10 dagar 20 timmar 23 minuter.
För ungefär två veckor sen så kom den där dagen som jag fruktat i flera år men ändå struntat i. Botten. Absolut botten.

Många nära missar då jag kommit undan en hårsmån från katastrof. Somnat på hallgolvet, gjort bort mig, blivit dumpad i en taxi av polare, nästan varit otrogen, haft minnesluckor, supit bort prylar. Ångest.

Så djävla självklart så här i efterhand. Alla tecken fanns ju där. Frun som gömt alkoholen hemma. Barnen som visat oro över mitt intag. Gång på gång satt tre öl som max för att sen vakna upp med näsan på ringklockan hemma och bli avklädd av frun (antagligen med den där oroliga blicken, men det såg ju inte jag). Ilskan från mig när hon påpekar att jag kör på för hårt. Kompisarna som tröstar med ”jag har inte uppfattat att du har problem. Två öl tack.”

Men som sagt där satt den. Inpräntningen i själen som säger att jag är inte den jag tror. Inte den där fantastiska killen/pappan/maken/kompisen, utan han där bakom, han med problem. Riktiga problem. Tung insikt. Ångest som aldrig vill släppa.

Har inte kommit till stadiet att dricka varje dag men den lär inte vara långt borta. Men har insett att enda chansen att klara av att begränsa mitt intag är om all alkohol i världen tar slut varje gång jag tagit tredje bärsen. Hållt mig hyggligt till 2-4 dagar i veckan. Nu hör det till saken att jag är grymt social och älskar människor, och det blir så mycket roligare med alkohol. Själv är inte lika kul men visst det händer. Jag har lidit av depression sedan många år och alkohol med vänner är enda stunden då allt känns precis som det ska vara. Att man är helt på rätt plats och allt är möjligt.

Har ingen som helst lust att skriva om vad som hände, men det var illa (om än inte olagligt). Hollywood-illa. Sånt man läst om och ryst, svensk radhusångest med blodpudding.

Dock har jag en enda chans att rätta till vad jag ställt till med. Jag tänker ta den. Är inte ens ett alternativ att börja dricka igen, då är det en helt annan typ av liv jag har framför mig.

Men ändå... kanske om något år igen...

10 dagar 20 timmar 41 minuter.

Sommarflickan2018

Hej liten_7.

Jag har ätit antidepressiva sen 2009. Först Citalopram i nästan åtta år och nu Venlafaxin i drygt ett år. Jag bytte för att jag inte tyckte att Citalopramen hjälpte längre men nu i efterhand kan det lika gärna ha varit alkoholen som gjorde att det inte funkade som det skulle.

Jag minns inte att jag hade så mycket biverkningar (jag hade säkert en del), jag var rejält nere när jag fick dem så vardagen var jobbig hur som helst. Dock vände mitt mående efter cirka tre veckor och sen blev det bara bättre. Dock dammsuger jag alltid Internet när jag får en ny medicin (eller slutar dricka) osv och jag vet att biverkningar är mycket vanligt. Ibland kan man få ökad ångest. Jag fick Sobril 5 mg vid behov för att hålla ångesten i schack.

Läs på om medicinen (Fass) och se vilka de vanligaste biverkningarna är. Har du någon ovanlig biverkning så är det en sak men om du har några av de vanligaste så är det bara att härda ut eller sluta ta medicinen. Det blir oftast bättre men när man är mitt i det är det givetvis sjukt jobbigt och läskigt. Om du är väldigt orolig så försök få tag i din läkare och prata med hen om hur du mår.

Lycka till.

pytte_7

Heter det jag har fått. Jag ska försöka ge det en chans om jag klarar av de här första veckorna. Biverkningarna är stickningar i armar, händer ja på hela kroppen, skakningar, hjärtklappning, svettningar och vågor av ångest som sköljer över mig och som ej går över. Just nu känns det som att jag tar var minut för sig...

Träning är bra, jag tränar 3 - 4 ggr per vecka.

Vill bara skicka en hälsning. Hoppas att nykterheten fortsatt att rulla på. I så fall bör du väl fira 60 dagar i morgon, om jag räknat rätt. Wow, snart två månader. Du är grym!

Liten_7 den är snarlik citalopram men tydl vissa skillander. Låter svårt jag vet, men försök att inte ”känna efter” du kan framkalla ganska kraftiga reaktioner mentalt speciellt när du är låg. Genom att också konstant tänka på mindre men verkliga biverkningar så gör du dem också mycket värre. Så försök slappna av och tänk att det går över. Men så klart ska du ju inte acceptera om det blir ohanterligt. Men jag har varit expert på att läsa biverkningslistan och sen pricka av symptomen ett efter ett och sen när jag pratat med läkaren om det och han sagt att det är omöjligt att ha alla på en gång, så vips borta. Hjärnan är kraftfull. Om du fått Atarax eller annat för första tiden så ta det. Annars kolla med läkaren om något att dämpa lite första veckorna om du känner dig desperat. Kämpa emot depressionen, jag vet att det inte är lätt. Jag har haft många. Träffa folk även om du inte vill och fortsätt röra på dig. Du är bra!

Vinäger: Ja du har rätt! I morgon 60 dagar (enl.appen). Behövde se det, för idag var det tufft. Var på middag och alla runt om drack och en gammal kompis hörde av sig och ville dricka öl i morgon, så jag fick en tanke om ”vad håller jag på med, bara drick nu för f*n”. Men 60 woooohoo. Nästa 90.

Benguela

Nästa 90! Det klarar du med din IronWill!
Grattis till 2 månader!

Sommarflickan2018

Wow, du är fantastisk. 60 dagar är väldigt bra och du verkar övertygad i din nykterhet och är tänker medvetet även när alkoholen pockar på din uppmärksamhet. Det är inspirerande och nyttigt att läsa, tack för det.

Kram

Dricklagom

Har läst lite rundor nu på forumet, och det verkar vara bra bredd på problemen. Flera verkar dock ha någon koppling till psykisk ohälsa, som fobi, depression eller liknande. När jag läser vad du har skrivit blir jag att tänka på "självmedicinering" med hjälp av alkohol. Har pratat mycket om det med min förra psykiatriker (jag hör helt klart hemma i psykiska problem/alkohol-kombinationen). Vet inte om du anser dig höra dit, men iaf.

Kring hur andra värderar en eller snarare hur man ska tolka vad man tror att andra tänker, där har jag fått en hel del hjälp av KBT (kognitiv beteende terapi). Vad jag fann där är att oftast vet man rätt lite om vad folk menar, men det är otroligt lätt att lägga sin egen negativa tolkning av andras uttalanden över allting. Där sitter klisterlappen liksom. Ibland ställer jag frågan till mig själv "VET jag att personen verkligen menar det här, eller har jag inbillat mig det?". Är lättare för mig att klura ut det när jag är nykter.

Naja, vet inte om ovanstående är till någon hjälp - men bra kämpat och intressanta tankar. Vad gör livet värt att leva? Kanske är vi som är här lite extra känsliga för ekorrhjulet och existentiell ångest. Min farmor brukade säga att "Saliga äro de korkade, ety de sjunka icke så djupt". Börjar tro att hon hade rätt.

En dag till!

Lucia-asahi

Min farmor har broderat ”saliga äro de korkade, ty det skola flyta när syndafloden kommer”, lite samma som din variant. Kanske ligger det nått i det..

Ja, det är jä*ligt svårt att sluta dricka alkohol! Det går upp och ner. Inga genvägar eller vilopauser. Inte som ett marathon med ett slutmål. Bara springa och aldrig sluta. Springa en dag i taget, men veta att man ska springa i morgon med, och dagen efter och för all framtid. Det är tydligen att lyckas. En tävling där själva tävlingen är målet och att fortsätta springa är att vinna. Ganska krävande? Inte före sista hjärtslaget dånar ut vet man om man vann eller inte.
Och om det nu inte finns något slut, så varför räkna dagar? 66 nu, 67 i morgon, 90 efter semestern 365 i maj nästa år. Som att räkna dagar till sin födelsedag som aldrig kommer. Man får ju skjuts ääända tillbaka till startlinjen oavsett hur långt eller kort man sprungit.
Jag hoppar av tävlingen. Inte för en vätskepaus, utan för att försöka gå brevid och skita i allt ihop. Fokusera på något annat än att jag inte dricker. Det är ju ett elände att konstant tänka på det. När blir det lättare? Blir det lättare? Hur länge kan jag stå för mitt alias?

Kass dag idag. Jag saknar den där s*tans ölen nått överj*vligt. Är antagligen semesterns ”fel”.

Varför? [började jag dricka alls/är det så jobbigt att sluta/är öl så gott/är det så varmt/är semester utan alkohol så jobbigt/är det lagligt med alkohol, är det så skönt efter den första enheten/går det upp och ner] Pick one.

Ja, ska man behöva se resten av sitt liv som en kamp? Eller kommer suget att släppa med tiden?

Tror det kan vara bra för oss som valt den fria och fräscha vägen en kortare tid (menar mindre än t ex 6-9 månader kanske,) att läsa trådar av de som varit utan giftet en längre tid och vad det betytt för dom. T ex att a-rösten tar allt mindre plats och att man blir stabilare i nykterheten, man behöver inte kämpa på samma sätt.

Det finns frid och lycka på mera hälsosamma sätt. Värmen vi upplever nu kan vara plågsam, kallt kolsyrat vatten med lite citron är underbart att hälla nerför strupen.

Hoppas du finner din väg, den finns där för dig och oss alla!

Anxiete

Tänkte bara fråga om du gått tillbaka och läst ditt eget första inlägg, kan du fånga känslan du hade när du skrev det eller kan du minnas anledningen till att du valde att sluta ?
Kram ?

Dricklagom

Jag känner igen kampen eller tävlingen. Som jag ser det nu behöver jag ha "inte dricka eller dricka mindre" längst fram i tankebanorna hela tiden. Det ÄR en ständig kamp, och jag tror jag behöver föra den resten av livet. Vet hur enkelt det är att spåra ur. Samtidigt har mitt liv förändrats enormt av ren slump ibland, så att ta dag för dag känns bra. Jag vet ju inte om mitt liv ändras igen. Vore ju trevligt om man kunde planera in mirakel i livet, men jag har inte hittat något sätt för det än.

Så, mitt enda tips är "Hang in there!" En dag i taget. Varje dag är en seger.

Sommarflickan2018

Jag läste ditt inlägg som inte skulle läsas (givetvis, jag är för nyfiken för att låta bli).

Jag ser det själv inte som en tävling men förstår absolut tankegången. Visst räknar jag dagar, det är något jag känner behov av i början. Jag har dock inte det där suget som flera verkar ha. Jag har druckit klart och tänker inte speciellt mycket på alkohol (just nu iaf, är dock ganska livrädd att det ska ändras) vilket är så himla skönt. Jag tänker på alla pengar jag sparar, på hur mycket friskare jag ser ut, hur mycket mindre ont jag har i kroppen och att mina organ mår så mycket bättre när de slipper bli förgiftade. Finns det något sådant du kan tänka på ist för att se det som en tävling där en dag läggs till allt eftersom? Att försöka flytta fokus. Säkert inte det lättaste och jag dömmer ingen, alla har vi våra demoner.

Jag tror och hoppas att det blir lättare och som Morgondag skriver, att läsa trådar av dem som lyckats hålla sig nyktra länge men som ändå är här och skriver är en guldgruva. Så försök hitta lite styrka i de trådarna när du tvivlar.

Och glöm inte att vi är många som tror, stöttar och finns här för dig.

Kram

Ge dig till tåls någon eller några veckor till.
För egen del, och nu försöker jag absolut inte låta som någon bror duktig, är det inte längre en kamp - just nu.
Visst, det kommer impulser då och då där det enklaste vore att falla tillbaka i sitt gamla jag, men jag vet att ingenting gott kommer ur det.
Sett ur det lite större perspektivet så kan jag nog säga att jag börjat sluta fred med mig själv.
Jag tror, och kan nästan säga att jag vet att du också kommer göra det.
Ge dig själv den tiden som behövs.

Nu har det gått 3 månader och det är inte ens svårt sista veckorna. Det är bara normalläge att jag inte är en sån som dricker alkohol längre. Ja jag är medveten om att jag måste vara försiktig... till att jag vilar i urnan. Är inte speciellt intresserad av festande eller liknande längre då jag inte får ut så mkt av det. Känner mig hälsosammare och har inte något behov av baksmällor längre. Sätter därmed punkt för den här tråden och övergår till läktaren framöver. Känner inte att jag har några råd till någon annan heller, man kan få stöd här (toppen!) men man är ensam i sin kamp. Helt ensam. Det är du själv som måste hitta ditt sätt och din motivation och styrka. Önskar alla kända och okända skribenter lycka till med torkan!

Grattis till 90 dagar!
Lycka till i fortsättningen också.
Du kan ju alltid skriva en rad eller två i forumet "Det vidare livet"

Det är alltid positivt att höra om folk som håller.

Kramar
???

John-Erik

Har läst om din kamp och våndor under tiden. Lite jobbiga tankar som ju kommer per automatik.
Imponerad av dig. Du är en förebild..
Är också ute efter ett normalläge...

Ha det gott!

John

Jag håller på er!
Granit, detsamma! Hela filmen, check. Känns som vi kom på banan rätt samtidigt?
Kändes lite kaxigt mitt inlägg i efterhand, men jag har saknat förändring i mitt liv och det här var exakt vad jag behövde. Så jag är vän med hur det är. Kan så klart inte säga att jag aldrig kommer dricka igen men jag måste inte aktivt hålla emot. Det bara ”flyter på”.
FinaLisa: Startar något i vidare livet senare när jag har något att komma med :)
John-Erik, tror inte jag gjort mig förtjänt av att vara förebild, finns många sådana här på forumet. Men tack! Jag behövde bli rejält rädd för att få mig på rätt köl. Men du hittar ditt sätt förr eller senare. Glöm inte att vara stolt över de nyktra dagarna även om ett återfall tittar in.