Det gick inte att stå emot så värst många dagar den här gången heller. Sitter återigen framför datorn med kroppen full av skam och ångest. Har druckit ca fem-sex dagar varav de sista tre i stora mängder. Lyckades att låta bli starkspriten men det går ju alldeles utmärkt att bli full på starköl och vin också. I går sinade förråden så då tog jag cykeln till närmaste uteservering och drog i mig ett antal starköl. Vidare hem och gjorde slut på sista vinflaskan för säkerhets skull. Ingen alkohol sedan ca sex igårkväll och nu kommer darrningarna, den lite oregelbundna hjärtverksamheten, den dåliga magen och värst av allt den fruktansvärda ångesten.

Jag var bara tvungen att bryta med alkoholen idag. Jag hade inte klarat att fortsätta rent psykiskt. Jag har nu botaniserat lite på nätet och ska gå på mitt första AA-möte imorgon. Det tar emot och jag känner mig rädd, feg och usel. Tänk att man kan klara nästan vad som helst men omöjligen kan styra sitt alkoholintag. Jag klarar inte denna fruktansvärda kamp själv längre. Det var också en anledning till att jag var tvungen att skriva ett eget inlägg där jag kan fästa mina tankar och funderingar på pränt.

Jag hoppas på ert stöd "där ute" för en sak är helt säker; jag behöver det.

Tjalle

Tjalle

12 dagar har gått sedan "katastrofdagen". Jag har precis börjat kravla mig ur min håla. Mitt djupa sår på benet har, trots allt, börjat läka och jag kan snart röra mig obehindrat. Tänk vad en enda dags obetänksamhet kan leda till. Nu är det slut på s.k "semesterresor" för mig. Det är inte min grej och alldeles för riskabelt för en beroendeperson som jag själv. Blir det någon resa i fortsättningen får det bli någon form av "aktivitetsresa".......

Solen skiner. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Gräset behöver inte klippas. Jag har gulbrunt hö på hela tomten och allt är så fruktansvärt torrt och skitigt pga all gammal frömjöl. Det är inte ofta man önskar sig regn men ett mindre lågtryck med nederbörd hade varit välkommet.

Det paradoxala i min nuvarande situation är att jag förmodligen inte druckit så lite någonsin, om jag räknar genomsnittligt över sista året. Det är bara det att vid de tillfällen jag har valt att dricka vet jag aldrig vad som kommer att hända. Kanske ingenting, kanske dricker jag tills jag faller i kull. Jag tror att många av oss har en minimal lucka öppen i hjärnan som vi motvilligt inte lyckas stänga helt och där vi tror oss att någon gång, någon stans, kunna "dricka som folk" och fortfarande kunna njuta av den härliga, euforiska känslan vi hade i början av vårt dryckenskap. Att det ska vara så svårt att lära sig att dessa tider inte kommer tillbaks. Hjärnan är skadad (manipulerad), kroppen och organen är äldre. Vi tål mindre. Det är helt enkelt inte lika kul längre. Dessutom varar denna artificiella lyckokänsla allt kortare för varje gång vi dricker. Efter ett par öl kommer genast tvångstankarna fram. Att kalkylera hur stora förråden är och hur länge jag ska lyckas hålla promillehalten på en tillfredsställande nivå.

I grund och botten verkar alla typer av beroende vara likadana och lika jobbiga att tampas med. Oavsett om det gäller A, övervikt, narkotika, spel mm.
Jag ska nu göra allt jag kan för att inte hamna i apati och bitterhet. Det finns ju, trots allt, så mycket att vara tacksam för. Även om alkoholen spelat en alldeles för stor roll i mitt liv ska jag försöka "leta fram" andra guldkorn i tillvaron.

Trevlig torsdag på er
Tjalle

Vill bara sända dig en tanke och önska dig en fin helg! Skriv gärna och berätta om guldkornen! :-)

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tjalle

Så var det drygt tre veckor sedan "katastrofdagen". Fysiskt har jag väl hämtat mig någorlunda men psykiskt har jag fått mig en rejäl törn. Jag ältar senaste "fylledagen" om och om igen men får inga riktigt bra svar. Historiskt har jag kunnat dricka stora mängder A men ändå hållit mig på benen. Med tilltagande ålder, minskad tolerans som förmodligen beror på att jag inte dricker lika ofta längre, är varje gång jag "väljer" att dricka förenat med stor fara. Jag vet aldrig riktigt hur det kommer att sluta.

Det är som om "törsten" bara blir ännu större och intensivare när jag fallit för frestelsen. Så många gånger jag sagt till mig själv att jag inte kan dricka något över huvud taget och ändå finns där en liten, liten lucka som står minimalt på glänt och det räcker. Ofta förtränger jag alla pinsamma situationer jag utsatt mig själv och andra i min närhet för. När jag någon gång rekapitulerar och går igenom de värsta fylledagarna fattar jag inte att jag (och mina närmaste) har orkat gått vidare........

Normalt brukar jag känna mig rätt OK efter tre veckors nykterhet. Jag vet inte vad som är annorlunda denna gång men jag är deppig, okoncentrerad, lite apatisk och känner ingen större livslust. Jag vet att det låter dramatiskt men jag tror att det enda som kan hjälpa är att lägga den ena nyktra dagen efter den andra bakom sig och förhoppningsvis finns ett litet, litet ljus därborta i tunneln.

Carina från alkoholhjälpen skrev att jag skulle berätta mer om "guldkornen" i tillvaron jag har för avsikt att plocka fram istället för alkoholen. Just nu är de inte många men för ögonblicket kan jag ändå säga att en skön stund på dagen är att vakna upp helt nykter, inget dåligt samvete. Längta efter den första kaffekoppen och läsa tidningen. Ett annat guldkorn är att kunna lägga sig på kvällen (också helt nykter). Att summera dagen och även om man inte uträttat så värst mycket har man i alla fall varit nykter. Att sedan drömma sig bort med en bra bok är också väldigt skönt.

Inte så mycket värst att skriva hem om, men alltid något.

Ha en fin vecka forumvänner/Tjalle

Tjalle,

så tungt du har det nu. Men guldkornen som du beskriver i slutet av förra inlägget - är inte det något av det största och bästa? Ingen bakfylleångest som inleder dagen och inte helikopterfylla som avslutar eländet?

Kan inte antabus vara något för dig? Alkomonstret verkar ju rätt farligt när det vaknar till och du riskerar att skada dig ordentligt. Du var väl hos en läkare för ett tag sedan? Vad hände med det? Kan du inte få stöd därifrån?

Ta vara på dig. Skickar ett stort lass med styrkekramar till dig

Tjalle

Styrkekramar från dig, Muränan, (en av de som varit på forumet länge) värmer så gott och får min dag att redan kännas lite bättre. Antabus är tyvärr inget för mig. Jag prövade det för några år sedan men mådde inte bra av det. Magen kom i olag och jag blev varm och svettig i hela kroppen. Obehagligt. Dock vet jag ju att det fungerar för många och ska inte underskattas.

Joo, jag var hos läkaren för ett par månader sedan. Vi fick fin kontakt och jag fick även Prometazin utskrivet åt mig. Av någon outgrundlig anledning har jag inte prövat dessa tabletter än. De ligger oöppnade i byrålådan. Kanske dags att pröva. I alla fall byta ut dem mot mina insomningstabletter som jag ännu inte lyckats göra mig av med. Ett piller till kvällen blir det och det gör naturligtvis inte mina depressiva känslor något gott.

Jag är så rädd att göra människor besvikna att jag vare sig vill, har ork, eller törs kontakta läkaren just nu. Trots allt kändes det bättre när jag fick "skriva av mig" på forumet igår och jag känner då att jag inte är fullt så ensam som det känns ibland.

Idag, måndag, vaknade jag dock med en anings mer energi och jag ska försöka ta det steg för steg. Inte rusa åstad, som jag brukar och gå från noll till hundra på kortast möjliga tid. Det brukar vara säkraste sättet att, så småningom, falla igenom igen.

Allt gott till er alla/Tjalle

Ja, de behöver inte vara så avancerade. Framför allt ska de inte vara energikrävande - tvärtom! Tycker att det du beskriver om att vakna och somna nykter är det största. ♡ Fortsätt se det som det viktigaste, så kommer annat av sig självt. Och fortsätt skriv när du orkar, jag vill läsa mera. Kram

Du får gärna ett lass till med kramar om det hjälper! ;-)

Jag har förstått att det är många som tycker att det är obehagligt med antabus. Just magen och värmekänslan. Det får dock vägas mot biverkningarna av alkoholintag tänker jag...

Jag är inte medicinskt kunnig på något sätt, men vid en snabb googling, så ser jag att Prometazin är till för allvarliga ångesttillstånd och sömnrubbningar. Det låter som två rätt av två. Du fick ju förtroende för läkaren och var öppen med hur du mådde, så det finns nog en poäng med att han skrev ut dem till dig. Vad har du att förlora på att pröva? Tänk om du faktiskt mår lite bättre av dem? Du kan alltid sluta med dem, om det inte känns bra efter en prövotid.

Ha en fin dag Tjalle!

Tjalle

Börjar så småningom närma mig en månads nykterhet. Kroppen har sakta återhämtat sig och den hänger med fortfarande. Värre är det med psyket. Jag har ju alltid varit rädd för att min kropp ska ta för mycket stryk av A men har samtidigt inte insett vad A gör med psyket. I mitt fall kan jag ärligt säga att psyket tagit mer stryk än fysiken. Jag kan se på mig själv utifrån och se hur jag genom åren utvecklats till "det sämre", steg för steg.

Jag har aldrig varit någon "sällskapsmänniska" utan lite av en ensamvarg. Dock har jag alltid trivts med detta på det hela taget. När jag ser på mig idag märker jag ju hur jag alltmer isolerat mig och därmed också min fru. Jag lever i "min bubbla" och umgås egentligen inte med någon. Tom mina syskon ser jag inte speciellt ofta. Jag hittar alltid ursäkter. Det är för långt att åka, jag har tandvärk, det är något på TV jag inte vill missa, jag är inte på humör....Ja, ursäkterna kan fortsätta i all oändlighet. Till slut blir man som alkoholist så fruktansvärt ensam.

Även när man gör ett krafttag och försöker slå in på den nyktra vägen så finns så mycket man måste ta tag i. Hur upprätta ett fungerande socialt liv igen? Hur förändrar jag mina vardagsvanor så att jag inte trillar i samma fälla återigen? Hur går jag vidare i min relation som fått sig så många törnar under så många år? När jag vaknar upp på natten och tankarna rusar genom huvudet är det lätt att tappa sugen och fokus. Jag känner att det är lätt att komma in i depressiva tankar, känna att allting är tungt och att vägen framåt är låååång och det är mycket uppförsbackar.

Någonstans ändå är jag innerst inne en fighter och jag vägrar att ge upp. Jag ska verkligen försöka utmana mig själv den här gången. Acceptera att livet inte alltid är roligt, acceptera att dagar med kraftigt A-sug kommer att komma, acceptera att det kommer att ta lång tid att komma på fötter, acceptera att det kommer att ta lång tid att bygga upp förtroendet i min relation, etc, etc.

Idag när jag vaknade kändes allt hopplöst och jag ville inte kliva upp ur sängen. Jag tog mig dock i kragen, uträttade en hel del "nyttiga" saker. Gav mig ut på sjön med en kaffekorg (istället för en kylbox med starköl). Sakta, sakta återvände livsandarna och jag "firade" att dagen blev skaplig till slut med ett glas alkoholfri öl. Riktigt gott till en mjäll laxbit.

Sedan tre dagar har jag också skurit ner intaget av insomningstabletter från 1 piller per kväll till 0,75. Det kan tyckas fjuttigt men det är ändå ett steg i rätt riktning. From måndag ska jag dra ner till en halv tablett, osv....

Trevlig helg på er
Tjalle

Tjalle, vilken kämpe du är!!! Och det är kanske där du ska vara, på vattnet med kaffekorg, för att få ro. Jag kan känna igen dina tankar om isolering, varför man inte har gjort SI och vilka konsekvenser alla kassa livsval har fått. Tror vi ska fokusera på framtiden först... sen kan man ta fram de kassa valen lite i taget och känna på dem, vända och vrida, men då i ett tillstånd när allt går ganska bra. Tror också att vi alla behöver fundera över vad man själv blir lycklig och mår bra av (svårt!). Är det stort socialt umgänge? Är det resor? Är det karriär? Eller är det en fisketur med kaffekorg? Jag försöker gång på gång jobba med att vara i nuet. Är gärna i framtiden istället, men den är oplanerad vilket gör det svårt. Ältar ibland vad jag gjort för dåliga val etc, men det släpper jag ändå ganska snabbt... det går ju inte att ändra. Men här och nu, njuta i stunden, det är för mig en konst. Dels för att jag inte riktigt vet vad jag njuter av, eftersom jag alltid är på väg till nästa plats, dels för att jag ofta har parallella saker på gång. Tror att vi måste bli bättre på att ta hand om oss själva, Tjalle och att acceptera oss som vi är.
Cyberkramar på dig! Du är ju fantastiskt imponerande!

Stretched86

När man druckit så mycket o sålänge som många av oss här gjort bryter man ju sakta ner seratoninet o dopaminet som gör oss glada... Jag tror av egen erfarenhet att du behöver en liten boost av antidepressiva för att få fart på din egna tillverkning av dessa ämnen... De flesta av dessa gör att man mår sämre för en liten tid så börja med mindre dos o öka långsammare än va läkare säger så kommer det nog hjälpa till ...De är ingen som säger att du kommer behöva ha dessa hela livet men de låter som att du borde ha börjat må bättre nu endast av att sluta med ångestdrogen.WE CAN DO IT

Tjalle

Hej på er alla fina forumvänner,

Tack för peppande kommentarer. Idag har jag en månads nykterhet och råkar samtidigt fylla år samma dag. Hoppas det är ett gott tecken. Idag ska jag ta mig till sjukhuset för att kolla upp en rotfyllning som har gått snett. Har från och till haft tandvärk nu i över ett halvår. Förbaskat stressande måste jag säga. Känns skönt, dock, att äntligen få bli undersökt av en specialist. Blir nog någon form av mindre operation kan jag tänka mig (när det nu blir...........).

När det gäller antidepressiva har jag verkligen funderat fram och tillbaka. Just nu är min läkare på lång ledighet men om jag fortfarande är kraftigt nedstämd efter sommaren kommer jag definitivt att pröva..... Jag har liksom inget att förlora.

I övrigt gör jag små steg framåt och kan själv se när jag tittar tillbaka några veckor att jag är starkare, framför allt psykiskt. Framför allt stabilare i humör. Jag ser verkligen fram emot en nykter midsommar och känner, just nu, ingen oro för att jag ska ta till flaskan. Ska ju ge mig iväg till sjukhuset idag men har inga planer på att ta vägen förbi bolaget. Den enda alkohol som finns hemma är två flaskor champagne. Den enda dryck min fru tycker om och de flaskorna har jag, av någon konstig anledning, alltid haft respekt att låta bli och korka upp. Någon slags heder kanske finns kvar hos mig, i alla fall.

Jag önskar er alla, gammal som ung, en fin midsommar och hoppas för er skull att ni är försiktiga (ni vet med vad.......)
Tjalle

Tjalle

Onsdagen den 26 juni var jag på återbesök hos tandläkaren. Har haft stora problem sedan i januari.. Trodde att jag skulle göra någon form av operation. Fick istället beskedet om att tandroten (som den förra tandläkaren inte hittad var perforerad) och hela tanden inkl ny gjord rotfyllning, nytt stift och krona var bara att dra. Snacka om bortkastade pengar. Nu sitter jag här meden stor glugg i tänderna och är på ruta noll igen. Dock betydligt fattigare.

Samma dag var det Mexiko och Sverige på TV. Jag åkte förbi bolaget fast jag inte skulle ha gjort det. Jag tyckte helt enkelt synd om mig själv. Någon vinare och några öl sedan var det gott natt för den kvällen.

Fotbolls-vm fortsatte och vi fick besök som står min fru betydligt mer nära än mig själv. Jag bet ihop och drack inte en droppe. Var dessutom trevlig och sa inte enda dum kommentar.

Inombords var jag dock lite upprörd av flera skäl och det blev ett nytt besök på systembolaget. Denna gång med lite större mängder. Började i torsdagskväll, fortsatt småpimplandet mest hela fredagen och det blev också att dricka på lördagkvällen och söndagkvällen. Dock inge på dagen.

Frugan är naturligtvis fruktansvärt besviken och har åkt iväg med bilen. Jag tror hon sa att hon skulle komma hem till kvällen men jag vet inte.

Sitter nu nykter, men helt upp och ner och skriver till er mina forum vänner. Hur fort kan inte tillvaron ändra sig. Jag satt just och konstaterande för ett par veckor sedan att min totalkonsumtion förmodligen aldrig varit så här låg under något år. Men vad hjälper det när jag kan ställa till det så igen. Inga skandaler dock, ingen annan än min fru har sätt mig berusad och jag har tom tagit hand om fem kubikmeter torr ved som jag staplat. Joo, även fyllskallar kan jobba ibland..

Förlåt till er alla för att jag är en sopa. Vi får se vad resultatet blir den här gången.................................

Kram Tjalle

Du är ingen sopa bara en speciell vanlig människa med styrka ibland och svaghet ibland...precis som alla andra.

Det är ju så typiskt att åka i diket när hjulen börjar wobbla. Det har vi alla här på forumet erfarenhet av.

Du får känna efter hur du ska hantera situationen på bästa sätt.
Just ens tänder är ju så viktigt för hela måendet, det hade varit lättare med en ben eller armfraktur.

Men jag skickar styrkekramar genom cyberrymden och hoppas på det bästa
?????

Vännen,

Snälla, du är ingen sopa !!

Håll i nu. Du kan vara nykter och kämpa för att må bra - så gör det !

Trasiga tänder är ett Styggelse. Ska inte skriva för mycket, bara ’ta hand om dej själv’.

Styrkekramar ?

Rövarkulan2

Jag har nu läst hela din ”tråd” och du har skrivit mycket tänkbart.

Hoppas du mår bättre och är lite gladare idag.

Tjalle

Frun kom hem till sist. Vi huserar i varsin del i huset. Jobbigt men nödvändigt. Vad gäller min "tandglugg" ligger den näst längst bak i överkäken så att det är inget som syns. Enligt tandläkaren är det många som låter det vara på det här sättet. Vi får se. Jag måste i alla fall vänta 3-4 månader innan käkbenet stabiliserats och sedan får vi se.

Varmt, varmt och åter varmt här hemma. Termometern tangerar 30-strecket och i solen törs jag inte ens fundera på hur varmt det är. Jag har ju min lilla båt men intresset för att åka ut på sjön är just nu noll, inte minst med ett allt tilltagande algtäcke.......Det ska dock bli bättre om några dagar.

Jag hankar mig fram och försöker dra ytterligare lärdomar. Låter tjatigt, naturligtvis, men ändå så viktigt för mig. Allting är så rörigt i skallen just nu, både pga alla tankar som cirklar fram och tillbaka men också av värmen.

Idag ska jag dock koka mig lite färska rödbetor med grovsalt och lite smör till det. Som dryck får det bli en kanna mjölk.
Sköt om er alla fina där ute/Tjalle

Dricklagom

Att hanka sig fram är inte det sämsta. Värmen gör det dock inte lättare, det håller jag helt med om. När det börjar bli runt 28 grader så säckar jag ihop och sover dåligt, full eller nykter spelar ingen roll. Otroligt trist med tandproblem - jag har bitit av det mesta av mina tänder och skäms något oerhört över det. Att ordna till det har jag inte ekonomin till, så det får vänta.

Tuffa på och lycka till med dagen!

Tjalle

Hej på er forumvänner. Jag är tillbaks, tyvärr kanske jag ska säga. Jag tillhör väl de som har varit med längst på forumet, kanske tyvärr där också. Jag är förmodligen oförbätterlig. Kanske är jag det där svarta fåret som går utanför alla ramar. Hur lång tid kan det ta att få in i skallen att drickandet bara skadar mig själv och andra, mer och mer för varje gång. Jag vet inte hur långt ner i spiralen jag befinner mig just nu men det är mycket, mycket långt ner.

Slutet av sommaren och hösten gick OK. Jag var inte helvit men inga riktiga katastrofer. Dock har det varit mycket svårt att hålla måttet och något måttlighetsdrickande för en fullblodsalkoholist som jag finns inte. Jag orkar inte skriva så väldigt mycket nu. Mina skam- och skuldkänslor är enorma och egentligen ingenting håller mig uppe just nu. Att bara skriva detta inlägg tar så mycket energi att jag är helt slut efteråt.

Efter en vecka i storstadsstressen med en massa saker som skulle fixas var jag helt slut. Jag har väldigt dålig stresstålighet och gillar inte höga ljud. Det blev ett par sömnlösa nätter och vid hemresan förra lördagen kände jag någonting mala frenetiskt i huvudet. Autopiloten på, in på bolaget innan lördagsstängning och inhandlade ett försvarbart lager av A. Hann inte mer än komma hem innan första ölen knäpptes upp och sedan gick det vidare i den stilen ända till måndagskväll, alltså drygt två dygn. I stort sett hela lagret tömt, någon gång under söndagen snubblade jag mitt i natten (ironiskt nog på ett par träningshantlar som låg intill sängen), ramlade handlöst, slog ett revben illa, en armbåge och ett stort sår i pannan. Det mesta av förra helgen är i dimma.

Nu har det gått 5 dygn sedan senaste A-intaget och jag mår fortfarande skit. Mitt revben ömmar hur jag än ligger, magen är mer risig än den någonsin varit förut. Det ömmar i hela magsäcken och jag har ingen matlust alls.

Vad gäller min relation vill jag inte ens gå in på den just nu. Jag orkar inte.........Ändå var allt väldigt bra under höst, jul och nyår. Vi tränade ihop, även om vi gnatade om småsaker fungerade allt bra.

Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. En dag i taget fungerar inte alls i det här skedet. Just nu tar jag en kvart i taget och då är detta ingen överdrift. Nätterna är ett helvete och jag sover i princip ingenting även fast jag tar insomningstabletter. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja och hjärnan känns fullständigt lamslagen och paralyserad.

Känner mig som den ensammaste människan på jorden och ändå har jag mig bara själv att skylla. Förbannade skitsjukdom........
Ni lite yngre får ta mig som det stora varnande exemplet.
Tjalle

Vad kan man säga? Så mycket som hänt så man tycker att du skulle ha nått din botten. Jag har en tanke. Du skrev vid flera tillfällen att du inte mår bra av antabus så du slutade med det? Om det stämmer så är det nåt du kanske behöver överväga att prova igen. För du mår inte bra nu heller? Det verkar inte som om du klarar detta utan mera hjälp. Jag har ingen egen erfarenhet av antabus men tar man det så kan man inte dricka. Måttlighetsdrickande kan en med beroendeproblem aldrig klara. Lycka till!