Hej.
Jag, en 42 årig kvinna, dricker alkohol i ett ångestdämpande syfte (tycker egentligen inte ens det är gott) Och på somrarna som nu tenderar det att gå över styr. Förut har jag mest druckit i fest och sociala sammanhang (och då alltid för mycket) men på sistone har jag även druckit i min ensamhet. Och det, många gånger i hemlighet efter att min fru kommenterat mitt alkoholintag i negativa ordalag.
Jag trivs inte med mig själv, i mig själv. Alkohol får mig att vila ifrån att känna. Jag mår egentligen bara ok när jag är ensam , umgås med någon trygg eller sover. I vaket tillstånd i ett socialt sammanhang krävs det alkohol för att koppla bort tankarna. Dock tar jag självklart inte alltid då till alkohol, men lämnas således med konstant ångest. Det är nog inte många som kan säga att förnuftet tar över efter några öl. Men det är först då jag vilar från självföraktet. Tar en paus från att känna efter...
Kanske är det så skadad jag blivit av att leva i den värld som råder. Det normsamhälle som jag av oro och osäkerhet så gärna vill passa in i. Ett samhälle jag egentligen inte gillar. Men uppmärksamheten man får då man inte passar in är skrämmande för mig.
Jag är en rätt blyg, introvert person, gay, barnlös, nyfiken, ängslig, men orädd på samma gång... med en humor bara sådana som jag går igång på.
Jag har av dålig erfarenhet och en historia av anorexia och epilepsi utvecklat en slags fobi mot krav. Jag vill leva mitt liv så kravlöst som möjligt, och har därför valt ett yrke där jag är överkvalificerad och inte behöver prestera för att platsa.
Sociala sammanhang är för mig otroligt tröttande. Det krävs alkohol för att jag ska klara av det. Det kan i sådana situationer bli lite för mycket att dricka, då jag saknar känslan av att få i mig för mycket. Ångesten som infinner sig efter en sådan kväll är outhärdlig. Och det beror inte på att jag gör bort mig eller så (jag blir bara glad och sedan trött),utan det är minnesluckan de sista två timmarna av fylla som jäckar mg mest. Och självklart tanken; varför höll jag mig inte till min plan?
Sorry, det blev långt det här. Men min fråga till er lyder: kan man vara alkoholist även då man aldrig är onykter på jobbet och i sin vardag, men alltid super sig full i sociala sammanhang och tar några öl alla lediga dagar för att dämpa sin ångest? Kan man vara alkoholist trots att man inte gör bort sig, kör rattfull, eller egentligen inte tycker om smaken av alkohol utan dricker av psykiska orsaker?
Tack på förhand
Kram
L