att plötsligt kunna konstatera att jag gjort ett återfall. Liksom utan att reflektera över det. Det kan gå väldigt fort, det vet jag. Den sjuka delen av hjärnan har fått härja fritt under så lång tid.

Jag ska försöka att inte skriva en halv biografi här. Lite bakgrund till hur jag accepterade att jag faktiskt har en sjuk relation till alkohol. Jag är 42 år. I en kultur där alkohol är så pass normaliserat att den som väljer att vara nykter är "onormal", har jag kanske inte druckit mer än många andra. För mig har det inte handlat om mängden, egentligen. Vin och öl är det som gällt för mig, sällan något starkare. Den friska delen av min hjärna har anat länge att jag har problem med alkohol. Mamman till mina barn brukade påpeka det för mig, men ställde aldrig några ultimatum.

Min största lögn har varit att jag inte dricker för ruset. Men samtidigt är jag en allt eller inget typ av kille. Jag har haft svårt för att gå på systemet och köpa två öl exv. I regel har det blivit sexpack åtminstone. Jag har liksom inte kunnat förklara varför. Svaret för mig ligger även det i "allt eller inget". Därför insåg jag till slut att jag måste sluta dricka helt och hållet. Jag kom till ett vägskäl där jag kunde sluta dricka eller köra hela vägen ner i avgrunden. Där skulle jag ha hamnat förr eller senare. Det är bland annat därför som jag är skeptisk till 12-stegsprogram - för MIN del. Huvudsakligen att man behöver ha slagit i botten. Det är möjligt att jag hamnar där i framtiden, det säger jag inget om. Men det kändes onödigt att utsätta mig själv, mina barn och min omgivning för mer lidande. Det räckte liksom med att acceptera att jag har en sjuk relation till alkohol och om jag inte slutar dricka helt kommer jag att nå min botten. Det vill jag inte. Jag har nått botten på olika sätt även om de inte varit direkt påverkade av alkohol. Kanske är det ännu en självlögn, men jag känner att det är bättre att göra detta i tid. Jag har viss erfarenhet av 12-steg då jag gick på möten för överätarnas motsvarighet.

Alkoholisthjärnan är listig. Till och med "positiva" saker utnyttjas för att inge en falsk trygghet. Som de vita perioderna. Som "jag är på min vakt eftersom jag har lätt för att fastna i saker". Som att det är säkert att dricka "Ica-öl". Som att rida på IPA-vågen och låtsas vara finsmakare. Ja, det må vara gott men till syvende och sist är det effekten jag vill åt. Med tiden har jag förstått att drickandet varit självmedicinering. I kombination med diverse mediciner. I efterhand har jag förstått hur jag flirtat med döden.

Det var faktiskt folkölen som tog mig hit. Sedan jag i vuxen ålder fick diagnosen ADD och därmed medicin som INTE ska kombineras med alkohol, ja då har det gått fort. Jag accepterade till sist när jag såg hur snabbt pantsäckarna växte. När jag märkte att mitt omdöme började svikta. Jag har tidigare haft nolltolerans mot att köra bil med alkohol i kroppen. Det började tummas på. Ingen rattfylla, men förändringen i omdömet. När jag insåg att jag faktiskt drack så gott som dagligen, även om det var "bara" folköl. Då trillade polletten ner. Det finns förklaringar till varför jag varit extra mottaglig nu. Fysisk och psykisk ohälsa, barn som allt oftare väljer sin mamma osv. Där någonstans insåg jag att drickandet är ett långsamt självmord. Livsgnistan visade sig alltmer sällan. Självmord hade varit ett faktum om jag hade haft "modet". Återstoden av min hjärna som inte ockuperats av alkoholdjävulen insåg att det är modigare att ta tag i mitt liv. Nu är det mission avslöja självbedrägerierna! Det ger faktiskt något slags kick att upptäcka dem.

Nu blev det en smärre biografi ändå! Tack till dig som orkade läsa.

Moderator är fri att flytta inlägget till eventuellt mer passande forum.

(Kallar dig PP då ditt nick var långt och bökigt att skriva)? hoppas att det är ok?

Kan bara säga stort Grattis!
Intressant läsning.
Du har kommit långt i din självinsikt och kommer säkert lyckas med ditt mål.

22 dagar har jag aldrig lyckats med..
Men jag ska???

Kramar ???

Sommarflickan2018

Välkommen PP (gör som FinaLisa).

22 dagar är grymt och jag tycker att du har väldigt många bra insikter som du delar med dig av. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver att det, förutom val av alkohol, kön och familjesituation, kunde ha varit min historia. Jag är på dag 20 så vi ligger nära varandra.

Vi är många här som kämpar och hjälper varandra och forumet är ett bra andningshål när en behöver lufta sina demoner, tankar, eller insikter. Här finns fantastiskt mycket kunskap och erfarenhet. Vilket har hjälpt mig en bit på vägen. Hoppas du får uppleva detsamma.